Högskoleprov, matematik och desperation – Oh my!

Den här våren verkar det bli lite jävlar anamma eller nått i den stilen. I vanlig typisk stil så tar jag beslut i en handvändning. Jag har gått från att slippa allt vad matematik heter till att faktiskt söka Matematik 2 och kommit in på det och nu är det samma grej med högskoleprovet.

Högskoleprovet är något jag har skytt som pesten. Precis som allt annat tråkigt. Jag var väldigt glad att jag kunde komma in på min utbildning till samhällsvetare på BTH utan att behöva krångla till det för mycket. Jag behövde inte ta högskoleprovet för att komma in. Det räckte med mina kassa betyg och ett snitt runt 13 för att komma in. Men på den tiden så var inte söktrycket så enormt som det är idag. Hade jag vetat vad jag vet nu så hade jag ju absolut tragglat matte B en tredje gång och gått nått inom data ändå. På ett vis kan jag dock inte ångra min utbildning helt.

Den gav mig mycket förståelse kring hur man bemöter människor, hur forskningsprocessen funkar och djup insikt i orättvisor och hur det är att leva inom autismspektrat och vara arbetslös samtidigt. Men den gav mig inget jobb som jag nämnt så många gånger tidigare. Jag får inte jobb tack vare den och jag är på Funkibator idag för att jag är den jag är, men jag kommer aldrig kunna ha chans att arbeta heltid med det jag är utbildad för idag. Jag skulle bli ytterst förvånad om någon annan arbetsgivare på den generella arbetsmarknaden är intresserad av mig med tanke på vad jag arbetat med de senaste tre åren.

Jag gör ju liksom bara väldigt enkla administrativa arbetsuppgifter idag som vemsomhelst tekniskt sett hade kunnat göra. Eller en robot? Orsaken till varför just jag gör dem är för att jag har lite mer teknisk kunskap än de flesta på min arbetsplats. Åtminstone när det gäller Google och deras produkter. Jag vet att jag låter otroligt negativ där, men missförstå mig rätt. Jag gillar mitt jobb och jag är skitglad över att jag har fått spendera över 3 år på Sveriges mest fantastiska arbetsplats. Men jag behöver mer och jag måste utvecklas.

Därför ska jag ta högskoleprovet i vår, men jag har bestämt mig att inte direkt plugga till det. Jag förstår inte hur man pluggar till högskoleprovet. Det är ju inte att man måste plugga glosor och komma ihåg när Napoleon dog. Jag förstår att man måste vara allmänbildad och kunna rita ut vinklar och en area på en triangel samt ha någorlunda ok läsförståelse, men nåja. Jag ska ju plugga tråkig matematik under våren och har jag tur så får jag mattedelen genom de studierna. I övrigt är planen att jag senare i veckan ska testa skriva några gamla högskoleprov och se hur det känns. Jag är jävligt nervös inför allt som har med prov att göra.

Jag kan liksom mycket väl lära mig saker, men när jag ska sätta mig ner och skriva dem så tappar hjärnan all förmåga att minnas. Det är därför jag ofta har gått igenom skolan med G i betyg istället för VG eller ens MVG. Det brukar liksom gå bra på lektionerna och jag lär mig saker och kommer ihåg dem, men när jag ska bevisa det genom att skriva ett prov så glömmer jag mer än hälften eller så har jag inte pluggat alls inför det och ”skiter i” att prestera eller försöka. Eller så är jag jätteduktig i början på terminen för att senare slacka av och få sämre betyg för jag orkar inte engagera mig längre. Jag längtar då bara till jullovet eller nått. Typiskt mig.

Att plugga inför prov är min största akilleshäl tror jag, för jag har i praktiken nästan aldrig gjort det och under min högskoleutbildning så hade vi aldrig tentor, utan vi skrev uppsatser där vi kunde ha böckerna bredvid oss hela tiden. Därför klarade jag den utbildningen väldigt bra (förutom C-uppsatsen som var total katastrof). Det som jag är absolut sämst på dessutom är läsförståelse. Jag suger på att läsa, förstå vad jag har läst och sedan kan jag typ nästan inte alls koppla ihop olika händelser. Annat är det om jag ser en film, då förstår jag oftast det mesta. Läsning har ju aldrig gett mig någon som helst njutning, som ni borde känna till.

Denna gången får det fanimej dock bli annorlunda, men jag har så otroligt låga förhoppningar kring både matematiken och nu högskoleprovet. Det kan tyckas konstigt, men hellre för låga förhoppningar och bli jätteglad för allt som är bättre än det sämsta, än ha för höga förhoppningar och typ faila allt. Får jag som sagt E i betyg för matematiken så jublar jag av glädje och likadant om jag skulle få vadsomhelst över 0.0 på högskoleprovet. Så känner jag kring det här med att plugga igen. Kan man liksom inte bara spola förbi de närmsta 3 åren eller vad det kan bli tills efter jag är klar med allt vad programmeringsstudier heter så jag bara kan börja jobba med det? Jag vill ha programmeringskunskapen nu! Inte om tre år…

På något vis hade det varit skitbra om man, på den utbildning jag kan komma in på, har typ tentor i form av projektarbete istället. Att man bevisar vad man lärt sig genom att göra en applikation, ett eget CMS verktyg eller nått annat bra. Kanske ett spel? Istället för att svara på frågor i en tentasal med 70 andra svettiga och nervösa studenter på vad en metod är och vad roten ur 37 är. Om det nu ens går att svara på d.v.s. Jag lär mig mest genom ”learning by doing” och inte genom att bevisa något genom att skriva en tenta eller prov. Usch! Det grämer jag mig verkligen inför… Inte studierna i sig, men prov och tentor. Blä!

Men är jag desperat nog, vilket jag är så är jag villig att göra allt jag kan för att lyckas och det har jag lovat mig själv. Jag ska göra mitt absolut bästa för att fixa det här för att sedan få ett välbetalt jobb som funkar för någon som mig.

Jag ska fan komma dit!

Jag kanske ska skriva en insändare till Smålandsposten…

Men jag har inte bestämt mig ännu. Det har nämligen skrivits en hel del i lokaltidningen här om nätverket SIP på sistone, om att de olika föreningarna vill låna pengar för att kunna köpa byggnaden som de nyligen har flyttat till på infanterigatan här i Växjö. Dessvärre så vill inte kommunen hjälpa till och det är tråkigt. Det har redan skrivits en del insändare om det här redan och i ett senare inlägg så ska jag dela med mig av bilderna som finns bara jag får tillgång till dem.

Fram tills dess så ska jag bara försöka komma ur det här usla tankemönstret som jag befinner mig i för tillfället, all skit om småsaker, som jag bloggat om på sistone. Jag vet inte vad som är fel på mig, för jag kan inte hitta en normal förklaring till mitt beteende på sistone. Jag vet bara att det är jävligt jobbigt att må så här, men räddningen just nu är faktiskt bara att vara bland folk och känna sig respekterad av kollegor och vänner.

Fortsatt trevlig kväll, önskar jag mina kära läsare.

Det här inlägget skrevs från Nexus 5 med applikationen WordPress for Android

Jag måste sluta störa mig på småsaker…

Ibland är min hjärna otroligt jobbig. Den tycker liksom att jag borde vara kung över hela världen, eller något i den stilen och att precis allt ska handla om mig, och gör det inte det, ja då blir min hjärna sur och tvär. Fast jag är fullt medveten om det här, men trots det så är det ibland, eller snarare ofta väldigt svårt att sluta fokusera på småskit som man egentligen inte behöver bry sig om.

Oftast handlar det om uppmärksamhet. Jag vill ha tusentals läsare på bloggen, tusentals prenumeranter på min YouTube kanal. Miljoner med visningar på alla mina videoklipp. Hundratals kommentarer på mina bloggar och videoklipp samt massa som följer mig på sociala medier och älskar precis allt jag gör. Ni förstår hur ouppnåeligt det är, va? Det kommer aldrig hända, för hade alla människor verkligen älskat och brytt sig om allt jag gör så hade allt det där redan varit ett faktum för längesedan.

Dock så har alla de där känslorna lugnat ner sig något, särskilt när det gäller mina bloggar. Så länge jag skriver något tillräckligt ofta så får jag en bra skara med läsare och en hel del kommentarer dessutom. Även om det kan klassas som ett lågt nummer, så är jag ändå väldigt nöjd. Värre är det med mina försök att skapa en karriär på YouTube, eller när jag startar Hangouts på Google+ eller Hangouts on Air. Då är det verkligen typ ingen jävel som bryr sig och det är lagom tröttsamt, men ändå komplett förståeligt.

Idag jobbar jag hemifrån igen. Gjorde det igår med och ska även göra det imorgon, fredag. Det är skönt att kunna göra det, för det är så mycket lättare att fokusera på jobbet då. Jag får mycket mer gjort. I alla fall… Om man ska återgå till mitt problem. Nu under förmiddagen så har jag lånat en högtalare med mikrofon av Henrik för jag tänkte köra igång en hangout medan jag sitter här hemma och jobbar. Den har varit igång i snart en timme och INGEN har dykt upp eller ens kommenterat. Min reaktion? Ingen jävel bryr sig. Verkligheten då? Jo, folk är på jobb eller upptagna. Jag vet det. Jag är så fullkomligt medveten om det att det är galet, men vad gör jag? Jo, jag sitter och surar över att ingen kommer in i min hangout och håller mig sällskap medan jag jobbar här hemma. Är inte det lite galet?

Det är enligt mig – väldigt galet, men det verkar jag tydligen skita i. Det känns lite schizofrent att ha en del av sig själv som inte kan sluta störa sig på småsaker, samtidigt som jag är fullt medveten om att jag reagerar på det här sättet och förstår oftast varför ”ingen jävel bryr sig”. Jag vet att saker och ting kommer förändras till det positiva någon dag, förmodligen den dag då jag har något bättre att göra videobloggar om, såsom när Anton äntligen är här, så jag slipper göra massa random skit.

Andra saker jag också stör mig på här ju det här med vertikala videoklipp. Varje gång jag ser någon människa dela ett sånt klipp så har jag lust att bara lämna en kommentar om att nissen ska vända på kameran, men jag gör inte det om det inte finns en rejäl anledning till det, för hade jag börjat lämna såna kommentarer på varje video så hade jag till sist blivit blockad i varje grupp jag är med i på FB och många kanaler på YouTube hade säkert blockat mig med eller anmält mig för trakasserier. Därför fortsätter jag fightas mot vertikala videoklipp genom att göra egna videos om det.

Jag har faktiskt gjort så pass många videoklipp om vertikal inspelning nu, så det finns en playlist med dem. Jag delar den nedanför, ifall jag inte gjort det tidigare men här kan jag tjata lite åtminstone. Slå igång undertext på klippen om ni har lust. Det finns textat på både Engelska och Svenska.

Kortfattat. Jag beter mig som en idiot som inte kan sluta störa mig på småsaker, men jag är medveten om detta och jag vet om att jag gör fel. Det är otroligt jobbigt att ha de så här och jag vet inte varför. Jag vill bara vara nöjd och glad och bli arg över saker som är värda att bli arg eller upprörd över, som exempelvis allt krigande människor sysslar med, fattigdom och hungriga barn i Afrika. Eller nått i den stilen.