Sen jag började praktisera på SIP så har mina positiva kommentarer om stället haglat ut ur min mun. Jag har stormtrivts från dag ett och har många gånger blivit förbluffad över hur allt är ok på arbetsplatsen. Jag får jobba hemma utan problem, jag får bestämma mina tider själv. Ingen tycker jag är för osocial eller alldeles för störig. Det är liksom bara bra. Jag passar in perfekt och är uppskattad för det jag gör.
I morse satt jag och skrev på en rätt så häftig uppgift som förhoppningsvis kan hjälpa mig vidare i min yrkeskarriär, och till min hjälp för att göra det här dokumentet så frågade jag min ena handledare, Stefan om hjälp.
Han skrev så här i en chatt:
”Skriv efter mig: Jag är bäst!”
Jag blev väldigt glad av att höra det, och senare pratade vi även lite om jantelagen. Det dokument som jag satt och skrev på lät lite osäkert och även om jag numera är en person som är trygg med sig själv och ärlig nog att veta vad jag klarar av och inte klarar, så sitter det en del osäkerhet kvar i mig sedan tidigare. Den här osäkerheten kan förklaras i att oavsett vilken arbetsplats jag än har varit i, så har jag inte passat in och i stort sett allt jag har gjort har till sist visat sig vara fel på något sätt.
Antingen pratar jag för mycket, jobbar för lite, orkar inte tillräckligt, tar för många sjukdagar, säger saker som folk tar illa upp utav vilket resulterar i ett snack med chefen om bordsskick (eller något i den stilen) och sedan en avslutad praktik/sommarjobb/arbetsträning etc. Jag kommer alltså inte tacksamt tillbaka till samma arbetsplats igen – utan tack och adjö, ofta fortare än jag har hunnit etablera mig. Ofta hinner det också bli konflikter som gör att arbetsmiljön efter det blivit ohållbar och då vill jag själv sluta, eftersom jag inte blir respekterad längre eller accepterad, trots att jag både bett om ursäkt och gjort mitt bästa för att lösa problemet.
Jag har dock fått beröm när jag varit på andra ställen, men det har ofta varit mycket kortvarigt. Det är fortfarande viktigast att fortsätta prestera – gärna tills man bränner ut sig, och att vara social med kollegor – ja, det är nått man får vara på (sin 5 minuters korta) lunchrast eller på sin fritid. Jag överdrev dock med att lunchen är 5 minuter kort, men ibland har det känts på andra ställen att man är inte på en arbetsplats för att ta det lugnt och vila upp sig när man har rast, utan på jobbet är man här för att jobba. Sen går man hem. Och fan ta dig, om du inte kommer överens med fembarnsmorsan i fikarummet!
Även om jag har en trevlig telefonröst, är serviceinriktad, hjälpsam så presterar jag sällan tillräckligt. Det går liksom inte att kompromissa om något på de tidigare ställen jag har varit på, utan att det resulterar i att chefen vill ta ett snack med en och frågar ”vill du verkligen vara här? Du presterar så dåligt och pratar för mycket”.
På SIP får jag alltså höra tvärtom. Det som jag aldrig – någonsin trodde att jag skulle få höra. Jag är bäst. Det är liksom inget nytt. Jag gör det jag ska, snabbt och relativt noggrant med få fel. Jag är trevlig och hjälpsam. Jag är lätt att nå och trevlig att prata med. Jag förstår, kommer med lösningar och försöker vara kreativ. När allt är så för min del, så blir inget en ansträngning, för jag får vara mig själv och bli respekterad och accepterad för den jag är och vad jag klarar av. Och då kan jag prestera!
Tidigare, när jag varit ännu mer självsäker och tyckt ”jag är bäst” så har jag fan fått höra mina versioner av jantelagen. Nä, när man jobbar då ska man jobba. Inget annat. Vara trevlig får man vara någon annan gång. Och sig själv. Nått annat hör inte hemma på den svenska arbetsmarknaden.
Nu kanske jag dock kan öva in förmågan att säga (och tycka) att jag är bäst, för att jag är mycket bra på det jag gör. Än så länge har jag inte fått höra något annat sen jag började på SIP, så kanske är det dags att min självkänsla återgår till ett tryggt centrum, samtidigt som jag får hjälpa världens bästa arbetsplats att komma framåt?
Vad är dina erfarenheter av arbetsplatser? Lämna gärna en kommentar och berätta.
