Idag fick jag veta, då jag sen tidigare skrev till läraren i matematik kursen som äntligen rättat tentorna att jag fick bara 2 poäng på femte tentatillfället (15 augusti). När jag fick veta det så bröt jag ihop litegrann igen, men den här gången var ännu mer annorlunda än innan, för nu jävlar ska jag ta avstånd från det här. När jag kollade beskedet så var klockan typ 15:57 idag, fredag eftermiddag. Jag fick veta igår att min ansökan om dispens ligger hos dekanen och väntar, så det första jag gjorde var att leta upp rätt person och så ringde jag, för nu pallar jag inte mer.
Jag hade tur och fick svar, och fick veta att min ansökan blir nekad. Jag blev så glad att jag typ började gråta. Jag förklarade lite snabbt för dekanen hur jag har mått den här sommaren, att jag påbörjat en ny utbildning som jag vill fortsätta gå på och att jag hade hoppats på att ansökan skulle bli nekad.
Sanningen är ju (om jag inte sagt det tidigare) så har jag bara ansökt om dispens för att min älskade älskling tjatat om det, och vad han säger och tycker betyder typ allt för mig. Ni som känner mig och vet hur jag funkar och vet vem han är borde förstå varför jag agerat som jag har gjort trots all skit. Därför ansökte jag om dispens, trots att jag stretar emot med all min kraft ungefär.
Att bara få två poäng på det femte tillfället är skrattretande. Det var en kombination av gamla tentor! Jag visste svaret på många, men jag visste inte hur jag skulle räkna ut det, och jag trodde att jag lätt hade fixat ihop minst 5 poäng, men nej. Det går alltså inte. Inte ens när det är en kombination av gamla tentor kan jag komma förbi 2 poäng. Jag skiter i att fråga hur det gick på det sjätte tillfället för där lär jag ha fått mindre poäng för det gick garanterat sämre på den. Ärligt talat skiter jag i det! Jag bryr mig inte!
Nu känns det i alla fall jätteskönt. Nu kan jag arbeta på att gå vidare från det här. Jag kan fokusera helhjärtat på den andra fantastiska utbildningen jag har påbörjat på Newton, köpa kurslitteratur och lära känna de underbara, härliga kurskamraterna jag har träffat där.
Det känns otroligt fantastiskt om jag ska vara ärlig. Nu kan jag andas ut. Må bättre. Och lära mig .NET!
Jag har ännu inte fått besked på min dispensansökan till Kristianstad Högskola till hösten. Kurserna som kommer till hösten påbörjas redan på onsdag så jag hoppas jag får veta något innan dess, men nu kommer min ärlighet på riktigt här. Men det är egentligen ingen hemlighet. Jag vill stanna på Newton och fortsätta min väg till systemutvecklare där. Orsaken? Ja, den borde ni också veta vid det här laget.
På newton får jag praktik, slipper pendlingen eftersom jag dels kan gå, ta bilen om jag vill, ta tåget eller åka hela vägen med buss. En viss pendling är det ju, men det känns skönt med valfriheten. Igår när jag var på skolan så tog jag bilen igen, och då testade jag att köra ringleden för Google Maps hade visat att man mer eller mindre kan komma direkt till skolan från ringleden, så jag ville kolla om det stämde vilket det gjorde. Det gör att jag kan ta mig till skolan på ungefär en kvart. Det är riktigt nice! Jag som älskar att köra bil!
Med tanke på min plan om att äntligen gå ner i vikt och få kontroll på min hälsa så är jag på god väg redan. Genom att bara ta tåget till och från skolan så får jag en promenad på ungefär 5 km per dag (35-40 minuter) och ca 6000 steg. Det är något jag planerar göra mest om jag får stanna och jag har gått till skolan en hel del, men i och med att det varit så varmt så har jag bara kunnat gå till skolan på morgonen och sen har jag tagit bussen hela vägen hem, för jag orkar inte gå när det är 25+ ute. Det är jobbigt nog att bara gå på morgonen när temperaturen är mer normal, men det är ju för att jag har sån dålig kondition. När temperaturen går ner lite i nästa vecka så hoppas jag att jag kan fortsätta gå igen, men det känns skönt att jag kan ta bilen ibland om det behövs eller om jag känner för det.
Mina kurskamrater är übertrevliga, hjälpsamma, stöttande etc. Vi har haft en kort kurs här i början där vi fått prata och öva på beteenden, gruppsamarbeteten och vi har fått veta mer om våra personligheter. Det har varit mer än fantastiskt och om det här fortsätter (vilket det lär göra på något vis) så känns det som om att det här är det mest ultimata stället för mig att vara på då vi aktivt kommer arbeta på att förbättra oss själva, inte bara lära oss programmering och ha praktik.
En av de föreläsarna vi har haft har varit Monica Ivesköld. Hon är superfantastisk föreläsare, men också otroligt inspirationsgivande. Hon har pratat om olika personlighetstyper och grupperna vi har blivit indelade i är baserade på dem. Hon har gått utefter Kolbs test, psykogeometri och the Big Five. Enligt psykogeometrin är jag en lila figur, vilket stämmer överens väldigt bra på mig, men å andra sidan har jag en stor del av allt annat, men det kändes också kul att få en större förklaring på min personlighet och beteende ur ett vetenskapligt perspektiv. Det gör att jag känner mig mer trygg i mig själv, istället för att oroas över att mina diverse diagnoser påverkar min personlighet som så många andra har trott i mitt liv. Jag är jag, inte nån nisse som det står ”sätt-in-valfri-diagnos-här” i pannan på.
Det känns också att det här arbetssättet de strävar efter kommer hjälpa mig med mitt största problem i livet, vilket är mitt problem med ilska och aggressioner. Jag tänker inte gå in på det djupgående, men jag hatar att bli arg. Hade jag kunnat bestämma hade jag varit cool lugn i alla tillfällen. Inte ha ett hätskt temperament och bli arg för absolut ingenting som händer alldeles för ofta. Skolan har haft uppgifter dessa första två veckorna på utbildningen där man arbetar på att dels förbättra sig själv, men också att förbättra gruppen man arbetar med.
På onsdag börjar programmeringen. Det komiska där är att en av mina gamla lärare från HKR ska vara vår lärare i den kursen. Bara av den anledningen vet jag att den kursen kommer fungera bra, för den läraren är jättebra. Nazila heter hon, och jag hade henne som lärare i databaskursen samt den andra projektkursen under år 1 på Kristianstad Högskola.
Jag går och hoppas på att min dispensansökan ska bli nekad. Det är rätt självklart varför. Hela sommaren har jag tjatat om hur jag mår, hur det skulle kännas att fortsättta, hur trött jag är på matematik, hur mycket jag vill programmera. Jag får bara ångest av att veta att jag kanske inte får vara kvar på Newton, för jag har ju lovat min älskade sambo att om ansökan blir godkänd så ska jag fortsätta i Kristianstad. Men jag vill inte. Anledningarna till varför jag ”vill” gå kvar där beror ju som sagt på mina härliga kursare och tid för poddar på tåget. Det är inte valida anledningar att prompt gå en utbildning. När jag tänker på Newton, och dessutom gått här ett par veckor så har jag en helt annan känsla för min egen del. Praktiken är en stor del, den behövs, närheten för att slippa den långa pendlingen är en annan. Fantastiska och inspirerande lärare/föreläsare är en till. Fokus på programmering, och schemaläggningen är ytterligare saker. Kursdeltagarna är underbara, men det känns som om att allt annat är bara bättre. Jag gick i Kristianstad för att jag sökte och kom in. Att gå YH utbildning stod som en andra plan. Visst, jag visste att det skulle bli matematik på högskoleutbildningen för så är det men det här kaoset jag varit med om hade jag aldrig räknat med.
Jag tror risken är för stor också att jag hamnar i samma situation igen med omtentor och icke klarade kurser till hösten om jag prompt ska läsa en till termin med primärt matematiskt innehåll. Jag kommer inte bli glad av det. Jag kommer få mer ångest, kanske få ytterligare personlighetsförändringar och kanske aldrig mer riktigt återgå till den jag är. På Newton känns det som om att jag duger som jag är, och jag får också som sagt möjlighet att förbättra mig på den utbildningen. På HKR finns inga personliga utvecklingskurser. Det är bara kurser i datavetenskap, liksom. Personlig utveckling får jag ta på fritiden. Utan praktik, möjligtvis ett sommarjobb och sen ett halvår minst utan csn eller inkomst. På Newton ökar mina chanser till att åtminstone slippa leva sista halvåret av utbildningen utan inkomst. Och jag kan på riktigt släppa matematiken och fokusera på det jag vill – vilket är att bli så bra som möjligt på programmering.
Ja, i tisdags hade jag min första dag på Newton och det var intressant minsann. De som kom dit var väldigt trevliga, och klassen är runt 30 personer – i alla fall om de som saknades kommer gå utbildningen. Det finns ju som sagt fortfarande platser kvar vad jag vet, så är ni på hugget att bli systemutvecklare i .NET, så kör på och sök, vet ja!
Under tiden jag var där så hann jag typ berätta om allt jag är med om just nu med matematiken och allt annat till de som jag först träffade, vilket kändes konstigt, typiskt mig men också samtidigt otroligt naturligt. Jag lärde känna ett gäng grabbar där direkt och på nått vis kändes det som om att vi känt varandra länge, utan att vi typ ens vet vad vi alla heter eller vet något om varandra. Jag hoppas faktiskt att jag kan fortsätta där om jag ska vara helt ärlig. Jag känner så bara mer och mer ju längre jag har gått där, även om det bara gått ungefär en vecka nu sen jag började. Det är än så länge bättre än vad jag kunde föreställa mig!
Samma dag som jag hade introduktionen till Newton så hade jag mail konversationer hela dagen med programansvarig för Datasystemutvecklingsprogrammet i Kristianstad, vilket är programmet som jag går där och han rekommenderade mig att söka dispens. För den som inte vet vad det är så innebär det att man får ett undantag från antagningskraven att ändå fortsätta kurser som ”vilar” på tidigare kurser. Eftersom jag har klarat allt annat så tyckte han det var en dum idé att jag upp nu, trots att jag blivit antagen till ett annat program. Henrik har också tjatat om att ansöka om dispens, så när jag kom hem så fyllde jag i ansökan. Och då började berg och dalbanan igen som jag bara vill komma bort ifrån.
Som ni vet, mina trogna läsare så ruttnar jag på matematik just nu. När jag hade skrivit färdigt den femte tentan (tillfälle 3 för del 1) i torsdags (15 augusti) så stötte jag på min bästa vän på Kristianstad station av en slump och då sa jag till henne att om matematik vore en kännande, levande figur så hade hade jag velat strypa livet ur den här varelsen. Jag skiter i om den kan känna smärta. Jag ska döda den jäveln, ungefär. Som tur är finns det ingen levande varelse som heter matematik så jag kan ju inte göra det, men ni vet ju vad jag menar.
Dock så tror jag det gick bättre på den tentan, jag vet inte ännu hur det gick. Förmodligen har läraren väntat med rättningen till efter torsdagens tenta (22 augusti) som var den 6:e och tredje tillfället för del 2. Nu kan jag säga direkt att med tur har jag fått 3-4 poäng, men mina förhoppningar om att få godkänt kan jag glömma direkt. Och ärligt talat bryr jag mig inte. Passera 2 poäng är mitt mål, på någon av tentorna. Sker det på bägge är det ett dubbelt mirakel. Och de +2 poängen jag eventuellt har fått beror bara på att tentorna var en samling av äldre tentor, inte min riktiga matte kunskap.
Så fort i alla fall som jag skickat in min ansökan om dispens så började jag tänka igen på hur det kan bli om jag faktiskt får fortsätta i Kristianstad. Jag fick total panik, och jag har fortfarande panik. Och lite ångest. Följt av mer ångest eftersom jag vill stanna på nya utbildningen i Malmö. Det som gav mig mer ångest var att jag pratade mer med mina kurskamrater jag träffade efter jag skrev sista tentan. Vi pratade nästan bara om matematiken och den kommande hösten som innebär 75% matematik i någon form, vilket jag INTE vill genomföra. Inte nu. Jag orkar inte. Jag är så galet trött på skiten. Jag vill bara inte. Med det jag fick höra också så gav det mig mer panik också, men jag vet inte hur väl det stämmer. Det spelar ingen roll om det integreras Java i all matte. Jag orkar bara inte. Jag spyr galla på den här skiten! Men samtidigt vägrar jag vänta ett år bara för att. Nu vill jag bara bli klar. Eller snarare fortsätta och bli något. Utan matematik.
Den informationen jag fick var blandad. Dels så fick jag höra att det krävs 100% godkänt i den här skitkursen i matematik jag gått under våren för att kunna gå de två andra senare kurserna i höst. Enligt programansvarig så stämmer inte det om man i alla fall får godkänd dispens för alla kurser som kräver inledande matematik som grund. Han bekräftade dock inte om det var sant ifall man inte sökt dispens, men jag frågade inte om det heller. Sen fick jag också veta att 80% typ av alla som gått algoritmkursen inte klarar den heller så många hoppar av där också vilket minskar mina chanser att ändå kunna gå det här programmet och få godkänt i allt och få en examen om 2 år.
Jag menar, hur illa vore inte det? Låt oss leka med tanken och säga att jag får godkänd dispens ansökan och fortsätter i Kristianstad till hösten, men jag klarar inte någon eller flera av de kommande matte kurserna. Jag kanske hamnar i samma skit-sits som jag sitter i nu? Hur förjävligt vore inte det? Visst, även om jag tänker plugga röven av mig till hösten oavsett program jag kommer gå så finns det ändå inga garantier att jag kommer klara det med ett godkänt betyg. Det ökar mina känslor kring att stanna på nya utbildningen, för jag vill inte vara med om en sån situation också.
Bägge utbildningarna kommer leda till ett jobb som systemutvecklare, frågan är bara vilken som är bäst för min del? Den enda nackdelen jag ser med utbildningen på Newton är att det är så Windows vänligt och jag vill ju använda MacOS… Det är allvarligt den enda nackdelen jag ser med den utbildningen! Den enda fördelen jag ser med utbildningen i Kristianstad utöver att få fortsätta med mina kurskamrater är att jag får mer tid över till att lyssna på ljudböcker och poddar på tåget, eftersom typ alla från Malmö kommer hoppa av till hösten eftersom de inte klarar matematiken. Och tre av dem (minst) som lär hoppa av har påbörjat en ny utbildning på samma skola som mig, så jag är inte ensam här heller på det viset.
Jag skiter i om utbildningen i Kristianstad innehåller kurser med algoritmer och datastrukturer och att det är en högskoleutbildning. Arbetsgivare skiter generellt i din utbildning. Hade de brytt sig hade ingen självlärd utvecklare någonsin fått jobb någonstans och inga från yrkeshögskolor hade fått jobb. Då hade inte några såna skolor funnits. Då hade bara högskolor och universitet funnits inom IT branschen, om nu utbildningen är så jävla viktig. Så är ju inte det i verkligheten. Arbetsgivare och företag vill ha drivna, kunniga personer med en trevlig personlighet. Gärna med en stor portfölj av hobbyprojekt att visa upp, och det tänker jag skapa så gott jag kan Stämmer man in på den profilen så löser det sig, liksom. Särskilt i en bransch som skriker efter folk, och i min situation, efter kvinnor inom IT-branschen. Det tänker jag använda till fördel i det här fallet. Yrkeshögskoleutbildningar är framtagna för att ge den kompetens som företagen behöver, så det litar jag på att jag kommer få och att det slutar med en anställning så snart som möjligt.
Stannar jag på nya utbildningen i Malmö så får jag på papper en ”sämre” utbildning, trots att intrycket jag fått från skolan är super-seriöst! De vill verkligen utbilda oss till systemutvecklare och se till att vi lyckas. Åtminstone fick vi den informationen på introduktionen i tisdags. Den enda chocken jag fick när jag var där var att första LiA perioden är inte förrän i termin 3. Jag trodde den skulle ske i termin 2, men jaja. Med den erfarenheten jag borde ha tills dess så borde jag kunna söka sommarjobb till nästa år i alla fall och har jag tur blir det i så fall min framtida LiA plats med. Under förutsättning att jag stannar på utbildningen i Malmö, vilket jag helst vill just nu. Och lektionerna vi har haft sen dess har varit absolut super fantastiska. Vilka häftiga lärare, vilken inspiration! Helt absolut galet bra! 😍
Programansvarig sa när jag träffade han en kort stund efter sista tentan att i majoriteten av fallen så blir det avslag, men vi får se hur det blir i mitt fall. Eftersom jag ändå är godkänd i alla andra kurser i programmet så kan de vara till min fördel. Å andra sidan är jag så långt ifrån godkänd i mattekursen man kan bli så det är också en nackdel. Jag blev faktiskt glad när jag hörde det om jag ska vara ärlig. Som sagt så står jag fast rätt rejält vid att jag vill bara gå vidare, och gärna vid den nya utbildningen och släpper det här.
Risken är stor om jag ändå får fortsätta i Kristianstad att min ångest bara kommer förvärras p.g.a. all matematik jag inte vill läsa vilket gör att jag inte kan släppa det utan tvingas fortsätta lära mig skiten. Dock i så fall tänker jag ta så mycket hjälp jag kan från mina kurskamrater och på allvar sitta kvar på skolan och plugga med dem så ofta som möjligt för att kunna fixa det här. Vem vet, de kanske kan få mig att tycka matematik är roligt, särskilt då om man blandar in programmering i det hela? Jag hoppas det, men om jag är realistisk så lär det bli avslag trots skolans ”fel” i och med att jag blev felbehandlad p.g.a min funktionsnedsättning, men jag bryr mig inte om det nu. Jag ansökte om dispens för att älsklingen tjatat om det och för att programansvarig själv rekommenderade det. Jag har inte gjort det för min del. Hade jag fått bestämma där helt själv (utan konsekvenser från andras åsikter) så hade jag ju gett upp det här för längesen och mått så mycket bättre, men nu blev det som det blev.
Det känns som om att jag kommer behöva gå i riktig terapi när det här äventyret är över. Om jag nu då inte kan släppa det och gå vidare oavsett vad som än händer härnäst.
Idag hämtade jag ut mina nya glasögon från Specsavers. Att jag köpt glasögon därifrån igen beror helt på en slump. Tidigare i somras, innan jag åkte iväg till Norrland och Stockholm för att umgås med familjen så gick jag in på Specsavers för att be dem rätta till mina glasögon som började sitta alldeles för löst. Ena bågen höll på att lossna och jag kunde inte skruva ihop den själv. Jag stannade kvar i butiken en stund och av en slump så hittade jag ett par glasögon som är mer eller mindre precis vad jag har letat efter, vilket jag inte visste att Specsavers hade. De glasögonen var av märket Quiksilver, med lite grafittiliknande målning på bågarna och som är i samma storlek som mina gamla glasögon jag haft i typ 7 år (köpta på synsam eller synoptik, jag glömmer alltid var). Jag var kattvakt då och hade bråttom hem så jag hade inte någon möjlighet att varken gå på synundersökning eller beställa några nya glasögon så jag tog ett kort med numret på glasögonen och bestämde att när jag kommit hem från norrland så ska jag ordna nya glasögon.
Så blev det, och för ungefär två veckor sen så gjorde jag min synundersökning och fick veta att min styrka har ändrats litegrann. Det förvånade mig, men nu i efterhand så stämmer det säkert, eller så är det bara inbillning. Undersökningen var nämligen lite udda jämfört med tidigare. Förutom att jag bara haft mina senaste glasögon i drygt 1.5 år så kändes det knäppt att redan göra en ny undersökning men det är tydligen en rekommendation. När jag väl satt där så skedde testerna på ett nytt sätt som jag inte varit med om innan. Jag ska inte spoila hur, men det var annorlunda i alla fall och det ledde lite till att jag råkade säga fel en eller två gånger. Jag upplever nämligen inte själv att min syn har ändrats något, men med tanke på hur snabbt min hälsa har blivit dålig sen jag flyttade tillbaka till Malmö så stämmer det garanterat att synen försämrats. Det är liksom inte förvånande. I alla fall, medan jag väntade på min undersökning så satt jag och kollade ut över butiken efter mer lämpliga glasögon, ifall det nu skulle ha funnits andra glasögon som kan passa. På väldigt långt håll såg jag ett par från herravdelningen som såg så otroligt mycket mindre ut än de andra i hyllan vilket gjorde mig nyfiken. Efter undersökningen så gick jag direkt dit och letade upp dem och blev jätteglad.
De glasögonen som satt i hyllan var också mindre, men lite större än de med quiksilver märket, dock ändå mindre än mitt första par från Specsavers, vilket är huvudsaken. Dessa glasögon kostade också 1000 kr mindre än de andra jag hade tänkt beställa och de satt bättre med. Skillnaden på glasögonen är att quiksilver paret är mer tänkt till tonåringar (med lite mindre ansikten) och när jag prövade dem igen och jämförde med de andra glasögonen så satt det billigare paret absolut bättre. Det blev dem jag beställde också. Jag hade en plan att beställa två likadana par med samma behandlingar om det var möjligt. Planen där var mer för att slippa köpa glasögon på många år samt att ha ett par som backup ifall de andra skulle gå sönder så jag slipper beställa nya. I och med att det blev det billigare paret så sparade jag 3000 kr på köpet, så det gladde mig mycket. Nu hoppas jag bara att de här glasögonen kommer funka bättre. Gör dem inte det, så tänker jag aldrig köpa glasögon igen från Specsavers, för nu är jag trött på strul. Det är liksom mirakel nog att jag hittat ett par mindre glasögon hos dem med plastbågar… Nu har jag haft på mig dem i drygt 2 timmar och det känns bra, men konstigt. Det konstiga är att jag inte är särskilt snurrig i huvudet, vilket jag brukar bli även när styrkan inte ändrats något. De klämmer inte åt lika illa heller, men de sitter som berg. Huden har lite svårt att vänja sig just nu med att det är något som trycker på ett annat ställe jämfört med mitt tidigare par från Specsavers, men de är lite sportiga så de går inte ner bakom öronen utan sitter fast typ ovanför öronen istället.
Bild från sidan där man ser hur glasögonen sitter på mig runt öronen. Man ser min undercut rätt tydligt med.
Superpeppad inför hösten!
Imorgon börjar utbildningen i Malmö på Newtons Yrkeshögskola till Systemutvecklare .NET. Fy fan vad roligt det ska bli! Jag är efter förra veckans tenta mer inställd på att jag ändå går i Malmö till hösten och det känns ju som sagt bra. Det borde ni veta vid det här laget. I fredags tog jag en riktig långpromenad till skolan på 7 km och det tog, med lite vilopauser och en flaska vatten jag var tvungen att köpa ungefär en timme och 40 minuter att gå hela vägen. Jag var beredd att ge upp flera gånger på vägen, men jag bara fortsatte att gå. Det var en lätt väg att gå med så jag hittade till skolan utan problem. Efter nån dryg timme började jag dock få lite skavsår så när jag hade hittat till skolan så letade jag upp första bästa busshållsplats och sen tog jag bussen hem igen. Orsaken till varför jag tog promenaden var för att veta om det verkligen skulle ta så lång tid att gå, plus att jag vill verkligen ha en ursäkt att gå. Dock var det lite smått meningslöst, för jag räknade ut när jag hade börjat närma mig Värnhem att bara ta tåget till Östervärn och tillbaka till mig innebär en promenad på ca 5 km per dag, och totalt ungefär en timme, så bara av att ta tåget – året om så har jag min motionsrunda. Så länge som det inte är snö, ösregn eller extrema minusgrader så skag jag verkligen försöka gå den sträckan varje gång jag är i skolan, så jag hoppas jag kommer vara i skolan typ hela dagarna. Om inget annat så hoppas jag att jag kommer ha anledning nog att vara där dagligen.
Och sen lite jobbigt tekniksnack…
Det här med teknik behöver nödvändigtvis inte vara något jobbigt, och i min värld är det något ypperligt nödvändigt för att jag inte ska krevera av uttråkade känslor. Dock just nu (igen) är jag lite i en sån där ”jobbig” situation igen då jag blivit smått besatt av Apple och nu är jag typ helt inne på att köpa mig en ny iMac, fast jag absolut och verkligen inte behöver en ny dator. Särskilt inte en ny stationär sådan! Orsaken är svår att säga. Det är väl i brist på annat att göra (som det varit tidigare) som jag tänker på att spendera pengar på skit jag inte behöver, och särskilt Apple produkter. Jag har knappt använt mitt skrivbord sen jag fick min Macbook Pro för ett år sen, och jag älskar den där jävla datorn! Den är snabb, snygg, tyst och gör vad den ska i underbara MacOS. Det enda är ju tangentbordet som har börjat störa mig som fan. Det går liksom inte att lita på, men tydligen är det inte något fel på den. Efter att jag försökte rengöra den själv i Norrland så har ju tangentbordet strulat, särskilt E tangenten igen, men efter mitt besök till Apple Store så sa dem att tangentbordet är helt ok. Det varade i några dagar, sen började E tangenten igen att trycka dubbelt. Visst, tar jag lite tryckluftspray så brukar det hjälpa i kanske en vecka, men jag tycker det låte lite dumt (och jobbigt för min konstiga hjärna) att rengöra den så ofta pga det problemet.
Därför tänkte jag vara lite smart, så det jag gjorde var att jag köpte mig en simpel ”dongle” med HDMI uttag så jag kan använda laptopen med en extern skärm, så nu sitter jag vid mitt skrivbord igen. Jag har kopplat tangentbordet och min Magic Mouse till laptopen med och det fungerar riktigt bra. Enda problemet jag har dock är att ibland så börjar mina fingrar rycka när jag använder musen. Vilket är så himla jävla typiskt för mig när jag vill göra något bra för att lösa mina konstiga vardagsproblem. Sträcker jag ut fingrarna så brukar det bli bättre, men som vanligt går mina tankar direkt på hur mycket jag ångrar att jag köpte en sån mus när jag egentligen skulle ha köpt en Magic Trackpad 2 istället. Enda anledningen till varför jag inte köpte en trackpad istället var för att jag just den dagen hade så svettiga fingrar att det var jättesvårt att testa det i butiken, men nu i efterhand ångrar jag det köpet. Alltid när jag besökt Apple butiken på Emporia så är jag så galet svettig om fingrarna så det brukar oftast bli lite smått kaos när jag väl är där och leker med deras produkter. Det är lite p.g.a. musen som jag heller inte suttit vid mitt skrivbord så mycket, för jag använder liksom laptopen konstant och har vant mig vid Apple’s Trackpad som är helt fantastisk och när jag använder musen så är den bara überkänslig och gör inte alltid som jag vill. Dock så har det gått bättre sen jag köpte den här dongle grejen, men jag är ändå sugen på att köpa en trackpad ändå, och en iMac så klart. Och när den här pissiga smarta klockan jag har på armen går sönder så blir det ju självklart en Apple Watch… Usch, vad jag hatar det… Jag har inget behov av en iMac! Inte så länge den här laptopen funkar så utmärkt bra och nu när jag kan använda en extern skärm och tekniskt sett ha två skärmar så är ju det bara bra, så varför duger inte det? Ja, i brist på annat är det bara så, för min hjärna vet inte hur man hanterar tankeverkstaden. Det lär släppa när skolan och nya utbildningen sätter fart rejält snart. Åtminstone hoppas jag på det. Annars vet jag inte vad jag gör.
Och nej. Jag tänker inte köpa mig en iMac i dagsläget. Återkom om nått år eller nått, eller två eller tre. Då kanske jag är i behov av en. Just nu, idag och fram tills att jag fått mitt första heltidsjobb och förmodligen längre fram än så har jag inget behov av en iMac. Men det kliar alltid i fingrarna har jag märkt. Har man en Apple produkt är det väldigt lätt så att man vill ha fler…
I smått chocktillstånd just nu. Värre kan det bli men jag försöker bara koppla bort tankarna. Jag har ju varit här förr. Hoppats och hoppats, räknat poäng tills man blir blå, få ångest och panik och sen beskedet – max två poäng på den där jävla tentan. Idag är läget annorlunda eftersom tentan idag var en kombo av gamla tentor som jag kunde svaren på. Hur jag kom dit är en annan fråga, men självklart utan fusk.
Anna-Maria’s desperata funderingar på bussen hem 15 augusti 2019.
Så skrev jag när jag satt på bussen hem idag som en början på det här inlägget. Nu är jag hemma igen och måste skriva av mig på riktigt. Jag vet nu att jag inte har klarat tentan och orsaken till det är som jag nämnde innan. Tentan var nämligen en kombination av de två äldre tentorna i del 1 som jag skrev i våras. Det gjorde mig extremt chockad, men också lite glad eftersom det ökar chanserna att i alla fall komma förbi de där ynka två poängen som jag aldrig kommit förbi innan. Jag kom ihåg svaret på många av frågorna, men jag har ingen aning om ifall jag har räknat rätt för att komma dit. Jag har i alla fall två bekräftade svar på att jag har räknat rätt än så länge, så där är två poäng fixade (om nu inte nått minustecken kommer i vägen, men det gör det säkert).
Jag vet att jag garanterat har gjort helt fel på en 3 poängsfråga så det gör att jag är helt körd, men jag har inte pluggat på det alls så jag har ingen att skylla på direkt. Inte för att jag skulle göra det ändå för hela den här kursen suger. Jag gjorde helt fel på Venn diagrammet igen, typ invers på vad jag egentligen skulle ha gjort men jag lyckas aldrig med dem. På tal om inverser så gjorde jag mycket fel på den också, men det har jag inte heller pluggat på, i alla fall inte på grundläggande nivå. Invers i del 2 är lättare. Har jag tur får jag en poäng där, men med tanke på min historik blir det med större sannoliket 0 där också. Nästa grej jag gjorde fel på var sanningstabellen, men där gör jag också alltid fel så spela roll. Den ingår i samma poäng som venn diagrammet, så varje grej där är värd 1,5 var eller hur man nu känner för att räkna. Totalpoängen är iaf 3 för de två.
Inför den här tentan ska jag vara ärlig och säga att jag inte har pluggat heller och särskilt inte venn diagram och sanningstabeller. Jag har bara skitit i det, medvetet som omedvetet. Jag har bara inte orkat. Det är inte lönt. Hade jag dock vetat om att tentan skulle vara en kombo av gamla tentor kanske jag hade pluggat lite mer, åtminstone gått igenom dem så jag hade haft fler svar färskt i minnet men jaja. Jag orkar bara inte bry mig om den här skiten. Det har bara plågat mig till tusen och jag är så galet trött på det.
På bussen hem från Kristianstad började dock hoppet åter flyta uppåt och jag hatar känslan av det. Jag är och vill förbli helt inställd på att det blir ny utbildning till hösten, för jag orkar inte med en till sväng med matematik berg-och-dalbanan. Mitt psyke orkar inte med det. Det är liksom fantastiskt nog om jag kommer förbi 2 poäng. Som läget är nu i och med att jag kommer ihåg vissa svar och har kollat svaren på några frågor så borde jag ha nått 5. Det är nästan garanterat. Jag kan ha nått 7 om det visar sig att två ytterligare enpoängsfrågor är korrekta. De bör vara det kan jag tycka, men vad vet jag? Ingenting oftast. 8 poäng kan jag få om jag får en poäng för att jag är på rätt väg gällande partialbråk. Men förmodligen inte.
Det är värt att fira, men enda anledningen är ju för att jag kunde frågorna, eller åtminstone svaren. Att se till att man räknar fram till rätt svar är en helt annan historia, men det var ett stort hjälp på vägen. Hade frågorna varit helt nya hade jag med större sannolikhet inte kunnat komma förbi 2 poäng den här gången heller. Det kanske jag ändå inte gör, för även om jag kommit fram till rätt svar på en del av frågorna så är det inte säkert att läraren gillar mina svar och kommer dra av poäng bara för att han kan det eller nått. Och jag avskyr mig själv just nu för att jag sitter här och räknar poäng som en dåre. Precis som alla andra gånger. Skillnaden nu är att jag har ett facit att utgå ifrån direkt på en del av frågorna och/eller att jag vet rätt svar på en del andra. Men det är ändå dålig stil av mig att räkna poäng innan jag fått svar av läraren på hur många poäng jag faktiskt fick. Har jag dock nått 8 poäng pga nått annat mirakel så kan det vara möjligt att komplettera det, men med tanke på hur läraren tidigare behandlat den frågan så lär inte det gå, så klarar jag inte denna tenta med 1 poäng ifrån godkänt så är det skitsamma och förmodligen inte möjligt att göra något åt. Jag måste ju ändå ha minst 1 poäng på varje deluppgift, vilket jag inte har oavsett om jag når 8 poäng eller ej. Jag orkar förmodligen inte prata med läraren om eventuell komplettering heller om jag hade nått så ”hög” poäng.
Sen fick jag tentera enskilt, men det blev inte riktigt som det var tänkt, men det gick bra ändå. Jag hade skrivit i min ansökan om det stödet för att inte störa andra med mitt eventuella prat, men när jag kom till skolan och skulle in i klassrummet så fick jag dela det med en annan tjej. En tredje skulle också ha kommit, men det blev bara vi två. Det funkade för jag var ändå tyst under tiden jag skrev, men ändå lite trist att jag inte var helt ensam eftersom det var syftet med allt. Nåja, jag är glad ändå för klassrummet jag skrev i var bredvid alla andra som skulle skriva så jag fick träffa några klasskamrater som sitter i samma sits som mig som inte klarat någon av de andra tentorna. Dock har alla fått mer än 2 poäng så det är positivt för deras del, men de sitter ändå i samma sits vilket suger. Alltså att de med största sannolikhet inte kan fortsätta till hösten för att de inte klarar den här mattekursen. En av kursarna mina skulle försöka prata med programansvarige för att kolla om det ändå är möjligt att fortsätta gå till hösten, fast man inte har poängen som krävs från den här mattekursen. Det är ju liksom helt absurt att så många misslyckats med den här kursen när det inte behövs. Under normala omständigheter hade kursen varit mer som det är tänkt och alla som vill gå kvar får göra det och gå om mattekursen vid ett annat tillfälle.
När jag satt utanför tenta salarna och väntade pratade praktiskt taget alla som satt där om hur dåligt strukturerad kursen är. De använde samma uttryck jag har tjatat om också, som exempel att boken är ”lätt”, men att det du lär dig från böckerna kommer inte på tentan utan där är nivån tusen gånger högre. Alla som satt där satt i samma sits som mig, som inte klarat de tidigare tentorna, alltså alla 4 så de kan inte fortsätta vilket bevisar ytterligare hur pissigt det är. Särskilt med tanke på att vi som går utbildningen vill gå utbildningen, ta examen och börja jobba med programmering. Arbetsgivarna skriker efter arbetskraft i det här området och skolan vinner inte på att mer än hälften av eleverna inte kan gå klart en utbildning för att de har ordnat en galet svår matematik kurs som de gjort till en spärrkurs dessutom. De skjuter liksom sig själva i foten med det här upplägget. Därför är jag ändå riktigt lycklig över att jag blivit antagen till en annan utbildning (utan antagningsprov) där jag blir samma sak, plus att jag får praktik! Att hitta praktikplats på utbildningen i Kristianstad är ju meningslöst, liksom. Deltidsjobb kanske och möjligtvis sommarjobb men skolan lär ju ta 200% av min tid ändå så good luck liksom med att göra något utanför skolan som inte är äta och sova.
Den enda som gäller just nu är bara att hålla fast vid tanken att jag går i skola i Malmö till hösten. Jag vill inte tänka på något annat. Jag orkar inte. Jag är för rädd för att kunna hoppas. Med tanke på att jag i typ två månader snart har velat ge upp totalt och praktiskt taget gjort det, med undantaget att jag skrev tenta idag och ska göra det snart igen för att öka chanserna till en ”bättre” utbildning. Mina känslor till att stanna i Kristianstad beror till 99% på mina härliga kurskamrater. Fan, vad jag kommer sakna dem om det blir ny utbildning till hösten. Det behöver ju inte som sagt betyda att man tappar kontakten, men det är en mycket stor sannolikhet för det om jag byter utbildning. Å andra sidan kommer typ 14 pers av 25 inte kunna gå vidare till hösten ändå så det är inte många som kommer vara kvar till hösten – om det nu inte är så att dagens kombo-tenta faktiskt har hjälpt de andra eleverna i min klass. Jag hoppas det för deras skull.
Sen är det ju frågan hur många av dem från Malmö trakten i klassen som kommer göra som jag, att byta utbildning. Jag vet att minst två från min klass har blivit antagna till samma skola som mig, men frågan är om de kommer gå där eller inte. Det är i alla fall roligt att de har gjort det, även om vi i så fall kanske inte hamnar på exakt samma utbildning.
Just nu vill jag som sagt bara blicka framåt, förtränga den här sommaren och hoppas på att min plan till hösten blir av. Alltså, ny utbildning, högt tempo (alltså typ 8 timmars programmering per dag, fem dagar i veckan) och många timmar på skolan, helst alla 40 förutom då när det är dags för praktik. För hälsans skull hoppas jag också på att jag kan ta en daglig promenad så länge som möjligt så jag kan bli av med mina dubbelhakor, bukfetma och svaga muskler. Det är nästan en mil till skolan, så att exempelvis gå hem från skolan idag resulterar automatiskt i 10 000 steg minst, alternativt att jag går en viss bit och tar bussen resten för att åtminstone få in 30-60 minuters promenad per dag.
Blir det förresten så att jag ändå fortsätter i Kristianstad ska jag verkligen försöka promenera till skolan så ofta som möjligt, men det är mindre risk för det skulle jag tro pga gamla vanor eller nått. Jag måste också få ordning på luncher också som jag lätt kan ta med mig, och möjligtvis även frukost. Det hänger på som sagt när man börjar i skolan om dagarna och hur man tar sig dit. Vissa dagar lär jag garanterat ta bilen också. Vädret kanske är för dåligt eller för kallt. I värsta fall innebär väl det att jag måste börja gå på tråkigt gym under senhösten och vintern tills värmen kommer tillbaka och jag kan fortsätta gå, för nu ska fanimej mina störiga kilon bort! Nåja, det är egentligen en helt annan historia, men idag flyger tankarna åt alla håll.
Oavsett vilket är jag nöjd med min prestation idag och jag hoppas jag kan slippa bry mig om det här snart och att även min tröga hjärna inte vill hålla mig vaken om nätterna och tänka på hur illa det gick på tentan. För nu skiter jag allvarligt i det här.
Och med barnsliga vanor syftar jag mest på att även om jag blivit äldre, så har jag inte slutat göra vissa saker som jag gjorde ofta när jag var barn. Främst är det tv serier och filmer som jag fortfarande tittar på, men det är också längtan att julen ska kännas som förr och vissa traditioner saknar jag som tyvärr inte sker längre av diverse anledningar.
Några exempel är att man har ett ledigt sportlov och åker till Norrland, inte för att jag vill åka skidor eller vara ute i snön, men att träffa släktingar och åka bil samt äta de saker som är relaterade med det saknar jag, även om jag numera är vegetarian. Jag skulle dock aldrig igen medvetet äta kött (eller mer likdelar såsom jag känner nu), men det är en tradition som jag älskade när jag var yngre och som jag saknar principen av.
Bilresorna till fjällen innehöll nämligen korvmackor med Delins korv och varm choklad när det var fika dags och på vägen hem åt vi alltid en varsin apelsin som mamma spenderade säkert en timme med att skala. En annan grej är att fira midsommar på Sjöängen, som är ett område med badstrand några kilometer ifrån där vi bodde när vi växte upp. Då åt vi kycklingklubbor med potatissallad och jordgubbar till efterrätt. Dock idag ska vi fokusera på skärmstirrande. Det andra har jag skrivit om en del redan. Mina tankar kring julen, kan ni läsa här bland annat.
Det finns ett gäng tv serier och filmer som jag typ har som rutin att titta på och det är filmer och serier som jag i princip ser om en gång per år – minst. När det gäller svenska filmer är det mina favoriter från Astrid Lindgren men också sällskapsresan-filmerna. Det finns några andra få favoriter, men de ser jag otroligt sällan. De jag syftar på där är Sunes sommar, Yrrol, Eva & Adam, Fucking Åmål och kanske några fler jag inte kommer på. Om någon också har ”Det blir aldrig som man tänkt sig” hemma som bara ligger och skräpar, fast i god kvalité så hör av er. Jag vill ha den filmen i min hylla! Om den nu inte på ett mirakulöst sätt finns att se online på en laglig streaming tjänst, men det tvivlar jag på.
Jag har alla mina favoriter av Astrid Lindren, förutom Mio min Mio här hemma i hyllan på Blu-ray eller DVD. Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump (tv serien) har jag som dvd box. Resten är på Blu-ray. Mio min Mio verkar vara jättesvårt att få tag på, och den finns heller inte på Blu-ray vilket är oerhört tråkigt. De enda filmerna jag inte har är Lotta serien, Mästerdetektiven Kalle Blomkvist(MKB), Peter och Petra(P&P), Nils Karlsson Pyssling(NKP) och kanske nån mer jag glömt nämna. Sen har jag resten.
Även om jag inte är alls glad i Karlsson på Taket, så har jag ändå den. Tror den är bra att titta på för att få sig en påminnelse vilka människor som är bra att ha i sina liv och vilka man bör avsluta vänskapen med ibland. Karlsson är verkligen hemsk! Lotta på Bråkmakaregatan är jag dock mindre intresserad av att se. Jag tittade på Peter och Petra samt Nils Karlsson Pyssling för en massa år sen igen, men P&P är jättedålig, och NKP behöver jag inte ha i min hylla, men jag kan inte riktigt förklara varför. MKB har jag bara sett en gång, men blev inte särskilt imponerad, iaf av de nya versionerna av dem. Jag vill se de gamla som kom på 40-talet är när det nu var de visades. Jag gillar gamla filmer, även om de är svartvita. För att snabbt nämna några favoriter där så måste jag nämna Little Lord Fauntleroy(1936) och Bedknobs & Broomsticks(1971), Willy Wonka(bägge filmerna), Dr Doolittle och självklart Mary Poppins. Dessa är också filmer jag ser om ungefär en gång per år ifall jag kan få tag på dem.
Nyligen valde jag att se om Pippi serien på SVTPlay, bara för att det är mest lättillgängligt så samt att det är i HD kvalité där. Min DVD box med Pippi har extremt dålig bildkvalité, så det är lite störigt. Igår såg jag om Pippi på de sju haven och idag såg jag Pippi på rymmen till frukost. Vad jag ser om härnäst får vi se, men förmodligen blir det Vi på Saltkråkan följt av alla 4 filmerna eller så blir det Emil i Lönneberga. Har inte bestämt mig än. I alla fall när det gäller Astrid Lindgrens filmer.
Tog en bild på introt av Pippi på de sju haven igår och postade på instagram. Det här är dock originalbilden.
När det gäller engelsktalande filmer och serier så är Narnia den jag måste nämna först, tv serien från 80-talet. Den är så grymt bra gjord för att dels vara gjord på 80-talet med alla effekterna, men de följer böckerna praktiskt taget till punkt och pricka. Det är dock oerhört tråkigt att inte alla böcker blev filmatiserade på 80 talet, med tanke på hur bra de följer böckerna. Jag hade så gärna velat se Min morbror trollkarlen i den serien, för den boken är den bästa. För övrigt är det bara Narnia serien som jag läst alla böcker i och faktiskt upplevt magi när jag läst, särskilt första boken som aldrig filmatiserats. Sista boken läste jag kanske för nått år sen på ljudbok, men slutet var otroligt konstigt så med den är jag glad att den inte filmatiserats. Hade den gjort det tror jag nog inte jag hade älskat Narnia så mycket som jag fortfarande gör i vuxen ålder, för jag har aldrig (som med typ allt annat i mitt liv) tolkat Narnia som något religiöst, som ett land efter döden etc eller att Aslan faktiskt är Gud. Sorry om jag spoilade där, men de flesta av er läser ju inte de böckerna längre. I alla fall så har jag tänkt på Narnia som ett magiskt land där allt kan förändras och där man kan få nya perspektiv på sitt liv. Religion har alltså inget med det att göra. Nä, det är ju mer fantastiskt med talande djur, magi, äventyr med mera. Jag tror inte ens barnen i böckerna tänker på den religiösa aspekten heller, utan de tycker bara det är häftigt att vara på äventyr i ett magiskt land. De nya versionerna av Narnia hatar jag för att de följer inte böckerna, och lägger till massa annan skit bara för att det ska bli en bra film. De är otroligt välgjorda dock, men storymässigt som Narnia-nörd så är det total katastrof. Inte ens där lyckades de filmatisera alla böcker heller såsom det var tänkt från början…😢
Om vi fortsätter så finns det ett flertal engelsktalande filmer som jag ser minst en gång per år och en av dem är Turner & Hooch med Tom Hanks. Egentligen är The ‘Burbs också med där, men den är lite svårare att få tag på så den ser jag kanske en gång var tredje år. Jag lyckades dock se den tidigare i år när jag hade några provveckor med CMore, för jag hittade massa favoriter där, men annars är utbudet stendött. Den är inte lika bra som T&H, men jag ser den bara för att det är en Grand Danois med i den.
Den andra filmen jag tänkte nämna är Coming To America med Eddie Murphy. Jag vet inte varför just den filmen är en sån jag ser om flera gånger, men den ingår där i alla fall. Minst en gång per år ser jag alltså den, men jag tror nu att det gått mer än ett år sen jag såg den sist. T&H såg jag när jag var uppe i Norrland under sommaren i år. Har köpt den via iTunes, så nu har jag den i mitt bibliotek. Jag passade på eftersom det finns en Apple TV i familjens ägo, men vill jag se den igen i fortsättningen så får jag se den på datorn eller så, för vi har ingen Apple TV här hemma, men nästa TV (när nu den införskaffas, liksom) bör innehålla stöd för AirPlay 2 så jag kan se grejer på en stor skärm i en bekväm tv soffa framöver. Biblioteket i iTunes har än så länge varit bra, men får se om jag köper mer filmer därigenom sen. Det lär bli svårt om jag inte är desperat förstås med vissa filmer och jag inte har en större skärm att titta på.
Övriga filmer som jag gillar att se är typiska klassiker, oftast med Hugh Grant, såsom About a Boy, Notting Hill, 4 weddings & a funeral. Där ingår också Bridget Jones filmerna, men även Pretty Woman också. Det finns många bra klassiker och de här sista ser jag generellt på ett udda schema, så det är inte säkert att det blir en gång per år, men ofta nog för att man ska tycka att man sett varje film säkert 50 gånger i sitt liv och ännu inte tröttnat.
Jag älskar också de flesta Disney filmer, animerat som tecknat men där är det också mer udda med vilka filmer jag ser och hur ofta. Jag älskar att se om dem dock! Shrek är en stor favorit, bara för att nämna någon. Alla fyra filmer finns på Netflix så de brukar jag se om ungefär en gång per år också. Jag älskar också många filmer av Mel Brooks såsom Spaceballs och Robin Hood – men in tights.
Sen finns det några onämnda filmer också som jag har en tendens att se om. Oftast är de också barnfilmer, men främsta anledningen till varför jag väljer att se om dem är för att det är en Grand Danois i den eller att den handlar om hundar på något sätt. Dessa filmer är ofta väldigt ”dåligt” gjorda men värda att se för en person som mig som generellt älskar barnfilmer och det är värt att se dem för mig när jag är rastlös etc.
Främsta anledningen till varför jag gör det här är bara för att det är utmärkt sett för mig att koppla av och/eller varva ner och jag inte kommer på något annat att göra. Utbudet med nya saker att se på Netflix och YouTube är rätt dött numera så det gör det svårt att hitta grejer att se på. Istället för att bläddra i en halv evighet efter något att se på så väljer jag hellre att bara se om en film jag sett många gånger innan.
Har du några favoriter som du ser om, fast du inte är ett officiellt barn längre? Skriv en kommentar och berätta!
Det här är en serie blogginlägg som kommer publiceras långt efter att jag har varit i Norrland, just på grund utav att det är en dum idé att ens hem blir rånat, för att man skriver i real-tid att man inte är hemma. Inte för att ni direkt vet var jag bor, men ändå. Nu vet ni det. Då kör vi!
Nu har jag varit i Stockholm i nästan en vecka, eller ja i alla fall om man räknar vardagar. I söndags åkte jag in till stan för att träffa en gammal kompis som jag lärde känna när jag först flyttade ner till Skåne. Det var trevligt. Då var det så ohyggligt varmt att man visste knappt var man skulle ta vägen. Vi möttes upp på Stockholms central, gick till Drottninggatan och sen gick vi in på ett av alla dessa Espresso House och tog något att dricka. Sen satt vi där i säkert två timmar och pratade, och sen gick vi tillbaka mot pendeltågen, satt utanför där en stund och sen åkte jag hem.
I måndags så fick jag äntligen besöka min framtida uppfödare igen, men jag skriver mer om det på Antons blogg, så håll utkik efter det inlägget.
I tisdags åkte jag och Mamma till Sickla köpcenter för att kolla upp hur min dator mår. De rensade den med lite mer tryckluft och sen dess har jag inte märkt av något med tangentbordet, så det verkar ha hjälpt. Förhoppningsvis är det problemet åtgärdat nu. Jag hoppas verkligen det! Efter vi var till Sickla så mötte jag upp en annan gammal kompis. Vi spenderade hela eftermiddagen i Farsta Centrum, där vi mest fikade och satt och pratade, men det blev lite små shopping med, åtminstone för hennes del.
Igår så träffade jag en till gammal vän, precis innan jag skulle möta upp älsklingen min som har kommit hit för att hålla mig lite sällskap i ett par dagar innan det är dags. Idag är tanken att vi ska gå runt lite på Söder, äta gott och ta det allmänt lugnt. Ikväll kommer familjens ”bästa vänner” och äter middag med oss och imorgon är det dags att fara hem igen. Det känns lite konstigt att man varit iväg i nästan två veckor nu, men det ska bli skönt att komma hem till Maja igen. Förhoppningsvis orkar jag räkna mer matematik efter att jag kommit hem igen, men jag räknar inte med några massiva grejer. Jag har dock skaffat konto på brilliant.org efter tjat och gnat från typ alla YouTube kanaler som finns som ständigt har de som sponsor. Dock med tanke på hur svårt jag har för matematik så skadar det inte att prova deras hemsida för att se om några matematiska koncept blir lättare att förstå.
Jag tror inte det kommer hjälpa sådär mirakulöst, men vem vet. Det skadar som sagt inte att prova. Under veckan har jag också aktiverat Apple Pay igen på telefonen etc, så snart nog ska jag testa betala med mobilen. Det känns kul 😃. Jag hade ju liksom ingen aning om att det fungerar där alla blipp funkar, så det är ju jättebra.
Det här är en serie blogginlägg som kommer publiceras långt efter att jag har varit i Norrland, just på grund utav att det är en dum idé att ens hem blir rånat, för att man skriver i real-tid att man inte är hemma. Inte för att ni direkt vet var jag bor, men ändå. Nu vet ni det. Då kör vi!
Nu har jag hamnat i Stockholm och senaste dagarna med tanke på mygg och allmänna insekter har det varit mycket bättre. Jag har spenderat ungefär 3 dagar ensam i farmor och farfars hus, och det funkade fint, även om det blev lite tråkigt på slutet. När jag var helt ensam i huset så spenderade jag tiden med att se film, YouTube och att lära mig mer om ASP.NET. Jag fortsatte slåss med mygg, och en natt bestämde jag mig för att sova i ett av de lediga rummen på ovanvåningen för att där var det tydligen så lite mygg, men självklart när jag sov där blev jag galet biten av mygg så för min del var det skitsamma.
Att inte kunna sova ordentligt om nätterna har gjort att jag varit för trött för att orka räkna matematik, så det har varit lite störigt, men å andra sidan borde mina trogna läsare förstå att det ändå inte är lönt, men så fort jag får upp energinivån så ska jag räkna lite till. Som läget är nu med tanke på hur trött jag varit på sistone sen min lilla krasch så har jag räknat ungefär 2 timmar på en månad, så det minskar ju risken att jag kommer få godkänt på någon av tentorna sen i augusti. Jaja, jag överlever det. Gör ni det?
När familjen kom tillbaka så fick jag sova en natt i campern och det var helt myggfritt och så underbart. Jag sov där i natt igen, men då är jag mer osäker på om det var mygg eller inte. Jag drömde nämligen i natt att det var en mygg i campern och att jag blev biten, och det kändes som om att jag var vaken, men det var en dröm så jag är lite smått förvirrad idag p.g.a. det. Förmodligen var det ingen mygg där i natt, och både jag och föräldrarna har varit noga med att inte hålla dörren öppen för mycket, och vill man vädra är alla myggfönster och dörrar öppna i så fall.
Resan hem till Stockholm gick fint i alla fall. Vi åkte från byn vid 12 och kom hem till Stockholm vid 18:45. Det hade hänt en olycka som gjorde att det blev lite köbildning en stund, men det var relativt snabbt ordnat när vi drabbades av det. Vi stannade också till i Bollnäs på Biltema och Coop där vi åt lite lunch, köpte tryckluft och handlade lite mer bär för de hade vi glömt ta med oss från Stensån. Tryckluften är till för min dator, då E tangenten igen började strula efter att jag hade rengjort den för några dagar sen. Förmodligen beror de problemen på att något skräp råkat komma in under tangenten när jag rengjorde den, för nu när jag använt tryckluften så märker jag skillnad. Dock så ska jag ändå åka till närmsta Apple butik sen för att kolla så inget är fel på tangentbordet. Sen jag lämnade in datorn för reparation av tangentbordet tidigare i vår så har tangentbordet fungerat felfritt så jag är väldigt övertygad om att det skräp som orsakat problemet och inget annat. Är det något annat så är det en mirakulös timing som skett, den saken är klar!
Om några dagar så kommer älsklingen upp till Stockholm och planen innan han dyker upp är att passa på och träffa kompisar och kennlar som är av större intresse för mig än för honom. Sen ska vi umgås tillsammans och med min familj tills det är dags att fara tillbaka till Skåne och vår älskade Maja.
Min lilla bebis Maja, ligger och sover på en filt hemma i soffan bredvid husse. Henrik har tagit bilden.
Apropå Maja så måste jag nämna att jag håller på och längta ihjäl mig efter henne. Jag har nog aldrig saknat henne så mycket som jag gör under den här resan. Vad det beror på vet jag inte, hon mår liksom bra och allt är som vanligt. Hon är mest ensam om dagarna medan älsklingen är på jobb. Sen är hon supergosig och social med honom så det är liksom inga konstigheter som pågår. Jag bara saknar henne så mycket. Förhoppningen är dock att jag ska kunna hälsa på min framtida uppfödare innan jag åker hem på fredag (2 augusti) så jag får min årliga dos av grandisar, särskilt gos med Gandalf! Bättre gos med grandis är svårt att hitta just nu. Han älskar att gosa, med allt och alla och jag älskar att gosa med honom.
Senare idag ska jag träffa en gammal kompis som jag inte sett på några år nu. Jag har ingen aning om vad vi ska hitta på, men det blir väl något trevligt i alla fall.
Det här är en serie blogginlägg som kommer publiceras långt efter att jag har varit i Norrland, just på grund utav att det är en dum idé att ens hem blir rånat, för att man skriver i real-tid att man inte är hemma. Inte för att ni direkt vet var jag bor, men ändå. Nu vet ni det. Då kör vi!
Nu har jag varit i Norrland i ungefär 4-5 dagar och på den tiden har jag hunnit med att träffa lite vänner till familjen, ätit gott, programmerat, gått omkring på gården, åkt lite bil och varit i lilla fritidshuset. Sen har jag också slagits med mygg! Fy fan vad mycket mygg det är här uppe i år! Jag har fått rejäla bett på fötterna framförallt, där jag blivit biten när jag suttit ute med strumpor på! Jag har blivit biten minst två gånger på samma ställe dessutom med så det kliar så man blir galen. Sen har det varit svårt att sova eftersom det kommer mygg in i rummet om nätterna. Dock sen i förrgår så har jag börjat använda myggspray som jag sprayat på mig själv, mina kläder och på sängen. Det har hjälpt mycket i alla fall, men jag längtar tills jag slipper myggen praktiskt taget helt.
Hemma i Malmö har jag sett en mygg på de dryga två åren vi bott i den här lägenheten, så det är skönt. Enligt föräldrarna mina har de inga problem med mygg i deras hus i Stockholm heller så det ska bli skönt att komma dit senare i veckan. Idag blir jag ensam i huset, då resten av familjen vill åka ut till stugan för att sola, bada och ha riktig semester. Själv är jag så trött på myggen, för det är så mycket mer mygg där + att det inte är någon direkt täckning så att surfa på mobilen är inte att rekommendera. Sen kan jag inte ladda datorn heller, så det är inte av stort intresse för mig att åka dit p.g.a. det.
Idag blir det en riktigt TV dag eller nått sånt. Jag har också varit iväg till grannen och fikat lite och pratat öronen av dem. Jag har inte träffat dem sen morfars begravning, och flera av deras barn har jag inte träffat på typ 10 år. Deras äldsta son var dock här häromdagen så då fick jag träffa han igen och hans äldsta barn så det var skoj, men de andra två bröderna har jag inte träffat sen farfar gick bort 2010.
I det stora hela känns det bra att vara här fortfarande, även om det fortfarande är konstigt. Så lär det nog alltid kännas, men ju längre tiden går desto mer normalt känns allt. Jag är glad att jag kom hit trots allt, för det är inget fel på det här stället. Det är bara så tråkigt att de originella ägarna, d.v.s. min farmor och farfar inte bor här längre, för de lever inte längre. Dock så känner jag mig inte helt ensam av att vara här själv idag. På något vis vill man tro att deras själar lever vidare i det här huset, fast de inte är här längre fysiskt.
Det här är en serie blogginlägg som kommer publiceras långt efter att jag har varit i Norrland, just på grund utav att det är en dum idé att ens hem blir rånat, för att man skriver i real-tid att man inte är hemma. Inte för att ni direkt vet var jag bor, men ändå. Nu vet ni det. Då kör vi!
Jag är just nu i Norrland, i ett av våra gamla familjehem där jag har spenderat åtskilliga somrar och skol-lov sen jag växte upp. Det har varit fantastiskt att spendera tid här, åtminstone medans alla släktingar levde. Ju fler som gått bort desto mindre kul har det varit. Morfar gick bort under våren 2016 och sen dess har jag tagit ett aktivt val att aldrig mer åka upp hit igen och det valet har plågat mig nästan dagligen sen dess. Jag tror att anledningen för att det har plågat mig så mycket är för att det betytt så mycket för mig.
Ungefär tre nätter i veckan, vissa veckor ännu mer så har jag drömt otroligt realistiska drömmar om att jag är återigen i Norrland på bara allmänna besök. Det känns konstigt att vakna från den typen av drömmar och nu när jag faktiskt är här, har jag väldigt svårt att se skillnad på vad som är verkligt och inte. Jag är i alla fall medveten om att jag är här. Det är inte någon två-veckor-lång-mardröm utan jag vet att jag är här nu. Och det känns konstigt, men samtidigt fullkomligt normalt.
Orsaken till varför jag är här just nu är dels för att jag hade planerat att åka upp och hälsa på familjen i minst två veckor under sommaren, eftersom jag ändå är ledig och inte har några måsten. Förutom att jag ”måste” räkna matematik, men det är en annan historia. Efter allt som har hänt mig de senaste veckorna så insåg jag att det är viktigare just nu för mig att bara träffa och umgås med familjen än att inte åka till Norrland igen. Så jag tog tåget, från Malmö Central till Stockholm och sen tåget upp till Ljusdal där jag blev hämtad. Jag hade efterfrågat om folk hade velat hålla mig sällskap i Stockholm medan jag väntade på tåget, men ingen kunde och det var tur.
Tåget blev nämligen ungefär en timme försenat p.g.a. en nedriven kontaktledning som fortfarande stör tågtrafiken i Skåne (19 juli) och när jag kom till Stockholms hann jag precis gå på toaletten, köpa sushi ( på Flemingsbergs station) och gå till perrongen. Jag väntade där i ungefär fem minuter sen kunde jag kliva på tåget mot Ljusdal. Mamma och pappa hämtade mig och resan dit gick bra, även om den var lite dryg på slutet. Ju närmre jag kom Ljusdal desto konstigare kändes det med tanke på mitt val om att ”aldrig” åka hit igen.
Vi åkte och handlade på ICA i Färila där jag köpte frukost material till mig själv, eftersom jag vill och måste fortsätta ändra om kosten till det bättre för jag är trött på att må skit för att jag äter så dåligt. Det är nog lite tack vare kostomläggningen som jag ändå mår så pass bra som jag gör med tanke på allt skräp med matematiken och skolan. Hade jag fortsatt äta komplett jättedålig och onyttig vegetarisk mat så hade jag inte orkat göra de sakerna jag gör om dagarna numera. Det är jag övertygad om. Jag är ju inte perfekt, men det går sakta men säkert åt rätt håll i alla fall. På bilresan mellan Ljusdal och byn där farmor och farfars hus ligger så fick se hur illa det ser ut efter förra årets bränder. Det var riktigt tråkigt att se all den förstörda skogen som nu är borta.
Nu har jag varit i min farmor och farfars hus i nästan ett dygn och det känns som förr, men lite små uppdateringar. Huset håller familjen på att måla om, och badrummet renoverades för några år sen samt att det är lite ommöbleringar och utrensningar som pågår. Nu finns det dock obegränsat wi-fi så det är riktigt trevligt och tack vare att jag nu håller på att lära mig programmering så är jag inte lika besatt av att bara sitta och glo på tv hela dagarna. Jag fortsätter leka lite med ASP.NET och webb-applikationer för att det är kul och jag vill veta mer. Som sagt gör jag detta under förutsättningen att det blir utbildningsbyte till hösten, för risken är minimal att jag fortsätter i Kristianstad.
Ja, hur många fler blogginlägg det blir om dessa veckor i Norrland och Stockholm får vi se, men det lär bli ett par stycken i alla fall.
