Kategorier
Vardagsliv

Tack, Funkibator för den här tiden…❤

IMG_20180129_140020.jpg
En äldre bild, där jag visar tummen upp och gör en grimas. Idag är det en referens att allt är ok. Vi går vidare, alla nöjda – alla glada!

Idag fick jag ett väntat besked om att jag blir uppsagd. Detta är på grund av arbetsbrist gällande min egna tjänst och mina egna arbetsuppgifter. Det innebär att ingen annan drabbas bara för att jag slutar på min arbetsplats. Jag har väntat på det här beskedet i säkert 1 år och i höstas när jag fick valet om att gå ner i tid eller säga upp mig så valde jag att gå ner i tid för att försöka göra allt jag kan för att behålla mitt jobb, då ett jobb är bra att ha ur alla synvinklar. Ett jobb på 25% är dessutom jättebra att ha under studietid, då det ger mer pengar i kassan medans man är en fattig student.

Nu blir det alltså inte så, åtminstone inte på Funkibator och det är helt ok. Det var ju som sagt väntat. Dessutom sker det utan att några illa ord har talats. Jag har inget illa mot Funkibator, snarare tvärtom! Vi skiljs åt, glada och nöjda då alla möjliga utvägar har utforskats och det här blev resultatet. Under den två månader långa uppsägningen som börjar den 20 maj så är jag också arbetsbefriad vilket är en väldigt bra lösning för min del. Då innebär det att jag har mer tid över att fokusera på matematiken samt att glädjas åt andra saker i mitt privatliv.

Jag har varit på Funkibator i 3½ år. Jag började där med praktik/arbetsprövning efter att jag desperat börjat tro att jag aldrig någonsin kommer kunna arbeta. Tack vare Funkibator så visade det sig att jag har faktiskt en arbetsförmåga och det är inte mig det är fel på. Jag kan arbeta 50% med liknande arbetsuppgifter jag utfört på Funkibator, vilket är enklare administrativa arbetsuppgifter. Innebär det mer tekniska saker, som exempelvis att hitta och nyttja olika formler i Excel så blir det lite mer kreativt och på senare tid har jag även hjälpt till med att ordna undertexter till våra YouTube klipp. Främst SIP-nytt som varje Torsdag har släppts sen ett tag tillbaka med intressanta intervjuer och nyheter om vad som händer inom organisationen och i vårt aktivitetshus Mästeriet. Varje höst har jag hjälpt min kollega Pia med distanskursen vilket har varit roligt. Jag har gjort lite allt möjligt inom Funkibator. Bland annat har jag suttit i styrelsen i 2½ år, vilket var väldigt förvånande att de gillade att ha mig där. Nu sitter jag enbart i Funkibator Syds styrelse för 2018 och vi får se hur länge jag sitter kvar där. Det är obestämt just nu.

I det stora hela så är jag alltså nöjd, glad och lite lättad. Jag har bloggat om min situation på jobbet tidigare, så ni som läser min blogg eller känner mig i verkliga livet vet ju redan var jag står och jag går ifrån Funkibator som projektassistent med rak rygg och med glädje. Det är dags att gå vidare, och nu hoppas jag bara på att jag kommer in på en av alla de utbildningar jag har sökt till hösten. Den 28 maj får jag veta resultatet på högskoleprovet. Jag hoppas verkligen att det är över 0.7 åtminstone. Då borde jag komma in på minst en av utbildningarna. Är det högre så kanske jag till och med kommer in på mitt förstahandsval, men allt hänger också på att jag får ett godkänt betyg i matematik 2a. Men nog tjat om det. Nu ska vi gå vidare med positiva känslor!

För jag är väldigt glad, trots uppsägning.

Kategorier
Det hårda Sverige

Hur ska jag få ett jobb?

Jag sitter och försöker se glad ut efter att ha påbörjat min ansökan till Försäkringskassan.

Ja, genom o söka ett, eller hundra – så klart! Det säger de flesta, men arbetsmarknaden och arbetsgivare säger väl annat. Jag kommer ju ifrån en bakgrund som förtidspensionerad, och det är sällan attraktivt på arbetsmarknaden. Ju mer du har jobbat, desto fler jobb har du möjlighet att få. Är du högskoleutbildad, eller utbildad förbi gymnasiet och har körkort ökar dina möjligheter ytterliggare, men det behöver inte betyda att du får ett jobb.

Jag börjar nästan ångra att jag valde det jag valde när jag började plugga på högskola. Inte för att det är ointressant, absolut inte. Jag är rätt utbildad, för min stora passion ligger faktiskt i att hjälpa personer med nedsatt arbetsförmåga eller funktionsnedsättningar att få jobb. Det som gör att jag nästan ångrar mitt val är bristen på jobbmöjligheter, då att få ett jobb på exempelvis Arbetsförmedlingen är skitsvårt, då jag har sökt säkert 4 ggr och aldrig ens blivit kallad till intervju.

Nu sitter jag och skriver ett personligt brev till Försäkringskassan, för dem söker äntligen folk och jag hoppas att jag är åtminsone lite intressant för dem. Bara en intervju hade liksom varit tillräckligt för att veta att jag har en chans. Jag vill inte riskera att fortsätta där jag var då jag var förtidspensionerad, vilket innebar praktik eller arbetsprövning på ställen som betalar uselt (ifall man väl blir anställd) och där man utför jobb som jag egentligen har väldigt svårt för pga min fibromyalgi.

Som jag har skrivit ett par gånger nu, så jag vill jag inget mer än bli min egen, och jag vill komma dit så fort som möjligt – men jag måste ha relevant arbetslivserfarenhet först. Annars kommer jag ingenstans.

Det är bara så frustrerande att jag sitter i en sån här sits, där oavsett vad jag än har gjort tidigare så hjälper det inte mig särskilt mycket att uppfylla mina viktigaste drömmar i livet. Fine, jag ska inte vara girig. Får jag ett sketet låglönejobb som jag klarar av så är det bättre än att bara få ynka 4k i månaden som jag har nu. Hade jag fått ett riktigt låglönejobb med en nettolön på typ 12k så hade jag tripplat min inkomst och kommit mycket närmare målet om att skaffa Grand Danois. Med mina beräkningar hade det tagit mig ca 10 månader att spara undan till GD då, istället för 3, om jag hade fått ett jobb med minst 19k i nettolön.

Jaja, tids nog så lär jag få nån slags anställning – eller om jag har mera tur så vinner jag några miljoner på lotto och slipper jobba. Vem vet?