2 år som singel – och allt är som vanligt…

Jag har nu varit singel i två år och dessa två åren har gått förbi löjligt fort. Jag hoppas åren till jag flyttar härifrån går lika fort, på ett vis. Under dessa två år så har mycket hänt. Det mesta är väl att jag varit totalt überbesatt av lägenheter, och jag lyckades ju flytta ut ett tag – för att senare flytta tillbaka då jag inte hade råd att bo själv i en dyr, fast billig nybyggd etta i Arlöv. Ett dyrt misstag. Otroligt, löjligt dyrt misstag som jag ångrar på många sätt.

Jag träffade ju en kille från Stockholm som jag fortfarande har kontakt med. I somras kom han ner till Malmö och vi bodde en natt på hotell och umgicks rätt så intensivt. Det var skoj, men också en lärdom om att jag fortfarande inte är redo att ta nästa steg och bli ihop med någon eller göra ”nåt sånt där”. Jag får helt enkelt vänta ett tag till, och det är ok. Är man inte redo, så är man inte det.

På något vis hör singelliv ihop med allt annat…

Jag har kommit fram till att jag trivs väldigt bra som singel. Jag menar, det är skönt att kunna spana in vem man vill när man är ute på stan och skulle jag hitta någon jag är redo att göra ”sånt där” med, så är jag ju fri till att göra det. Det hör också bra ihop med hur jag vill leva mitt liv, både nu som i framtiden. Det känns som om det hade blivit svårt att få det som jag vill ha det – för en gångs skull om jag hade varit ihop med någon. Jag menar, borträknat mina tid/år som singel så har jag i princip varit konstant sambo sen 2003. Det är liksom lite tid nu för att vara själv. Och bo själv. Om det nu inte blir en kille som har allt jag vill ha, är vegan etc så det liksom inte är något konstigt att leva sitt liv som man vill. Det jag syftar på är ju det som jag skrivit så många gånger förr här på bloggen senaste åren. Ett exempel är ju min fantasi-dag i framtida bostaden.

Något som förmodligen inte alls kommer bli som jag skrev, men ändå. Man kan ju hoppas. Alltså ett liv där jag fokuserar på mig själv, mina intressen, mitt framtida jobb som webbutvecklare och självklart på katten Majken och eventuella kattkompisar samt sist men inte minst – min efterlängtade Anton, Grand Danois 😍. Är det något jag har kommit fram till så är det ju precis sådär jag vill ha det. Jobba hemifrån, med djuren nära till hands, äta veganskt Whole Foods Plant Based, ha nått min målvikt och återfått min hälsa samt bo billigt och bra i en nybyggd bostad i ett område där jag kan trivas och må fint i resten av mitt liv. Det blir lite svårt att få plats med en potentiell sambo eller pojkvän i det scenariot. När Anton väl är här också så vill jag och måste jag spendera all tid jag kan på honom. Det är det fanimej värt! Om jag nu får honom, d.v.s…

Sen känns det också (just nu) lite jobbigt att potentiellt också vara särbo med någon. Det spelar ju så klart roll vem den potentiella nu kan vara, men det känns lite jobbigt. Jag ska förklara varför.

När jag bodde i min etta i Arlöv så umgicks jag typ konstant med Henrik hela tiden, mitt senaste ex och min absolut bästa vän och stöttepelare jag har här i livet. Visst, han är mitt ex, men vi kan inte vara utan varandra och vi stormtrivs i varandras sällskap. Det är kanske skillnad att umgås med sitt ex hela tiden jämfört med en pojkvän, men vissa småsaker gissar jag lär bli likadana om det hade blivit ett framtida särbo förhållande med någon om ett par år eller så.

Det som då känns jobbigt är just det här med att åka fram och tillbaka. Att sova över hos någon, när man helst vill sova i sin egen säng. Jag minns att det var jättestörigt när jag bodde i Arlöv. Jag ville ju ha en anledning att typ vara ensam själv i lägenheten, men allt jobbigt med Majken som skedde just då och en enorm känsla av total rastlöshet gjorde att jag tog bilen (och ofta katten) iväg till Henrik och spenderade många timmar i veckan på både parkering och middagar och filmkvällar med honom. Det jobbiga var att jag ville ju vara hemma i min nya lägenhet, men varje gång jag kom dit så var allt bara så jobbigt.

Jag hade inte räknat med att känna mig så rastlös. Jag hade inte räknat med att skaffa kattunge i en liten etta var ett av mitt livs största misstag och jag hade heller inte räknat med att jag faktiskt inte var redo att bo själv. Men det absolut största var väl att jag heller inte hade råd och det blev ett otroligt stort och dyrt misstag att prompt flytta ut och påbörja livet som jag hade velat rätt länge. Inget funkade, och jag tackar gudarna ofta, fast jag inte är religiös för fem öre att jag hade sån tur och kunde flytta tillbaka till Henrik, hyra ett rum och ta min tid jag behöver för att göra mig själv redo att bo själv och känna mig nöjd och glad med allt. Såsom jag har det nu är det absolut bästa, det är bara trist att jag inte insåg det för två år sen…

Summan av kardemumman är alltså ensamt?

Jag har då alltså kommit fram till att jag både vill och måste bo själv när jag väl lämnar Henriks bostad och flyttar vidare. Oavsett var jag hamnar, om det nu blir en nybyggd lägenhet eller radhus från BoKlok som jag har råd med, eller en sunkig hyreslägenhet för att jag inte får råd med något, så behöver jag och måste bo själv. Helst stanna singel i många långa år framöver och fokusera på mig själv, mina djur, mitt potentiella jobb och min familj.

Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊

%d bloggare gillar detta: