Lyckligt singel, men vad fan hände?

3 år som singel och det är underbart. Men kanske ändras det snart? Vem vet, men det ska bli kul och se hur det utvecklar sig.

Jag har varit singel i snart tre år. Jävligt lycklig som singel. Dock så är det lite smått frustrerande att jag varken har jobb, egen bostad eller min efterlängtade Grand Danois ännu, och det gör att jag vill stanna singel länge till. Men det kanske inte går. Nu ska ni få höra! vi börjar med var jag står – sen hände något som kanske sätter allt på sin spets.

Jag är nog lite kär i kärleken…

Lite av anledningarna till varför jag valt att stanna singel fortfarande är ju för att jag är inneboende och vill starta mitt liv som ensamt boende snarast möjligt. Dock så verkar det som på sistone att känslor kring det har uppkommit på nytt och jag är lite kär – i kärleken.

Låt mig förklara. Jag är inte redo för ett förhållande med någon. Jag vill inte börja dejta. Tanken på att ha en ”pojkvän” just nu känns bara jättejobbigt, men jag saknar ju självklart att ha någon att mysa med och ha ”som min”. Dock längtar jag ju mer efter min första Grand Danois än en pojkvän, men jaja… På nätterna drömmer jag ofta om perfekta förhållanden, vilket är helt tokigt egentligen. Dessa drömmar jag har på nätterna av ”total perfektion” är verkligen perfektion i drömmen och det är alltid med olika personer. I verkliga livet hade jag knappast gillat att vara ihop med många av dem, men i drömmarna är allt så perfekt så man vet knappt var man ska ta vägen. Det är lite som om att man börjar varje dag med att vara lite kär i personen man drömt om, för att sedan inse att det var bara en dröm. Personen existerar ju inte! Oavsett vilket humör man är på den dagen kan man bli både lättad eller ledsen. Men jag tycker det är konstigt.

Jag menar, varför drömmer jag om förhållanden så ofta – om att jag är superförälskad i någon och har absolut total perfektion, när jag inte är redo för ett förhållande och vill verkligen inte ha ett förhållande i mitt verkliga liv? Det är jättekonstigt.

Sen hjälper det ju inte att jag hittat en kille jag är otroligt nyfiken på. Ungefär som killen jag hittade när jag bodde i Arlöv, men han hade ju flickvän fick jag veta efter månader av ”åtrå” i hemlighet när jag äntligen vågade fråga om en dejt. Det var trist, men jaja. Jag var inte redo då heller. Jag var bara otroligt nyfiken och jag gillade honom. Hade jag dock fått kontakt med han igen och han då vore singel och öppen för en dejt hade jag sagt ja direkt! Trots mina känslor om att vilja stanna singel. Med några få undantag måste jag ju ta chansen om den dyker upp. Det finns några killar jag hade velat börja dejta om de bara sagt ja, men jag vill ändå stanna singel – länge. Det är lite konstigt, jag vet. Men det är så jag känner. Blir jag ihop med någon så är det ju för att jag kan inte hejda mig och då får jag ta konsekvenserna av det. Men sambo? Nej. Det vill jag undvika till varje pris… Jag är ruttet trött på att vara sambo. Särbo, fine – det lär jag överleva om det blir så, men nej, jag vill verkligen inte bo ihop med någon människa efter att jag flyttat ifrån Henrik en vacker dag.

Killen jag har hittat nu är det typ ett liknande scenario med. Alltså som i Arlöv. Jag vet inte hur gammal han är. Han kan likagärna vara 18 till 22 som han kan vara 37. Jag vet bara att jag gillar honom, och är extremt nyfiken på den här killen. Så söt, liksom 😍. Och för en gångs skull ett normalt namn 😂. Det är en annan lång historia… Men han lär väl ha flickvän eller så är han för ung.

EDIT: Han är singel, och nästa gång vi ses kanske det blir tal om en dejt?

Samma dag (lördag) när jag påbörjade det här blogginlägget så började det såsom jag skrev innan i tidigare stycken. Sen gick jag och Henrik ut och tog en promenad. Precis innan vi kom hem behövde vi handla lite grejer till middagen. Eftersom jag är så nyfiken på den här killen som jobbar i butiken så erbjöd ju jag mig självklart för att gå dit.

Till min lycka jobbade han även denna dagen. Jag gick och tog mina varor jag skulle ha och sen gick jag till kassan där han satt och tog betalt. Första gången jag pratade med han på riktigt var igår (fredag). Då hade han lite huvudvärk. När jag la upp mina grejer på bandet idag så frågade jag han hur läget var igen och ifall huvudvärken gått över. Sen fortsatte vi prata. Då fick jag veta lite roliga och intressanta grejer om honom. Jag berättade om en framtida resa jag planerar att göra och då frågade han ifall han får följa med. Han vill typ flytta dit i framtiden, så det var ju smått chockerande men också jättekul eftersom jag också haft mina tankar om det när jag var yngre. Jag sa ja, lite sådär smått chockartat, men jag förstår ju om han skämtade. Jag skämtade nog också lite med att jag sa ja, men jaja. Jag var lite chockad som sagt över det jag fick veta. Jag var ju helt inställd på att han skiter i mig och han är upptagen/gay/gift/förälder etc, men så verkar inte fallet. I alla fall inte vad jag vet nu. Jag kan fortfarande ha fel.

En annan kund bevittnade vårt samtal och hon tyckte vi skulle byta nummer och gå på dejt. Han får dock inte lämna ut sitt nummer under arbetstid vilket är förståeligt och jag fick veta att han slutade bara femton minuter efter mitt besök. Den andra kunden tyckte jag skulle komma tillbaka då, men det gick inte eftersom Henrik stod och förberedde middagen. Jag gick hem en liten stund senare med ett massivt och chockerat leende på läpparna. Den andra kunden stod utanför butiken då och väntade på mig och vi pratade på vägen hem. Hon tyckte jag skulle gå tillbaka men jaja. Det gick ju inte. Som tur var jobbar han ju heltid verkar det som i den butiken, så jag får börja handla oftare där och hoppas på att det snart är dags att prata med han igen. Och då hoppas jag nästan på att vad som helst kan hända. Hade jag varit smart hade jag ju så klart frågat när han jobbar nästa gång och typ bokat in en liten ”mini-dejt” tills dess, eller frågat om han använder sociala medier och letat upp han på Facebook etc, men jag var så chockad och snurrig under hela samtalet att jag anser det vara ett mirakel att jag kunde säga något bra överhuvudtaget.

Ingen seger i förskott här – jag vill ju fortfarande vara singel, egentligen…

Eftersom den här händelsen skedde och den var typ för positiv, så har jag varit helt ställd resten av dagen och jag kan inte släppa det. Och sen kunde jag knappt sova. Visst, inget säger att vi börjar dejta. Inga bevis finns att han är intresserad eller gillar mig. Går vi på en dejt kanske det visar sig att han längtar efter egna barn, hatar att vara hemma. Han kanske är rökare, inbiten köttätare eller för ung. Han kanske tycker jag är för gammal, fast jag är ung i sinnet. Jag ser ut som om jag vore 25-30 om man bortser från mina gråa hår som bara blir fler och fler. Han kanske heller inte gillar tjejer som är som mig, lite smått maskulina, korthåriga och vägrar dra på sig en klänning. Vem vet? Det finns tusen saker som gör att det här inte blir något alls, bara en fling om ens det.

Jag är lite åldersfixerad också, tyvärr…

Jag vill ju gärna ha någon – om jag nu blir tillsammans med någon, som är mellan typ 30-40 år. Jag vill inte ha någon som är äldre än mig! Om de inte är sjukligt barnsliga eller nått och ser unga ut.

Det verkar ju hända nått med män efter de fyller 40. Det blir typ som gubbar då eller nått. Inget illa menat, men det är få män jag känner till över 40 som är attraktiva för mig av flera olika anledningar. Det finns bara en man jag känner som jag hade kunnat bli kär i som är över 40, men det är för att han har många av de egenskaper jag naturligt dras till.

Många av dem har barn med och jag vill inte vara ihop med någon som har barn, oavsett ålder på barnet. Är barnet för ungt vill jag inte vara barnvakt. Det är ett ansvar jag inte vill eller kan ta. Då är jag hellre singel för evigt. Är barnet typ tonåring eller närmare 20 som inte är ovanligt om en man är 40+, ja då lär jag bli kompis med barnet och det känns ju helt fel av många anledningar. Jag har också noll intresse av att bli nån styvmor. Nej. Tack.

Det räcker att vara moster idag och förhoppningsvis blir jag faster inom ett par år också. Men jag vill inte ha en partner som har barn. Även om jag är lite gladare i barn idag än jag var förr, så är det ett stort no-no för mig. Sorry, men så är det. Mitt ”ensamma” liv som vegan med Grand Danois är nummer ett. När det väl kommer… Om det ens kommer?

Och jag är ändå inte redo, även om det vore trevligt i sig att lära känna den här killen från butiken. Jag vill inte ha ett förhållande. Jag vill fan stanna singel i många år nu och bo själv ett bra tag innan jag ens orkar ta tag i den saken igen. Därför är det lite störigt nu att man hittat en kille man gillar, men där allt bara säger att det förmodligen inte kommer gå. I alla fall om jag är realistisk. Jag vågar inte tänka för positivt här! Det hade bara känts jobbigt med om vi nu säger att jag hittar någon, vi börjar dejta och blir ihop – kanske sambo eller att jag är särbo med killens tandborste och prylar hemma hos mig (efter att jag har egen bostad igen). Men det är också dumt att tänka för långt fram när han inte ens vet vad jag heter. Jag spekulerar mest om mina egna tankar här kring min egna framtid.

Då får jag fortfarande inte börja leva mitt liv som jag vill och den känslan ger mig nästan panik. I alla fall om inte killen är öppen själv för att leva sitt liv såsom jag önskar. Och extra jobbigt är det ju nu då jag bor hos mitt ex och inte lär ha möjlighet att flytta härifrån förrän tidigast nästa sommar har vi räknat ut. Om jag inte lyckas få jobb med fast anställning inom kort. Det jobbet jag har på G, har en praktikperiod först på ett antal månader, så jag kommer inte ha en fast anställning förrän kanske maj eller juni nästa sommar (2023) och då kan jag flytta härifrån. Det lär bli så, apropå ingenting – att jag bor i en hyreslägenhet ett par år innan jag köper lägenhet. Men det tar vi i ett annat inlägg.

Nej, ett liv som system eller webbutvecklare, med en Grand Danois och Majken till sällskap. Hemmakvällar framför teven med mina ”bebisar” alltså husdjuren jag nyss nämnde, med en nyttig(are) och hälsosammare vegansk livsstil i en nybyggd bostad och hållbarhetstänk med så mycket som möjligt. Det är liksom det jag vill ha. Jag orkar inte vara sambo, särbo. Jag vill knappt ens ha en sån där ”särskild vän” när jag väl ska börja mitt liv såsom jag vill och har velat i så många år. Nån gång borde jag ju få det jag har önskat, eller hur? En pojkvän är inte en del av det idag. Vovven kommer ju bli allt det där. Jag längtar liksom efter en ”tall dark, and handsome” nisse. Med fyra tassar. Och svans. Gärna 90+ cm i mankhöjd, liksom. På bilden nedan ser ni vad jag menar.

Bild på en kvinna i en soffa med en stor svart Grand Danois. Väldigt grå nos.

Men åh, om man får drömma lite då…

Risken finns ju att den här killen är intresserad. Han kanske är vegan eller vegetarian själv. Han verkar väldigt mån om sin hälsa och har en aktiv livsstil. Han och jag kanske kan bli hälsosamma tillsammans? Tänk om han inte vill ha några barn. Om han inte har något emot Apple produkter och kanske planerar att bli vegan själv en vacker dag? Tänk om han älskar stora hundar och fluffiga katter? Ja, om han uppfyller alla ”krav” jag har för att ens tänka tanken att inte vara singel längre, ja då vet jag inte vad jag kommer ta mig till. Det går knappt att tänka på. Men jag vågar inte tänka för positivt här.

Och sen ett tillägg om att ”gilla” Apple. Det spelar ju ingen roll, men i dagsläget om jag får vara kräsen så är det mer attraktivt om han är öppen eller själv använder en eller flera Apple produkter än om han är inbiten Windows/PC/Android människa. Självklart får han använda vilken telefon och dator han vill. Det är mer att jag gärna hade sluppit den diskussionen om varför Apple är elaka och Google är bäst, när jag lämnat det bakom mig.

En annan grej som är lite skum är att jag i flera år har haft en bild i huvudet av att jag står i en skidbacke med en kille som ser ut som den här nissen från butiken. Även killen jag gillade när jag bodde i Arlöv liknar honom, så det krävs inte många förändringar för att det scenariot även skulle kunna involvera honom från butiken. Det konstiga med det här scenariot är att jag hatar att åka skidor. Min kropp funkar inte för en sån aktivitet. Jag avskyr snö. Jag hatar kyla och har typ lovat mig själv att aldrig sätta min fot i en skidbacke igen om jag får som jag vill. Därför känns det så skumt att jag har en sån där bild i huvudet. Dock finns indikationer på att det kan stämma med den här killen, då det han berättade mycket väl kan tolkas som om att han gillar att vara aktiv och vill åka skidor på vintern. Här i Skåne är det ju lite ont om snö. Och den här bilden försvinner aldrig, vilket gör allt bara ännu konstigare.

”Det blir aldrig som man tänkt sig” är typ mitt livsmotto eller nått sånt…

En skum sak med mig som jag aldrig någonsin har kunnat förklara är att om jag tänker mig ett scenario, oavsett vad det än blir, ja då händer inte det. Spelar ingen roll hur realistiskt jag tänker mig att det blir. Tänker jag på det, så händer det inte. Det är liksom bara så det är. Och det skrämmer mig, för det lär ju innebära att mina framtidsplaner aldrig kommer bli av om det här fortsätter. En enda gång har det stämt någorlunda bra och det var min första dejt med J från Stockholm. Då hade jag tänkt mig att vi skulle äta glass på en trapp utanför köpcentret där vi hade vår dejt. Det blev av ungefär såsom jag hade tänkt, men närmare än så finns liksom inte. Det är väl lite därför det känns så skumt att ha ett scenario av typ mitt ”värsta” scenario i huvudet – jag i en skidbacke som inte kan åka skidor med en potentiell pojkvän som står bredvid mig och stöttar mig till tusen. Det känns riktigt superkonstigt. Jag vet inte hur jag ska smälta det här.

Dock är det så att jag har tänkt på en grej också. I vintras skrev jag att jag är för tråkig för ett förhållande, och det är sant. Jag är skittråkig. Orsaken till det är för att det enda jag vill är att gå till mitt framtida jobb, arbeta mina timmar, komma hem, sätta mig i soffan och äta middag och gosa med en Grandis och min katt Majken framför teven hela kvällen. Samt spela spel på min iPad. Det är liksom min längtan och det är så jag vill leva livet. Jag vill inte ha massa aktiviteter eller känna mig tvingad att ständigt hitta på saker. På det viset är jag introvert deluxe. Men å andra sidan så har jag tänkt tanken att jag kanske måste ha ett förhållande – om jag nu blir ihop med någon, där killen pushar mig att vara lite mer utanför min ”comfort zone”. Alltså någon som dels är ok med att se mycket på TV och film på vardagar och helg, men som vill hitta på saker också. Ta promenader. Resa kanske och kanske då åka skidor på vintern med min familj. Min rädsla är väl att jag vill behålla min tråkighet, men jag har insett i att jag är bäst tråkig om jag är singel och bor själv, för det lär snabbt bli skittråkigt förhållande om det enda vi gör är stirra på skärmar tillsammans. Och även om jag hade uppskattat det, så lär det kanske inte uppskattas i längden av någon annan.

Vi får se vad som händer med allt. Jag har bestämt att jag ska försöka ”go with the flow” när det gäller den här nissen. Magkänslan säger att det är det bästa, sen får jag då ta konsekvenserna av vad som sker sen. Långtidstänk är ju bara att glömma, för bäst är att ta det för vad det blir, lite här och nu. Jag hoppas det blir en dejt och att den går bra. Det hade varit skoj om det blir något, för att vi är kompatibla, men det gäller också att vara lite realistisk. Nu längtar jag bara tills nästa gång vi ses, och då undrar jag vad som händer…

Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊

%d bloggare gillar detta: