Publicerat den

Tecken på autismspektrum, eller bara allmän ovana?

Det här är något jag har tänkt på ett tag. Framförallt sen jag började plugga matte för nästan två månader sen. Jag har skrivit tidigare att jag gillar inte att prata om min diagnos jag har på Aspergers Syndrom, men den finns där. På papper. Som om att det vore ett faktum att jag inte är som andra enbart av den anledningen. Det enda faktumet som finns är att jag hatar att prata om A.S. utifrån min egen situation. Jag pratar gärna om det när det gäller andra som har det, men gäller det mig själv. Ja då mår jag bara dåligt. Riktigt jävla dåligt och ingen mängd samtal och övertalan kan få mig att tänka positivt kring min diagnos. Det är ingen jävla superkraft. Det är ett störningsmoment som får mig att känna mig som ett jävla UFO! Jag hanterar diagnosen genom att inte tänka på det. Så enkelt är det. Något annat orkar jag inte, eller vågar jag inte tänka på. Jag har varit där och jag vägrar uppleva dessa känslor igen. Jag lever mitt liv som om att A.S. diagnosen inte finns, för enligt mig gör den ju inte det.

Orsaken till varför jag pratar om detta igen, efter typ 2, 3 års tystnad kring mina inlägg om A.S. är för att jag hade en konversation om det här för inte så länge sen och det har fått mig att tänka lite mer på det. Och det har stört mig. Som fan! Inte för att prata skit om min älskling, för nej. Så är inte fallet. Det handlar väl mer om uppfattningar och tolkningar. Om vi tar matematiken som exempel så sitter jag och svär (a.k.a får raseriutbrott på skiten för att det är så komplicerat), blir irriterad, trött och får huvudvärk dagarna i ända, men jag lär mig. Sakta men säkert. Utan Henriks hjälp hade jag inte kommit någonstans alls och han är den bästa läraren jag kan ha tror jag. Han förklarar och förklarar tills jag förstår eller listar ut det själv och han ger aldrig upp. ❤

Det är jag som ger upp före honom om inget annat i så fall, men det är kortsiktigt när det händer. Vi pratade om Aspergers för nån vecka sen. Jag kom inte på hur vi började prata om det, men det var en intressant konversation. Han sa att han märker av min diagnos på två sätt. Nummer ett är att jag pratar. Mycket. Och majoriteten av det jag säger är onödigt, ointressant eller totalt irrelevant till den huvudsakliga frågan. Exempelvis; Älsklingen kommer hem från jobbet. Jag frågar hur hans dag har varit. Den har varit bra. Han frågar mig samma sak och jag berättar hela min livshistoria och han säger inte ett knyst på typ 10 minuter utan bara lyssnar på mig, fast det hade räckt med att säga att min dag har varit bra, skit eller sådär. Fortsättning följer. Sätt nummer två han märker av min diagnos är när jag pluggar matematik. Orsaken till det är på det sätt han måste förklara så jag förstår, men också att jag blir förvirrad, glömmer bort det jag precis har lärt mig och kan inte applicera ”principen” på nästa uppgift som är exakt likadan, fast med andra siffror. Han säger att detta är 95% av min A.S. diagnos och så får det väl vara om han tycker det. Själv ser jag det på ett annat sätt.

Själv, gällande matematiken vill jag säga att jag är ovan och att jag är en visuell person. Att bara läsa text eller se massa siffror säger mig ingenting oftast. Jag behöver mer, för att förstå helheten. Jag har aldrig varit en duktig elev, om inte ämnet i sig varit superkreativt och roligt där jag fått tänka mycket själv. Något som generellt inte lärs ut i skolan, utan där ska ren fakta pumpas in i hjärnan på det mest tråkiga sätt man kan tänka sig och sen förväntar sig lärare och föräldrar högsta betyg, när man själv dagdrömmer för att man är så uttråkad eller nått i den stilen. Att plugga på högskola var mycket bättre för mig, men även där var det inte superhöga betyg. Det hoppas jag ska ändras om/när jag kommer in på en systemutvecklingsutbildning eller något liknande sen. Är utbildningen riktigt ”rolig”, utifrån min egen definition av roligt så tror jag inte att det blir några problem att klara en utbildning med höga betyg.

Min ovana sitter i att jag dels aldrig presterat i skolan för längesen, eller att jag aldrig behövt göra det för jag har klarat mig med godkända betyg ändå och inte tänkt på att jag vill ha högre betyg. För det har liksom inte behövts. Jag är inte van av att vistas på arbetsplatser, skolor eller allmänna platser på flera år för att jag har i typ 5-6 år nu praktiskt taget suttit nästan all tid hemma och jobbat eller studerat. Jag gick halva min högskoleutbildning på distans och då satt jag hemma, och behövde inte åka till skolan för att göra mina tentor (som vi ändå inte hade) och där började det. I alla fall i vuxen ålder. När jag började på Funkibator för över 3 år sen så tog det inte många månader innan jag hade fasta dagar där jag satt hemma och jobbade och de dagarna bara ökade och ökade och när jag fick min halvtidsanställning så var jobbet primärt skött hemifrån och då var jag bara på jobbet när det var måndagsmöte och några firanden av olika slag. Sen jag flyttade till Skåne så är jag bara på kontoret när vi har haft styrelsemöten, men eftersom jag inte sitter i styrelsen längre så har jag inte varit där sen julfesten och snart så lär det inte bli några resor alls till Växjö i fortsättningen skulle jag tro. Det är för jobbigt att resa. Det är dyrt och jävligt tråkigt.

Min ovana har alltså bara ökat, för nu är typ allt jobbigt. Gå och handla på ICA här nere. Jag blir sjöblöt av svett av minsta lilla aktivitet. Och det är något fysiskt, inte något Asperger-skräp! Vistas på stan. Åka buss. Ta tåget. Åka till Växjö. Åka till Stockholm. Bo i en resväska etc. Kroppen orkar inte. Den har som sagt blivit fetare, stelare, mer värk (i perioder) och fibromyalgin har förvärrats under åren. För att inte tala om svettattackerna! Jag har dock kommit fram att en stor anledning till detta är att min underbara, älskade och härliga inaktiva livsstil inte är bra för mig i längden. För massa år sen. Dock när jag var yngre, så var jag mer aktiv, även om jag föredrog stillasittande aktiviteter. Det har jag ju alltid gjort. Även om min kropp funkat skitdåligt i typ alla år, så mådde jag bättre när jag var lite mer aktiv än vad jag har varit de senaste åren. Jag älskar dock att sitta hemma hela dagarna, även om det innebär att jag är lite ensam. Jag gillar det. Det är skönt, men jag känner inombords hur inaktiviteten resulterar i mer hälsoproblem och ångest över att inte orka prestera eller vilja göra något annat än bara sitta still. Vädret är alltid ett problem. Snöhelvetet som ständigt ska återkomma varje jävla år. Kyla som kroppen inte står ut med. Korta somrar, betongskog och grönska som sällan varar mer än några månader. Det är deprimerande i mitt huvud att bo i ett land med 4 årstider och ha fibromyalgi som försvårar fan allting man vill göra.

En annan grej jag måste förklara är det här med att jag pratar. Jag vet om att jag är pratglad, men jag tycker att det jag säger i de flesta fall åtminstone har någon slags logik i sig. Annars hade jag ju lika gärna kunnat hålla käft om det nu är så. Men jag tycker inte det spelar någon roll. Kan det liksom vara så att när älsklingen har kommit hem från jobbet (som absolut inte är lika pratglad som mig och det är helt ok), så kanske jag har längtat efter sällskap? Jag kanske har haft en asjobbig dag med tusen tankar i huvudet. Jag kanske har haft en jobbig konversation med en kompis eller kollega. Det kanske har hänt något i övriga världen som jag vill prata ut om, för jag har ingen anledning att blogga om det, utan jag vill söka stöd hos mina närmaste för att lösa problemet så jag slipper tänka på det sen? För mig är liksom det mesta av det här så otroligt logiskt, att det gör mig nästan lite ledsen av att folk tolkar mig som nån jävla NPF typ som inte klarar av det normala samhället, när det bara handlar om ensamhet och ovana. Samt en omotionerad, fet kropp som borde ha mer grönsaker och fibrer i sig? Jag är helt jävla övertygad om att när jag väl ombildar mig så kommer jag inte vara nån konstig typ som inte kan kommunicera och jag tror inte att det kommer ske några problem på jobbet på grund av att jag är så konstig och pratar om irrelevanta saker hela dagarna istället för att jobba. Nej, jag tror inte det är så ”illa”.

Jag tror att allt beror på att jag aldrig varit den presterande typen, för att jag aldrig behövt vara det och att jag är pratglad för att jag gillar att prata med människor. Och vara bland människor. Umgås. Vara social. Jag har inget problem med det. Att jag pratar för mycket har i sig en del i sig att för att folk ska förstå vad jag menar så vill jag att de ska förstå allt från början. Om det behövs, det vill säga… Om jag börjar i mitten av en historia så fattar folk ingenting. När jag vet att jag kan förkorta det jag vill säga så gör jag det, men ibland hittar jag inte orden och då börjar jag från början. Är det så jävla irriterande för folk så låter jag ofta bli att säga något alls eller så slutar jag prata för blir de irriterade på mig så är det bättre att jag håller käft, går iväg och börjar prata om något annat en stund senare. Jag skyller på det här problemet som att det är en dålig vana, som jag jobbat på, för jag pratar inte lika mycket längre och jag letar alltid efter nya saker att prata om. Problemet är snarare när den andra parten fortsätter, eller när andra människor då ställer frågor där jag har svaret, eller någon kunskap kring det hela och konversationen fortsätter så länge så att alla kanske tröttnar?

Ett exempel är att prata veganism. Det brukar vara väldigt poppis att göra det, särskilt då vi åker till Klippan och hälsar på Henriks familj. Hans ena syster är också vegetarian och vi kan prata i timmar om veganism, nya produkter etc. Ofta ”tar vi över” hela konversationen så alla andra i rummet tvingas lyssna på oss, men även jag själv har börjat tröttna på att prata om det, för det finns inget direkt nytt att säga och som jag sa innan så letar jag alltid efter nya saker att prata om.

Sen är det ju så att jag märker ju (och har typ alltid) märkt av när folk börjar tröttna eller inte är intresserade längre av det jag pratar om. Då är det ok att prata om annat. Det enda som jag vid dessa tillfällen kan störa mig på saker är när jag faktiskt inte får berätta något färdigt. Även om det bara är en sista mening, något som tar nån minut etc. Det tycker jag är frustrerande och om det är ett tecken på A.S så får folk fan tycka det. Jag bryr mig inte. Jag bara hatar faktumet att jag lever mitt liv med en diagnos på papper som folk tycker är superviktigt att jag älskar och förstår varför det är så bra, men jag ser det inte. För mig är det ett störningsmoment, men om det verkligen är så att jag har det så hade jag önskat att mina typiska problem försvinner så folk slipper se mig som nån udda typ som aldrig slutar prata eller nått. Och det är sällan andra människor har märkt direkt att jag har en självklar A.S. diagnos. Hela grejen handlar inte heller om att jag tvunget vill vara som alla andra och passa in, utan jag gillar att vara udda och inte som andra. Det är inte det som är problemet. Problemet är att tycka annorlunda, inte vara superintresserad av allt och alla är ett problem och därför ska det diagnostiseras fast det kanske inte alltid behövs.

Jag är en person som föredrar att lära mig saker visuellt. Jag tycker generell skola/utbildning är astråkigt. Matematik är något av det värsta som finns. Fibromyalgi är något som hindrar mig dagligen. Asperger är det inte (vad jag vet) och det är faktiskt superlogiskt att man inte kan prestera så bra om något är tråkigt eller asjobbigt när man dessutom också har fysiska hinder som gör att det man vill inte går, för att kroppen inte lyssnar. Hur många gånger har jag liksom sagt att jag önskar jag hade energin att läsa böcker istället för att se på tv? Göra något nyttigt istället för att glo på tusen serier. Gå på gym istället för att sitta still? Men nej. Det funkar inte så för mig. Min fysiska kropp hindrar mig från att orka göra fysiska saker och min hjärna hatar att läsa och den vill göra roligare saker. Varför ska det ha en A.S. diagnos? Att se film är roligt. Att läsa böcker är tråkigt. Att alla böcker inte är per automatik jättebra förklarande filmer är blä tycker jag. Men varför en diagnos, istället för acceptans av olika lärostilar och personligheter? Då borde alla personer som inte gillar fysisk motion och läsa böcker ha en autismdiagnos, liksom för det är lite så det känns för min del ibland…

Det är liksom bara ren och skär logik när det gäller min problematik och jag jobbar på det och räknar med att min hälsa kommer förbättras när jag blir mer social, börjar äta bättre igen och gör något om dagarna jag finner mer passionerat än att räkna tråkig matte som tyvärr är ett måste för mina framtidsdrömmar.

Sen att det här inlägget har över 2400 ord i sig är bara ett faktum över att jag behövde få ut mig dessa tankar. Och det får ni läsare leva med. Jag gillar ju även att skriva…

Tack för att du läst så här långt.

Publicerat den

Statusuppdatering | 17 juni 2016

Jag valde att ta bort inlägget om Asperger. Någon gång måste hysterin kring denna diagnos för mig försvinna och jag har bara mått skit under den här veckan då jag tänkt på det alldeles för mycket. Jag kan i alla fall inte prata eller skriva om Aspergers Syndrom utan att det bara blir fel, katastrof och jag vill inte må dåligt. Istället går jag vidare och skriver om annat som finns i mitt huvud. Allt jag har sagt om diagnosen kan ni läsa ändå under etiketten.

Publicerat den

Statusuppdatering | 16 Juni 2016

Jag har ett till blogginlägg om Aspergers Syndrom på jäsning, men jag tvivlar på om jag ska publicera det. Jag är så trött på att prata om det och jag mår bara dåligt, även om det är bra för mig att ventilera ut dessa jobbiga tankar kring detta laddade ämne. Tiden får utvisa ifall jag publicerar det, slänger det eller vad jag nu gör. Jag har ändrat innehållet 3 gånger redan, så… Vi får se.

Publicerat den

Vad skiljer ”aspisar” från andra? Förmodligen inte ett skit…

Jag läste ett blogginlägg för någon vecka sen, som någon på jobbet hade delat internt. Jag vet dock inte vem som är författaren till blogginlägget, men när jag läste det så blev jag faktiskt lite arg. Ni som känner mig, och som läst mina tidigare inlägg om Aspergers Syndrom vet ju hur jag känner angående min diagnos. Jag vill dock påpeka i det här inlägget (och säkert i alla andra) att jag vill inte göra någon illa, trampa någon på tårna eller göra något annat som någon tolkar som dåligt. Jag vill bara säga mina åsikter.

I det stora hela blir jag bara så trött. Så otroligt, förbannat trött på att Asperger finns som diagnos. Och ADHD egentligen. Samt alla andra NPF diagnoser. Visst, jag förstår till 100% att det finns människor som föds med kommunikativa problem, en kroppsmotorik som inte fungerar som för ”vanligt folk” och massa annat som kan innebära att man får en diagnos inom autismspektrat. Jag förstår det. Jag är inte dum. Jag föddes själv med en kropp som inte fungerar optimalt. Dock så är jag övertygad om att NPF diagnoser är ett missförstånd. Det bara måste vara så. Jag själv känner ju diagnosen som en stämpel på min personlighet (om det nu är så att A.S ens förklarar något av hur jag är. Själv tycker jag ju inte det). Vem vet, det kanske finns andra fysiologiska och psykologiska förklaringar till varför vissa barn föds med ”problem”. Det kanske finns sjukdomar vi inte ännu har hittat som gör att dessa personers problem finns, men eftersom vi har diagnoser inom autismspektrat så tar vi hellre något ur den gigantiska högen och stämplar folk hej vilt med något som kanske stjälper mer än det hjälper? Jag vet ärligt talat inte.

I alla fall. Inlägget som inspirerade det här inlägget var detta. Det handlar om Flickor och kvinnor med NPF. Jag är själv (tyvärr) kvinna. Jag vet hur det är att ha mens, vara rädd för graviditeter och hur jobbigt det är att gå till musdoktorn. Jag hatar att vara tjej. Det vet de flesta som känner mig. Detta är tydligen relativt vanligt om man samtidigt har en NPF diagnos enligt bloggen. Att tjejer inte känner sig bekväma i sin könsroll, är mer pojkflickor och väljer gärna att vara frivilligt barnlösa. Det gjorde mig arg, men det kanske ligger någon sanning i det. Huruvida det har något med Asperger att göra är jag jävligt tveksam över dock. Efter en liten förfrågan i den fantastiska gruppen Barnfri på Facebook så såg statistiken dock lite annorlunda ut, så jag är inte helt övertygad om att det är vanligare som en person med Asperger att man väljer bort barn.

Jag tycker personligen att det är samhället som är boven i dramat här. Samhället formar individer att passa in i en mall. Den mallen innebär bland annat (i en av miljarder tolkningar) att som kvinna, ska man älska sitt kön, vara stolt över sin mens, klä sig i kjol/klänningar/tighta byxor med minifickor där inte ett skit får plats, bära stora handväskor, vara teknikrädd, älska bebisar över allt annat, vara hemmafru, bäst på allt, tycka om vin, älska partyn och möhippor, längta efter sitt första/andra/tjugofjärde barn med mera, med mera. Ok, det är lite överdrivet men kraven är många. Hur det är att vara man det vet jag inte. Tyvärr föddes jag inte med en penis, men även där är jag övertygad om att vara man är inte heller så lätt i vårt samhälle.

Oavsett vem du än är, avviker du från mallen så är du konstig. Har du samtidigt lite svårt att kommunicera (av diverse, kanske förklarliga anledningar) samt en kropp som inte riktigt gör det du vill – ja då är chansen stor att du får en diagnos. Det enda som är bra med en diagnos enligt mig är att i dagens samhälle så innebär det att du får större chans till rätt hjälp som gör att du klarar dig bättre och du blir självständig. Alla får dock inte rätt hjälp. Jag har bara haft tur. För vissa så är det ju dock bra då de får svar på sina frågor och det är positivt. Jag känner så när det gäller min diagnos på Fibromyalgi. Den förklarar mina problem. Aspergerdiagnosen gör det inte!

Blogginlägget om kvinnor med NPF skriver också att det finns stereotyper som vi ska följa och att som kvinna med NPF så blir desto svårare. Jag förstår och jag håller med. Däremot kan jag inte ur eget perspektiv säga att ”jag som tjej med Asperger” vet vad hon pratar om, för jag ser det inte. Det enda jag ser är att människor – oavsett var/vilka de är, om de inte passar in i mallen så är det lite ”F you” över det hela. Har man dessutom då riktiga kommunikativa problem så förstår jag att det lätt blir fel. Det som gör mig nyfiken dock på en diagnos är vad allt grundar sig i. Kanske är mitt perspektiv att istället se människor och individer ett bevis på Asperger? Istället för att man bara ser kön och stereotyper, mallar man ska följa? Men varför diagnosticera något sådant? Det är väl bara positivt att se människor istället för något som generaliserar in alla i en mall? Var är liksom logiken att alla måste ”passa in” annars jävlar? Allt är ju personlighet egentligen och några fysiska och/eller psykiska problem som visar sig på olika sätt för olika individer. I mitt fall anser jag själv att det grundar sig i Fibromyalgi, men eftersom 90% av befolkningen (eller nått annat överdrivet antal) skiter fullständigt i de faktiska problemen och ser bara diagnoser (och att jag är tjej) så bidrar det också till att vi som inte passar in i mallen som samhället skapat får det svårare.

När jag var ung, gick i skolan etc. så var Asperger det enda folk såg. Särskilt om de visste om det. Av indoktrineringsskäl var jag ofta snabb på att berätta det för främlingar också. Att jag gjorde det, spelade mindre roll. Den skulle ju tydligen förklara så himla mycket till varför jag är som jag är. Själv tänkte jag ju inte så mycket på det. Ett tag gick jag omkring och var ”the poster child” för Asperger, utan att riktigt förstå hur fan det förklarar vem jag är och varför jag gillar eller föredrar vissa saker och undviker andra grejer. Jag undrade varför jag inte orkar, varför jag (i hemlighet) föredrar mjukisbyxor över kjolar och att jag har ett stort teknik-intresse inte var ok att ha som tjej. Idag vet jag mer. Idag vet jag att jag faktiskt hade en underliggande sjukdom – Fibromyalgi. Den har jag förmodligen haft från den dagen jag föddes. Den gör mig stel, den hindrar mig från att ha en normal energi-nivå och förklarar varför jag föredrar en stillasittande livsstil. Allt annat är ju för jobbigt för mig! Jag är dock lite trött också på att prata om min Fibromyalgi. Ibland känns även den diagnosen som en besatthet, men den påverkar mig så mycket att det knappt inte går att sluta prata om den. Har jag djävulskt ont, ja då har jag det och då kanske det är bra att förklara för andra varför jag inte kan göra en särskild sak. På jobbet är detta ok och acceptabelt. I grundskolan och under hundratals olika scenarion innan både jag och resten av mänskligheten visste hur jag fungerade så var inget ok. Jag ska orka! Jag sitter inte i rullstol, så då kan jag resa på mig och göra vad-det-nu-än-är-som-krävs-av-mig. Men så lätt var det alltså inte.

Så vad är det som skiljer aspisar från andra människor? Ingenting enligt mig och svaret på frågan? För att vi alla är individer med olika problem och förutsättningar. Alla är inte bra på teknik, alla kan inte laga mat, alla kör inte bil, alla skaffar inte barn, alla har inte hund etc. Oavsett vem eller vilka vi är så anser jag att våra val och handlingar spelar roll för individerna själva. Hade jag exempelvis skaffat barn så hade det blivit total katastrof, både för mig själv och för de stackars barnen. Hade jag tvingats till heltidsjobb på exempelvis en fabrik eller butiksjobb hade jag kreverat, vilket jag har bevisat tidigare när jag haft praktik etc på olämpliga arbetsplatser. Vi är alla olika, så sluta se enbart diagnoser, enbart kön, enbart hinder och problem och ta vara på individers talanger, acceptera deras livsval, projekt och fritidsaktiviteter. Det är vad jag gör i alla fall och sluta se mig som en person med Asperger för enligt mig är det inte av intresse. Jag är jag för att jag föddes så här. En personlighet skall inte stämplas med en diagnos, men däremot bör mina faktiska problem såsom min värk, låga energinivå och stillsamma livsstil accepteras. Det gör den till en stor del idag, men många väljer gärna att fokusera på det som inte är aktuellt.

Jag kan iofs bara tala för mig själv. Återigen ber jag om ursäkt om jag verkat otrevlig, trampat någon på tårna eller missförstått något i de länkade blogginläggen.

Publicerat den

Jag vill inte ha en diagnos på min personlighet, tack!

Ok, lite mer om Asperger. Jag verkar inte få nog av det så det får ni leva med 😛

Jag har gått och tänkt lite till på det här med hur Asperger funkar i relation till mig själv och hur andra väljer att se på mig när de vet om att jag har diagnosen. På sistone har jag ju varit lite mer öppen med att jag har det om någon annan nämner själv exempelvis att de har det, eller att de misstänker att de har den.

Sen jag gick ut med det officiellt i våras på Funkibator så har jag börjat läsa på lite mer om diagnosen och det jag hittar skrämmer mig, men gör mig samtidigt både ledsen och upprörd. Ibland känner jag igen mig av hur andra beskriver hur Asperger är för dem och ibland känner jag inte alls igen mig. Jag mår så otroligt dåligt när jag känner igen mig i hur andra beskriver diagnosen och när jag inte gör det, så blir jag stolt och glad. Det är lite komplicerad och säkert en korkad känsla, men så upplever jag det just nu.

När jag känner igen mig, så blir jag rädd, förbannad, ledsen, upprörd. Rädslan kommer i ”fan, jag kanske har det ändå” men att jag vägrar erkänna det (för det spelar ju faktiskt ingen roll!) men sen när jag blir förbannad över det hela så är det mer en rationell logik som kommer över mig. Varför i hela fridens namn ska jag ha en diagnos för att jag har en personlighet som är som den är? Jag förstår inte det.

På en av de största svenska bloggarna om Aspergers Syndrom, som numera heter ”Jag är inte dum i huvudet!” så skriver författaren så här:

– Min största svårighet är nog relationer till andra människor.

Jag kan tycka att en person är min vän bara för att jag pratar med den på MSN men aldrig har träffat den i verkligheten.
Som tex, T, jag hade träffat honom IRL men aldrig fört ett samtal  med honom  men efter 1 månads sms och telefonkontakt kan jag säga att jag är kär och det tycker inte “normala” människor att man kan bli. Dom tycker att jag är konstig som kan känna så för jag känner ju inte personen.
Och T är inte den första jag gör så här med jag har träffat alla mina killar på detta sättet.

Jag menar förresten inget illa med att jag väljer att kommentera vad andra med A.S. har skrivit eller sagt. Vad de säger gäller för dem. Jag vill bara ha något att jämföra med hur jag själv upplever att A.S. påverkar mig och andra runtomkring mig.

Jag kan också tycka att vänner är mina vänner för att man pratat med dem enbart online och aldrig träffat dem IRL. Det är liksom inget konstigt med det, med tanke på hur mycket personer idag använder sig utav sociala medier. Min nuvarande sambo träffade jag på Aftonbladets chatt 1997 och vi blev ihop innan vi ens hade träffats på riktigt. Inget konstigt med det heller, tycker jag – även om många ”back then” tyckte det var knäppt, men det tyckte alla om precis allt jag gjorde, för allt jag gjorde var fel, konstigt, knäppt, roligt eller annorlunda och mycket jag gjorde fick man absolut inte göra som tjej. Som det här att älska datorer, koda html, surfa på nätet. Nej, det är bara för killar.

Andra personer har påpekat att de exempelvis kan lyssna på samma musik hela tiden. Det gör jag med, men det är bara för att det är svårt att hitta ny musik och ibland är man lat. Det har inget med tvång eller ren ovana att göra. Det bara är så. En del personer med A.S. kan bara äta mat av en viss konsistens, eller snarare föredrar det. Jag tycker inte att det är något konstigt det heller.

Hur Asperger visar sig eventuellt hos mig kan enbart vara två saker. Att jag väljer att tala Skånska och är duktig på dialekter/språk och att hela mitt livsmål handlar om Grand Danois. Men OM detta är något som bara Asperger kan förklara så tycker jag det är en jävligt dålig förklaring till varför jag är som jag är.

Jag har inte några problem med det sociala samspelet och jag tycker själv att jag aldrig har haft det. Däremot har jag stött på människor som i 99% av fallen (då jag var betydligt yngre än idag) som har bemött mig på ett dåligt och illa sätt, varit elaka, mobbat mig för exakt allt jag gjort eller sagt, retat och fryst ut mig – så varför i helvete ska jag umgås med såna personer? En diagnos på Asperger förklarar inte det ett jävla dugg tycker jag.

Mina ”snäva” intressen är inte så pass speciella heller att de tar över precis all tid jag har att spendera. Det man tycker är roligt, givande, avslappnande etc skall man utföra tycker jag så länge det inte skadar någon annan levande varelse eller någons ekonomiska situation. Det finns säkert fler saker att säga där, men så upplever jag det i alla fall. Jag har inte snäva specialintressen som är mer extrema än någon annan som gillar datorer, film eller serier. Många tycker det är skitkul att blogga, vara på YouTube, promenera, träna hundar, gå på familjemiddagar, sitta i folks kök och prata. Det finns tusentals saker jag kan göra och gör som vilken annan normal människa som helst också gör, men jag får en diagnos på Aspergers Syndrom för att jag hade lite svårt i skolan när jag var yngre och ingen tyckte om mig på riktigt? Helt galet om man frågar mig.

Jaja, nu har jag väl gnällt färdigt, men åtminstone fått fram lite mer av hur jag känner även om mycket av detta blev en simpel upprepning av vad jag tidigare sagt eller skrivit. I något annat inlägg senare så kanske jag skriver om vad som hade varit ett bättre scenario, typ om jag fått en annan diagnos eller blivit friskförklarad från A.S. Eller värsta scenariot någonsin – om det blir bekräftat av läkare ifall jag vill göra om utredningen.

Vi får se vad som händer. Lämna gärna kommentarer här på bloggen så jag får veta vad ni tycker om hur jag upplever den här ”skitdiagnosen” som präglar mitt liv på ett sätt som jag bara mått dåligt av.

Obs! Jag vet att diagnosen finns och att andra som fått den eller vill ha den, mår bra av att få saker bekräftat. Det är bara i mitt fall som jag tycker en Aspergerdiagnos är helt galet…

Publicerat den

Funkibatorpodden (Avsnitt 1) av Mikael Hammarlund

Texten nedanför är inklistrad ifrån Funkibators facebooksida:

Just nu pågår det prototypframtagningar av olika medieproduktioner. Det här är något Funkibator kommer att utveckla framöver. Vi har gjort nyhetsprogram, TV-soffa, Funkibator som presenterar sina kompisar och det som nu blivit klart är ett prototypprogram av Funkibatorpodden. Alltså ett ”radioformat” där personer sitter och samtalar om olika ämnen.

Så här kommer prototypproduktionen av Funkibatorpodden! Tack till Mikael och Christian som medverkar. Just det här avsnittet handlar om Asperger.

Och jag delar detta här på bloggen under arbetstid, men det är bara för att det är så relevant för det. Jag hoppas att kollegorna tycker det är ok…

Publicerat den

Jag har inte svårt för förändringar, men ibland orkar inte mitt huvud med dem…

Det här inlägget har jag gått och funderat på i ett par dagar nu, men ju längre tiden går, desto mer lär det ha förvandlats till något annat än det faktiskt var tänkt för, så vi får se hur det går. Summa sumarum så är planen i alla fall att diskutera min Asperger diagnos lite mer och förtydliga vissa saker efter att jag gått ut med detta offentligt (igen) samt prata om vad jag önskar och vill med mitt liv och hur jag vill ha det. Sen får vi se hur det slutar.

Sen jag för några veckor sen nu gick ut med att jag råkar ha en Aspergerdiagnos på papper så vill jag utvärdera vad som skett sen dess. Det positiva är att inget har hänt från andra. Jag upplever inte att jag blivit annorlunda behandlad på något sätt och det är skönt. Så, det var den positiva delen. Nu kommer vi till de negativa delarna.

Sen jag gick ut med detta så har jag själv istället förändrats. Om någon annan märkt av det, vet jag inte och förmodligen är detta bara något som utspelar sig i mitt eget huvud som jag därmed också själv bara ser. Jag har i alla fall (enligt mig själv) blivit mer orolig när det gäller vissa saker (långt ifrån allt), mer frågvis och jag pratar mer om mina mentala svårigheter än mina fysiska. Som det här med varför jag valt att arbeta hemifrån så mycket senaste veckorna och hur jag hanterar förändringar av olika slag. Generellt har aspergare jättesvårt med förändringar så därför vill jag förklara mig lite om hur det är för mig utan asperger-perspektivet.

Vi har sommarjobbare på Nätverket SIP nu. De ska vara här i 3 veckor och detta är sista veckan. Den här grejen är jättestor och jätterolig för hela nätverket, så jag vill inte ha några missförstånd nu. Jag har inget negativt att säga om sommarjobbarna överhuvudtaget. Dock för min personliga del så har jag gått omkring senaste månaderna i min egen lilla värld, kört på med mitt och inte riktigt tänkt på konsekvenserna av det hela. Vi i hela SIP har känt till arbetet med att vi skulle ha sommarjobbare även i år väldigt länge och det har jag med, eftersom vi har pratat så mycket om det. För min alldeles personliga del, så har det inte känts så stort för min del, eftersom att jag själv inte skulle ha så mycket med detta att göra. Jag ska vara i distanskursen och göra det jag har gjort. Inget konstigt med det.

Sen dock, när alla dessa människor dök upp så hände det massa saker på mycket kort tid, som skruvade till saker och ting rejält i mitt huvud. Vad dessa saker var, låter jag bli att nämna för det är irrelevant. Jag är nämligen sån, att om det händer för mycket på samma gång – oavsett vad det än är, så har min hjärna en tendens att koka över och då slutar den att funka. Jag får huvudvärk, kan inte fokusera, och därmed inte sköta mina uppgifter ordentligt och det är något som stör mig, då jag alltid vill vara fullt fungerande och göra vad jag har planerat. Lägger man också till att jag själv då har råkat göra andra saker som fick andra konsekvenser än vad jag hade räknat med så började jag få lite smått panik och visste inte hur jag skulle göra för att jag inte ska hamna i problem.

Lösningen var dock mycket simpel och det var att jag fick tillåtelse att arbeta hemifrån mer, vilket jag har gjort mycket den senaste tiden. Annars brukar det vanligtvis bara vara torsdagar och fredagar som jag har schemalagt för det.

I alla fall, för att komma till min första punkt med det här. Några kan säkert tolka de här förändringarna som något ”asperger” liknande. Typ ”Oh, shit – massa folk och Anna-Maria kan inte tänka då. Hon klarar inte förändringar. Hon klarar inte att vara bland folk. Hennes A.S. diagnos gör att bla bla bla…”

Jag hoppas verkligen att folk i allmänhet inte har sett mig på det sättet senaste veckorna, för så är inte fallet. Det blev för mycket av diverse olika anledningar och fibrodimman samt värk och andra saker är orsaken till varför jag fått ändra så mycket på mitt schema. Jag tar mitt arbete i distanskursen på fullaste allvar och jag vill inget hellre än att kunna utföra mina arbetsuppgifter på ett så bra sätt som möjligt. Nu hände det grejer som jag inte hade räknat med, konsekvenser jag inte alls trodde kunde ske, men det gjorde dem och då var jag tvungen att hitta en lösning. Jag har trots allt haft värk och varit galet trött nu när jag har suttit hemma, men jag får mycket gjort och jag arbetat aktivt ändå och det hjälper mig att släppa dumma funderingar och annat.

Jag ångrar i alla fall i dagsläget att jag gick ut med min A.S diagnos offentligt, då jag sen dess upplevt att det var så fel att prata om något som inte känns som mig överhuvudtaget. Jag vill bekämpa den här diagnosen – på mig själv, då den är inte jag på något sätt. Jag vill inte arbeta för att acceptera den, för det kommer inte utveckla mig ett dugg, även om jag är medveten om att jag förmodligen inte kommer bli en ”Aspergerperson” istället för att jag får vara mig själv och råka ha diagnosen på papper som det oftast har blivit tidigare när jag varit mycket offentlig med den. Idag är den som sagt bara nått irrelevant som någon annan tycker beskriver mitt sätt att kommunicera på, medan jag själv i verkliga livet har andra problem.

Faktum är att den här lösningen av att få slippa ”mina konsekvenser” dessa veckorna har lett till att jag fått bukt med andra problem som jag gått och dragits med länge. Av någon skum anledning börjar jag sakta men säkert acceptera att det finns andra lösningar som fungerar på exempelvis mitt problem med fula länkar när jag delar mina blogginlägg, och jag stör mig inte lika mycket just nu på vertikala videoklipp, även om det är något jag aldrig kommer släppa och acceptera helt.

Jag är bara trött på att tänka på ett visst sätt, och nu när jag för femtielfte gången eller något bestämt mig för att inte köpa Grand Danois riktigt än, då allt inte är säkert så har det fått mig att slappna av mer när det gäller andra saker. Lösningar finns det till allt, och är det tillräckligt bra så är det värt att vänta på.

Förändringar är ofta något bra i min värld, men jag är ändå rädd över framtiden. Det är dumt att ”spika fast sig” i något som inte kommer fungera, som om ifall jag tvingas söka jobb på andra ställen om jag inte kan få fortsatt anställning inom SIP, men det är något jag är beredd på om det kan säkerställa att jag får jobb och fortsatt inkomst. Då väger fördelen över nackdelen med att inte vara på SIP. Jag börjar till och med planera att söka lite jobb utanför SIP nu, och det är skönt, men skrämmande på samma gång. Jag är i alla fall stolt över hur jag börja tänka kring förändringar nu, då mycket av detta har jag benhårt hållit mig fast vid att jag ska lösa fast att det inte verkar gå.

Det enda som dock är skrämmande med att få jobb utanför SIP är om jag inte kan jobba hemifrån lika mycket och hundar inte finns på den arbetsplatsen, men blir det så och jag ändå kan trivas och göra ett bra jobb – ja då är det också värt det.

Jag är stolt över mig själv just nu. Hur tänker du när det gäller förändringar?

Publicerat den

Ny sida om Aspergers Syndrom på min blogg

Ja, jag har ju en massa sidor om mina andra sjukdomar och efter att jag gick ut officiellt även på den här bloggen med att jag råkar ha den här diagnosen på ett papper, så tänkte jag att jag skulle skriva en informationssida även om det. Du kan se den här.

Publicerat den

”Du har med största sannolikhet inte Asperger…”

Ok, jag ska inte tjata men jag känner mig ändå inte riktigt ”färdig” med hela grejen om att gå ut med min irrelevanta diagnos. I alla fall inte när det gäller videon. För att poängtera lite mer, så hittade jag ett test som jag har tagit många gånger tidigare och alltid fått låg poäng på där man kan kolla om man har det. Som vanligt får man tänka på att detta är inget definitivt, men en liten guide i om man misstänker att man har Aspergers Syndrom, så kan man ta det här testet och får man höga poäng så kan det vara bra att kontakta en läkare för utredning. Eftersom jag redan har diagnosen, så ville jag ta detta testet igen för att påpeka hur fel jag tycker att det är att jag fått det inpräntat på papper, och här har jag alla frågor, och jag ska beskriva hur jag tolkar och har svarat på dem.

Fortsätt läsa ”Du har med största sannolikhet inte Asperger…”