Hur jag påverkas av min nuvarande situation

Mer mattesnack, men ska försöka hålla det till ett minimum. Det här inlägget hoppas jag också inte blir tre mil långt som mina inlägg blivit på sistone i det här ämnet. Nåja, nu kör vi på!

Om man läser mellan raderna, eller kanske bara läser texten från mina gamla inlägg om min nuvarande skit-situation kring matematiken så borde man förstå att jag mår inte bra. Det går konstant upp och ner. Vissa säger lägg ner och skit i allt och byt utbildning. Ta semester, och tack säger jag till de som förstår att detta inte är bra för mig. Vissa säger fortsätt, för det är dumt att ge upp och jag känner mig grymt tvingad att leverera fast jag knappt kan eller orkar. Senaste tiden har jag varit praktiskt taget konstant asförbannad, och som ni kanske känner till, så hatar jag att alltid vara arg med mera. Jag orkar bara inte och situationen med matematiken måste jag ta mig igenom. Jag hanterar den här skiten genom att bli sur och förbannad på precis allt som går att bli förbannad på och så lär det fortsätta tills att det här är över. Vare sig det är att fjärrkontrollen inte funkar eller att jag inte orkar städa köket där jag gjort en komplett röra.

Jag har skrivit till samordnaren på skolan för funktionsnedsättning och har fått ytterligare stöd för att klara tentan. Hur det kommer hjälpa återstår att se, för jag ser fortfarande inget ljus i tunneln. Hjälpen jag har fått är en idé jag gått och tänkt på ett tag och det är att få skriva tentan helt ensam. Det innebär att jag sitter helt ensam i ett rum med en tentavakt, så inga andra elever kommer vara i samma rum som mig. Orsaken är som jag berättat innan att jag har svårt att tänka i komplett tystnad, d.v.s. att inte prata (högt) om något. Jag tror inte det kommer hjälpa mig klara matten, men det lär bli lite lättare att skriva den, för där finns som sagt ingen återvändo. Det hade varit ännu bättre om jag hade kunnat lyssna på musik medan jag skriver tentan med, men det lär jag inte få göra.

Det är idag onsdag och senaste tiden har jag väl orkat plugga kanske en dryg timme på denna veckan. I måndags var jag en total zombie som inte kunde något och igår orkade jag nästan en timme, men det är långt ifrån tillräckligt. Jag fokuserar i alla fall på del ett i matematiken, eftersom den tentan kommer först och jag hatar det fortfarande. Jag har heller inte hämtat ut tentan från sist, men ärligt talat har jag inget behov för det. Jag har sett de korrekta svaren, eftersom läraren lagt ut det och tentan finns digitalt om jag vill göra om den. Det är ju liksom det gamla vanliga skiten, felräkningar, slarvfel, brain freeze för ett tal jag inte övat på kom på tentan och då kunde jag bara inte räkna rätt, även om jag var så hyperfokuserad som jag typ aldrig har varit innan i hela mitt liv på ett prov. Det är liksom bara så meningslöst!

Jag längtar som fan tills att det här är över – oavsett vad som händer. Även om det sker mirakel och jag kan fortsätta min utbildning så vill jag bara att det här ska vara över. Dock om jag kan fortsätta så börjar terminen med en ny matematik kurs, diskret matematik. Det känns verkligen sådär att fortsätta med matematik. Går det bra, så blir det en kurs i algoritmer sen vilket folk säger är mer matematik, så att släppa matten lär bli svårt med tanke på att det är typ bara mer matte-skräp hela hösten. Jag bara hoppas att det blir inslag av programmering bland all den där skiten, för att bara räkna matte har jag ingen lust med. Det är programmeringen jag är ute efter! Jag vill veta mer, djupdyka mer etc och framförallt bli bättre på det, och med mer matte är jag inte särskilt glad just nu. Det kan komma att ändras om allt bara löser sig.

Det känns lite så här just nu att om jag får lov att fortsätta så ser jag mest fram emot att jag kan spendera tiden på tåget till och från skolan med att lyssna på ljudböcker och poddar. Många från Malmö/Lund lär hoppa av till hösten för de klarar inte heller matten så jag räknar inte direkt med mer sällskap till eller från skolan. Det är typ det mest positiva just nu (förutom de underbara kurskamraterna), för att lyssna på ljudbok och/eller poddar är roligare om man åker någonstans samtidigt. Att bara sitta still och glo in i en vägg är inte lika kul när jag lyssnar på grejer. Snacka om att man blivit negativ av det här. Jag avskyr det. Allt hopp, all lycka med allting håller sakta men säkert på att försvinna bort från mig. I mitt senaste inlägg på instagram så delade jag bilden jag hade på mitt förra inlägg för att berätta vad som försiggår och där skrev jag att jag går i full blås mot att bränna ut mig. Det känns fortfarande så och orsaken till varför jag är så förbannad hela tiden är för att jag känner ju själv att jag vill inte det här. Ändå så måste jag, för att så funkar jag. Min kropp kämpar emot det med allt den kan, för den vill inte bränna ut sig och min hjärna lär dock inte tillåta det heller och det är förmodligen därför jag inte kommer orka plugga så mycket som behövs vilket gör det svårare att klara tentan, eller komma förbi 2 poäng på den. Men jag skiter i vilket just nu. Jag måste göra detta, så jag kopplar bort vad jag kan för att överleva dessa månaderna. Jag kommer alltså inte tillåta mig själv att bli utbränd för vem fan vill det? Jag lyssnar på min kropp, och det är att kämpa mot den och mot alla andra som är det jobbiga.

Med funka så syftar jag på att jag aldrig ger upp, men också i bakhuvudet finns gamla grejer kvar som innebär att jag vill gärna inte göra folk besvikna för jag vet vilken jävla ångest jag kommer få om jag bara skiter i allt just nu. Ångesten kommer göra sig påmind länge, även om jag blir glad över att få gå en utbildning som ger mig det jag vill ha. Situationen som den känns är lite så här i mitt huvud. Låt os säga att jag byter utbildning, går den, lär mig grymt mycket varje dag men att folk i min närhet konstant påminner mig att oj vad synd det var att jag inte kunde fortsätta min högskoleutbildning för jag kommer ju inte få jobb på den här utbildningen för den är så meningslös. Bara tänk på alla företag som lurar mig, som kommer ge mig skitlåg lön och dåliga villkor etc. Nu kanske jag hittar på totalt, men min hjärna är duktig på att hitta på scenarion som aldrig kommer hända. Det är mer troligt att jag kommer bli bättre på programmering, och få ett välbetalt jobb om jag bara får lära mig programmering på ett sätt som passar mig bättre. Den största risken jag tar med att byta utbildning är risken att stöta på något gammalt ex eller en gammal kompis man inte vill ha kontakt med. Den risken är jag dock villig att ta. Min framtid är viktigare! Anledningen till varför jag går på högskola just nu är för att jag sökte och kom in. Hade jag inte kommit in så hade jag ändå sökt till YH utbildning och ändå kommit in, för jag gjorde ju det så det är liksom skitsamma. Min huvudanledning till allt är min längtan efter att få ett bra betalt jobb för att göra något jag kan och älskar att göra. Hur jag kommer dit spelar mindre roll. I alla fall för mig.

Det är precis som man brukar säga, på engelska – damned if I do, damned if I don’t. Oavsett vilket innebär det att kämpa åt två håll samtidigt eller något i den stilen och jag har inget annat val än att bara acceptera läget och göra saker som är meningslösa, som gör mig asförbannad, sur, ledsen, apatisk för att jag kämpar konstant mot mig själv och mot allt annat. Det har jag gjort hela livet. Kämpat för att få ett jobb, kämpat för att få relationer att funka, kämpat för att få vara mig själv, kämpat för att hålla mig vid liv, kämpat för att komma någonvart. Det försvinner inte i första taget.

Så som läget är nu så kommer jag också få kämpa mot mig själv. Mot min ilska, mitt korkade beteende och mina handlingar, tankar och känslor som jag aldrig kunnat hantera någonsin i mitt liv. I slutändan kommer det sluta med att jag blir systemutvecklare och det är förmodligen det som gör att allt slit och kämpande blir värt det. Och då är det ok. Att få hjärnan att inse det är dock svårt, men jag vet som vanligt inte hur jag ska hantera mina handlingar och ilska, för det bara kommer, jag hatar det och jag lever igenom det. för så har det varit hela livet.

Om två, tre år kommer jag sitta här med ett jobb, en lön som är så hög att jag inte vet var jag ska ta vägen, för jag har aldrig tjänat mycket pengar och har jag tur har jag en Anton på väg, eller så är han redan här. Vovven då alltså, ifall någon okänd läser det här. Blir min framtid så, då kommer jag minnas detta som ytterligare en period i mitt liv där jag kämpade tills jag blev blå bara för att komma vidare i mitt liv och bli något, samt få betalt för det och äntligen ha min Grand Danois vid min sida.

Och då var allt det här slitet värt det.

En femma i projektkursen, men jag är en total nolla i matematik…

Jag är helt mållös om jag ska vara ärlig. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, glad, inte ett dugg förvånad och tusen miljarder andra känslor. Enda tanken jag har nu är att jag är totalt körd. För det kommer aldrig spela någon roll hur mycket jag pluggar inför en tenta i den här kursen. Jag kommer aldrig kunna bli godkänd.

Fortsätt läsa En femma i projektkursen, men jag är en total nolla i matematik…

Det blev en iPhone Xr…

Ja, direkt efter mitt förra inlägg så åkte jag faktiskt iväg till närmsta NetOnNet butik och köpte med mig en massa grejer. Det var inte helt planerat att jag skulle komma hem med en, men det blev så och det måste jag tacka tjejen i butiken för. Tanken var att jag ville leka lite mer med den så kallade ”TrueDepth” kameran som finns på de senare modellerna av iPhone. Det som hände var att jag gick direkt till avdelningen där de har alla iPhones. De hade en iPhone X och en Xr att leka med, men någon hade gjort så telefonerna var låsta så det gick inte att kolla foton etc med dem, så jag gick och frågade personalen en mycket viktig fråga.

Kan iPhone Xr, Xs, X eller Xs Max ta bilder på objekt/djur med svart bakgrund med selfie kameran?


Svaret var faktiskt – JA! Det visade sig att det stod en tjej vid kassan som hade en Xs Max och hon hjälpte mig ta foton på ett objekt och visst funkade det! Det innebär att med lite trix så kan jag ta foto på Maja med svart bakgrund. Jag försökte efter att jag kom hem och satt allt i ordning med telefonen, och jag fick två halv-bra bilder, även om de blev lite väl suddiga. Idag fick jag till två bättre bilder, och de kan ni se på Majas senaste Instagram inlägg.

Maja ligger på golvet, men jag lyckades få bild på henne med svart bakgrund men bilden är väldigt suddig.
Halvselfie med mig och Maja, där man ser armen på mig, men fokus på Maja. Bättre bild i alla fall, men tids nog ska jag få bättre bilder på henne.

Telefonen är i alla fall snabb som fan, bekvämare att hålla i än vad jag trodde och bilder man tar med selfie kameran blir väldigt bra. Face ID är också väldigt trevligt. Jag köpte också ett genomskinligt silikon skal för 100 kr som ska skydda telefonen tills jag har fått hem ett personligt skal jag har beställt. Självklart är det beställt från det stället jag har ordnat med alla andra skal, Designskins.se eller Dein Design. Det finns ett lokalt ställe också men de hade inte några silikonskal, utan bara vanliga plastskal. Jag har bestämt mig nu att jag ska testa att bara ha ett skal i silikon, för jag har köpt ett skärmskydd med, och i och med det blev den billigare varianten av iPhone så köpte jag också till AppleCare+, så nu behöver jag inte oroa mig för det. Till min iPhone SE så hade jag ett dubbelt skal, vilket jag verkligen älskade att ha, men jag kände att om jag typ skulle behålla den telefonen så vill jag kunna byta skal lite lättare. Efter lite prejande med en liten kniv från iFixIt så fick jag loss skalen, men jag får se hur det går med bara silikon skal. Nya skalet är ungefär som mitt gamla, en bild på Gandalf, men med lite reklam för den här bloggen också. Hoppas resultatet blir bra i alla fall. Relativt billigt pris. Ca 240 kr med frakt.

Bild på mitt gamla skal som är i två (hela) delar. Detta är faktiskt inte taget i porträttläge, men fokus gör att det ser ut så. Jag märker skillnaden direkt att bildkvalitén är bättre.

Jag köpte också en så kallad ”PopSocket”, eftersom telefonen är mycket större och jag har haft stora telefoner innan. Dock vet jag inte om jag är superglad i konceptet, men efter att ha hållit i telefonen med den på så uppskattar jag det mer. Har jag tur kan jag flytta runt den och sätta den lite bättre då den är lite för lågt ner tror jag, och då lär det bli bättre. Men den var billig, 129 kr, så det är inte riktigt att kasta pengarna i sjön. Min andra tanke med PopSocket grejen är att jag skulle typ använda den som en hållare när jag tar mina selfies till bloggen, men eftersom selfie kameran har bildstabilisering eller vad det kallas för så blir selfies sällan suddiga. Dessutom är det mycket fler pixlar och jag är supernöjd med kvalitén jag sett på bilderna än så länge. Det är fantastiskt!

Ångesten då?

Ja, den har väl börjat släppa lite. Älsklingen min har inte sagt så mycket och jag har köpt den kontant för mina egna pengar. Jag gjorde detta för att slippa tänka på skit och kunna gå vidare och jag såg ingen annan utväg. Inte för min tröga hjärna som inte vet hur man faktiskt kan tänka på andra saker än det som man tänker på just nu. Jag hade som sagt mycket hellre bara lärt min hjärna att läsa en bok, ta en promenad, komma på en app att programmera på eller städat hela jävla lägenheten om det hade varit möjligt, men när jag är så ofokuserad och så rastlös som jag känt mig den senaste tiden (eller åren) så finns det bara ett alternativ och jag tar den bästa vägen ut. Nu hade jag råd med detta. Kronofogden kommer inte och hämtar mig nu, och inte polisen heller och ångesten lär lägga sig, för det är inte som om att jag kommer bli besatt över min egen telefon. Jag kommer använda den precis som jag använt alla andra mobiler, men jag hoppas att det innebär att jag slipper tvunget se tusentals videos om iPhones på ett tag bara för att hjärnan inte vill något annat, för nu har jag erfarenhet av de nya modellerna. Det enda jag kanske kommer oroa mig för är om den ändå kanske är för stor och om kameran saknar funktioner, men jag tror jag kommer vänja mig med allt sånt eftersom tiden går.

Dock så finns det väl ändå ett bestående problem, som en ny mobil inte löser och det är min allmänna rastlöshet. Jag är fortfarande galet uttråkad när jag inte håller mig upptagen med skolarbete, en bra film eller serie eller gör något annat som är viktigare än Apple produkter. Men det löser sig. Ju mer jag lär mig programmera etc, och ju bättre jag blir på det, desto mer kommer jag sitta med det. Jag vill ju att programmering ska bli min nya hobby, mitt nya jobb, mitt nya ”allt” eller nått, men just nu är det lite svårt eftersom jag har ont om idéer. I värsta fall får jag göra om vårt textbaserade spel och göra en bättre version av det som jag kan säga själv att jag gjort och gå ut med officiellt. Eller så påbörjar jag det spel som jag ändå hade tänkt göra lite senare. Oavsett vilket så känns det lite lättare nu att gå vidare, tack vare att just det här problemet är ur vägen