Njurfodret hjälper, yay! Men veterinären är lite virriga av sig…

Jag, katten Maja alltså, var på återbesök till veterinären för någon dryg vecka sen. Det blev dyrt. Mycket dyrare än vad mamma och husse hade räknat med, men i slutändan blev det bra och det är huvudsaken.

Mamma och husse hade beställt en taxi dagen innan som inte kom. De fick stå och glo ute i kylan medan jag satt och skrek mig hes i den hemska buren. Till sist fick de ringa efter en ny taxi som kom efter några minuter. Den resan kostade nästan 200 kr. Ca tio minuter senare var vi framme hos veterinären. Mamma hade tolkat samtalet med veterinären som hon hade en månad tidigare som om att det här besöket skulle gå jättefort. Ack så fel hon hade!

Syftet med återbesöket var att jag skulle ta nytt blodprov och urinprov. Därför skulle jag lämnas kissnödig där och sen skulle de ta nya prover på mig. Mamma trodde att hon och husse snällt kunde sitta och vänta medan jag kissade och tog prover, men veterinären skickade hem dem direkt. De blev väldigt sura och upprörda över det och fick ta bussen hem. Efter ett par timmar ringde dem och då var jag klar. Tydligen hade jag blivit sövd också vilket heller mamma och husse hade fått veta innan att det skulle göras, eller varför jag fick sövas överhuvudtaget. Den informationen kom inte efteråt heller. Cirka 3 timmar efter att jag lämnats hos veterinären kom mamma och husse och hämtade mig. De beställde taxi igen, men denna gången var jag rätt trött så jag sket i att skrika så mycket. Sen var det skönt att komma hem!

Någon vecka senare så ringde veterinären. Då fick vi veta att jag skulle få börja gå på medicin, för värdena hade inte förbättrats. Jag fick recept utskrivet men som tur var frågade mamma och resultatet av blodprovet. Veterinären hittade inte svaren och hon började även prata om ett till återbesök, men det visade sig sen att hon hade tittat på de första resultaten. Några dagar efter det ringde veterinären tillbaka och då visade det sig att allt är mycket bättre! Sicken virrpanna till veterinär! Det enda mamma och husse behöver göra nu är att fortsätta ge mig det smakrika, men jättedåliga foder enligt mamma, som ska förbättra mina njurvärden på sikt. Om ungefär ett halvår vill de att jag ska komma tillbaka så det var ju skönt att slippa bry sig om veterinären på så länge.

I övrigt så mår jag fint. Mammas föräldrar var här i helgen och efter att de kommit och hälsat på ett par gånger så accepterade jag dem och de fick båda gosa och prata med mig. Det blev mamma och husse glada över!

Det blir omprov i matematik, men högskoleprovet gick nog bättre…

Igår så skrev jag högskoleprovet för första gången i mitt liv. I Fredags fick jag veta att jag fick F i betyg på första modulprovet i matematik. Det var ju väntat, med tanke på hur jag har eller inte har övat inför det och även med tanke på hur konstigt provet var.

Högskoleprovet – vilken jävla tortyr!

Det finns nog en anledning till varför jag har skytt högskoleprovet som pesten. För det första är det på en lördag och det varar i över 8 timmar (inkl. raster och lunch). Sen har du bara chans att skriva det 2 gånger per år, istället för kanske en gång i månaden som jag tycker hade varit mer rimligt. Varje prov är på 55 minuter och är du klar innan dess så är du tvingad till att sitta fint och vänta. Det gäller även om du håller på att kissa ner dig eller skita på dig. Du ska prompt vara kvar i salen tills läraren släpper ut dig. Det är mest för att respektera de andra som kanske tar längre tid på sig, men också för att förhindra fusk. På alla delar utom en blev jag klar långt före alla andra. I snitt fick jag sitta och glo i typ 20 minuter per del. Och det utan att ha något att läsa, utan att kolla mobilen (som också prompt skall vara helt avstängd!). Det är som att sitta och kolla på att färgen torkar. Så jävla tråkigt, men vad kunde jag göra? Såna är reglerna.

Jag är snabb på att läsa. De flesta frågor på den kvantitativa delarna gissade jag på, för även om det är matematik som jag lär mig just nu så är majoriteten av den matematik grejer som jag kommer lära mig mer senare i vår. Sen har jag ju inte heller pluggat till högskoleprovet av tusen andra anledningar… Huruvida jag har gissat rätt eller fel återstår att se, men jag kan omöjligt ens ha hälften rätt på de kvantitativa delarna. I många fall gick jag på uteslutningsmetoden och variation mellan A-E svar. Den första verbala delen tyckte jag var skitlätt. Även läsförståelsen. Jag blev så förvånad, eftersom läsförståelse är min största akilleshäl i skolvärlden. Det är ju därför jag hatar att läsa, för jag tar liksom inte in något av det jag läser. Det är så tråkigt dessutom att läsa böcker! Den andra verbala delen var lite svårare, men det var mest för att det var på sista passet för dagen och då var jag så trött att det snurrade i huvudet. I det stora hela så tror jag i alla fall inte att det gick helt åt skogen. Mitt mål är minst 0.6. Får jag det borde jag komma in på något av de program jag har sökt, men det kan vara mer troligt att jag ligger någonstans mellan 0.7 och 1.2, beroende på hur ”bra” jag har gissat på mattedelen och de verbala delarna där jag säkerligen gissat fel. Hamnar jag lyckligtvis över 1.05 eller så borde jag tekniskt sett komma in på alla utbildningar jag sökt. Får jag under 0.6 blir jag nog lite förvånad, men ändå inte med tanke på att jag inte pluggat alls till det här provet. Om jag måste skriva det igen (hoppas verkligen inte!) så behöver jag i alla fall öva mer på matematik – den saken är klar!

Mina föräldrar har varit här och hälsat på i helgen. De åkte hem idag. Pappa gick med på att hämta mig och skjutsa mig till högskoleprovet så jag slapp bry mig om bussar och annan stress. Jag skulle skriva provet på Malmö Borgarskola, som ligger precis intill Aq-va-kul och St. Petri skolan. Pappa släppte mig vid St. Petri (som jag då trodde var Borgarskolan), men det var så klart fel. När jag kom in på den skolan så fick jag snabbt veta att Malmö Borgarskola ligger 25 minuter bort om man går. Då fick jag nästan panik, ringde pappa igen som kom och hämtade mig. Det visade sig att så var inte fallet. Skolan låg typ 200 – 300 meter bort, men jag vågade inte riskera en halvtimmes promenad ifall det faktiskt var så. Jag har varit i de krokarna mycket förr när jag bodde i Malmö mellan 2005 och 2007, men även innan dess. Jag har dock inte aktivt varit däromkring sen 2007 i alla fall, så mitt minne om avstånd var lite luddigt. Jag kom rätt till sist och hade tur att min sal låg bara en våning upp så jag slapp springa så mycket i trappor.

Jag fick sitta och glo i typ 40 minuter innan jag blev insläppt i salen och sen började tortyren. Jag kände mig allmänt ensam och skitsur över hela dagen. Det underlättades ju inte av att jag fick grymt ont i nacken och rygg samt blev super stel av alla dåliga stolar jag satt på under dagen. Under första rasten så passade jag på att leta reda på var jag kunde äta lunch, och gick snabbt till aq-va-kul men där var typ allt stängt. Då blev jag sur och kände mig nästan totalt hopplös. Som tur var såg jag en affär på hörnet, mitt emot skolan, som visade sig vara en liten kiosk som hade det mesta man behövde. Jag köpte en läsk, en liten påse chips, ett äpple och lite godis och det gick jag och mumsade på mellan varje rast. På rasterna i övrigt så var jag ju helt ensam eftersom ingen jag kände skulle ju skriva provet där och jag såg inte heller någon som jag kände igen. Dock pratade jag lite med några av dem som satt i samma sal som mig, bland annat en yngre kille som går i andra ring så det var kul att få prata lite med folk i alla fall och få tiden att gå lite.

När dagen var över så kom familjen och hämtade mig. Sen åkte vi till triangeln, shoppade lite och sen käkade vi middag på Texas Long Horn. Jag tog som vanligt Fajita burgaren med sojaburgare istället och det var en trevlig middag. Sen åkte vi hem, såg på film i sängen och sen var det dags att sova. Idag är jag helt jävla färdig, men nöjd och glad över att jag slipper bry mig om högskoleprovet på ett tag nu.

Om ungefär en månad får jag veta mitt resultat och jag hoppas verkligen att det ligger runt 1.0 någonting. Men oavsett vilket hoppas jag mest på att resultatet bara ser till att jag kommer in på minst en av alla de utbildningar jag har sökt. Vilken jag kommer in på spelar mindre roll, men jag hoppas mest på de jag sökt i Malmö och i Kristianstad. De är bäst av flera anledningar. Men huvudsaken är att jag kommer in i år!

Och idag räknar jag ingen matematik. Eller ja, jag vägrar räkna något idag!

 

En vecka sen första modulprovet, men inget besked ännu…

Men jag är nästan övertygad om att det blir omprov. Läraren är också ledig den här veckan. Jävla skit, ungefär 😡. Provet var också skitkonstigt. Nästan allt som jag övat och övat på var inte med alls. Istället var det massa saker jag typ inte hade hört talats om, eller hade väldigt svårt att formulera fram. Som att räkna med bokstäver på ett sätt som jag inte övat på tidigare samt tala om vad det är jag har räknat ut.

Jag har nämligen INTE övat på att ”tala det matematiska språket”, utan jag har gjort allt jag kan för att banka in ekvationer och liknande i huvudet. Vad jag har gjort är väldigt svårt att säga och jag vet inte vad läraren heller vill ha ut ifrån mig, då boken inte förklarat ett skit. Mer om det senare.

Det var också jättelitet med kanske 9 frågor eller nått sånt. Om jag inte har totalt fuckat upp allt så gissar jag på precis godkänt, men jag utgår absolut ifrån omprov. Om jag ens får eller hinner skriva det. Nu i efterhand så är jag bara mer och mer övertygad om att jag verkligen strulat till det för mig och jag kan knappast ha klarat det. Jag kommer liksom fortfarande ihåg frågorna, och vissa har stört mig hela veckan. När jag tänkt efter och typ repeterat och/eller kontrollerat vissa frågor i efterhand utifrån vad jag minns blir jag ännu mer övertygad om att detta gick totalt åt skogen.

Men varför gick det eventuellt åt skogen då? Jo, för att jag har typ inte gjort alla uppgifter i boken. Om jag skulle ha gjort det så skulle jag aldrig någonsin kunnat hinna färdigt ens till sista möjliga datum för att skriva provet. 4 april var nämligen absolut sista datumet för det och då skrev jag första modulprovet. Jag var dock inte ensam om det, vilket är tur men andra har garanterat större möjligheter än mig att lära sig urtråkig matematik.

Jag låg efter i början och lärde mig typ inte ett skit i flera veckor. Jag har suttit och svurit och skrikit mig hes över den här förbannade skiten och känt mig stolt som fan när jag vet att jag gjort rätt. I samma veva har jag känt mig totalt och komplett meningslöst när jag tror att jag gjort rätt, men ändå gjort fel och då börjar svordomarna om igen och jag mår bara sämre. Det här blir en asjobbig vår, men av helt andra anledningar jämföres med förra årets vår som var ett annat helvete.

Boken är gjord så att de dels inte förklarar ett skit. Eller ja, de förklarar, men jag förstår inte alls vad de menar. Henrik har funnits där till hjälp, så klart och tacka fan för det! Efter att boken inte förklarar ett skit så är den upplagd att det finns a, b och c uppgifter. Jag har primärt bara gjort A uppgifterna. I början försökte jag ge mig på allt. Sen blev jag supersjuk i förkylning och orkade knappt räkna nått alls. I början gick det i snigelfart och det tog mig vanligtvis timmar att göra några enstaka tal. Räknestugan var ju inget att hurra över heller. Sen när jag började lära mig mer, vilket tog säkert minst en månad om inte mer så bestämde jag mig till sist också för att jag skulle hoppa över b och c uppgifterna och bara göra A uppgifterna. Det gjorde att jag kom ikapp och till sist kände jag mig riktigt trygg när jag skulle skriva provet. Bara att jag gjort detta på distans utan lärare och lektioner är fan ett mirakel!

Sen när jag satt i salen och skulle skriva det så blev jag grymt förvånad. Jag hade förväntat mig ett stort prov på typ 20 frågor minst. Massa ekvationer att räkna ut. Några uppgifter där jag skulle ta reda på vad en kopp kaffe kostar samt skriva ut ett antal grafer och räkna ut k-världen, ett par bråktal etc. Nästan inget av det jag övat på fanns med. Ett enda tal fanns (ett tal = a-e uppgifter) med ekvationer att räkna ut. Sen var det en fråga med en graf där jag fick olika svar beroende på hur jag lade upp den och nu i efterhand så vet jag att jag förmodligen fått 0 poäng på den uppgiften istället för kanske 3 eller 5 poäng. Och lärarna tror säkert också att jag är helt inkapabel att läsa av en värdetabell…😥

På delen där jag faktiskt fick använda miniräknaren var det bara två uppgifter. I den ena uppgiften så var det nått om böcker, men det fattades information om hur jag kunde räkna ut den och göra ett ekvationssystem, så jag skrev bara ut den i k-form och så skrev jag en liten text på hur jag tänkte. Jag kunde verkligen inte tänka ut något annat sätt att lösa den uppgiften på och nästan en vecka senare så har jag ingen annan lösning. Till och med Henrik vet inte hur man ska göra. Den sista frågan handlade om att skapa en triangel i grafräknaren, men hur jag än gjorde så ”såg” jag ingen triangel. Jag har nämligen inte gjort det innan, men Henrik visade mig sen hur man kunde göra. Jag fattade grundprincipen, men kunde inte få ner det på papper, och eftersom jag inte såg någon jävla triangel så sket jag i det till sist. Nu i efterhand gör det mig också ännu mer säker på att jag absolut inte har klarat första modulprovet och jag känner mig som en jävla korkad skit-idiot för att jag ska ha så svårt för det här.

Eller ja, svårt är väl fel ord. Jag har lärt mig hur man räknar ut ekvationer, hur man förenklar, löser ut X eller Y, hur man gör ett ekvationssystem, läser av grafer, räknar ut lutningen på en linje etc, men knappt något av det fanns med på provet. Jag vet också hur jag räknar ut vad en kaffe och bulle kostar utan prisexempel, samt vad en taxiresa kan kosta. All den kunskapen känner jag mig stolt över, men det fick jag inte visa på modulprov 1…

Man skulle garanterat ha gjort ALLA jävla uppgifter i boken för att ha fattat allt, men som jag sa innan så har jag inte haft någon som helst möjlighet till det. Om jag skulle ha haft det så hade jag varit tvungen att ta tjänstledigt från jobbet och räkna matte konstant hela dagarna, vilket jag inte får eller kan från försäkringskassan utan att hamna i trubbel. Det jag har gjort är att jag har räknat på max 20 timmar i veckan, och det är inkluderat ibland några timmar på kvällar och helger. Jag har räknat matte, så mycket jag har orkat vid de tillfällen då jag känner mig mest mottaglig för det. Och matten i övrigt får alla känslor att koka och jag får huvudvärk av skiten. Matte är bajs och jag vill bara att det här ska vara över nu och att jag får godkänt.

Jag kan omöjligt fortsätta göra a, b och c uppgifterna, men jag får tvinga mig själv till att försöka och hoppas på att modulprov 2 går bättre och att jag klarar det direkt.

För det här lär ju fan gå åt pipsvängen tror jag…

Påsken 2018 och lite andra grejer…

Årets påskhelg har varit som de flesta andra påskhelger tidigare år. Det innebär att den har varit lugn, sovmorgon varje dag och mycket tv-tittande. Precis som vilken annan helg som helst. Undantaget denna gången är att jag har varit tvungen att räkna matte. Det har gått bra och sakta framåt, som vanligt. Däremot är det inte särskilt roligt, men det är ett måste, för annars blir jag ju aldrig någon typ av utvecklare i framtiden.

På påskafton åkte jag och älsklingen till Klippan för att hälsa på hans familj och äta lite påskmat. Det var trevligt. Som vanligt så åkte vi iväg nån gång efter att vi hade vaknat och vi åkte hem när vi kände att det var dags. Vi var rätt trötta när vi kom hem, men det var en trevlig resa och alltid lika kul att träffa familjen.

När det gäller allt det andra så är jag för tillfället, och lär väl fortsätta, vara nojig över vad som kommer hända härnäst. Kommer jag klara första modulprovet, som jag ska skriva denna vecka? Klarar jag mattekursen och i så fall med vilket betyg? Allt över E är ju liksom att hurra för tycker jag. Sen då? Kommer jag in på någon av de sjuttioelva program och kurser jag har sökt till hösten? Jag hoppas verkligen det, för jag har ingen jävla lust alls att vänta ett helt år till innan jag kan komma in på högskola eller universitet. Även om jag ska skriva högskoleprovet nu i vår så vill jag att det ska vara första och sista gången jag gör det. Jag har räknat ut att om jag får typ minst 0.5 på högskoleprovet så ökar mina chanser markant att bli antagen till de utbildningarna jag har sökt. Särskilt de lokala universiteten och högskolorna i Skåne som jag har sökt till. Blir det så att jag faktiskt INTE kommer in på något alls (eller bara någon av kurserna) så kommer jag bli tvingad att plugga till högskoleproven och ta dem igen, både i höst och på nästa vår och hoppas på att jag får högre och högre poäng ju fler gånger jag tar det. Men jag vill verkligen inte skriva det mer än en gång. Varför det liksom? Vad är syftet med den tortyren? Det räcker väl med två modulprov och ett nationellt prov i Matematik 2a?

Då säger väl ni läsare något i stil med:”Ja, men hur ska du annars få arbeta med något passionerat varje dag och dessutom få möjligheten att typ dubbla eller trippla din gamla lön?”. Ja just det. Lönen. Tänk, va? En dubblad inkomst, ett riktigt roligt jobb och många andra möjligheter. Absolut bäst är väl också om jag hittar ett jobb där vovven får följa med på kontoret. Det tror jag ska vara ett krav i mitt CV. En hundvänlig arbetsplats är viktigare än en (super)hög lön. Faktiskt. Så viktigt är det att det ska funka med vovve och jobb – oavsett var jag än hamnar i framtiden. Även om jag inte jobbar med IT, men lyckas hitta något annat som är mer välbetalt så är det viktigt för mig att en vacker dag att ha råd med hund och ha han med mig överallt.

Så går tankegången lite nu och som vanligt driver det mig och mitt humör till vansinne. Tankarna kring att allt kommer gå åt helvete gör mig nervös och orolig, vilket påverkar hur jag tänker kring matematiken. Därför sitter jag och svär som en jävla tok när jag räknar, för hjärnan är alldeles för upptagen att tänka på alla hemskheter som förmodligen inte kommer ske. Även om jag inte kommer in på något i höst, så är inte det så jättefarligt. Det är mer det att jag är trött på att vänta. Det var liksom typ ett år sen nu som jag bestämde mig att jag skulle byta karriär och äntligen ta det här ”data-steget”, och jag har gått och tänkt typ dagligen sen dess på utbildningar och min framtid som någon slags utvecklare. Hade jag redan haft matten fixad sen innan (tredje gången gillt, liksom) så hade jag ju sökt till 2017, för det hade jag förmodligen hunnit. Om jag måste vänta ett år till (minst) så kommer det bara göra allt jobbigare. Jag hade ju hellre velat fokusera på något som sker här och nu istället för något som inte alls kommer ske, eller som kommer ske senare i mitt liv. Men det är så typiskt för mig. Jag är så jävla van vid att bara vänta, hoppas och längta efter saker som typ aldrig kommer ändå. Men jaja. Som ni vet så har jag typ noll kontroll över tankegångar och handlingar så… Men jag överlever det! Jag har ju gjort det hittills…

Fortsatt trevlig påsk och nu hoppas vi också att vårvärmen kommer och sommaren! Jag är ruggigt trött på snö och allmänt skitväder…

Tecken på autismspektrum, eller bara allmän ovana?

Det här är något jag har tänkt på ett tag. Framförallt sen jag började plugga matte för nästan två månader sen. Jag har skrivit tidigare att jag gillar inte att prata om min diagnos jag har på Aspergers Syndrom, men den finns där. På papper. Som om att det vore ett faktum att jag inte är som andra enbart av den anledningen. Det enda faktumet som finns är att jag hatar att prata om A.S. utifrån min egen situation. Jag pratar gärna om det när det gäller andra som har det, men gäller det mig själv. Ja då mår jag bara dåligt. Riktigt jävla dåligt och ingen mängd samtal och övertalan kan få mig att tänka positivt kring min diagnos. Det är ingen jävla superkraft. Det är ett störningsmoment som får mig att känna mig som ett jävla UFO! Jag hanterar diagnosen genom att inte tänka på det. Så enkelt är det. Något annat orkar jag inte, eller vågar jag inte tänka på. Jag har varit där och jag vägrar uppleva dessa känslor igen. Jag lever mitt liv som om att A.S. diagnosen inte finns, för enligt mig gör den ju inte det.

Orsaken till varför jag pratar om detta igen, efter typ 2, 3 års tystnad kring mina inlägg om A.S. är för att jag hade en konversation om det här för inte så länge sen och det har fått mig att tänka lite mer på det. Och det har stört mig. Som fan! Inte för att prata skit om min älskling, för nej. Så är inte fallet. Det handlar väl mer om uppfattningar och tolkningar. Om vi tar matematiken som exempel så sitter jag och svär (a.k.a får raseriutbrott på skiten för att det är så komplicerat), blir irriterad, trött och får huvudvärk dagarna i ända, men jag lär mig. Sakta men säkert. Utan Henriks hjälp hade jag inte kommit någonstans alls och han är den bästa läraren jag kan ha tror jag. Han förklarar och förklarar tills jag förstår eller listar ut det själv och han ger aldrig upp. ❤

Det är jag som ger upp före honom om inget annat i så fall, men det är kortsiktigt när det händer. Vi pratade om Aspergers för nån vecka sen. Jag kom inte på hur vi började prata om det, men det var en intressant konversation. Han sa att han märker av min diagnos på två sätt. Nummer ett är att jag pratar. Mycket. Och majoriteten av det jag säger är onödigt, ointressant eller totalt irrelevant till den huvudsakliga frågan. Exempelvis; Älsklingen kommer hem från jobbet. Jag frågar hur hans dag har varit. Den har varit bra. Han frågar mig samma sak och jag berättar hela min livshistoria och han säger inte ett knyst på typ 10 minuter utan bara lyssnar på mig, fast det hade räckt med att säga att min dag har varit bra, skit eller sådär. Fortsättning följer. Sätt nummer två han märker av min diagnos är när jag pluggar matematik. Orsaken till det är på det sätt han måste förklara så jag förstår, men också att jag blir förvirrad, glömmer bort det jag precis har lärt mig och kan inte applicera ”principen” på nästa uppgift som är exakt likadan, fast med andra siffror. Han säger att detta är 95% av min A.S. diagnos och så får det väl vara om han tycker det. Själv ser jag det på ett annat sätt.

Själv, gällande matematiken vill jag säga att jag är ovan och att jag är en visuell person. Att bara läsa text eller se massa siffror säger mig ingenting oftast. Jag behöver mer, för att förstå helheten. Jag har aldrig varit en duktig elev, om inte ämnet i sig varit superkreativt och roligt där jag fått tänka mycket själv. Något som generellt inte lärs ut i skolan, utan där ska ren fakta pumpas in i hjärnan på det mest tråkiga sätt man kan tänka sig och sen förväntar sig lärare och föräldrar högsta betyg, när man själv dagdrömmer för att man är så uttråkad eller nått i den stilen. Att plugga på högskola var mycket bättre för mig, men även där var det inte superhöga betyg. Det hoppas jag ska ändras om/när jag kommer in på en systemutvecklingsutbildning eller något liknande sen. Är utbildningen riktigt ”rolig”, utifrån min egen definition av roligt så tror jag inte att det blir några problem att klara en utbildning med höga betyg.

Min ovana sitter i att jag dels aldrig presterat i skolan för längesen, eller att jag aldrig behövt göra det för jag har klarat mig med godkända betyg ändå och inte tänkt på att jag vill ha högre betyg. För det har liksom inte behövts. Jag är inte van av att vistas på arbetsplatser, skolor eller allmänna platser på flera år för att jag har i typ 5-6 år nu praktiskt taget suttit nästan all tid hemma och jobbat eller studerat. Jag gick halva min högskoleutbildning på distans och då satt jag hemma, och behövde inte åka till skolan för att göra mina tentor (som vi ändå inte hade) och där började det. I alla fall i vuxen ålder. När jag började på Funkibator för över 3 år sen så tog det inte många månader innan jag hade fasta dagar där jag satt hemma och jobbade och de dagarna bara ökade och ökade och när jag fick min halvtidsanställning så var jobbet primärt skött hemifrån och då var jag bara på jobbet när det var måndagsmöte och några firanden av olika slag. Sen jag flyttade till Skåne så är jag bara på kontoret när vi har haft styrelsemöten, men eftersom jag inte sitter i styrelsen längre så har jag inte varit där sen julfesten och snart så lär det inte bli några resor alls till Växjö i fortsättningen skulle jag tro. Det är för jobbigt att resa. Det är dyrt och jävligt tråkigt.

Min ovana har alltså bara ökat, för nu är typ allt jobbigt. Gå och handla på ICA här nere. Jag blir sjöblöt av svett av minsta lilla aktivitet. Och det är något fysiskt, inte något Asperger-skräp! Vistas på stan. Åka buss. Ta tåget. Åka till Växjö. Åka till Stockholm. Bo i en resväska etc. Kroppen orkar inte. Den har som sagt blivit fetare, stelare, mer värk (i perioder) och fibromyalgin har förvärrats under åren. För att inte tala om svettattackerna! Jag har dock kommit fram att en stor anledning till detta är att min underbara, älskade och härliga inaktiva livsstil inte är bra för mig i längden. För massa år sen. Dock när jag var yngre, så var jag mer aktiv, även om jag föredrog stillasittande aktiviteter. Det har jag ju alltid gjort. Även om min kropp funkat skitdåligt i typ alla år, så mådde jag bättre när jag var lite mer aktiv än vad jag har varit de senaste åren. Jag älskar dock att sitta hemma hela dagarna, även om det innebär att jag är lite ensam. Jag gillar det. Det är skönt, men jag känner inombords hur inaktiviteten resulterar i mer hälsoproblem och ångest över att inte orka prestera eller vilja göra något annat än bara sitta still. Vädret är alltid ett problem. Snöhelvetet som ständigt ska återkomma varje jävla år. Kyla som kroppen inte står ut med. Korta somrar, betongskog och grönska som sällan varar mer än några månader. Det är deprimerande i mitt huvud att bo i ett land med 4 årstider och ha fibromyalgi som försvårar fan allting man vill göra.

En annan grej jag måste förklara är det här med att jag pratar. Jag vet om att jag är pratglad, men jag tycker att det jag säger i de flesta fall åtminstone har någon slags logik i sig. Annars hade jag ju lika gärna kunnat hålla käft om det nu är så. Men jag tycker inte det spelar någon roll. Kan det liksom vara så att när älsklingen har kommit hem från jobbet (som absolut inte är lika pratglad som mig och det är helt ok), så kanske jag har längtat efter sällskap? Jag kanske har haft en asjobbig dag med tusen tankar i huvudet. Jag kanske har haft en jobbig konversation med en kompis eller kollega. Det kanske har hänt något i övriga världen som jag vill prata ut om, för jag har ingen anledning att blogga om det, utan jag vill söka stöd hos mina närmaste för att lösa problemet så jag slipper tänka på det sen? För mig är liksom det mesta av det här så otroligt logiskt, att det gör mig nästan lite ledsen av att folk tolkar mig som nån jävla NPF typ som inte klarar av det normala samhället, när det bara handlar om ensamhet och ovana. Samt en omotionerad, fet kropp som borde ha mer grönsaker och fibrer i sig? Jag är helt jävla övertygad om att när jag väl ombildar mig så kommer jag inte vara nån konstig typ som inte kan kommunicera och jag tror inte att det kommer ske några problem på jobbet på grund av att jag är så konstig och pratar om irrelevanta saker hela dagarna istället för att jobba. Nej, jag tror inte det är så ”illa”.

Jag tror att allt beror på att jag aldrig varit den presterande typen, för att jag aldrig behövt vara det och att jag är pratglad för att jag gillar att prata med människor. Och vara bland människor. Umgås. Vara social. Jag har inget problem med det. Att jag pratar för mycket har i sig en del i sig att för att folk ska förstå vad jag menar så vill jag att de ska förstå allt från början. Om det behövs, det vill säga… Om jag börjar i mitten av en historia så fattar folk ingenting. När jag vet att jag kan förkorta det jag vill säga så gör jag det, men ibland hittar jag inte orden och då börjar jag från början. Är det så jävla irriterande för folk så låter jag ofta bli att säga något alls eller så slutar jag prata för blir de irriterade på mig så är det bättre att jag håller käft, går iväg och börjar prata om något annat en stund senare. Jag skyller på det här problemet som att det är en dålig vana, som jag jobbat på, för jag pratar inte lika mycket längre och jag letar alltid efter nya saker att prata om. Problemet är snarare när den andra parten fortsätter, eller när andra människor då ställer frågor där jag har svaret, eller någon kunskap kring det hela och konversationen fortsätter så länge så att alla kanske tröttnar?

Ett exempel är att prata veganism. Det brukar vara väldigt poppis att göra det, särskilt då vi åker till Klippan och hälsar på Henriks familj. Hans ena syster är också vegetarian och vi kan prata i timmar om veganism, nya produkter etc. Ofta ”tar vi över” hela konversationen så alla andra i rummet tvingas lyssna på oss, men även jag själv har börjat tröttna på att prata om det, för det finns inget direkt nytt att säga och som jag sa innan så letar jag alltid efter nya saker att prata om.

Sen är det ju så att jag märker ju (och har typ alltid) märkt av när folk börjar tröttna eller inte är intresserade längre av det jag pratar om. Då är det ok att prata om annat. Det enda som jag vid dessa tillfällen kan störa mig på saker är när jag faktiskt inte får berätta något färdigt. Även om det bara är en sista mening, något som tar nån minut etc. Det tycker jag är frustrerande och om det är ett tecken på A.S så får folk fan tycka det. Jag bryr mig inte. Jag bara hatar faktumet att jag lever mitt liv med en diagnos på papper som folk tycker är superviktigt att jag älskar och förstår varför det är så bra, men jag ser det inte. För mig är det ett störningsmoment, men om det verkligen är så att jag har det så hade jag önskat att mina typiska problem försvinner så folk slipper se mig som nån udda typ som aldrig slutar prata eller nått. Och det är sällan andra människor har märkt direkt att jag har en självklar A.S. diagnos. Hela grejen handlar inte heller om att jag tvunget vill vara som alla andra och passa in, utan jag gillar att vara udda och inte som andra. Det är inte det som är problemet. Problemet är att tycka annorlunda, inte vara superintresserad av allt och alla är ett problem och därför ska det diagnostiseras fast det kanske inte alltid behövs.

Jag är en person som föredrar att lära mig saker visuellt. Jag tycker generell skola/utbildning är astråkigt. Matematik är något av det värsta som finns. Fibromyalgi är något som hindrar mig dagligen. Asperger är det inte (vad jag vet) och det är faktiskt superlogiskt att man inte kan prestera så bra om något är tråkigt eller asjobbigt när man dessutom också har fysiska hinder som gör att det man vill inte går, för att kroppen inte lyssnar. Hur många gånger har jag liksom sagt att jag önskar jag hade energin att läsa böcker istället för att se på tv? Göra något nyttigt istället för att glo på tusen serier. Gå på gym istället för att sitta still? Men nej. Det funkar inte så för mig. Min fysiska kropp hindrar mig från att orka göra fysiska saker och min hjärna hatar att läsa och den vill göra roligare saker. Varför ska det ha en A.S. diagnos? Att se film är roligt. Att läsa böcker är tråkigt. Att alla böcker inte är per automatik jättebra förklarande filmer är blä tycker jag. Men varför en diagnos, istället för acceptans av olika lärostilar och personligheter? Då borde alla personer som inte gillar fysisk motion och läsa böcker ha en autismdiagnos, liksom för det är lite så det känns för min del ibland…

Det är liksom bara ren och skär logik när det gäller min problematik och jag jobbar på det och räknar med att min hälsa kommer förbättras när jag blir mer social, börjar äta bättre igen och gör något om dagarna jag finner mer passionerat än att räkna tråkig matte som tyvärr är ett måste för mina framtidsdrömmar.

Sen att det här inlägget har över 2400 ord i sig är bara ett faktum över att jag behövde få ut mig dessa tankar. Och det får ni läsare leva med. Jag gillar ju även att skriva…

Tack för att du läst så här långt.

Dags att söka till högskolan – igen!

Imorgon öppnar antagningen till höstens utbildningar på högskolor och universitet. Fem stycken utbildningar har jag planerat att söka till. Två som är på plats, varav en i Malmö och en i Kristianstad och sedan tre stycken distansutbildningar. Två av de utbildningarna är 120 hp och resterande är på 180 hp. Spännande ska det bli och jag tror jag har kommit fram till vilken prioritering utbildningarna ska ha.

Först ska utbildningen på Malmö Universitet komma, sen är frågan om en av distansutbildningarna ska hamna som tvåa eller om utbildningen på Kristianstad högskola ska göra det istället. För resterande utbildningar så är det lite skit samma tror jag. Tekniskt sett kan jag komma in på alla ändå. Främsta anledningen till varför jag vill sätta Malmö först är för att jag nu bor i stan, så det är kortast ”pendlingsavstånd” och för att den utbildningen också har det jag behöver för att bli någon typ av programmerare/systemutvecklare. Däremot så kan det bli väldigt svårt att komma in, om jag nu inte lyckas få ett väldigt högt betyg på högskoleprovet förstås och mina tidigare akademiska poäng gör att jag hamnar före i kön. Anledningen till varför jag förmodligen kommer sätta utbildningen i Kristianstad som tvåa är för att det dels är på plats och dels verkar det vara mycket lättare att komma in. Jag kollade statistiken för hösten 2017 och betygen där är relativt låga så det är bra. Dessutom verkar den utbildningen också innehålla en bra och bred grund som kan hjälpa mycket till att få drömjobbet om ett par år. Pendlingen dit lär nog bli asjobbig, men absolut värt det i slutändan tror jag för jag är inte längre lika inne på att enbart vilja gå ett program på distans.

Nä, efter typ 5, 6 år eller nått sånt av att antingen plugga hemma eller jobba hemifrån så har jag nog fått alldeles för dålig hälsa p.g.a. det men också andra besvär så jag tror det är på tiden att jag börjar bli lite mer ”social” igen. Inte för att jag inte är social idag, men av hälsoskäl är det nog väldigt bra att flera gånger i veckan ha en anledning att vistas bland folk och träffa kompisar etc. Efter alla dessa år av att typ konstant vara hemma och dessutom ensam hemma (med Maja som sällskap) så är jag lite trött på att känna mig lite ”ensam” också och inför ett karriärs skifte som jag försöker ge mig på nu så är det en bra övning att skapa nätverk genom en fysisk utbildning. Om det blir så dock att jag enbart kommer in på någon av distansutbildningarna så är ju det självklart positivt också, men i dagsläget (som ständigt ändras) så hoppas jag mest på att jag kommer gå en av dessa utbildningar på fysisk plats för det är nog det bästa i slutändan för mig.

Eftersom jag inte kom in på programmeringen via komvux, utan istället bara Matematik 2a så innebär det också att praktiskt taget alla YH program jag kan söka inte längre går att söka. Det beror främst på att nästan alla kräver programmeringskurser och/eller Matematik 3 i någon form. När jag var som mest besatt över Lernias utbildning så krävde ju den programmering 1 och 2, vilket jag inte har kunnat gå eftersom jag inte kom in, och även om jag hade gjort det så hade det ändå bara inneburit en försening till att påbörja en utbildning. Detta med tanke på hur min nuvarande livssituation ser ut med 25% jobb, 50% sjukersättning och 25% som är kvar som jag kan använda till studier, där jag då för närvarande pluggar matte. Eftersom jag helst inte vill säga upp mig utan en ekonomisk backup-plan så får jag leva med att ha det så här. Det hade varit annat om jag hade haft en annan inkomst utan att behöva jobba för det, men så är livet. Och jag har inte blivit miljonär ännu heller, eller fått ett överraskande arv på ett X hundratusen. Inte för att jag väntar på något sånt heller, men jag försöker vara realistisk här. Basinkomst finns ju inte ännu, tyvärr. Det hade löst många problem. När jag i alla fall kommer in på en högskoleutbildning så ska jag i alla fall sätta sjukersättningen vilande. Har jag jobbet kvar (vilket jag hoppas) så innebär det att jag kan klara mig på halvt CSN också vilket är nice. Jag behöver verkligen spara på det. Jag har 70 veckor kvar att nyttja, men jag är hoppfull.

Imorgon är det alltså dags och spännande ska det bli. Jag hoppas verkligen jag lyckas komma in på en bra utbildning och framförallt att jag i första hand klarar matematiken med minst godkänt betyg. Eftersom jag sköter matten praktiskt taget enbart på distans så är det väldigt välförtjänt betyg jag får om jag klarar kursen utan att göra omtentor och liknande. Godkänt räcker, som sagt men man hoppas ju alltid på mer, även på det kommande högskoleprovet!

Statistiken återhämtar sig, toppklippning och framsteg med matematiken!

Ja, det är det som det här inlägget ska handla om. Ifall jag orkar skriva allt på en gång d.v.s. Just nu är jag nämligen helt slutkörd men det positiva med det är att jag har inte känt mig så här trött på flera veckor så det är positivt. Och det är trots att jag låg sjuk i en rejäl jävla förkylning i nån vecka där jag fortfarande, nästan en månad senare eller nåt inte känner mig helt hundra.

Saker och ting har rullat på den senaste tiden. Gällande matematiken så går det mycket bättre, men fortfarande sakta framåt. Jag tror dock att jag inte ligger efter längre, men det beror väl på hur man ser det. Jag hade räknat fel på några veckor med första modul provet och på sistone så har jag arbetat på en hel del så jag borde hinna med allt som planerat.

Igår var jag och klippte mig också, mycket kortare än tidigare klippningar och istället för att jag har det lite uppklippt i nacken är det nu en kort page. Jag tänkte visa foto, men det är för mycket skit i bakgrunden här och jag känner mig smått död så jag orkar inte. Därför är bilden ovan på lite matematik istället och bilden nedan på sushi. Jag blev nöjd med klippningen i alla fall hos Emelie. Jag kom dit vid halv tolv, klipptes först och sen gick vi och åt sushi på Malmös bästa och kanske billigaste ställe för det, Bangkok Thai på Bergsgatan. Mums! Så gott. 90 kr för 16 stora bitar liksom och läsken ingår. Efter det gick vi till Triangeln och tog en runda på Clas Olsson. Sen sa vi ajöss och jag gick för att möta min kompis Mac. Vi tog en fika på ett av ställena där och efter nån timme gick vi på Netto.

IMG_20180308_123113.jpg
Närbild på vegansk sushi från Bangkok Thai på Bergsgatan i Malmö.

Jag var ju tvungen att köpa hem den nya färsen som alla pratar om från Naturli’ Foods. Det är en vegansk färs som ska smaka och bete sig som nötfärs. Den smakade absolut inte som nötfärs, men konsistensen var extremt likt så det var trevligt. Vi gjorde spaghetti och köttfärssås på det till middag igår, men det var inte supergott tyckte jag. Idag ska vi testa göra tacos på det och jag hoppas det kommer smaka bättre. Nån kort stund dock under stekningen kände jag en svag doft av stekt nötfärs, men det var all doft jag kände igen. Sen luktade det typ ingenting. Men det är väl värt att testa det! Billigt var det. 25 kr för 400 gram. Dock kampanjpris, men ändå. Om det funkar så är ju det awesome, veganskt är ju liksom bättre än lakto-ovo. ICA ska börja sälja dem också från och med april i alla deras butiker tror jag.

Sen om man nu ska prata lite bloggtjafs så verkar det som om att besökarna och de gamla Google sökningarna återkommer. Igår hade jag 14 besökare så det var skoj, utan att jag hade varit aktiv på bloggen med någon uppdatering.

I övrigt så är jag helt jävla körd i kropp och knopp, men allt rullar på och jag är glad över det. Trevlig helg på er!

Uppdatering sen veterinärbesöket…

Nu är det jag, Katten Maja som bloggar så det skrivs ur mitt perspektiv. Jag mår i alla fall fint sen sist. Jag vaccinerades, tog bort tandsten och veterinären tog även blodprov på mig för att kolla mina världen. De var skyhöga när det gällde njurarna så nu har mamma och husse fått köpa ett så kallat dåligt foder till mig. Jag skiter i det, för det fodret är nog det godaste jag någonsin har ätit. Jag har till och med tappat intresse för all annan mat, även godis. Den här maten är som godis för mig! Oj, vad mumsigt det är!

Dock har fodret börjat visa det som mamma och husse misstänkte skulle hända och det är att jag har fått väldigt mycket mjäll igen. Det var många år sen sist jag hade det. Det ser ut som om jag har varit ute i snö och det gillar inte mamma och husse alls. Det är dock skönt när de kliar mig där så det försvinner, för jag kommer inte åt och kan ta bort det själv.

Eftersom mamma och husse varit jättesjuka i förkylning de senaste veckorna är de osäkra på om pälsen börjat lukta konstigt, men mamma sa idag att hon tyckte jag luktade damm eller nått sånt. Snart kanske jag får hemsk andedräkt också? Vem vet…

Jag gillar också min nya kattlåda. Det är trevligt att den alltid är ren och sanden är trevlig att skyffla omkring. Mamma tycker att kattlådan dock stinker citron, men det tycker inte husse, tydligen… De är i alla fall bägge två också väldigt nöjda. Gamla lådan är dock kvar på lilla toaletten, så där vågar jag sällan gå in. Mamma blir så sur om jag luktar på min gamla låda för mycket, så jag vill nästan aldrig vara därinne. Jag tycker hon kan ta bort den snart så jag kan gå in där hur mycket jag vill och mamma inte behöver oroa sig om hon stängt dörren ordentligt eller inte. Nån gång efter att hon glömt göra det så passade jag nämligen på att kissa på gamla lådan, men då blev mamma jättebesviken och sen dess har jag verkligen inte velat gå på den lådan.

Jaja, jag mår i alla fall bra och mamma tycker jag är mig själv igen. Jag var ju hes i ett par dagar efter veterinärbesöket, men sen jag fick tillbaka rösten så känns allt bättre. Min haka kliar inte längre och den är heller inte fylld med svarta prickar eller finnar och det är skönt. Nä, nu ska jag mumsa i mig ännu mera gott foder och sen ska jag fortsätta sova, om jag inte ska jävlas lite med mamma och skrika utan anledning. Det tycker jag är kul!

Om jag får som jag vill blir det lite nya vanor från och med nu.

Återigen en lång titel på inlägget, men jaja. Det får ni leva med. Jag har i alla fall tänkt på en sak på sistone och det är en grej jag har haft i huvudet nästan konstant sen våren 2009. Det var då jag gick upp alla de här extrakilona som jag trodde var totalt omöjligt för mig att göra och som jag försökt bli av med sen dess. Ibland har man lyckats fint, men var är man idag? Jo, fetare än någonsin och det är inte särskilt kul. Jag tror dock jag står någorlunda still rent vikt och centimetermässigt, men det får verkligen inte bli värre nu. Jag vill gå ner i vikt och förlora centimeter. Det är inte kul att väga för mycket. Mina tankar kring det här handlar heller inte om att bli ”sjukt smal”, utan hälsosamt och trivsamt ”smal”. Det är jag inte idag och de som känner mig borde förstå varför.

I år har jag dessutom en liten deadline. Någon gång i sommar ska nämligen brorsan min gifta sig med sin härliga Kalle. Tills dess hade det varit trevligt om man lyckats gå ner en klädstorlek åtminstone, eller i alla fall ner till orimliga, fast idagsläget mer rimliga ~85 cm i bukomfång. Alltså ner 10 centimeter runt magen ungefär och i och med det en vikt som kanske ligger lite under 65 kg, men kilona är det minst viktiga här. Jag vet vad jag behöver göra för att komma dit och det ska inte behöva en massa motion för att nå mitt mål.

Det som behövs är fibrer.

Och många sådana. Under sena sommaren 2017 så bevisade jag ju som sagt för mig själv men även för andra att det är fullt möjligt att gå ner ca 5 centimeter nästan överallt utan att behöva röra på sig en massa. Det gjorde jag på några veckor då jag varje dag i snitt åt säkert 40 gram fibrer. Jag gjorde det på det sättet att jag till vardags åt en fiberrik frukost på runt 20 gram fibrer och en linsgryta till lunch i diverse former som hade runt 20-25 gram fibrer i sig och till middag blev det också då ett tag lite nyttigare grejer med säkert 15-20 gram fibrer till. Det var på helgen eller enstaka dagar under veckorna som vi var lite onyttiga, men trots det så gick jag ner 5 centimeter över magen utan någon direkt ansträngning och jag gick ner en storlek i byxor. Även om jag hade promenerat lite mer under sommaren så märktes viktnedgången av efter att vi slutade med promenaderna. Poof! sa det och så var en del av bilringarna borta. Det var mycket trevligt, men sen dess så har jag inte haft någon energi eller ork att fortsätta och centimeterna har ju så klart återkommit och jag har säkert återgått till en större klädstorlek, för jag märker att alla byxor återigen sitter lite mer tight än vad de har gjort innan. Jag är så galet, ruttet trött på att ha dessa jobbiga extrakilon hängandes överallt och nu vill jag fan att de ska försvinna för gott!

Hur jag når målet.

Ja, självklart är ju steg 1 mer fibrer och gärna runt 40-60 gram per dag i snitt. För att nå det så måste jag börja göra mina linsgrytor igen, så jag har massvis med lunchlådor som snabbt går att värma. Mitt stora problem har nämligen varit att jag varit uselt förberedd och då skippar jag typ hellre lunchen än ställer mig och lagar något. Ett annat problem är att jag ofta äter frukost alldeles för sent, och då blir jag inte hungrig förrän klockan är typ 14 och det fuckar upp hela dagens matschema. Detta är så klart inget jag är stolt över, men det händer alldeles för ofta och det beror mer eller mindre till 100% att jag har sådan låg energinivå. En nivå som dessutom är lägre nu tycker jag sen jag började läsa matte, då all energi går åt till att först jobba lite och sen räkna matematik som jag har jättesvårt för. Det stressar mig också att jag ligger efter så mycket med det, men det borde gå att slå två flugor i en smäll om jag börjar äta bättre och i och med så orkar jag mer, lär mig lättare och kan sitta längre om dagarna med matematiken.

I alla fall, om man återgår till matschemat då som jag nämnde nyss. Om jag inte är ”hungrig” förrän typ kl 10 på morgonen så blir jag inte hungrig igen förrän nån gång vid 14-15. Vanligtvis äter vi middag kanske runt kl 17 eller så, ibland tidigare och har jag då ätit en stor lunch så är jag sällan hungrig när det är dags för middag. Därför behöver jag också bli bättre på att äta frukost tidigare, och se till att jag har tid/ork/lust att fixa lunch runt 12 tiden så jag är hungrig lagom till middagen. Enda sättet att lösa detta är tvinga mig själv äta fast jag inte är hungrig (kanske) och sen tvinga mig själv att minst en gång i veckan laga storkok så jag har åtminstone 5 luncher att äta sen under resten av veckan. Orkar man få upp energinivån kanske man också äntligen kan bli den där ”duktiga hemmafrun” som nästan varje dag har middagen klar tills älsklingen är hemma och även den är fiberrik och nyttig som älsklingen uppskattar. Det hade varit drömmen!

Men är man realistisk så lär jag bara orka göra de här linsgrytorna kanske i två, tre veckor och sen är vi tillbaka till det gamla vanliga igen. Jag vet också att det inte är ett tvång att bara käka linsgrytor till lunch. Jag kan äta andra saker också, men det jag behöver är något som går fort, smakar bra, är fiberrikt och gärna fyllt med grönsaker såsom spenat och kanske broccoli så jag får in det dagliga intaget av grönt också. Linser tycker jag om och jag har ju lärt mig äta bönor också, så det är kul att smaklökarna har ändrat sig lite där. Det bästa hade varit om baljväxter hade blivit en del av nästan varje måltid jag äter hela veckan, för fibrerna och vitaminernas skull som finns i baljväxter.

Här kan ni se det recept som är lite standard när jag försöker göra storkok på linsgryta. Det är min kompis Mac som visade mig detta och den går säkert att bygga på en hel del. Hör av er ifall ni inte kan se receptet.

Jag har också ett annat ”go-to” recept som jag gjort ett par gånger och nån gång kryddade jag Mac’s recept med lite curry för att ändra smaken lite. Mitt andra recept är superenkelt och innebär i praktiken att man tar röda linser, oatly’s iMat, fryst spenat och en buljongtärning, kokar ihop det tills att linserna är klara och vips så har man en till gryta. Fullständigt recept via WordPress egna format kan ni se nedanJag har också recept på en skitgod linssoppa som jag och älsklingen brukade äta en hel del förr som jag fick från en kille på Google+.

Superenkel linsgryta

  • Portioner: 3
  • Svårighetsgrad: lätt
  • Skriv ut

En superlätt gryta som är lite 'tager vad man haver', för de här grejerna har man ofta i skafferiet om man är vego i någon form.

Ingredienser

  • 3 dl röda linser
  • 2,5 dl Oatly iMat
  • 200 gram frusen bladspenat (färsk går också bra)
  • 1 burk krossade tomater
  • 1 grönsaksbuljongtärning


Varje portion är ca 300 kcal och minst 15 gram fibrer.

Instruktioner

Blanda ihop allt i en kastrull. Koka ihop och rör runt ofta, för det fastnar i botten. Låt koka tills linserna sugit upp vätskan. Servera direkt, antingen som det är eller som alternativ ”köttfärssås”. Det går säkert bra att äta till couscous, bulgur eller andra fullkornsgryn för mer fibrer.

Jag är i alla fall hoppfull, men också realistisk och hoppas på det bästa. Mer växtbaserad och lagat från grunden är nyckeln till hälsa i alla fall och jag vill verkligen komma dit och det snart.

 

En död blogg, rethosta och mer irritation kring matematiken…

Ja, det här inlägget ska handla om tre saker, och jag tror vi börjar med matematiken. Jag har nu hållit på med det i typ 3 veckor. Hur långt har jag kommit? Ja, det tar mig ungefär minst en timme att räkna 4, 5 tal så det går ju jättefort det här. Eller inte alls. Det går tamejfan i snigelfart deluxe. Det hjälpte ju inte att jag blev jättesjuk mitt i alltihop, men trots förkylningen från helvetet (som sitter kvar typ 10 dagar senare) så orkade jag ändå räkna lite matte i förra veckan vilket jag känner mig väldigt stolt över. Men jag hatar faktumet att det går så långsamt!

För att få bukt med det hela så åkte jag till skolan igår för att sitta lite i räknestugan. I vanlig tanke så hade jag lite svårt att tänka realistiskt och räknade med att polletten skulle släppa rejält eller nått och att jag skulle sitta där lycklig och räkna i typ 3-4 timmar och komma riktigt långt fram och få hjälp när jag behöver. Det blev istället ungefär precis tvärtom. Det tog mig 1½ timme att räkna 6 tal (a, b, c och d tal) och jag fastnade på varenda en. När läraren hjälpte mig så skrev han ner svaren på ett annat papper för att visa och han räknade så fort att jag inte hann med. Jag förstod verkligen ingenting av vad han sa, för det gick för fort. Med min tröga hjärna och med tanke på hur saker och ting har förändrats så var det en jävla mardröm att sitta där. Det kändes inte så bra heller när läraren fick det att låta som om att matte ska vara skitkul, enkelt och lätt skötas i högt tempo. När jag sitter där med mina sjukdomar, fibrodimma och dåliga rutiner så går inte den matematiken ihop för mig alls. Läraren frågade mig varför jag läste matematik 2a för och då berättade jag att det är för att jag vill bli någon typ av programmerare och jag kommer inte in på de program jag vill söka utan det. Han förklarade att då måste jag ju kunna det här, och det fattar väl jag också – annars hade jag väl inte läst jävla matematik, liksom?! Problemet är ju att jag inte är van att studera – alls och särskilt inte såsom man måste göra när det gäller matematik.

Jag har inte pluggat på det här viset sen jag gick på komvux för över 10 år sen. Under de åren, även om jag inte då hade diagnos på min fibromyalgi ännu så mådde jag allmänt bättre och hade inte problem med minnet som jag har idag. Däremot har jag alltid varit en dålig student, som hatar läxor och skola i övrigt är ju något jag skyr som pesten. Nu i efterhand kommer ju min attityd och biter mig i röven, men jag förtjänar väl det för jag kan inte rå för att jag är den jag är och att jag har svårt för tråkiga saker. Jag är liksom inte unik där. Däremot så ger jag inte upp utan jag tänker ge mig fan på att klara det här. Jag behöver bara hitta knepet som gör att polletten trillar ner och jag fattar typ allting och det fastnar i huvudet också.

Där är jag superglad att jag har Henrik. Han har hittills lärt mig allt jag kan och han är den absolut bästa läraren jag har eller kan få. Han förklarar saker i den takt som gör att jag förstår till sist och det går i den hastighet som funkar för mig. Däremot önskar jag ju självklart att polletten ska trilla ner snart och att räkna 100 tal på några dagar inte ska vara ett problem sen, men med varje grej så är det nått nytt som ska läggas till och det är så irriterande.

Det var nog det som störde mig mest. Just nu håller jag nämligen på med algebraiska uttryck. Grundprincipen på hur man förenklar det lärde jag mig på en dag. Sen gjorde jag väl misstaget att jag hoppade över en massa räkneuppgifter och när jag sen då skulle räkna såsom jag hade lärt mig så fattade jag ju absolut ingenting plus att allt jag räknade ut blev helt fel. Det störde mig som fan! Särskilt när läraren sitter bredvid en och får allt att vara superlätt och att det gick i hyperfart också gjorde inte saken lättare. Jag blev så stressad av att sitta där och jag räknade ju inte särskilt mycket fortare heller. Nä, jag tar chansen istället och försöker räkna själv istället och tar Henrik till hjälp när jag behöver.

Jag vet att jag kan lära mig det här. Så svårt ska det inte vara!

Ok, nästa grej då.

Bloggen är död. Och det är mitt fel.

Ok, nu menar jag inte att jag ska sluta blogga, utan nej. Problemet uppstår när jag inte precis skrivit ett färskt inlägg. Emellan mina inlägg, under de dagar då jag inte skrivit något så får jag typ inga besökare. Från 20+ besökare per dag oavsett inlägg minst till max 2 eller nått. Helt jävla galet! Ok, jag ska inte obsessa över det här men det känns så absurt! Det jag gläds åt är att Google sökningarna äntligen är av lite bättre natur och mer av de senare sakerna jag skriver om för tillfället istället för att bara handla om nässpray och tandställning, men sökningarna är få och besökarna är ännu färre. Och det är mitt fel. Misstaget jag gjorde för att det här skulle hända var främst att jag valde innan att smälla ihop mina aktiva bloggar till en enda och skicka alla gamla länkar hit. Google, trots mina ändringar verkar inte ha förstått att jag har delat på dem ännu så det är jävligt trist. Även de andra bloggarna är också helt döda när jag inte skriver inlägg. Inte ett enda jävla besök på en hel vecka till min engelska blogg! Det gör mig nästan lite ledsen. Det positiva dock på sistone, vilket är en del till min ”överreaktion” till alla få besökare beror på att den bloggen har fått flera fysiska följare och fler kommentarer och gillanden på sistone. Det är jättekul! Det har lett till att jag har trott att Google sökningar ska börja rasa in och att den bloggen ska få fler besökare, men sist jag kollade så hade jag inte fått ett enda jävla besök på över en vecka! Jag blev skitledsen över det, men å andra sidan så vägrar jag bli besatt över besökare igen. Jag orkar inte med att tänka på det, så det får vara som det är.

Jag får förmodligen bara vänta ut det hela, låtsas som om ingenting har hänt och fortsätta skriva när jag väl känner för det. Till sist kommer besökarna tillbaka och har jag tur blir alla mina bloggar inom kort mer populära, men huvudsaken är att jag fortsätter skriva för min egna terapis skull.

Besökare och alla eventuella kommentarer är ju bara en trevlig bonus.

Mer om förkylningen från helvetet.

Sen är jag som sagt fortfarande ”sjuk” i förkylningen från helvetet. Egentligen är väl inte själva förkylningen problemet, utan jävla hostan jag har fortfarande. Jag hade sån feber med frossa och svettattacker att det gått åt handdukar och extra kläder som fan + att alla sängkläder behövdes tvättas för att man svettats så mycket. Jag har också hostat så mycket att jag har träningsvärk i magmusklerna. Det har varit vidrigt och hemskt på alla sätt och vis. Både jag och Henrik blev ju som sagt sjuka, men nu är man ju frisk nog till att återgå till det normala igen. Och vad är det normala? Jo en abnorm trötthet, fibrodimma och total orkeslöshet. Lägg till lite rethosta på det och en rinnande näsa så kan du ju säkert räkna ut hur jävla irriterad jag är över att jag blev sjuk. Vanligtvis när jag blir sjuk är jag ju dålig i max 3 dagar, men nu är vi typ inne på 10, 11 dagen eller nått sånt och jag lär ju gå med hosta i ett bra tag till och säkert en rinnande näsa också som inte har 100% luktsinne. Allt suger just nu och jag vill bara att den här vårterminen ska vara över, med minst ett godkänt betyg i matematik och förhoppningsvis lite bättre välmående och högre energinivå.

Jag är så jävla trött på att vara trött! Och sjuk!