Seriös Alve-abstinens och andra insikter…


Jag messade med syrran sent häromkvällen och meddelade att jag saknar min lilla favorit så otroligt mycket att jag håller på och kreverar eller nått. Vi har lovat varandra att använda FaceTime mer i framtiden och det är kul. Det är ett fantastiskt verktyg, faktiskt och det är lite konstigt att man inte kört det mera. Det får man ju tacka pandemin för i alla fall. Och Apple, med en sån fantastisk tjänst. Men åh, vad jag saknar min systerson 😍. Det är roligt att vara moster, men ännu roligare om man får agera som det på riktigt. Jag fick ju dock typ en hel vecka med honom över julen så det var ju väldigt trevligt. Jag längtar mycket tills nästa gång. Det är helt galet dock hur mycket jag saknar honom. Jag trodde inte jag skulle känna så här, men det gör jag.

Jag har kommit till flera insikter på sistone…

Senaste tiden har jag reflekterat en hel del. En av dessa grejer jag reflekterat över, höll jag på att skriva en hel bok om kändes det som, för det blev ett långt inlägg här på bloggen. Dock är ämnet känsligt för vissa, och för mig också ibland så jag valde att radera det innan det publicerades. I alla fall. Med dessa reflektioner jag har gjort så har jag kommit fram till en del saker.

  • Jag kommer förmodligen inte flytta ifrån Skåne i framtiden om jag får välja. Jag kommer kämpa för att få stanna kvar här i alla fall.
  • Jag har lite för mycket ”fobier” och rädslor som jag på något sätt måste arbeta bort. Problemet är att de är så inrutade i mig att jag vet inte vad som kan ske om jag blir fri från dem. Jag vill inte förändras som person, men jag vill inte vara ”rädd” och få panik över egentliga skitsaker.

Det här med att lämna Skåne…

Jag har nämnt tidigare och till mina nära och kära så har jag pratat en hel del om att jag funderat på att flytta från Skåne och komma närmare familjen. Det är ju pandemin som har fått mig att tänka på de här sakerna. Dock under min julresa som faktiskt blev av så kom jag till insikten att jag vill inte lämna Skåne om jag får välja. Det är hemma för mig att bo här, med mestadels snöfria vintrar, längre somrar och en lite bättre attityd och härlig dialekt. Däremot vill jag då resa oftare och hälsa på familjen mer. Även om resor är lite jobbigt i sig. Kanske åka upp flera helger, typ torsdagar till söndag, jobba på tåget och några timmar här och där (ifall jag faktiskt har jobb i framtiden 🙁🙄) för i så fall kan jag klara mig med en större ryggsäck istället för resväska och allt annat. Bokar man tidigt nog kan man komma iväg billigt också. Men då gäller det ju också att man har ett jobb som tillåter att man jobbar därifrån man funkar bäst också. Annars blir det ju svårt.

Vi får se vad det blir, men under 2022 ska jag försöka resa upp oftare – under förutsättning att pandemin lättar upp igen. Som läget är nu med omikron så vill jag typ inte lämna lägenheten knappt ens för en promenad och jag vill inte träffa några människor alls fysiskt förrän läget är mer normalt som det var i höstas exempelvis med mycket låg smittspridning. Jag verkar i alla fall ha klarat mig från att bli sjuk än så länge, och särskilt från julresan uppåt. Det har gått mer än 2 veckor sen jag kom hem och inga symtom än så länge. Tredje sprutan är också inbokad, men jag tänker inte säga när den är, men jag är glad över att den kommer ske några veckor innan min 6 månaders gräns har gått i alla fall. Jag hoppas i alla fall jag kan slippa bli smittad, för även om det bara blir en liten förkylning så har jag ingen lust med det heller.

Dessutom känns det ju som om jag är förkyld jämt just nu och har varit i flera år, då näsan rinner konstant, jag nyser som en tok och får snyta mig minst 3 gånger om dagen en vanlig dag – året om. Det är inte heller p.g.a. någon allergi, men vad det beror på vet jag inte. Störigt är det. Men jag har haft det så här typ större delen av mitt vuxna liv. Sista åren med Maja dock så försvann det rätt mycket och sen när Majken kom in i mitt liv för drygt två år sen nu så återkom det och sen dess är jag inte fri från det. Jag vet inte om det har med nån kattsand att göra, eller Majkens långa päls eller om jag har polyper i näsan som orsakar det, men något är det. Just nu är det dock lite bättre. Jag är lite täppt i näsan konstant, mest på morgon och sen kväll men jag andas jättebra och har inga andra konstiga grejer vad jag märker av. Så frågan är – blir jag smittad, kommer jag ens märka av det då?

Feber och hosta är ju iofs något jag i princip aldrig drabbats utav. Jag har inte haft sjuklig hosta sen jag var ung tonåring tror jag och sist jag hade feber hade jag flunsan en vecka i februari 2018, men det var en engångsföreteelse också. Innan dess har jag nog inte haft feber sen jag bodde hemma skulle jag tro. Jaja, vi får se. Nån gång igen lär jag bli sjuk i nån förkylning eller så och om jag blir drabbad av omikron vet jag ju inte hur illa det hade blivit, men jag vill inte bli sjuk oavsett. Jag är dock glad över att jag är vaccinerad och snart ska ta min tredje dos.

Jag har fler fobier och rädslor än vad man tror 😱

Och det är förjävligt att jag kommit till den insikten. Jag ska inte gå in på vad dessa är, men några är bagateller egentligen och vissa kan vara livshotande. Det beror på hur man ser på det. Denna reflektion kom för några veckor sen då jag upplevde ett lite smått, potentiellt skräck scenario, men som gick över och som förhoppningsvis inte återkommer. När jag började tänka på det så kom jag fram till att mina två största problem jag har i livet just nu är mina ”rädslor” eller vad man ska kalla dem för och min smärtproblematik. Det är liksom dessa två som sabbar livet för mig på så många olika sätt, men jag vet inte hur jag ska komma över dessa ”fobier” utan att det hade förändrat mig som person. Jag vill som sagt inte förändras alls. Jag älskar att jag är jag och det jag står för. Dock är det ju som sagt så invant i mig, och har varit sen barnsben att jag kan liksom inte skilja på dem utan att det riskerar ta bort en stor bit av mig själv och den jag är. Känns dock att bara skriva ut det här så låter det bara ännu mer korkat, för det är självklart att det finns ett sätt att separera mina rädslor och fobier utan att jag behöver ändra mig själv alls. Frågan är bara hur, men det är ett mysterium att lösa till nån annan gång.


Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊

%d bloggare gillar detta: