2020 – året då allt gick åt skogen?

Nu påbörjar vi årskrönikan för det här året. Året som, för alla blev lite mer annorlunda än de flesta andra år. Personligen så har mitt 2020 präglats av sömnproblem, kattunge-problem och extrema framtidsdrömmar. Ett till år av tjat och gnat av typ tre saker. Precis som 2019. Men också rejäla lärdomar och en spark i röven som kommer leda till att jag ändrar många dåliga beteenden och vanor. Mina inlägg må ha varit galet tråkiga för de flesta som läser nästan alla mina inlägg, men å andra sidan var det längesen jag fick så mycket besökare. I år så har jag haft rekord i besök och läsare. Det tackar jag för!

Flytt till skokartong – När livet skulle börja om igen?!

I december 2019 flyttade jag ut till en liten, liten etta på 30 kvadratmeter utanför Malmö. Jag såg fram emot det nått så otroligt mycket. Jag skulle ha ny katt. Jag skulle bli vegan. Återfå min hälsa. Gå ner i vikt. Fixa jobb, sommarjobb, bli rik och bli bäst på fan allt. Typ inget gick som jag ville. Jag blev verkligen inte nån vegan. Jag gick verkligen inte ner i vikt och skaffa kattunge var ett extremt stort misstag i en sån liten lägenhet. Det var verkligen inte roligt att bo så litet. Lägenheten i sig var trevlig. Jag älskade verkligen att den var nybyggd, att jag hade alla moderna saker som behövs och att jag hade råd att bo där. Åtminstone medan jag fortfarande hade CSN. Jag bodde där med en extremt hög förväntan på allt. Och det kraschade. Väldigt fort. Och jag hatar det fortfarande att det blev en till korkad upplevelse som bara kostade mig pengar och onödig tid.

Sömnproblem, Covid-19 och kattungen från helvetet?

När Majken äntligen kom in i livet så dröjde det inte länge förrän jag inte kunde sova ordentligt. Att uppfostra en kattunge på 30 kvadrat som hade mer energi än vad jag någonsin kunde tro var riktigt tufft och stora misstag gjordes under tiden. Jag hade ändrat på så mycket om jag hade kunnat vrida tillbaka klockan, men det går ju inte som ni kanske känner till. Idag är allt lugnt – för det mesta, och Majken blir mer och mer vuxen men just då var det verkligen riktigt jävla asjobbigt. Jag kunde inte sova på nätterna. Låg och vred och vände mig i timmar. Fick sömntabletter till sist och mitt i alltihop skulle man klara av skola. Och sen kom pandemin som ställde allt annat på sin spets. Och mitt i alltihop testade jag massa dejtingappar, träffade J och började bli mer och mer redo att släppa singellivet. I dagsläget är jag både glad som singel, men längtar också tills jag träffat nästa stora kärlek i livet, vem nu det blir.

Pandemin ledde till att jag var typ aldrig hemma. Jag var bara hemma för att äta middag och sova i stort sett känns det som nu i efterhand. Jag var hos Henrik nästan jämt och tog med mig katten också bara för att hon skulle bli mer hanterbar när jag väl stannade hemma lite längre. Det hjälpte fint, vilket också fick mig att inse att jag och en liten fluffboll på 30 kvadrat funkar liksom inte. Vi behövde bo större, men hur ska det gå när man redan betalade max hyra som man hade haft råd med?

Sen började den totala überbesattheten kring framtida drömbostaden…🙄

I början av sommaren började jag titta mer och mer på lägenheter och drömma om ”nästa bostad”. Jag hittade BoKlok på riktigt och blev så besatt att jag över ett halvår senare inte kan släppa det. BoKlok har blivit mitt nya ”specialintresse”. Och det blir bara värre och värre. Det kommer inte släppa förrän jag köpt en bostad från dem och flyttat in skulle jag tro. I stort sett alla mina blogginlägg sen dess har bara handlat om min framtida bostad. Det är så ”illa” att jag borde göra om den här bloggen från en personlig blogg om mitt liv, till en guide för blivande BoKlok köpare eller nått sånt i den stilen. Det är ett under att BoKlok anställda inte ringt polisen på mig än eller blockat mig från deras sociala medier. Ok, nu överdrev jag en smula, men med tanke på hur besatt jag är kring det här så är det konstigt att ingen ifrågasatt mig ännu. Kanske beror det på att jag ändå är smart kring det här. Jag menar, hur mycket jag än vill så kan jag inte köpa en drömbostad förrän jag har ett fast jobb, ett lånelöfte från banken och en passande bostad för mina behov. Jag bara väntar så jävla ivrigt på att få komma dit. Och det är just där det blir tjatigt och tråkigt. Mina tidiga erfarenheter består ju i stort sett bara på att sitta och vänta och under tiden gör man inget särskilt med sitt liv, så varför ska det här bli annorlunda? Jag menar, jag är typ van vid att inget händer, eller att nån annan löser mina problem så jag förväntar mig ibland att få min drömbostad från BoKlok serverad på silverfat. Men det går ju liksom inte – vilket jag vet. Ska jag bo så som jag vill, då får jag se till att det händer och oavsett hur lång tid det tar får jag respektera det. Jag menar, det är ju liksom värt det i slutändan, eller? Är det inte det, vore det ju förjävligt men ändå så typiskt… Inget går ju som jag vill oftast.

Velande mellan tvåa, trea och radhus. Och eventuellt samboskap.

Jag har tjatat, och gnatat om detta i månader men min slutgiltiga punkt har alltid varit att jag vill sikta på en trea på 72 kvadrat i markplan och jag med största sannolikhet kommer bo själv i den bostaden. Även om jag ”tränger in mig” i en tvåa på 55 kvadrat, eller får råd med ett stort radhus på 117 så finns möjligheten att jag kommer bo själv. På ett vis känns det bäst, men jag vet inte. Jag bloggade för ett tag sen om mina anledningar till att bo själv vs att bli sambo med och slutsatsen där är likadan. Om jag är realistisk så tror jag nog att jag både bör och lär bo själv, men det går upp och ner med det hela tiden. Det ska liksom väldigt mycket till för att jag ska bo ihop med någon igen. På nått vis vill jag verkligen bo själv, för evigt eller i väldigt många långa år, men jag vill också ha någon att älska och komma hem till. Vi får se vad framtiden har att erbjuda rent kärleksmässigt. Dock så känns det inte så illa att mysa med en Grand Danois i soffan om kvällarna heller. Eller med Majken när hon känner för att gosa. Och hon har blivit gosigare med tiden, trots sitt humör hon har den lilla tanten 😂.

Hösten innebar en flytt tillbaka till exet och en lärorik LiA på Sigma IT

När hösten kom så började jag praktisera på Sigma IT i Malmö. Jag jobbade där helt på distans. Enda gången jag var på Sigma var under intervjun och sen första arbetsdagen. Resten skedde på distans. Det var otroligt lärorikt och har lett till att jag vill koda mer och fortsätta utvecklas inom programmering. Jag har fått bättre planering och lärt mig så mycket mer om kod så det är nästan löjligt. Applikationen jag har hjälpt till att bygga är en desktop applikation för läkare som hjälper personer med ADHD, vilket är skitkul med tanke på hur mycket funktionsnedsättningar klappar för hjärtat.

Jag flyttade som sagt också tillbaka till exet. Något som känns både konstigt, surt och helt jävla fucking underbart. Jag hyr ett rum här på ca 12 kvadrat, men jag har full tillgång till hela lägenheten så enligt mig bor jag i en trea på nästan 80 kvadrat och älskar det. Vi är på gång att skaffa nya vitvaror med p.g.a. att jag saknar modernare grejer. Vi har fått ny spis och det är fantastiskt. Kylen med tillhörande frys kommer i januari. En ny diskmaskin samt kombimaskin med tvätt och torktumlare ska beställas så fort vi hittat vilka modeller vi vill ha.

Jag älskar att bo hos Henrik i alla fall. Livet är väldigt bekvämt och det är skönt att jag har mitt lilla krypin. Det är nice att jag har min säng att sova i. Mina AirPods Pro för att lyssna på musik, poddar och se på tv med. Det enda problemet jag har är att jag inte spenderar tillräckligt med tid inne i mitt rum, men soffan här är så bekväm, så jag föredrar nästan att sitta i den i jämförelse med mina poängfåtöljer i sovrummet.

Jag tycker också den här lägenheten är enorm numera. Innan när jag bodde här så var den nästan liten, men nu är den gigantiskt. Jag tänker ofta på att tar man bort bara ca 7 kvadrat så har jag min drömbostad, alltså trea från BoKlok på 72 kvadrat, vilket känns så himla härligt! I praktiken tror jag det innebär att man tar bort hela hallen här, och typ några kvadrat från köket. Sen är allt samma, även om planlösningen är annan. Och jag får ett mega-badrum som har plats för allt. Och mycket mer förvaring! I alla fall om det blir en BoKlok bostad som jag så länge tjatat om när jag flyttar härifrån.

Här ska jag i alla fall bo tills att jag har sparat ihop till en bra kontantinsats, fått lånelöfte och därmed fast anställning nånstans som utvecklare och hittat min drömbostad att flytta in i. Sen var det blir och när återstår att se. Vi har skrivit kontrakt till juni 2022 men om jag är mer realistisk lär jag förmodligen bo här till tidigast hösten 2022. Det hänger på när jag väl blir fast anställd, när jag har börjat spara till kontantinsats och när inflyttning är till den bostad jag kommer flytta in i. Det är ingen brådska så, även om jag prompt vill vidare, men jag får skynda långsamt. Det är inte bara att flytta och tro att allt blir bra av det. Dessutom, om jag kan bo här ett extra halvår eller år så innebär det att jag har en grymt bra kontantinsats till bostaden, så det är underbart i så fall. Så länge som aktiemarknaden inte kraschar när jag behöver mina pengar 😬.

Tack gode gud eller nått, så har jag äntligen börjat ta tag i saker som ska göra att mitt liv – när det börjar såsom jag så länge har önskat, ska bli som jag vill att det ska bli. Nu när jag bor hos Henrik så försöker jag bli mer realistisk, öva på att hantera mina tankar, beteenden och min ilska. Det går sakta framåt, men det händer inte så mycket i övrigt. Jag har också skrivit in mig på online kurser för att lära mig mer om programmering på fritiden. Jag börjar med algoritmer och datastrukturer, en kurs jag skulle ha läst om jag hade stannat på HKR. Det mesta ska jag försöka göra innan skolan börjar igen, men sen får det bli ett fritidsintresse eller nått för jag vet inte hur mycket tid och ork jag kommer ha när vi startar igen.

Jag har bloggat om misstag jag gjort när jag bodde själv i en liten lägenhet. De inläggen har jag redan länkat till tidigare i just det här inlägget. Det visade ju sig att jag inte lärt mig från gamla misstag och gått för mycket in i något och sen kraschat. Det får liksom inte hända igen. Men det kommer hända om jag inte kan göra något för att jag ska kunna lära mig på riktigt och gå vidare och bli bättre på allt som behövs för ett bra liv.

För att nämna skarpa exempel för dem som inte orkar gå in och läsa så syftar jag på att jag ska inte bygga mitt drömskafferi om jag inte fått in vanan att faktiskt laga den maten som matvarorna är beroende av. Alltså – köp inte hem cashewnötter om jag inte planerat att göra vegansk gräddfil av det på direkten. Bara som ett exempel. Ha bara grejer hemma som jag vet kommer gå åt, även om det innebär att kylen är halvt tom och frysen likaså. Under förutsättningen att jag lär mig från mina misstag kan ju det faktiskt leda till att det kommer vara lönt att ha hel kyl och frys samt det där mega-skafferiet jag drömmer om, men vi får se.

Gällande 2021 så hoppas jag att pandemin lägger sig snabbt, att jag hittar LiA till min nästa period och att jag relativt lätt fixar anställning efter utbildningens slut i juni. Jag bara måste, för jag orkar inte sitta och undra. Jag måste få saker att hända och jag hoppas också att 2021 blir året där jag blir vegan, återfår min hälsa, går ner i vikt och får bättre kontroll över mina konstiga beteenden och handlingar samt tankemönster.

Jag menar, det kan ju knappast bli värre, eller? Jo, det kan det men jag hoppas inte att det blir så.

Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊