Påsken 2018 och lite andra grejer…

Årets påskhelg har varit som de flesta andra påskhelger tidigare år. Det innebär att den har varit lugn, sovmorgon varje dag och mycket tv-tittande. Precis som vilken annan helg som helst. Undantaget denna gången är att jag har varit tvungen att räkna matte. Det har gått bra och sakta framåt, som vanligt. Däremot är det inte särskilt roligt, men det är ett måste, för annars blir jag ju aldrig någon typ av utvecklare i framtiden.

På påskafton åkte jag och älsklingen till Klippan för att hälsa på hans familj och äta lite påskmat. Det var trevligt. Som vanligt så åkte vi iväg nån gång efter att vi hade vaknat och vi åkte hem när vi kände att det var dags. Vi var rätt trötta när vi kom hem, men det var en trevlig resa och alltid lika kul att träffa familjen.

När det gäller allt det andra så är jag för tillfället, och lär väl fortsätta, vara nojig över vad som kommer hända härnäst. Kommer jag klara första modulprovet, som jag ska skriva denna vecka? Klarar jag mattekursen och i så fall med vilket betyg? Allt över E är ju liksom att hurra för tycker jag. Sen då? Kommer jag in på någon av de sjuttioelva program och kurser jag har sökt till hösten? Jag hoppas verkligen det, för jag har ingen jävla lust alls att vänta ett helt år till innan jag kan komma in på högskola eller universitet. Även om jag ska skriva högskoleprovet nu i vår så vill jag att det ska vara första och sista gången jag gör det. Jag har räknat ut att om jag får typ minst 0.5 på högskoleprovet så ökar mina chanser markant att bli antagen till de utbildningarna jag har sökt. Särskilt de lokala universiteten och högskolorna i Skåne som jag har sökt till. Blir det så att jag faktiskt INTE kommer in på något alls (eller bara någon av kurserna) så kommer jag bli tvingad att plugga till högskoleproven och ta dem igen, både i höst och på nästa vår och hoppas på att jag får högre och högre poäng ju fler gånger jag tar det. Men jag vill verkligen inte skriva det mer än en gång. Varför det liksom? Vad är syftet med den tortyren? Det räcker väl med två modulprov och ett nationellt prov i Matematik 2a?

Då säger väl ni läsare något i stil med:”Ja, men hur ska du annars få arbeta med något passionerat varje dag och dessutom få möjligheten att typ dubbla eller trippla din gamla lön?”. Ja just det. Lönen. Tänk, va? En dubblad inkomst, ett riktigt roligt jobb och många andra möjligheter. Absolut bäst är väl också om jag hittar ett jobb där vovven får följa med på kontoret. Det tror jag ska vara ett krav i mitt CV. En hundvänlig arbetsplats är viktigare än en (super)hög lön. Faktiskt. Så viktigt är det att det ska funka med vovve och jobb – oavsett var jag än hamnar i framtiden. Även om jag inte jobbar med IT, men lyckas hitta något annat som är mer välbetalt så är det viktigt för mig att en vacker dag att ha råd med hund och ha han med mig överallt.

Så går tankegången lite nu och som vanligt driver det mig och mitt humör till vansinne. Tankarna kring att allt kommer gå åt helvete gör mig nervös och orolig, vilket påverkar hur jag tänker kring matematiken. Därför sitter jag och svär som en jävla tok när jag räknar, för hjärnan är alldeles för upptagen att tänka på alla hemskheter som förmodligen inte kommer ske. Även om jag inte kommer in på något i höst, så är inte det så jättefarligt. Det är mer det att jag är trött på att vänta. Det var liksom typ ett år sen nu som jag bestämde mig att jag skulle byta karriär och äntligen ta det här ”data-steget”, och jag har gått och tänkt typ dagligen sen dess på utbildningar och min framtid som någon slags utvecklare. Hade jag redan haft matten fixad sen innan (tredje gången gillt, liksom) så hade jag ju sökt till 2017, för det hade jag förmodligen hunnit. Om jag måste vänta ett år till (minst) så kommer det bara göra allt jobbigare. Jag hade ju hellre velat fokusera på något som sker här och nu istället för något som inte alls kommer ske, eller som kommer ske senare i mitt liv. Men det är så typiskt för mig. Jag är så jävla van vid att bara vänta, hoppas och längta efter saker som typ aldrig kommer ändå. Men jaja. Som ni vet så har jag typ noll kontroll över tankegångar och handlingar så… Men jag överlever det! Jag har ju gjort det hittills…

Fortsatt trevlig påsk och nu hoppas vi också att vårvärmen kommer och sommaren! Jag är ruggigt trött på snö och allmänt skitväder…

Tecken på autismspektrum, eller bara allmän ovana?

Det här är något jag har tänkt på ett tag. Framförallt sen jag började plugga matte för nästan två månader sen. Jag har skrivit tidigare att jag gillar inte att prata om min diagnos jag har på Aspergers Syndrom, men den finns där. På papper. Som om att det vore ett faktum att jag inte är som andra enbart av den anledningen. Det enda faktumet som finns är att jag hatar att prata om A.S. utifrån min egen situation. Jag pratar gärna om det när det gäller andra som har det, men gäller det mig själv. Ja då mår jag bara dåligt. Riktigt jävla dåligt och ingen mängd samtal och övertalan kan få mig att tänka positivt kring min diagnos. Det är ingen jävla superkraft. Det är ett störningsmoment som får mig att känna mig som ett jävla UFO! Jag hanterar diagnosen genom att inte tänka på det. Så enkelt är det. Något annat orkar jag inte, eller vågar jag inte tänka på. Jag har varit där och jag vägrar uppleva dessa känslor igen. Jag lever mitt liv som om att A.S. diagnosen inte finns, för enligt mig gör den ju inte det.

Orsaken till varför jag pratar om detta igen, efter typ 2, 3 års tystnad kring mina inlägg om A.S. är för att jag hade en konversation om det här för inte så länge sen och det har fått mig att tänka lite mer på det. Och det har stört mig. Som fan! Inte för att prata skit om min älskling, för nej. Så är inte fallet. Det handlar väl mer om uppfattningar och tolkningar. Om vi tar matematiken som exempel så sitter jag och svär (a.k.a får raseriutbrott på skiten för att det är så komplicerat), blir irriterad, trött och får huvudvärk dagarna i ända, men jag lär mig. Sakta men säkert. Utan Henriks hjälp hade jag inte kommit någonstans alls och han är den bästa läraren jag kan ha tror jag. Han förklarar och förklarar tills jag förstår eller listar ut det själv och han ger aldrig upp. ❤

Det är jag som ger upp före honom om inget annat i så fall, men det är kortsiktigt när det händer. Vi pratade om Aspergers för nån vecka sen. Jag kom inte på hur vi började prata om det, men det var en intressant konversation. Han sa att han märker av min diagnos på två sätt. Nummer ett är att jag pratar. Mycket. Och majoriteten av det jag säger är onödigt, ointressant eller totalt irrelevant till den huvudsakliga frågan. Exempelvis; Älsklingen kommer hem från jobbet. Jag frågar hur hans dag har varit. Den har varit bra. Han frågar mig samma sak och jag berättar hela min livshistoria och han säger inte ett knyst på typ 10 minuter utan bara lyssnar på mig, fast det hade räckt med att säga att min dag har varit bra, skit eller sådär. Fortsättning följer. Sätt nummer två han märker av min diagnos är när jag pluggar matematik. Orsaken till det är på det sätt han måste förklara så jag förstår, men också att jag blir förvirrad, glömmer bort det jag precis har lärt mig och kan inte applicera ”principen” på nästa uppgift som är exakt likadan, fast med andra siffror. Han säger att detta är 95% av min A.S. diagnos och så får det väl vara om han tycker det. Själv ser jag det på ett annat sätt.

Själv, gällande matematiken vill jag säga att jag är ovan och att jag är en visuell person. Att bara läsa text eller se massa siffror säger mig ingenting oftast. Jag behöver mer, för att förstå helheten. Jag har aldrig varit en duktig elev, om inte ämnet i sig varit superkreativt och roligt där jag fått tänka mycket själv. Något som generellt inte lärs ut i skolan, utan där ska ren fakta pumpas in i hjärnan på det mest tråkiga sätt man kan tänka sig och sen förväntar sig lärare och föräldrar högsta betyg, när man själv dagdrömmer för att man är så uttråkad eller nått i den stilen. Att plugga på högskola var mycket bättre för mig, men även där var det inte superhöga betyg. Det hoppas jag ska ändras om/när jag kommer in på en systemutvecklingsutbildning eller något liknande sen. Är utbildningen riktigt ”rolig”, utifrån min egen definition av roligt så tror jag inte att det blir några problem att klara en utbildning med höga betyg.

Min ovana sitter i att jag dels aldrig presterat i skolan för längesen, eller att jag aldrig behövt göra det för jag har klarat mig med godkända betyg ändå och inte tänkt på att jag vill ha högre betyg. För det har liksom inte behövts. Jag är inte van av att vistas på arbetsplatser, skolor eller allmänna platser på flera år för att jag har i typ 5-6 år nu praktiskt taget suttit nästan all tid hemma och jobbat eller studerat. Jag gick halva min högskoleutbildning på distans och då satt jag hemma, och behövde inte åka till skolan för att göra mina tentor (som vi ändå inte hade) och där började det. I alla fall i vuxen ålder. När jag började på Funkibator för över 3 år sen så tog det inte många månader innan jag hade fasta dagar där jag satt hemma och jobbade och de dagarna bara ökade och ökade och när jag fick min halvtidsanställning så var jobbet primärt skött hemifrån och då var jag bara på jobbet när det var måndagsmöte och några firanden av olika slag. Sen jag flyttade till Skåne så är jag bara på kontoret när vi har haft styrelsemöten, men eftersom jag inte sitter i styrelsen längre så har jag inte varit där sen julfesten och snart så lär det inte bli några resor alls till Växjö i fortsättningen skulle jag tro. Det är för jobbigt att resa. Det är dyrt och jävligt tråkigt.

Min ovana har alltså bara ökat, för nu är typ allt jobbigt. Gå och handla på ICA här nere. Jag blir sjöblöt av svett av minsta lilla aktivitet. Och det är något fysiskt, inte något Asperger-skräp! Vistas på stan. Åka buss. Ta tåget. Åka till Växjö. Åka till Stockholm. Bo i en resväska etc. Kroppen orkar inte. Den har som sagt blivit fetare, stelare, mer värk (i perioder) och fibromyalgin har förvärrats under åren. För att inte tala om svettattackerna! Jag har dock kommit fram att en stor anledning till detta är att min underbara, älskade och härliga inaktiva livsstil inte är bra för mig i längden. För massa år sen. Dock när jag var yngre, så var jag mer aktiv, även om jag föredrog stillasittande aktiviteter. Det har jag ju alltid gjort. Även om min kropp funkat skitdåligt i typ alla år, så mådde jag bättre när jag var lite mer aktiv än vad jag har varit de senaste åren. Jag älskar dock att sitta hemma hela dagarna, även om det innebär att jag är lite ensam. Jag gillar det. Det är skönt, men jag känner inombords hur inaktiviteten resulterar i mer hälsoproblem och ångest över att inte orka prestera eller vilja göra något annat än bara sitta still. Vädret är alltid ett problem. Snöhelvetet som ständigt ska återkomma varje jävla år. Kyla som kroppen inte står ut med. Korta somrar, betongskog och grönska som sällan varar mer än några månader. Det är deprimerande i mitt huvud att bo i ett land med 4 årstider och ha fibromyalgi som försvårar fan allting man vill göra.

En annan grej jag måste förklara är det här med att jag pratar. Jag vet om att jag är pratglad, men jag tycker att det jag säger i de flesta fall åtminstone har någon slags logik i sig. Annars hade jag ju lika gärna kunnat hålla käft om det nu är så. Men jag tycker inte det spelar någon roll. Kan det liksom vara så att när älsklingen har kommit hem från jobbet (som absolut inte är lika pratglad som mig och det är helt ok), så kanske jag har längtat efter sällskap? Jag kanske har haft en asjobbig dag med tusen tankar i huvudet. Jag kanske har haft en jobbig konversation med en kompis eller kollega. Det kanske har hänt något i övriga världen som jag vill prata ut om, för jag har ingen anledning att blogga om det, utan jag vill söka stöd hos mina närmaste för att lösa problemet så jag slipper tänka på det sen? För mig är liksom det mesta av det här så otroligt logiskt, att det gör mig nästan lite ledsen av att folk tolkar mig som nån jävla NPF typ som inte klarar av det normala samhället, när det bara handlar om ensamhet och ovana. Samt en omotionerad, fet kropp som borde ha mer grönsaker och fibrer i sig? Jag är helt jävla övertygad om att när jag väl ombildar mig så kommer jag inte vara nån konstig typ som inte kan kommunicera och jag tror inte att det kommer ske några problem på jobbet på grund av att jag är så konstig och pratar om irrelevanta saker hela dagarna istället för att jobba. Nej, jag tror inte det är så ”illa”.

Jag tror att allt beror på att jag aldrig varit den presterande typen, för att jag aldrig behövt vara det och att jag är pratglad för att jag gillar att prata med människor. Och vara bland människor. Umgås. Vara social. Jag har inget problem med det. Att jag pratar för mycket har i sig en del i sig att för att folk ska förstå vad jag menar så vill jag att de ska förstå allt från början. Om det behövs, det vill säga… Om jag börjar i mitten av en historia så fattar folk ingenting. När jag vet att jag kan förkorta det jag vill säga så gör jag det, men ibland hittar jag inte orden och då börjar jag från början. Är det så jävla irriterande för folk så låter jag ofta bli att säga något alls eller så slutar jag prata för blir de irriterade på mig så är det bättre att jag håller käft, går iväg och börjar prata om något annat en stund senare. Jag skyller på det här problemet som att det är en dålig vana, som jag jobbat på, för jag pratar inte lika mycket längre och jag letar alltid efter nya saker att prata om. Problemet är snarare när den andra parten fortsätter, eller när andra människor då ställer frågor där jag har svaret, eller någon kunskap kring det hela och konversationen fortsätter så länge så att alla kanske tröttnar?

Ett exempel är att prata veganism. Det brukar vara väldigt poppis att göra det, särskilt då vi åker till Klippan och hälsar på Henriks familj. Hans ena syster är också vegetarian och vi kan prata i timmar om veganism, nya produkter etc. Ofta ”tar vi över” hela konversationen så alla andra i rummet tvingas lyssna på oss, men även jag själv har börjat tröttna på att prata om det, för det finns inget direkt nytt att säga och som jag sa innan så letar jag alltid efter nya saker att prata om.

Sen är det ju så att jag märker ju (och har typ alltid) märkt av när folk börjar tröttna eller inte är intresserade längre av det jag pratar om. Då är det ok att prata om annat. Det enda som jag vid dessa tillfällen kan störa mig på saker är när jag faktiskt inte får berätta något färdigt. Även om det bara är en sista mening, något som tar nån minut etc. Det tycker jag är frustrerande och om det är ett tecken på A.S så får folk fan tycka det. Jag bryr mig inte. Jag bara hatar faktumet att jag lever mitt liv med en diagnos på papper som folk tycker är superviktigt att jag älskar och förstår varför det är så bra, men jag ser det inte. För mig är det ett störningsmoment, men om det verkligen är så att jag har det så hade jag önskat att mina typiska problem försvinner så folk slipper se mig som nån udda typ som aldrig slutar prata eller nått. Och det är sällan andra människor har märkt direkt att jag har en självklar A.S. diagnos. Hela grejen handlar inte heller om att jag tvunget vill vara som alla andra och passa in, utan jag gillar att vara udda och inte som andra. Det är inte det som är problemet. Problemet är att tycka annorlunda, inte vara superintresserad av allt och alla är ett problem och därför ska det diagnostiseras fast det kanske inte alltid behövs.

Jag är en person som föredrar att lära mig saker visuellt. Jag tycker generell skola/utbildning är astråkigt. Matematik är något av det värsta som finns. Fibromyalgi är något som hindrar mig dagligen. Asperger är det inte (vad jag vet) och det är faktiskt superlogiskt att man inte kan prestera så bra om något är tråkigt eller asjobbigt när man dessutom också har fysiska hinder som gör att det man vill inte går, för att kroppen inte lyssnar. Hur många gånger har jag liksom sagt att jag önskar jag hade energin att läsa böcker istället för att se på tv? Göra något nyttigt istället för att glo på tusen serier. Gå på gym istället för att sitta still? Men nej. Det funkar inte så för mig. Min fysiska kropp hindrar mig från att orka göra fysiska saker och min hjärna hatar att läsa och den vill göra roligare saker. Varför ska det ha en A.S. diagnos? Att se film är roligt. Att läsa böcker är tråkigt. Att alla böcker inte är per automatik jättebra förklarande filmer är blä tycker jag. Men varför en diagnos, istället för acceptans av olika lärostilar och personligheter? Då borde alla personer som inte gillar fysisk motion och läsa böcker ha en autismdiagnos, liksom för det är lite så det känns för min del ibland…

Det är liksom bara ren och skär logik när det gäller min problematik och jag jobbar på det och räknar med att min hälsa kommer förbättras när jag blir mer social, börjar äta bättre igen och gör något om dagarna jag finner mer passionerat än att räkna tråkig matte som tyvärr är ett måste för mina framtidsdrömmar.

Sen att det här inlägget har över 2400 ord i sig är bara ett faktum över att jag behövde få ut mig dessa tankar. Och det får ni läsare leva med. Jag gillar ju även att skriva…

Tack för att du läst så här långt.

Dags att söka till högskolan – igen!

Imorgon öppnar antagningen till höstens utbildningar på högskolor och universitet. Fem stycken utbildningar har jag planerat att söka till. Två som är på plats, varav en i Malmö och en i Kristianstad och sedan tre stycken distansutbildningar. Två av de utbildningarna är 120 hp och resterande är på 180 hp. Spännande ska det bli och jag tror jag har kommit fram till vilken prioritering utbildningarna ska ha.

Först ska utbildningen på Malmö Universitet komma, sen är frågan om en av distansutbildningarna ska hamna som tvåa eller om utbildningen på Kristianstad högskola ska göra det istället. För resterande utbildningar så är det lite skit samma tror jag. Tekniskt sett kan jag komma in på alla ändå. Främsta anledningen till varför jag vill sätta Malmö först är för att jag nu bor i stan, så det är kortast ”pendlingsavstånd” och för att den utbildningen också har det jag behöver för att bli någon typ av programmerare/systemutvecklare. Däremot så kan det bli väldigt svårt att komma in, om jag nu inte lyckas få ett väldigt högt betyg på högskoleprovet förstås och mina tidigare akademiska poäng gör att jag hamnar före i kön. Anledningen till varför jag förmodligen kommer sätta utbildningen i Kristianstad som tvåa är för att det dels är på plats och dels verkar det vara mycket lättare att komma in. Jag kollade statistiken för hösten 2017 och betygen där är relativt låga så det är bra. Dessutom verkar den utbildningen också innehålla en bra och bred grund som kan hjälpa mycket till att få drömjobbet om ett par år. Pendlingen dit lär nog bli asjobbig, men absolut värt det i slutändan tror jag för jag är inte längre lika inne på att enbart vilja gå ett program på distans.

Nä, efter typ 5, 6 år eller nått sånt av att antingen plugga hemma eller jobba hemifrån så har jag nog fått alldeles för dålig hälsa p.g.a. det men också andra besvär så jag tror det är på tiden att jag börjar bli lite mer ”social” igen. Inte för att jag inte är social idag, men av hälsoskäl är det nog väldigt bra att flera gånger i veckan ha en anledning att vistas bland folk och träffa kompisar etc. Efter alla dessa år av att typ konstant vara hemma och dessutom ensam hemma (med Maja som sällskap) så är jag lite trött på att känna mig lite ”ensam” också och inför ett karriärs skifte som jag försöker ge mig på nu så är det en bra övning att skapa nätverk genom en fysisk utbildning. Om det blir så dock att jag enbart kommer in på någon av distansutbildningarna så är ju det självklart positivt också, men i dagsläget (som ständigt ändras) så hoppas jag mest på att jag kommer gå en av dessa utbildningar på fysisk plats för det är nog det bästa i slutändan för mig.

Eftersom jag inte kom in på programmeringen via komvux, utan istället bara Matematik 2a så innebär det också att praktiskt taget alla YH program jag kan söka inte längre går att söka. Det beror främst på att nästan alla kräver programmeringskurser och/eller Matematik 3 i någon form. När jag var som mest besatt över Lernias utbildning så krävde ju den programmering 1 och 2, vilket jag inte har kunnat gå eftersom jag inte kom in, och även om jag hade gjort det så hade det ändå bara inneburit en försening till att påbörja en utbildning. Detta med tanke på hur min nuvarande livssituation ser ut med 25% jobb, 50% sjukersättning och 25% som är kvar som jag kan använda till studier, där jag då för närvarande pluggar matte. Eftersom jag helst inte vill säga upp mig utan en ekonomisk backup-plan så får jag leva med att ha det så här. Det hade varit annat om jag hade haft en annan inkomst utan att behöva jobba för det, men så är livet. Och jag har inte blivit miljonär ännu heller, eller fått ett överraskande arv på ett X hundratusen. Inte för att jag väntar på något sånt heller, men jag försöker vara realistisk här. Basinkomst finns ju inte ännu, tyvärr. Det hade löst många problem. När jag i alla fall kommer in på en högskoleutbildning så ska jag i alla fall sätta sjukersättningen vilande. Har jag jobbet kvar (vilket jag hoppas) så innebär det att jag kan klara mig på halvt CSN också vilket är nice. Jag behöver verkligen spara på det. Jag har 70 veckor kvar att nyttja, men jag är hoppfull.

Imorgon är det alltså dags och spännande ska det bli. Jag hoppas verkligen jag lyckas komma in på en bra utbildning och framförallt att jag i första hand klarar matematiken med minst godkänt betyg. Eftersom jag sköter matten praktiskt taget enbart på distans så är det väldigt välförtjänt betyg jag får om jag klarar kursen utan att göra omtentor och liknande. Godkänt räcker, som sagt men man hoppas ju alltid på mer, även på det kommande högskoleprovet!

Statistiken återhämtar sig, toppklippning och framsteg med matematiken!

Ja, det är det som det här inlägget ska handla om. Ifall jag orkar skriva allt på en gång d.v.s. Just nu är jag nämligen helt slutkörd men det positiva med det är att jag har inte känt mig så här trött på flera veckor så det är positivt. Och det är trots att jag låg sjuk i en rejäl jävla förkylning i nån vecka där jag fortfarande, nästan en månad senare eller nåt inte känner mig helt hundra.

Saker och ting har rullat på den senaste tiden. Gällande matematiken så går det mycket bättre, men fortfarande sakta framåt. Jag tror dock att jag inte ligger efter längre, men det beror väl på hur man ser det. Jag hade räknat fel på några veckor med första modul provet och på sistone så har jag arbetat på en hel del så jag borde hinna med allt som planerat.

Igår var jag och klippte mig också, mycket kortare än tidigare klippningar och istället för att jag har det lite uppklippt i nacken är det nu en kort page. Jag tänkte visa foto, men det är för mycket skit i bakgrunden här och jag känner mig smått död så jag orkar inte. Därför är bilden ovan på lite matematik istället och bilden nedan på sushi. Jag blev nöjd med klippningen i alla fall hos Emelie. Jag kom dit vid halv tolv, klipptes först och sen gick vi och åt sushi på Malmös bästa och kanske billigaste ställe för det, Bangkok Thai på Bergsgatan. Mums! Så gott. 90 kr för 16 stora bitar liksom och läsken ingår. Efter det gick vi till Triangeln och tog en runda på Clas Olsson. Sen sa vi ajöss och jag gick för att möta min kompis Mac. Vi tog en fika på ett av ställena där och efter nån timme gick vi på Netto.

IMG_20180308_123113.jpg
Närbild på vegansk sushi från Bangkok Thai på Bergsgatan i Malmö.

Jag var ju tvungen att köpa hem den nya färsen som alla pratar om från Naturli’ Foods. Det är en vegansk färs som ska smaka och bete sig som nötfärs. Den smakade absolut inte som nötfärs, men konsistensen var extremt likt så det var trevligt. Vi gjorde spaghetti och köttfärssås på det till middag igår, men det var inte supergott tyckte jag. Idag ska vi testa göra tacos på det och jag hoppas det kommer smaka bättre. Nån kort stund dock under stekningen kände jag en svag doft av stekt nötfärs, men det var all doft jag kände igen. Sen luktade det typ ingenting. Men det är väl värt att testa det! Billigt var det. 25 kr för 400 gram. Dock kampanjpris, men ändå. Om det funkar så är ju det awesome, veganskt är ju liksom bättre än lakto-ovo. ICA ska börja sälja dem också från och med april i alla deras butiker tror jag.

Sen om man nu ska prata lite bloggtjafs så verkar det som om att besökarna och de gamla Google sökningarna återkommer. Igår hade jag 14 besökare så det var skoj, utan att jag hade varit aktiv på bloggen med någon uppdatering.

I övrigt så är jag helt jävla körd i kropp och knopp, men allt rullar på och jag är glad över det. Trevlig helg på er!

Uppdatering sen veterinärbesöket…

Nu är det jag, Katten Maja som bloggar så det skrivs ur mitt perspektiv. Jag mår i alla fall fint sen sist. Jag vaccinerades, tog bort tandsten och veterinären tog även blodprov på mig för att kolla mina världen. De var skyhöga när det gällde njurarna så nu har mamma och husse fått köpa ett så kallat dåligt foder till mig. Jag skiter i det, för det fodret är nog det godaste jag någonsin har ätit. Jag har till och med tappat intresse för all annan mat, även godis. Den här maten är som godis för mig! Oj, vad mumsigt det är!

Dock har fodret börjat visa det som mamma och husse misstänkte skulle hända och det är att jag har fått väldigt mycket mjäll igen. Det var många år sen sist jag hade det. Det ser ut som om jag har varit ute i snö och det gillar inte mamma och husse alls. Det är dock skönt när de kliar mig där så det försvinner, för jag kommer inte åt och kan ta bort det själv.

Eftersom mamma och husse varit jättesjuka i förkylning de senaste veckorna är de osäkra på om pälsen börjat lukta konstigt, men mamma sa idag att hon tyckte jag luktade damm eller nått sånt. Snart kanske jag får hemsk andedräkt också? Vem vet…

Jag gillar också min nya kattlåda. Det är trevligt att den alltid är ren och sanden är trevlig att skyffla omkring. Mamma tycker att kattlådan dock stinker citron, men det tycker inte husse, tydligen… De är i alla fall bägge två också väldigt nöjda. Gamla lådan är dock kvar på lilla toaletten, så där vågar jag sällan gå in. Mamma blir så sur om jag luktar på min gamla låda för mycket, så jag vill nästan aldrig vara därinne. Jag tycker hon kan ta bort den snart så jag kan gå in där hur mycket jag vill och mamma inte behöver oroa sig om hon stängt dörren ordentligt eller inte. Nån gång efter att hon glömt göra det så passade jag nämligen på att kissa på gamla lådan, men då blev mamma jättebesviken och sen dess har jag verkligen inte velat gå på den lådan.

Jaja, jag mår i alla fall bra och mamma tycker jag är mig själv igen. Jag var ju hes i ett par dagar efter veterinärbesöket, men sen jag fick tillbaka rösten så känns allt bättre. Min haka kliar inte längre och den är heller inte fylld med svarta prickar eller finnar och det är skönt. Nä, nu ska jag mumsa i mig ännu mera gott foder och sen ska jag fortsätta sova, om jag inte ska jävlas lite med mamma och skrika utan anledning. Det tycker jag är kul!

Om jag får som jag vill blir det lite nya vanor från och med nu.

Återigen en lång titel på inlägget, men jaja. Det får ni leva med. Jag har i alla fall tänkt på en sak på sistone och det är en grej jag har haft i huvudet nästan konstant sen våren 2009. Det var då jag gick upp alla de här extrakilona som jag trodde var totalt omöjligt för mig att göra och som jag försökt bli av med sen dess. Ibland har man lyckats fint, men var är man idag? Jo, fetare än någonsin och det är inte särskilt kul. Jag tror dock jag står någorlunda still rent vikt och centimetermässigt, men det får verkligen inte bli värre nu. Jag vill gå ner i vikt och förlora centimeter. Det är inte kul att väga för mycket. Mina tankar kring det här handlar heller inte om att bli ”sjukt smal”, utan hälsosamt och trivsamt ”smal”. Det är jag inte idag och de som känner mig borde förstå varför.

I år har jag dessutom en liten deadline. Någon gång i sommar ska nämligen brorsan min gifta sig med sin härliga Kalle. Tills dess hade det varit trevligt om man lyckats gå ner en klädstorlek åtminstone, eller i alla fall ner till orimliga, fast idagsläget mer rimliga ~85 cm i bukomfång. Alltså ner 10 centimeter runt magen ungefär och i och med det en vikt som kanske ligger lite under 65 kg, men kilona är det minst viktiga här. Jag vet vad jag behöver göra för att komma dit och det ska inte behöva en massa motion för att nå mitt mål.

Det som behövs är fibrer.

Och många sådana. Under sena sommaren 2017 så bevisade jag ju som sagt för mig själv men även för andra att det är fullt möjligt att gå ner ca 5 centimeter nästan överallt utan att behöva röra på sig en massa. Det gjorde jag på några veckor då jag varje dag i snitt åt säkert 40 gram fibrer. Jag gjorde det på det sättet att jag till vardags åt en fiberrik frukost på runt 20 gram fibrer och en linsgryta till lunch i diverse former som hade runt 20-25 gram fibrer i sig och till middag blev det också då ett tag lite nyttigare grejer med säkert 15-20 gram fibrer till. Det var på helgen eller enstaka dagar under veckorna som vi var lite onyttiga, men trots det så gick jag ner 5 centimeter över magen utan någon direkt ansträngning och jag gick ner en storlek i byxor. Även om jag hade promenerat lite mer under sommaren så märktes viktnedgången av efter att vi slutade med promenaderna. Poof! sa det och så var en del av bilringarna borta. Det var mycket trevligt, men sen dess så har jag inte haft någon energi eller ork att fortsätta och centimeterna har ju så klart återkommit och jag har säkert återgått till en större klädstorlek, för jag märker att alla byxor återigen sitter lite mer tight än vad de har gjort innan. Jag är så galet, ruttet trött på att ha dessa jobbiga extrakilon hängandes överallt och nu vill jag fan att de ska försvinna för gott!

Hur jag når målet.

Ja, självklart är ju steg 1 mer fibrer och gärna runt 40-60 gram per dag i snitt. För att nå det så måste jag börja göra mina linsgrytor igen, så jag har massvis med lunchlådor som snabbt går att värma. Mitt stora problem har nämligen varit att jag varit uselt förberedd och då skippar jag typ hellre lunchen än ställer mig och lagar något. Ett annat problem är att jag ofta äter frukost alldeles för sent, och då blir jag inte hungrig förrän klockan är typ 14 och det fuckar upp hela dagens matschema. Detta är så klart inget jag är stolt över, men det händer alldeles för ofta och det beror mer eller mindre till 100% att jag har sådan låg energinivå. En nivå som dessutom är lägre nu tycker jag sen jag började läsa matte, då all energi går åt till att först jobba lite och sen räkna matematik som jag har jättesvårt för. Det stressar mig också att jag ligger efter så mycket med det, men det borde gå att slå två flugor i en smäll om jag börjar äta bättre och i och med så orkar jag mer, lär mig lättare och kan sitta längre om dagarna med matematiken.

I alla fall, om man återgår till matschemat då som jag nämnde nyss. Om jag inte är ”hungrig” förrän typ kl 10 på morgonen så blir jag inte hungrig igen förrän nån gång vid 14-15. Vanligtvis äter vi middag kanske runt kl 17 eller så, ibland tidigare och har jag då ätit en stor lunch så är jag sällan hungrig när det är dags för middag. Därför behöver jag också bli bättre på att äta frukost tidigare, och se till att jag har tid/ork/lust att fixa lunch runt 12 tiden så jag är hungrig lagom till middagen. Enda sättet att lösa detta är tvinga mig själv äta fast jag inte är hungrig (kanske) och sen tvinga mig själv att minst en gång i veckan laga storkok så jag har åtminstone 5 luncher att äta sen under resten av veckan. Orkar man få upp energinivån kanske man också äntligen kan bli den där ”duktiga hemmafrun” som nästan varje dag har middagen klar tills älsklingen är hemma och även den är fiberrik och nyttig som älsklingen uppskattar. Det hade varit drömmen!

Men är man realistisk så lär jag bara orka göra de här linsgrytorna kanske i två, tre veckor och sen är vi tillbaka till det gamla vanliga igen. Jag vet också att det inte är ett tvång att bara käka linsgrytor till lunch. Jag kan äta andra saker också, men det jag behöver är något som går fort, smakar bra, är fiberrikt och gärna fyllt med grönsaker såsom spenat och kanske broccoli så jag får in det dagliga intaget av grönt också. Linser tycker jag om och jag har ju lärt mig äta bönor också, så det är kul att smaklökarna har ändrat sig lite där. Det bästa hade varit om baljväxter hade blivit en del av nästan varje måltid jag äter hela veckan, för fibrerna och vitaminernas skull som finns i baljväxter.

Här kan ni se det recept som är lite standard när jag försöker göra storkok på linsgryta. Det är min kompis Mac som visade mig detta och den går säkert att bygga på en hel del. Hör av er ifall ni inte kan se receptet.

Jag har också ett annat ”go-to” recept som jag gjort ett par gånger och nån gång kryddade jag Mac’s recept med lite curry för att ändra smaken lite. Mitt andra recept är superenkelt och innebär i praktiken att man tar röda linser, oatly’s iMat, fryst spenat och en buljongtärning, kokar ihop det tills att linserna är klara och vips så har man en till gryta. Fullständigt recept via WordPress egna format kan ni se nedanJag har också recept på en skitgod linssoppa som jag och älsklingen brukade äta en hel del förr som jag fick från en kille på Google+.

Superenkel linsgryta

  • Portioner: 3
  • Svårighetsgrad: lätt
  • Skriv ut

En superlätt gryta som är lite 'tager vad man haver', för de här grejerna har man ofta i skafferiet om man är vego i någon form.

Ingredienser

  • 3 dl röda linser
  • 2,5 dl Oatly iMat
  • 200 gram frusen bladspenat (färsk går också bra)
  • 1 burk krossade tomater
  • 1 grönsaksbuljongtärning


Varje portion är ca 300 kcal och minst 15 gram fibrer.

Instruktioner

Blanda ihop allt i en kastrull. Koka ihop och rör runt ofta, för det fastnar i botten. Låt koka tills linserna sugit upp vätskan. Servera direkt, antingen som det är eller som alternativ ”köttfärssås”. Det går säkert bra att äta till couscous, bulgur eller andra fullkornsgryn för mer fibrer.

Jag är i alla fall hoppfull, men också realistisk och hoppas på det bästa. Mer växtbaserad och lagat från grunden är nyckeln till hälsa i alla fall och jag vill verkligen komma dit och det snart.

 

En död blogg, rethosta och mer irritation kring matematiken…

Ja, det här inlägget ska handla om tre saker, och jag tror vi börjar med matematiken. Jag har nu hållit på med det i typ 3 veckor. Hur långt har jag kommit? Ja, det tar mig ungefär minst en timme att räkna 4, 5 tal så det går ju jättefort det här. Eller inte alls. Det går tamejfan i snigelfart deluxe. Det hjälpte ju inte att jag blev jättesjuk mitt i alltihop, men trots förkylningen från helvetet (som sitter kvar typ 10 dagar senare) så orkade jag ändå räkna lite matte i förra veckan vilket jag känner mig väldigt stolt över. Men jag hatar faktumet att det går så långsamt!

För att få bukt med det hela så åkte jag till skolan igår för att sitta lite i räknestugan. I vanlig tanke så hade jag lite svårt att tänka realistiskt och räknade med att polletten skulle släppa rejält eller nått och att jag skulle sitta där lycklig och räkna i typ 3-4 timmar och komma riktigt långt fram och få hjälp när jag behöver. Det blev istället ungefär precis tvärtom. Det tog mig 1½ timme att räkna 6 tal (a, b, c och d tal) och jag fastnade på varenda en. När läraren hjälpte mig så skrev han ner svaren på ett annat papper för att visa och han räknade så fort att jag inte hann med. Jag förstod verkligen ingenting av vad han sa, för det gick för fort. Med min tröga hjärna och med tanke på hur saker och ting har förändrats så var det en jävla mardröm att sitta där. Det kändes inte så bra heller när läraren fick det att låta som om att matte ska vara skitkul, enkelt och lätt skötas i högt tempo. När jag sitter där med mina sjukdomar, fibrodimma och dåliga rutiner så går inte den matematiken ihop för mig alls. Läraren frågade mig varför jag läste matematik 2a för och då berättade jag att det är för att jag vill bli någon typ av programmerare och jag kommer inte in på de program jag vill söka utan det. Han förklarade att då måste jag ju kunna det här, och det fattar väl jag också – annars hade jag väl inte läst jävla matematik, liksom?! Problemet är ju att jag inte är van att studera – alls och särskilt inte såsom man måste göra när det gäller matematik.

Jag har inte pluggat på det här viset sen jag gick på komvux för över 10 år sen. Under de åren, även om jag inte då hade diagnos på min fibromyalgi ännu så mådde jag allmänt bättre och hade inte problem med minnet som jag har idag. Däremot har jag alltid varit en dålig student, som hatar läxor och skola i övrigt är ju något jag skyr som pesten. Nu i efterhand kommer ju min attityd och biter mig i röven, men jag förtjänar väl det för jag kan inte rå för att jag är den jag är och att jag har svårt för tråkiga saker. Jag är liksom inte unik där. Däremot så ger jag inte upp utan jag tänker ge mig fan på att klara det här. Jag behöver bara hitta knepet som gör att polletten trillar ner och jag fattar typ allting och det fastnar i huvudet också.

Där är jag superglad att jag har Henrik. Han har hittills lärt mig allt jag kan och han är den absolut bästa läraren jag har eller kan få. Han förklarar saker i den takt som gör att jag förstår till sist och det går i den hastighet som funkar för mig. Däremot önskar jag ju självklart att polletten ska trilla ner snart och att räkna 100 tal på några dagar inte ska vara ett problem sen, men med varje grej så är det nått nytt som ska läggas till och det är så irriterande.

Det var nog det som störde mig mest. Just nu håller jag nämligen på med algebraiska uttryck. Grundprincipen på hur man förenklar det lärde jag mig på en dag. Sen gjorde jag väl misstaget att jag hoppade över en massa räkneuppgifter och när jag sen då skulle räkna såsom jag hade lärt mig så fattade jag ju absolut ingenting plus att allt jag räknade ut blev helt fel. Det störde mig som fan! Särskilt när läraren sitter bredvid en och får allt att vara superlätt och att det gick i hyperfart också gjorde inte saken lättare. Jag blev så stressad av att sitta där och jag räknade ju inte särskilt mycket fortare heller. Nä, jag tar chansen istället och försöker räkna själv istället och tar Henrik till hjälp när jag behöver.

Jag vet att jag kan lära mig det här. Så svårt ska det inte vara!

Ok, nästa grej då.

Bloggen är död. Och det är mitt fel.

Ok, nu menar jag inte att jag ska sluta blogga, utan nej. Problemet uppstår när jag inte precis skrivit ett färskt inlägg. Emellan mina inlägg, under de dagar då jag inte skrivit något så får jag typ inga besökare. Från 20+ besökare per dag oavsett inlägg minst till max 2 eller nått. Helt jävla galet! Ok, jag ska inte obsessa över det här men det känns så absurt! Det jag gläds åt är att Google sökningarna äntligen är av lite bättre natur och mer av de senare sakerna jag skriver om för tillfället istället för att bara handla om nässpray och tandställning, men sökningarna är få och besökarna är ännu färre. Och det är mitt fel. Misstaget jag gjorde för att det här skulle hända var främst att jag valde innan att smälla ihop mina aktiva bloggar till en enda och skicka alla gamla länkar hit. Google, trots mina ändringar verkar inte ha förstått att jag har delat på dem ännu så det är jävligt trist. Även de andra bloggarna är också helt döda när jag inte skriver inlägg. Inte ett enda jävla besök på en hel vecka till min engelska blogg! Det gör mig nästan lite ledsen. Det positiva dock på sistone, vilket är en del till min ”överreaktion” till alla få besökare beror på att den bloggen har fått flera fysiska följare och fler kommentarer och gillanden på sistone. Det är jättekul! Det har lett till att jag har trott att Google sökningar ska börja rasa in och att den bloggen ska få fler besökare, men sist jag kollade så hade jag inte fått ett enda jävla besök på över en vecka! Jag blev skitledsen över det, men å andra sidan så vägrar jag bli besatt över besökare igen. Jag orkar inte med att tänka på det, så det får vara som det är.

Jag får förmodligen bara vänta ut det hela, låtsas som om ingenting har hänt och fortsätta skriva när jag väl känner för det. Till sist kommer besökarna tillbaka och har jag tur blir alla mina bloggar inom kort mer populära, men huvudsaken är att jag fortsätter skriva för min egna terapis skull.

Besökare och alla eventuella kommentarer är ju bara en trevlig bonus.

Mer om förkylningen från helvetet.

Sen är jag som sagt fortfarande ”sjuk” i förkylningen från helvetet. Egentligen är väl inte själva förkylningen problemet, utan jävla hostan jag har fortfarande. Jag hade sån feber med frossa och svettattacker att det gått åt handdukar och extra kläder som fan + att alla sängkläder behövdes tvättas för att man svettats så mycket. Jag har också hostat så mycket att jag har träningsvärk i magmusklerna. Det har varit vidrigt och hemskt på alla sätt och vis. Både jag och Henrik blev ju som sagt sjuka, men nu är man ju frisk nog till att återgå till det normala igen. Och vad är det normala? Jo en abnorm trötthet, fibrodimma och total orkeslöshet. Lägg till lite rethosta på det och en rinnande näsa så kan du ju säkert räkna ut hur jävla irriterad jag är över att jag blev sjuk. Vanligtvis när jag blir sjuk är jag ju dålig i max 3 dagar, men nu är vi typ inne på 10, 11 dagen eller nått sånt och jag lär ju gå med hosta i ett bra tag till och säkert en rinnande näsa också som inte har 100% luktsinne. Allt suger just nu och jag vill bara att den här vårterminen ska vara över, med minst ett godkänt betyg i matematik och förhoppningsvis lite bättre välmående och högre energinivå.

Jag är så jävla trött på att vara trött! Och sjuk!

Mitt i alltihop blev jag så klart förkyld…

Och inte med vilken förkylning som helst, utan något hämtat direkt från helvetet. Jag och Henrik har legat sjuka här hemma i nästan en vecka. Vi var i Klippan i lördags och på tågresan hem började jag få ont i halsen. Riktigt ont dessutom och det kom från ingenstans, men jag hoppas och tänkte först att det kanske berodde på att jag precis hade pratat en del med Henriks familj, men det visade sig rätt snabbt att jag förmodligen skulle bli sjuk istället. Och sjuk blev jag. På söndagen kände jag mig lite däst i huvudet, men på Måndag morgon bröt allt ut i förkylning med feber, frossa, hosta och allt möjligt som är allmänt asjobbigt.

Och sen dess har man då varit sjuk… Från början fortsatte jag dock jobba lite och räknade lite matematik, men jag blev fort mycket sämre och i onsdags sjukanmälde jag mig från jobbet för första gången någonsin. Nackdelen med det är att jag förlorar en dagslön på grund av karensdagen, men just nu skiter jag i det. Jag har haft en för jävla jobbigt vecka, med hosta från helvetet, usel sömn, feber långt över vad som jag anser normalt och svettningar som förvandlat mig till ett hav eller nått sånt i den stilen. Nån som har en sån där ångmopp att låna ut? Sängen skulle behövas ställas på tork 😂 . Seriöst, alla sängkläder har varit i tvätten idag, och hade jag kunnat tvätta hela sängen skulle det behövas, med tanke på hur sjuka vi har varit senaste veckan.

Jag har verkligen mått piss, men idag är första dagen jag känner mig någorlunda ok. Dock inte tillräckligt för att jobba eller kanske ens räkna matte, så jag är sjukanmäld idag också. Däremot behövde jag bli av med lite känslor i ord och blogga gör jag på min fritid…

Extra jobbigt är det att vara sjuk, med tanke på att jag känner mig stressad över matematiken. Jag ligger redan efter för att jag tagit sådan tid på mig att lära mig varje tal och efter jag har räknat ett tal, och nästa ska räknas ut på samma sätt så är det som att jag måste göra allt från början igen. Informationen jag precis har lärt mig är som bortblåst eller nått, och sen är det ju det här med min låga energinivå. Det suger att inte orka! Sen jag började plugga matematik 2a den 5 februari så har jag gjort kanske 30 tal. Jag hade behövt göra minst det dubbla om inte ännu mer under den här tiden. Hade allt varit i sin ordning och min plan hade fungerat så hade jag gjort kanske 200 tal vid det här laget, men jag är trög, hjärnan funkar inte och självklart, när jag redan arbetar i snigelfart så blir jag sjuk och förlorar en vecka till med tid. Det hade varit en annan grej om allt bara fastnat direkt och jag varit medveten om mönstret, men även om jag är det så är min lärande hjärna inte det. Jag fattar ju att flera sub-tal i ett tal ska räknas ut på samma sätt för övningens skull, så varför glömmer man då bort allting för? Så jävla idiotiskt!

Å andra sidan känns det lite positivt att vara sjuk, för när jag har drömt på nätterna så har mycket kretsat kring matematiken, men jag är osäker på om det jag drömt om är korrekt eller inte. Jag vill inte lära mig fel sak och komma ihåg det, liksom. Just nu håller jag på med bråk, vilket jag alltid har haft så svårt för. Däremot har jag haft lätt för att räkna med procent, vilket är lite samma sak. Det är så hjärnan funkar, tydligen. I alla fall min tröga, konstiga skräphjärna…

Planen i alla fall när man blivit frisk från den här skiten är att åka till skolan oftare och sitta i deras räknestugor och få hjälp med lärare så ofta jag känns att det behövs. Jag lär behöva detta hela terminen skulle jag tro, om jag inte på nått mirakel kan få polletten att släppas eller hur nu det där uttrycket går. Jag vet att jag kan det här och primärt att jag kan lära mig det, men jag vet inte hur. Oftast handlar det om att associera det hela med något. Fast så är det väl för alla. Men just nu är det verkligen på liv och död det här och det stör mig som fan att ödet återigen ska sätta stopp för mig och göra att jag dels blir stressad i onödan och dels att jag blir ännu mer försenad med något jag faktiskt vill och MÅSTE lära mig. Dessutom så har jag räknat ut att om jag ska hinna med allt så måste jag sitta varje dag, sju dagar i veckan i säkert flera timmar i taget och räkna typ 50-60 tal (a, b,c & d subtal inräknade) PER DAG om jag ska kunna skriva första modulprovet i lagom tid. Det är heller inte inkluderat med repetitioner inför första modulprovet heller. Det blir mycket av min fritid som kommer gå åt till detta, men vad ska jag annars göra? Jag kan inte lära mig det här annars med min tröga hjärna…

Idag är jag bitter minsann, men också jävligt trött på skit. Som alltid. Ska det liksom vara så jävla svårt att ha lagom energi så man kan jobba, räkna matematik, städa lägenheten och hålla ordning samt laga lite mer hälsosam mat? Ja, jävligt svårt ska det vara…🤮 .

Men jag är hoppfull och tänker inte ge upp förrän jag fixar det här – oavsett vad jag måste göra för att få det o funka. Jag ska fan klara det här och göra det innan mina 20 veckor är ute, om jag så måste säga upp mig från jobbet eller nått för att hinna. Jag bryr mig inte. Detta ska fan gå! Men helst med bibehållet jobb, helt klart…

Maja var till veterinären igår…

Igår tog vi Maja till veterinären. Det behövdes, för förutom att en veterinär kom hem till oss för att titta på hennes haka så upptäcktes även rejäl tandsten. Så vi bokade tid till Erikslust veterinärklinik, hyrde bil via Sunfleet och åkte dit igår med henne. Veterinären på Erikslust rekommenderade att vi skulle ta ett blodprov på henne eftersom hon nu är över 10 år gammal och det var bra. Det visade sig att hon har rejält förhöjda njurvärden som förmodligen berott på alldeles för mycket protein i sin kost. Det innebär att hon nu måste äta ett foder med lågt protein under resten av sitt liv förmodligen. Det känns verkligen sådär, för såna foder är ofta fyllda med saker som katter inte är skapta för att äta. Jag kollade runt lite snabbt på nätet och hittade Hill’s foder som heter Kidney Care, och efter att vi hämtade hem henne igår så köpte vi en liten 1,5 kilos säck för nästan 400 kr som hon då ska äta.

pd-feline-prescription-diet-kd-with-chicken-dry-productshot_500
Bild på Majas nya foder, Hill’s Prescription Diet Kidney Care i torrfoderform. Bilden ska vara en länk.

Egentligen gör det inget om det här fodret hjälper henne. Jag vill ju att Maja ska leva minst 10 år till, liksom. Jag har dock svårt att tro att det här fodret hjälper henne må bra, utöver att det kanske hjälper henne få ner hennes njurvärden till mer normala eller låga nivåer. Jag förväntar mig att hennes päls kommer bli ännu mer mjällig, att bajset kommer börja lukta skunk och att hennes päls slutar vara glansig och att hon börjar få en doft som inte är neutral. Vi märkte nämligen när vi började ge henne en halv burk med lax mousse för några år sen att hon började lukta från pälsen, vilket förmodligen beror på alla spannmål och annan skit som katter inte ska äta så därför tänker jag logiskt kring det här. Å andra sidan så är det väl värt nackdelarna om det nu bromsar risken för att hon ska få njursvikt längre fram.

Tandsaneringen gick i alla fall bra, och hon blev även vaccinerad eftersom hon inte blivit det sen 2011. Vi hämtade hem henne vid 14.15 tiden och när hon kom hem så var hon hyper och rastlös för att inte tala om vrålhungrig. Hon hade varit fastande i nästan 1 dygn så inte så konstigt. Innan vi gav henne någon mat så spydde hon dock galla. Sen gav vi henne torrfodret och hon hällde i sig det praktiskt taget så vi blev lite oroliga så efter några minuter tog vi bort skålen och hon fortsatte hon kräva mat. Under kvällen och eftermiddagen så höll hon dock på att rapa som fan, så det var lite komiskt. Efter ett par timmar så fick hon sin halva burk med mousse och efter det så lugnade det ner sig. Idag är planen att hon ska få mat i etapper, och hon är fortfarande lite rastlös idag och inte så kelig som hon brukar vara men för närvarande ligger hon i samma rum som mig på soffan och vilar lite. Hon har också tappat rösten och jamar inte lika högt som hon brukar och för närvarande så pratar hon inte så mycket som hon annars brukar. Förhoppningsvis får hon tillbaka rösten snart och är tillbaka till sitt gamla vanliga jag.

Igår var jag väldigt orolig för henne, och visst börjar det uppgå för mig att hon blir äldre. Det känns bara så konstigt med tanke på att hon inte visat några tecken alls på att hon åldras. Hon har inte blivit grå i pälsen, hon är lika rörlig som hon alltid varit, lika kelig och ”osocial” som vanligt så inte undra på att tiden har gått. Jag bara hoppas att jag har fel om det här fodret hon har fått nu och att vi inte märker av några tydliga biverkningar från det.

Sen är ju hela grejen med foder och för högt protein som har fått mig att undra hur skyldig man ska känna sig. Sen minst 5 år tillbaka om inte mer har hon ätit spannmålsfritt torrfoder, främst Orijen. Nyligen så bytte jag foder till Applaws, eftersom veterinären trodde att hennes svarta haka berodde på foderallergi mot fisk, men det behöver inte vara så. Både Orijen och Applaws är spannmålsfria, har högt protein-innehåll och återspeglar i torrfoderform vad katter ska äta rent naturligt. Katter är ju köttätare och är inte skapta för att hantera kolhydrater. Den lilla del kolhydrater de kanske får i sig på naturlig väg är maginnehållet på den gnagare de har ätit eller om de äter lite gräs för att förhindra hårbollar etc. Mer än 95% av en katts diet ska komma från animalier i någon form. Hill’s foder är enligt mig skräp, för majoriteten av innehållet är spannmål och kolhydrater. Första ingredienserna är ris och majs. Precis det som katter INTE ska äta, men jag får lyssna på veterinären så hoppas vi på att jag har fel och att Maja kommer må skitbra och leva i typ 10 år till tack vare foderbytet eller nått.

Egentligen hade jag ju hellre gått över att ge enbart blötmat, för märken som Mjau (som hon får nu) innehåller bara animalier och inga spannmål och har väldigt lågt proteininnehåll. Maja äter dock bara mousse och inte de med bitar. Då slickar hon bara i sig såsen, vilket är lite trist. Så därför ger vi primärt torrfoder till henne. Att bara ge blötmat är också krångligt, för då måste vi ge henne mat på bestämda tider och när hon har fått en fylld skål med mat som hon tar några dagar på sig att äta upp så tror jag att varken hon eller vi hade uppskattat den ändringen. Burken med mousse får hon ju enbart vid middagstid när vi fixar vår mat, för att hon inte ska tigga vår mat. Det har funkat bra, för istället så skriker hon sig hes efter sina grejer. I början fick hon en mush-bulle per dag, men efter ett tag tröttnade hon på dem så då gick vi över till mousse och det har fungerat bra. Innan fick hon då en med lax, men nu får hon Mjau Kalkon mousse istället och den älskar hon verkligen! Hon slickar skålen tom varje dag så det är bra. Frågan är dock om vi kan fortsätta ge den maten till henne, för veterinären sa att det är viktigt att hon bara äter det här fodret nu och inget annat. Dock så köpte vi också en burk med paté i samma Kidney Care formula så jag antar att hon får en halv sån per dag framöver istället. Om hon nu vill äta det d.v.s. annars får vi väl se hur vi gör…

Jag vill bara att min bebis ska må bra och leva för evigt eller nått, och jag vill inte behöva oroa mig något mer över henne nu… 😥

Urtekram, Allra käraste syster och annat smått och gott…

Senaste veckan har det hänt lite grejer i livet som kan klassas både som positiva och negativa. Jag har börjat plugga matte och i Måndags skrev jag in mig på skolan och satt på informationsmöte med ett hundratal andra komvuxelever i Malmö. Det var trevligt, men det mesta visste jag redan. Igår började jag plugga på allvar och det gick bra. Det som förvånade mig mest är att jag har kunnat skriva i kollegieblocket och räknat ut uppgifter utan att få ont i händerna. Det är väldigt kul och häftigt och jag undrar vad det beror på. Jag som liksom brukar få ont i handen, timmar efteråt när jag har skrivit ner mitt mobilnummer i ett pappersformulär! Det är i alla fall skönt att jag kan skriva, för det har annars varit ett stort orosmoment.

Sakta men säkert ska allt bli ekologiskt, veganskt och inte djurtestat…

Jag gjorde en beställning på CDON häromdagen och beställde ett flertal filmer, men även två produkter från Urtekram. Tanken är att jag vill sakta men säkert se till att även mina hudvårdsprodukter och allt sånt inte är såna som förpestar miljön, förstör hud och hår samt innehåller djurprodukter. Det är också bra om de inte är djurtestade. Urtekram har ju massvis av såna produkter som heller inte direkt kostar skjortan. På senare tid så har inköpt en handtvål (Aloe Vera), en deodorant (Lime), och en handkräm som är parfymfri. Handkrämen är också tänkt (om det går, vilket det borde) att ersätta typ lotion i allmänhet, då jag vill ha en bättre kräm att ha i ansiktet när jag känner mig torr och ibland för händerna. Än så länge är jag väldigt nöjd med produkterna. Tids nog lär vi också köpa in schampo och balsam därifrån med. Min plan är också att ersätta alla hushållets handtvålar med antingen någon från Urtekram eller någon annan vegansk tvål men också diskmedel, tvättmedel och sköljmedel hoppas jag hitta veganska och miljövänliga alternativ. Även tandkrämen hade jag tänkt skulle bytas ut mot något bättre för miljön och för mina tänder. Självklart dock tänker jag fortsätta med flour! Allt annat vore korkat! När jag städar så har jag länge, under många år, bara använt mig utav Grumme såpa för att städa toaletter, handfat och liknande.

Om någon är intresserad av att få våra gamla produkter som är sprängfyllda av kemikalier och annan skit så hör av er. Jag planerar också att rensa mitt skåp på hygienartiklar och vill gärna göra mig av med deodoranter och annat som inte är bättre på alla sätt.

När jag har tvättat händerna med Urtekrams handtvål så har jag direkt märkt skillnad att jag blir inte lika torr efteråt som jag blir med andra tvålar. Det är förmodligen för att den är alkoholfri, skulle jag tro. Jag gillar den i alla fall och jag längtar tills alla produkter är ersatta med en bättre sort! För miljön, hälsan och för djuren.

Alla Astrid Lindgrens kortfilmer i DVD box?! 😀 😮

Äntligen går det att köpa alla de klassiska kortfilmer man sett tusen gånger som barn i en DVD box. De finns tydligen även på CMORE fick jag veta. Det är några av dem som jag sett kanske bara någon gång, dessa är: Gull-pian, Hoppa högst och Pelle flyttar till Konfusenbo. De andra kortfilmerna; Kajsa Kavat, Allra käraste syster, Inga rövare finns i skogen, Godnatt, herr luffare och Något djur till lame-kal har jag sett hur många gånger som helst, men det var åratal sen sist. Igår fick jag hem boxen. Jag hade även beställt Karlsson på taket på Blu-ray och i en separat beställning har jag köpt Du är inte klok, Madicken. En trevlig liten samling att ha. Jag älskar Astrid Lindgren och sakta men säkert har jag utökat mitt bibliotek av mina favoriter. Egentligen är jag inte superglad i Karlsson på taket, men jag vill ha den ändå. 59 kr och på Blu-ray, liksom? Då kan man ju lika gärna köpa, eller hur? Tids nog kanske jag också beställer Bröderna Lejonhjärta med, men jag får se när jag gör det.

Vart tog alla besökare vägen?

Till sist måste jag uppdatera er lite om hur det står till med bloggen. På sistone är den enligt Google helt död, för 99% av alla besökare är borta. Jag tror jag har fått kanske 7 besökare senaste veckan, när jag vanligtvis får minst 20 per dag! Orsaken är ju säkert något jag har gjort i och med domänbytet och jag hoppas att allt återställs snart. Jag märkte skillnad väldigt fort i alla fall efter bytet skedde, så det känns lite snopet. I övrigt har jag också valt att uppdatera hela bloggens länkar på ett snabbt sätt, vilket jag gjorde igår. En stor miss som hände var dock att jag inte fick tillbaka bilderna till bloggen. Efter mycket om och men så lyckades jag, men det är ett äventyr jag helst hade velat undvika. Jag är som sagt galet trött på strul och jag vill bara blogga när jag känner för det. Inte hålla på med något annat, men min tröga hjärna måste ju ha lite utmaningar och att hålla på med onödiga saker med mina bloggar är då alltid alternativ nr. 1 av någon skum anledning. För att hjälpa till i alla fall med det stora problemet med besökare så valde jag också till sist att spendera en extra hundralapp på att ha min gamla domän kvar här på bloggen, dock inaktiv men den pekar officiellt vidare hit till den rätta domänen och jag hoppas det leder till att google sökningarna och besökare i allmänt återgår till det normala igen. Oavsett vilket tänker jag bara fortsätta blogga när jag behöver det. Som jag nämnt innan så är ju över 90% av alla googlingar som hamnar här relaterade till mitt inlägg om en bättre nässpray liksom… Kanske det blir lite annat nu?

Man kan ju hoppas!