Vissa saker går fan inte att lära sig… 🙄

Jag skapade konto igen på match och det blev samma skit igen – förutom en grej jag verkligen inte hade räknat med…

Vi fortsätter lite på det här temat med förhållanden och dejtingsidor. Jag har nyligen kommit hem från en underbar resa till familjen, där vi spenderat en vecka ihop. Min syster har träffat en ny kille som är mer än underbar. Sen självklart är ju brorsan med hans fina Kalle mer än gulliga tillsammans, så det har varit en vecka av komplett kärlek. Och där satt jag i mitten, och undrade när jag skulle få en puss och fina ord av någon som älskar mig på samma sätt? Det här med kärlek är verkligen förvirrande och jobbigt ibland…

Jag skapade konto på match.com – igen… 🥴

Efter lite prat med nära och kära under den här veckan så kom jag fram till att ok, då – jag testar. Jag köpte en månad på match, då det stället känns mer seriöst än många andra. Dock så blev det typ samma sak igen. Massa killar som inte alls passar mig, som inte läser profilen, som utgår ifrån att jag är precis som alla andra tjejer och som oftast hade barn – valde att skriva till mig. De ville ju ses så klart och massa annat bullshit. Till sist fick jag skriva på profilen, högst upp att de ska läsa allt innan de skickar meddelanden, och det hjälpte litegrann, men trots det fick jag bara likes från personer som inte passar mig alls och absolut för många män över 40 med barn. Ugh, så tröttsamt. Men sen var ju jag korkad själv som svarade, men jag gjorde det för att vara snäll. Derp, liksom! 🤪

Dock hände en grej jag INTE räknat med!

En dag när jag fick huset för mig själv, så tänkte jag att nu ska jag vara lite produktiv. Jag hade nämligen knappt kodat nått alls sen jag kom till familjen, men då jag precis skaffat konto på match så hängde jag ju där fan var femte minut för att kolla vem som gillat eller besökt mig senast. Någonstans i bakhuvudet med så fanns ju mina tankar på nissen som jobbar på Espresso House. Precis innan jag tänkte att – nu skiter jag i det här och försöker vara produktiv, gjorde jag en sista sökning och av en slump så hittade jag hans profil där! Nu är han alltså singel på riktigt. Jag skickade iväg en like direkt och skrev ett meddelande och sen fick jag inget mera gjort den dagen. Och hjärtat slog i 180 knyck.

Men allt är inte guld och gröna skogar.

Han har valt att inte svara på mina meddelanden, vilket är ofantligt tråkigt men jag förstår honom. Jag är rätt säker på också att han betalar för match, så han borde kunna svara. Han måste ha tyckt att jag var asjobbig och kanske skitful som person och han vill bara inte träffa nån som mig? Jag förstår det. Det är helt ok, men ändå är det så ofantligt jävla tråkigt. Jag hade ju velat få kontakt med honom för att åtminstone kunna hitta nått jävla sätt att gå vidare i singellivet på riktigt. Om jag inte får ett avslut eller vad man ska säga med den här killen så känns det som om att jag alltid kommer vara i nått slags limbo där jag är glad och trivsamt singel, men nånstans i bakhuvudet går jag och ”längtar” efter honom eller nått, fast han förmodligen inte vill ha mig.

Den här killen har funnits i mina tankar i typ 2,5 år…

Trots att jag föll för han, totalt pladask sen första gången jag såg honom, åtrådde han i månader efter av en totalt jävla slump att han jobbade på Espresso House där jag vistades ofta när jag bodde själv ett tag och till sist vågade fråga om en dejt, så hade han flickvän. Trots allt det där så har jag inte kunnat släppa honom. Den där bilden jag har i huvudet med en nisse i skidbacken kom när jag träffade honom och killen i det scenariot ser ut som honom.

Jag har insett, och det var nog en av anledningarna till varför jag skapade konto på match och har testat alla möjliga dejtingsidor av och till sen jag blev singel hösten 2019. Det var nog för att jag ville hitta han igen och få kontakt, så han kan lära känna mig för den jag är. Min text på min profil, oavsett dejtingsida har varit en beskrivning av vad jag vill ha, och det verkar som om att han stämmer in på många punkter, men svårt att veta utan att jag lärt känna han på riktigt.

Han är nog en av otroligt få jag har i mina tankar som kan bryta mitt singelliv med glädje. Hade jag aldrig stött på den här killen – igen av en total jävla slump, så hade jag nog heller aldrig insett att jag behöver någon, om jag träffar någon – som det är lite mer ”fart” i. Nog för att jag älskar mitt liv, och älskade det när jag var ihop med Henrik. Det passar mig ypperligt att leva ett så pass stillasittande liv. Det är nice att vara tråkig och bara se film och serier ungefär. Jag gillar verkligen det. Men, ska det funka – kanske längre fram eller resten av livet kanske jag måste ha någon som gör mig lite modigare och gör mig lite mer aktiv.

Inte för att jag vill bli någon hurtbulle som är uppe kl 5 på morgonen och spenderar hela min lediga fritid med att hajka i skogen. Jag bara menar att jag kanske behöver vara lite mer aktiv i framtiden, när jag livet mer under kontroll. Den här killen verkar passa in rätt bra. Det visar sig att vi har mycket gemensamt. Han är också filmnörd, och han gillar spel och vill hålla på med programmering i framtiden. Det är liksom lite för bra för att vara sant. Och så väljer han då att inte ta kontakt. Det om något är ju en meh – känsla. Meh, deluxe.

Kanske hade det varit bättre om jag varit mer ”romantisk” eller nått sånt skit.

Det jag menar med den här rubriken är att jag vet inte hur man dejtar. Jag har ju typ aldrig gjort det. I stort sett alla förhållanden jag haft har varit grejer där jag lärt känna personen som en vän och där det sakta växer in i något och sen när man blir kär, så blir vi ihop. Det är liksom ett passande sätt för mig att gå in i ett förhållande. Jag blir dock rätt så lätt kär, för jag är kräsen och har egentligen ofta varit. Det som brukar få mig att bli kär är skånska datanördar som inte vill ha barn som älskar det här stillasittande livet. De brukar vara svårare att hitta dock. Dock så har jag ju varit ihop med en och annan nöt och den största frågan som gör att förhållandet har sina problem är att killen vill ha barn och jag vägrar. Det är väl enda nackdelen jag ser med den här killen. Han vill ha barn och jag vill inte. Sen är frågan hur seriös han är med det också. Jag vet ju inte det eftersom vi inte pratar.

I alla fall, om man återgår till det jag skulle säga. När jag ”stalkade” honom som man kanske fint kan säga, då när jag upptäckte att han jobbade på det där fiket i närheten, så var det en period då jag gick dit så ofta jag kunde. Vissa dagar spenderade jag typ hela förmiddagen där. Jag försökte prata med han och gjorde några halvtaskiga försök till mer kontakt som sket sig typ direkt. Jag frågade ju lite snällt om ”Facebook”, men det jag syftade på var Messenger, alltså få kontakt där och prata lite men det blev kaos direkt. Några dagar senare bad jag om ursäkt och allt var ok efteråt, men det var mycket sånt som hände.

Jag vet liksom inte hur man gör! Jag har liksom inte erfarenheten. Och sen gillar jag ju att vara ärlig. Jag skäms inte för att säga att jag gillat han från första gången jag såg honom, säga att han är jättesöt (eller skitsnygg i mina ögon 😍), med mera. Jag har i princip varit i konstanta förhållanden sen jag fick min första pojkvän när jag var ung tonåring, och har aldrig behövt dejta egentligen. Det i sig är rätt mirakulöst, för egentligen borde jag haft max 2-3 förhållanden, men jag har lyckats bra att hitta folk som älskar mig för den jag är. Frågan är bara varför det är så svårt nu, om jag nu hade velat träffa nån d.v.s. De jag gillar, gillar inte mig och de som gillar mig är jag inte intresserade av.

I flertalet förhållanden har jag träffat en kompis via både pojkvänner och andra kompisar som senare efter år av vänskap utvecklade sig och blev nått mer. Det är liksom inte ovanligt. Dock nu efter i princip 17 -20 år av konstanta samboskap, så vill jag bryta ett mönster i alla fall, och det är primärt att stanna singel – om jag nu då inte träffar någon som jag kan lära känna långsamt över långt tid så man vet att man är rätt för varandra. Och jag hade ju velat att det blir med den här killen. Han eller ingen ungefär, hur korkat det nu än är att säga och tycka så. Det är ju egentligen otroligt meningslöst, eller hur om han inte är intresserad?

Om man tror på ödet…

En grej jag tycker är lite konstig dock. Jag menar, den här killen. Första gången jag såg han så föll jag för honom. Kunde inte släppa honom. Jag gick och tänkte på han, gick dit till fiket han jobbade några gånger men han var aldrig där. Sen flyttade jag och ”gav upp” till sist på han. Ett kort tag efter att jag var inflyttad så såg jag han igen. Jag menar – hur är det möjligt? Det måste liksom vara ödet eller nått, om man nu tror på sånt. Jag menar vad är oddsen att jag såg han igen? Sen vet vi ju vad som hände, men ändå. Hur kommer det sig att jag fick den här ”framtidsbilden” av ungefär honom, men han hade flickvän och jag kan ändå inte sluta tänka på han? Jag förstår inte. Och sen nu – efter all den här tiden så är han singel på riktigt och letar efter ett seriöst förhållande, jag hittar han där med och försöker återigen göra halvtaskiga försök till kontakt och misslyckas radikalt igen? Vad är det för jävla skit liksom? Ska livet bara vara här och sabba saker för mig? Är det tänkt att jag ska leva gott som singel, men haka upp mig på en kille som är totalt ointresserad? Ja, verkar så? Vad är lärdomen då?

Jag är själv rätt så övertygad att hade jag aldrig träffat på honom så hade jag nog inte ens testat att gå in på dejtingsidor alls under dessa underbara singel-år. Men varför lär jag mig aldrig? Jag vill ju inte dejta. Jag vill inte vara på sidor och träffa killar som inte fattar vem jag är och som inte vill förstå att jag är annorlunda. Det är kanske en dum tanke, men jag har ändå mina anledningar till varför jag hakar upp mig. Jag tycker jag har lite rätt där, men å andra sidan är jag väldigt korkad som inte kan kontrollera känslorna där. Jag fattar ju om han inte vill, om han inte är intresserad, men det är bara så tråkigt.

Varför jag har vissa deal-breakers och varför det är ok

När jag var uppe hos familjen och vi satt och pratade en del om förhållanden och allt relaterat till det, så frågade jag mina nära och kära om ett par ”deal breakers” jag har. De två är att jag inte vill vara ihop med någon som har barn, vare sig vuxna eller små samt att OM (stort OM) jag blir ihop med någon att jag får åtminstone bo själv några år så jag kan känna ett lugn över alla de framtidsmål jag har att de kommer bli av. De sa att jag har helt rätt i att ha några såna deal breakers. Jag menar, är det så viktigt så är det ju det för mig och då ska det respekteras av den eventuellt kommande andra hälften. Jag har ju nämnt innan varför jag tycker det är så viktigt att killen inte har barn idag, men en grej har jag inte nämnt i det och det är mer djupgående varför. Jag har tidigare skrivit att jag bara inte vill eller kan ta ansvar över någon annans barn och inte vill eller kan vara barnvakt.

Orsaken till det är nog relativt simpel. Jag bara känner i mig själv att jag är oduglig som barnvakt och eftersom jag själv inte har någon lust efter biologiska barn, så känns det absolut fel att vara någons styvmor. Nu när jag blivit moster så känner jag så även där. Jag är otroligt osäker på om jag hade kunnat vara ensam med Alve i ett par timmar, matat honom, sövt honom och lekt med han. Jag är livrädd för att göra fel, eller att nått ska hända så jag kan bara inte ta det ansvaret. Däremot, nu när jag varit med familjen i en vecka så har jag inga problem att ta hand om han en stund. Hålla i honom, gå runt med han för att lära han gå etc. Men då är jag inte ensam. Det var alltid någon annan hemma som kunde ta över och då är det ok. Det kallar inte jag för att vara barnvakt, utan det kallar jag att vara moster. Det är alltså utav respekten till barnet och föräldern till barnet som jag säger nej. Det har inget med att göra att jag innan har haft svårt för barn och idag fortfarande inte vill ha egna, utan jag är bara rädd för barnets liv. Är du en duktig förälder så förstår du mina anledningar och tillsammans så får ditt barn bättre förutsättningar för ett bra liv.

Det här med att vara särbo också. Jag har nämnt innan att det ger mig panik, för min erfarenhet när jag bodde själv och ändå umgicks med Henrik konstant var att det var riktigt jobbigt att ständigt åka fram och tillbaka till varandra. Säga hej då och vara ensam igen etc. Samtidigt som jag då hade ett otroligt driv till att kunna vilja vara själv med i min lägenhet. Kanske hade det gått bättre ifall jag bott i en större lägenhet som jag hade kunnat behålla, för mycket av problemen var ju också att jag bodde för litet med en skitbusig kattunge. Det funkade liksom inte. Sen hjälpte det heller inte att skolan var totalt kaos och jag inte fick stöd eller hjälpen jag behövde, så då behövde jag fråga någon annan om hjälp.

Om jag blickar framåt…

Ok, om vi nu tar ett par steg framåt här. Några år har gått. Jag fick ett jobb, flyttade ut från Henrik tillfälligt till en hyreslägenhet. Och sen köpte jag min drömbostad. Nånstans mitt i det där skaffade jag äntligen min Grand Danois, och på vardagen jobbar jag på. Jag är otroligt övertygad om idag – i slutet av augusti 2022 att när den här framtiden sker, när det är jag och vovven mot världen så räcker det för mig. Då får jag ovillkorlig kärlek från någon som verkligen älskar mig för den jag är. Någon som alltid vill vara nära, som är ok med att mina önskemål är viktigast som gör att jag får leva mitt liv som jag vill, tillsammans med vovven i mitt liv.

När jag väl får den där hunden, efter så många år av kämpande för att komma dit, ja då tror jag att jag verkligen kommer släppa alla tankar på förhållanden typ för evigt. Jag är så säker på det. Förvirringen jag har nu är ju för att jag vill ju känna mig älskad och respekterad av någon. Men sen om den ”personen” är tvåbent eller fyrbent, spelar nog mindre roll. Enda frågan i det här scenariot är hur man löser ”den andra biten” 😉, men det fixar sig nog, den dagen jag är redo för det.

Jag längtar efter kärlek, självklart – men innerst inne är det nog menat att jag ska vara ensam när det gäller förhållanden med människor, och det är för mig helt ok. Det är liksom dags.

Dags för en tid där det är jag och mina husdjur mot världen.

Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊

%d bloggare gillar detta: