Siktar jag för högt när det gäller min framtida bostad?


OBS! I det här inlägget kan jag trampa lite folk på tårna, men jag ber er – läs hela inlägget noggrant så förstår ni nog mer allt hur jag upplever det här och hur jag tänker kring det jag tänker tala om. Jag förstår folks oro när det gäller min framtid och jag vet varför jag ska/bör vara försiktig. Tro mig – jag har tänkt på det här konstant sen jag blev singel, hösten 2019 och har planerat mycket väl. Inget av detta är bara ”hipp som happ-hittepå-blaj”, utan noga planerat utefter mina förutsättningar. Är det ok? Bra. Då kör vi så det ryker.

Som de flesta vet, som besöker den här bloggen ofta så går jag och drömmer om min egna bostad. Den ska helst – om jag får bestämma 100% själv och har turen nog att genomföra det, vara en nybyggd bostad från BoKlok. Den ska ligga helst någonstans i Skåne och vara i markplan med en gräsmatta stor nog för en Grand Danois. Dock finns risken att det aldrig kommer bli av. Att få ha en egen bostad som jag köpt själv för egna ihop-sparade pengar tack vare ett heltidsjobb med den lön som krävs kanske aldrig kommer? Men om det gör det, så planerar jag rimligt, men också högt. Frågan är om det är för högt, orimligt eller helt enkelt bara totalt fantasilöst? Eller totalt rimligt. Allt det där ska jag prata, och tjata lite mer om i det här inlägget.

För att köpa en bostad behövs en fast och stadigvarande inkomst.

Vad är då det? Jo, ett heltidsjobb så klart. Eller en miljonvinst och/eller massa miljoner på banken, men det är ju mindre troligt för de flesta människor. Och garanterat för mig. Jag är urfattig 😂! De flesta har istället ett jobb som betalar tillräckligt för att man ska kunna amortera, betala ränta, avgift till sin förening samt driftkostnader som krävs för att bo i en bostad och leva ett bra liv. Dessa är el, vatten, värme och sophämtning gissar jag som ingår i driften. Vissa räknar även med bredband, hemförsäkring och parkering.

Det heltidsjobbet jag är ute efter är ett inom programmering, helst som frontend webbutvecklare, då jag har upptäckt rätt så rejält att det är där jag hör hemma bäst. Det är det jag kan bäst, är mest självgående och har stört självförtroende inför. Mer backendutveckling är inte för mig i dagsläget, utan design är lättare och mer hanterbart utifrån mina förutsättningar från utbildningar och andra erfarenheter. Kanske i framtiden, när jag jobbat massa år och kanske återfått min hälsa kan jag ge mig på mer tuffa bitar inom programmering, men det återstår att se. För mitt första jobb vill jag absolut ha något främst inom frontend.

Ett sådant jobb betalar oftast minst tre tusen kronor över medellönen i Sverige (2021). På några ställen är ingångslönen istället några tusen under det. Sen brukar man oftast få några tusenlappar till och det är inte ovanligt att man tjänar lite under brytpunkten för statlig inkomstskatt efter bara 3-4 år som utvecklare. Under förutsättning att man bytt arbetsplats, startat eget eller bara har ett högt timarvode på konsultbolaget man jobbar på som man sedan får behålla en större del av.

Att jobba som utvecklare är ett (enligt mig) ett väldigt högavlönat yrke. Det är högavlönat, även vid ingångslöner för mig eftersom jag har spenderat i stort sett hela mitt liv utan en hög, stadig och fast inkomst. Oftast har min inkomst bestått av grundbeloppet + bostadstillägg man får i en sjuk eller aktivitetsersättning, aktivitetsstöd, absolut lägsta akassan man kan tänka sig eller en halverad lön, som är mindre än hälften av medianlönen i Sverige. Allt som är över det hade gjort mig till en kung. I alla fall så länge jag var ihop med Henrik och delade alla utgifter rättvist med honom när vi var ett par. Så är det inte längre och nu har jag en ny budget som kräver lite mer. Och jag har kanske blivit lite girig när jag insett hur billigt (och smart) leverne kan göra att man får mer pengar över varje månad beroende på lön och utgifter man har i ett boende. Det blir väl så när man planerar att leva sitt liv som jag gör. Utan barn, utan dyra hobbies och utan bil.

Är det orimligt att vara ekonomisk i den här moderna världen?

Ibland när jag pratar om mina ”massiva och orealistiska” framtidsdrömmar så får jag höra att det är normalt att bo litet om man är singel. Och ja, jag förstår ju varför. Massivt och orealistiskt dock är enligt mig en bra bostad och en fast inkomst som täcker mina utgifter och ett högt sparande, tillåter mig att ha råd med Grand Danois och gör att jag kan leva mitt liv som jag vill. Väldigt orealistiskt och massivt alltså. Dock är ändå argumenten jag får höra dessa lite väl för ofta så jobbiga:

  1. Hus är bara för barnfamiljer, eller åtminstone för par som planerar för det.
  2. Varför ha ett kontor, liksom? Det är ju bara onödigt om man bor själv. Skit i pandemitider, kontor/gästrum/extra rum behövs inte om man bor själv!
  3. Varför bo i markplan och skotta snö när man kan bo på X våning och ta hissen?
  4. 15% kontantinsats är mer än normalt – satsa på det!
  5. Spara 10% av din lön, det är super rimligt. Något annat går ju inte, eller hur?

I min budget och så som jag planerar att leva så undrar jag då var resten av alla pengar försvinner? Vad gör människor med sina pengar efter att alla räkningar är betalda och sparandet är undansatt? Jag menar, jag planerar inte att lägga flera tusen i månaden på kläder, skor, alkohol, restaurangbesök, resor etc. Så vad ska jag då göra med de pengar som potentiellt blir över för att jag har låga utgifter och bor billigt? Att spara dem verkar ju olagligt med några jag pratat med, då det räcker att spara 10% av sin nettolön… Det låter galet för min del. Galet LITE att spara undan d.v.s.

I mina sjuttioelva olika beräkningar jag har gjort för alla potentiella bostäder jag kan komma i att bo i om jag köper något av BoKlok säger att jag utan konstigheter lätt kan spara undan 40-50% av min lön – efter att allt är betalt! Men det går ju inte. För det får man ju inte… Nä, de pengarna ska läggas på bilar och allt annat jag nämnt innan som jag inte tänker lägga pengarna på. Detta är också beräknat på vad man kan tjäna som utvecklare i olika stadier. Det är inga städare löner vi pratar om här. Eller halva löner heller. Eller sjukersättningens basbelopp. Det är en rimlig lön för ett rimligt jobb som utvecklare. Och de tjänar ofta mer än genomsnittet. Särskilt som konsulter. Något jag gärna hade velat bli. Jag kommer inte köpa en bostad om jag inte har råd med det. Och jag kommer heller inte leva över förväntningarna. Sparsamt, hållbart och klimatsmart. Det är vad jag planerar för. Och tänker leva efter.

Min ekonomi förr och nu.

När jag var som fattigast förr i tiden, då jag hade aktivitetsersättning och bodde med killar som ”snodde” mina pengar varje månad, så var läget så att jag potentiellt kunde spara undan ungefär 2500 kr. Hade jag bott själv istället för att vara sambo med dessa nötter, så hade jag sparat alla de pengarna varje månad. Det var mycket att spara just då, men alla de pengar gick åt. På fika, onödiga prylar och kläder jag sällan eller aldrig använde. Jag ville spara dem, för att köpa Grand Danois, men det blev aldrig av – för jag fick aldrig råd.

Egentligen var det lite tur, för att ha råd med Grand Danois när man har bara två tusen eller så kvar i månaden funkar ju inte. Inte när risken kan finnas att hunden blir akut sjuk etc. Några sådana pengar hade jag ju inte då. Eller ens nu. Någon ville ju alltid ”hitta på något” och därmed försvann de pengarna snabbt på skit som egentligen inte behövdes. Visst var det väl trevligt att käka tårta nån gång i veckan på ett fik, men jag hade hellre suttit hemma och ätit potatis och sett på TV om det hade inneburit att mina pengar varit kvar. På den tiden var jag lättare att övertala, och det ångrar jag idag.

Å andra sidan är jag dumsnål med mina pengar nu, så det där går liksom inte längre. Jag har lärt mig min läxa tack vare de åren. Nu är jag jätteduktig och planerar starkt alla inköp jag gör. Behöver jag inte något, så köper jag det inte. Oavsett hur mycket det kliar i fingrarna. Alltså går jag med vinst varje månad – så länge min inkomst är mer än bara täckta utgifter.

Nu med min skitlåga a-kassa så är läget mer så här: Köper jag något för x kronor så går jag back med x kronor. Så är det ju inte om man sparat undan och har en budget där man kan göra lite som man vill. Har man lagt ett par månader för att köpa en särskild sak så har man ju råd med det när pengarna finns där. Likaså är det ju också när man har ”mycket” pengar över när alla räkningar är betalda, matpengar finns och man lagt undan en lämplig summa till sparande i någon form. Då går man ju inte back på samma sätt. Idag gör jag det, så därför spenderar jag typ inget. Jag kan bara inte.

När jag har haft det så har jag också planerat mina inköp. Det jag brukar unna mig är hårklippning, 3-4 ggr per år och ofta sushi i samband med det och kanske en beställning av något online för några hundralappar nån gång per år. Det är min verklighet. Jag unnar mig inte mycket. Sushi, då, 4 ggr på ett år kanske, nått restaurangbesök i halvåret utöver det då och jag köper i princip aldrig kläder. Det jag köper håller i många år. Dock måste jag snart köpa fler hoodies, för jag har två som har hål i muddarna. De tröjorna har jag haft i minst 6 år tror jag.

Jag tror jag lägger kanske mindre än 1000 kr per år på kläder om ens det. Det är nog lättare att säga att jag lägger kanske 2000 kr på kläder på en 3-4 års period. Skor var tidigare 1000 kr per år ungefär, men de skor jag använder nu har jag använt i typ 3 år nu, och går in på mitt fjärde. Jag har helt enkelt inte haft råd att köpa nya skor. Eller lust. Året i Arlöv med Majken tröttade ut mig rent ekonomiskt också och även om jag var snål med mina pengar då också skedde stort slöseri, bara för att katten (och jag) skulle ha det bättre, utan att något hjälpte egentligen. Det som hjälpte var att flytta därifrån.

Och sen vill jag inte ha sjuttioelva par skor här heller. Det räcker med ett par gympadojor och ett par vinterskor. Nått mer behövs inte. Jag spenderar mer pengar på min VPS ungefär än andra prylar och några hundralappar går åt till streamingtjänster samt parkering och laddning av bilen. Men det är inte ”unnande”. Det är rena utgifter. Men annars är det sällan jag unnar mig saker. Jag har bara inte råd och som sagt, även om jag hade haft det så köper jag bara OM jag har behov av det. Inte annars.

Men jag behöver inte det där ”unnandet” på så vis. Jag trivs ju så bra hemma. Jag lägger hellre mer pengar på en god middag jag gör hemma än köper kläder och onödiga prylar. Det är alltså viktigare för mig med en god middag hemma än kläder. Jag drömmer liksom om att ha hel kyl och frys och fylla frysen med bär och grönsaker. Det vill jag lägga pengarna på! Jag tänker mer på det än att ha kläder för alla tillfällen i garderoben. Jag går aldrig på fest och när jag gör det brukar jag inte behöva klä upp mig. Jag behöver inte vara fint klädd, feminint klädd ens till ett potentiellt jobb så jag behöver inte alla dessa skor, klänningar och annat mög man brukar tvingas till som normal tjej. Något jag heller inte är och min garderob är väldigt minimalistisk den också. Jag har kläder för ungefär 10 dagar eller så. Möjligtvis två veckor. Sen är det dags att tvätta. Och jag avskyr feminina kläder! Undantaget är stora t-shirts jag köpt med bred hals. De gillar jag, men inget annat. Blä!

Bara faktum att jag har bil är en lyx i sig! Och jag delar den kostnaden rättvist mellan mig och Henrik, och därför ”har jag råd” med bil. När jag flyttar vidare tänker jag inte ha egen bil igen, om inte framtida jobbet betalar eller jag köper en kontant. Jag vill så klart ha bil, det är så jävla trevligt men det är för dyrt. Nej, jag tänker ta tåg och buss när jag bor själv igen. Om det nu inte är så att jag och Henrik bor på samma ort, eller nära nog att vi kan dela på kostnaden för den även då. Det hade varit helt ok. Jag älskar dock att ha bil, men det är för dyrt om jag hade stått för den kostnaden helt själv.

Jag vill inte direkt sitta här och prata siffror och löner, men jag bara undrar… Om man planerar att vara ekonomisk, d.v.s. spara pengar där man kan, betala av sitt bolån och andra lån så snabbt som möjligt och kunna spara 40-50% av sin nettolön utan att det märks i plånboken – varför är det så himla orimligt? Varför är det så konstigt? Jag vet att det finns människor där ute idag som tjänar ok, men ändå kan lägga minst 10k i månaden på aktier varje månad och lätt spara upp till en miljon på bara några år. Varför är det så himla konstigt? Jag förstår inte. Är det för att majoriteten av alla människor lägger så många tusen i månaden på kläder, öl och restaurangbesök att det bara inte finns pengar kvar sen att lägga på sparkontot, eller har jag missat något? Varför måste jag vara som alla andra i den aspekten? Bidra till mer onödig konsumtion? Det känns ju bara dumt. Och nog för att jag gillar teknik och prylar, men även det köps in så hållbart som möjligt. Jag vill ha möjligheten att köpa en ny mobil varje år, även om jag egentligen inte ser nått syfte med det om ni förstår vad jag menar? Min iPhone 11 ska jag behålla tills Anton kommer och det lär dröja tills jag köpt min drömbostad och har fast jobb. Jag har haft den telefonen i två år. Totalt rekord. Aldrig haft en och samma telefon så länge och det känns skönt.

Varför ”måste” man bo litet om man är singel utan barn?

Jag vill i framtiden bo så stort jag bara har råd med. Om det blir en (liten) tvåa, en lagom stor trea, en fyra eller ett radhus på fem rum och kök återstår att se. Jag vill bara ha ett så stort boende som möjligt och jag tycker inte det är konstigt. De som vill bo litet, får absolut göra det! Jag tvingar inte dem att hyra slott direkt… Jag är bara en sån som gillar yta. Ettan jag hade i Arlöv skaffade jag bara för att det var det enda jag trodde jag hade råd med. Det visade sig ju att jag inte hade råd med den heller och där var hyran väldigt billig jämföres med andra nybyggda bostäder i samma storlek. Dock dyrt om man tänker att man kan bo dubbelt så stort i en tvåa för samma peng. För några tusenlappar till med 30% kontantinsats på ett radhus i rimlig peng så kan man bo på nästan 120 kvm för typ 9000 kr – inklusive driftkostnad, amortering, avgift och ränta! detta gäller ju kanske inte för de som köper villor för många miljoner, men det finns hus där du kan bo för 9000 kr. Eller billigare. Om man då är själv och snålar med energianvändningen. En person behöver ju inte tvätta tre maskiner dagligen etc. men det behöver kanske en barnfamilj med två vuxna och ett par ungar. Dock har jag ingen aning om vad en rimlig el och värme räkning är för en person i hus eller radhus är, för det kan skilja rätt rejält så jag gissar lite där. Dock självklart bundet el-avtal där det är möjligt, att ha rörligt elpris är bara korkat i min mening.

Några jag känner, jag ska inte säga vid namn, men det finns nog också ett stort mörkertal tycker att jag är galen som vill bo större än en tvåa. Detta för att jag är singel och inte har barn. Det finns ingen de känner som bor större än så om de inte är ihop med någon och har barn så klart – då får man bo i ett mega-hus om man vill. Men inte om man är själv. Jag har också hört detta från folk som själva bor ensamma i mycket större hus än jag själv planerar. Jag är galen som vill bo själv och stort. Nej, då ska man bo litet. Det är typ som om att allt är ok – för alla andra, men jag som är ”whatever”, får inte och ska inte ha samma möjligheter. Jag har förmodligen fel, men jag upplever det verkligen så. Jag har ingen rätt, men alla andra har rätt till en normal bostad och ett normalt liv med en bra/normal inkomst. Jag förstår inte det.

Detta är mest (antar jag) för att bostäder är dyra att köpa idag, men ingen verkar förstå att jag är så jävla ekonomisk i mitt tänkande här att jag tänker inte tvinga in mig i en liten bostad bara för att jag kan – eller för att jag är tvingad till det? Det är också lite som om att jag säger gång på gång som ett exempel – jag vill flytta till en liten lägenhet i Nyköping! Och så tror dem jag pratar med att jag menar att jag vill på i en 7 rums etagelägenhet på södermalm för 8 miljoner. Med tillhörande betjänt och hushållerska. Eller vad det nu kan kosta? Nej, det är liksom inte det jag säger… Med tvingad så syftar jag på att singlar inte ”förtjänar” att bo större än på typ 50 kvm som vissa då anser. Fast jag känner folk som flyttat in i radhus och hus själva utan att någon har klagat på deras val. Men ok då. Vi leker lite med tanken.

En tvåa på typ 50 kvm, bostadsrätt i vilken storstad som helst kan lätt i ett bra område gå på 2 miljoner. Det är inte nått konstigt idag. Det är dyrt kanske, javisst. Men det finns orter – nära dessa storstäder, som har pendlingsmöjligheter och alla andra bekvämligheter man kan behöva, där en lägenhet i samma storlek kan kosta hälften så mycket. Dem finns och dem går att få tag på utan att behöva köpa i ett ”sämre” område eller dålig standard på bostaden. Hade jag behövt köpa mig något så litet och så billigt så hade jag ju inte sökt mig till centrala Malmö, Göteborg eller Stockholm exempelvis. Det har jag nämnt innan också att det är inte viktigt för mig att bo i en storstad. Jag behöver inte bo i Malmö exempelvis i framtiden. Hade jag flyttat närmare familjen som jag funderat på så hade jag flyttat med pendlingsavstånd på typ en timme, och absolut inte i centrala Stockholm. Knappt ens en förort, liksom när man kan spara miljoner på att bo utanför Stockholms län.

Så länge jag har mycket grönområden där jag bor, tågstation och stad/regionbussar samt gångavstånd till dessa och nära till typ en ICA Kvantum eller nån annan större butik så jag lätt kan storhandla så är jag rätt så nöjd. En till bonus vore så klart gångavstånd till ett bra centrum, eller köpcentrum. Jag hade faktiskt också velat ha nära till asiatiska butiker, så man kan handla såna saker väldigt billigt. Köpa 5 kg ris för 100 kr eller vad det kan kosta, liksom. Vore inte det trevligt? Men det är bara bonus. Det är liksom viktigare i så fall att jag kan beställa hem mat från Coop eller ICA och få all mat jag behöver fram till dörren, och det kan man få i stort sett överallt i dagsläget. Även på mindre orter.

Oavsett bostadstorlek i framtiden så planerar jag ju att fortsätta stanna hemma mycket, och helst även jobba hemifrån om den möjligheten uppkommer. En bra arbetsgivare förstår hur viktigt det är med hur individer presterar och hur flexibel man behöver vara för att måna om sina anställda. Jag presterar sämre på ett kontor – helt klart och nu under pandemin har jag nog aldrig varit så produktiv. Likadant var det när jag jobbade hemma på Funkibator. Det sättet passar mig absolut bäst och då funkar det också mycket bra att ha husdjur.

Egentligen också när man tänker efter så har jag samma princip när det gäller alla typer av framtida bostäder för min del. Jag menar, jag tänker inte satsa på en tvåa i första hand om jag har råd med en trea, fyra eller ännu bättre ett radhus. Dock är en grej lite mer konstigt och det ska jag tala om härnäst.

Varför betala 9000 för en liten tvåa, när du kan bo i radhus för den summan?

Jag har tänkt på en grej till. Vi fortsätter dock på nybyggda bostäder, bara för att jag gillar det och det är inte omöjligt att om jag hade hamnat i en hyresbostad istället för en bostadsrätt på X kvadrat, så vill jag göra en liten poäng här med utgifter och kostnader för olika bostäder.

Om man leker med tanken att mitt enda alternativ är att bo i en tvåa på ca 50-55 kvadrat som är nybyggd. Hyran för denna bostad är ungefär 9000 kr. Det är ett snittpris, för jag håller lite koll på vad nybyggda bostäder kostar i Skåne. En liten tvåa på typ 40 kvadrat kanske går på 7500 eller nån tusenlapp till, men nu tänker vi på lite större tvåor, så man slipper känna sig totalt instängd. Är det ok? Bra. Då kör vi.

Att betala 9000 kr för en hyreslägenhet på 50+ kvadrat känns dyrt som fan. Att däremot i ett nybyggt radhus på typ 60-65 kvadrat mer än den tvåan och få betala 9000 kr – inklusive amortering, ränta, avgift och driftkostnad känns ju billigt. En kostnad som för övrigt kommer sänkas för varje år tills huset är avbetalt. Med bra planering, rent ekonomiskt kanske den utgiften är 6000 kr när lånet är avbetalt 10-15 år senare? Under förutsättning att föreningen inte höjt avgiften så klart för mycket. Med hyreslägenheten kommer den bara bli dyrare och dyrare med tiden. Om 5 år kanske hyran är 11000 kr – för en tvåa! Pengarna för hyresrätten går ju inte in i din egen ficka heller, utan till hyresvärden. Men jag ”får ju inte” bo stort, så det är ju bara att glömma, eller hur? Jag tycker det är helt galet. Jag tänker – om jag har möjlighet och tur att få ett jobb som ger mig lånelöfte och en bank som ger mig ett bolån, så tänker jag köpa mig ett radhus om det går. Annars blir det ju liksom en mindre bostad, och det är i så fall ok. Jag planerar ju för precis allt, även om jag hoppas mest på största bostaden jag kan få till ett rimligt pris.

Det är bara galet tycker jag att folk inte kan förstå att jag gillar ytor. Rum, är lite skit samma, men yta är nått jag bara älskar. Innan jag blev helt förälskad i nybyggt för massa år sen så var drömmen typ att bo i en lägenhet som i filmen ”Ghost”. En lägenhet på 100+ kvadrat eller nått där allt bara är i ett och samma rum eller så 😍. Det var liksom drömmen när jag växte upp. Typ en New York Studio Apartment som fanns i ett industriområde. Det finns många exempel på det, men här i Sverige finns ju inga såna bostäder vad jag känner till. Plus att nu är jag så kär i nybyggt, så är ungefär noll intresserad av något annat. Om det inte blir total katastrof så klart och jag inte får genomföra mina mål och drömmar. Mer om det scenariot senare.

Jag vet redan hur jag hade bott om jag köper radhus

Jag har skrivit om det här tidigare också, men jag säger det igen. Jag utgår så klart från en BoKlok bostad oavsett vad jag säger här, så ni vet – eftersom det är det jag vill satsa på. Största sovrummet på ovanvåningen blir mitt sovrum. Anton ska ha sin säng där också och Majken ska ha nån klätterställning ifall hon vill ligga där inne på natten. Näst största blir kontor och studio. Jag vill ha en Green Screen där till foton och YouTube inspelningar jag planerar. Tredje största blir gästrum där min nuvarande säng blir agerande gästsäng. Det rummet är på ca 9 kvadrat. Det minsta rummet blir kattrum till Majken + fler eventuella kattkompisar till henne. Hade jag inte haft katt hade det blivit studion istället skulle jag tro. Det rummet är på dryga 7 kvadrat. Jag har FYI för lite kläder för en walk-in closet, ifall ni undrade så det är inte ett alternativ för mig. Och för lite prylar i övrigt. Jag lever faktiskt väldigt minimalistiskt nu och planerar att göra det för evigt. Var sak har sitt syfte och plats, liksom! Jag varken vill eller behöver ha kläder för en hel månad, fester eller annat och jag behöver inte ha sjuttioelva kopior av allt. Det jag lär ha ”för mycket av” lär bli typ Mason burkar, matlådor och skålar, men annars lär jag hålla det väldigt minimalistiskt. Precis som idag. Så det kommer nog bli största bekymret. Fylla 5 rum och kök med prylar jag inte har. Oh, the horror… 😂.

Planlösning över ett BoKlok radhus, 117 kvm 5RoK

På nedervåningen så hade ena delen av vardagsrummet blivit tv rum och den andra nån slags myshörna där jag kan sitta och läsa böcker, rita eller spela spel på paddan om jag känner för det. Köket är ju stort nog för ett bord med 6 platser, men jag lär nog behålla mitt lilla kvadratsmarta bord jag har idag och ha så stor yta som möjligt i köket istället, så vovven kan gå omkring medan jag lagar mat utan att det blir trångt. Sen när man har fler gäster är det bara att veckla ut bordet så kan 6-8 personer lätt få plats där. Jag gillar verkligen inte trånga utrymmen, eller när det är för mycket prylar på en större yta. Jag vill se yta så långt ögat kan nå ungefär, även i en bostad. Detta utan att vara omöblerat så klart. Ni fattar nog vad jag menar.

Jag har alltså redan planerat hur jag vill ha det, vilket innebär att jag kommer använda alla rum i stort sett dagligen. Gäster har jag ju dock sällan, så det är väl undantaget, men förhoppningsvis kanske det kommer ske oftare i framtiden? Då är det ju inte dumt eller onödigt att bo så stort heller. Jag tycker i alla fall inte det. I mitt huvud är detta fullkomligt rimligt. Som sagt, jag planerar ju att vistas i mitt hus – mycket! Drömscenarion för mig är ibland att slippa lämna bostaden på flera dagar. Beställa hem allt etc. Undantaget är ju så klart när framtida vovven behöver promenader dagligen 😉. Jag älskar att vara hemma! Jag är super introvert på det sättet. Jag älskar verkligen att vara i min bostad. Jag förstår dock om det finns personer som bor i massiva hus men som kanske aldrig går in i 3 av sina rum exempelvis. Då är det ju så klart lite onödigt att bo för stort, men jag har planerat rätt så detaljerat så att huset nyttjas på rätt sätt på i stort sett daglig basis och då känns det som en bra plan för mig.

Men städningen då? Och snöskottningen?

Ja, det här kanske man borde nämna lite kort. Jag har ju fibromyalgi och är av den anledningen väldigt stillasittande. Dock så är det ju så att när jag väl flyttar ifrån Henrik för gott så planerar jag att ta tag i min hälsa – rejält! Då är det typ slut på processad mat till vardags. När vovven kommer blir det dagliga promenader på säkert 30-60 minuter etc. Hur ska jag då orka städa ett eventuellt radhus på 117 kvadrat när jag då knappt orkar någonting nu? Ja, det är ju rätt simpelt.

Jag vet av erfarenhet när jag har ätit bättre under ett par veckor att jag mår bättre, orkar mer och blir piggare. Detta är inget jag dock har gjort under längre perioder, för att det är något jag har kommit fram till att jag bara kan göra om jag är helt själv. Det är en av anledningarna till varför jag prompt vill bo själv och vara mer själv efter att jag inte bor med Henrik igen. För att jag måste ta tag i min hälsa och det går inte när vi umgås för mycket.

Vi influerar varandra för mycket till att vara ohälsosamma. Det är ett mirakel att vi börjat äta bättre och minskat ner på fettintaget, men det käkas ju onyttigt flera gånger i veckan och jag väger fortfarande 10-15 kilo för mycket och de försvinner inte så länge jag bor här. Det är bara så det är. När jag bor själv igen så är min hälsa nummer 1, både mentalt som fysiskt. I och med att jag planerar så långt i förväg för det så kommer jag vara mer redo för det också. Jag ska inte ha några sömnproblem när jag bor själv igen. Allt ska liksom hamna under kontroll och jag ska se till att det blir så, för jag kommer ha verktygen för det.

Jag hoppas att du tror på mig, håller tummarna för mig och litar på att jag tänker genomföra detta när det väl sker.

Snöskottning för övrigt betalar jag nån annan att göra, köper en robot som fixar gräsklippning eller så bor jag bara kvar i Skåne där snön sällan kommer och stannar längre än några dagar oftast. Så jag tror det är lugnt. Med den inkomsten jag kommer ha och det både klimatsmarta och ekonomiskt smarta livet jag kommer leva så är det inte några problem för mig att betala någon för gräsklippning, snöskottning, målning av hus och väggar samt rörmokare när det kommer behövas. Är det förstått? Jag väljer ju nybyggt först av den anledningen också – för att slippa renoveringar och annat skit. Och jag sparar undan pengar för att just ha råd att betala nån annan för att göra grovjobbet, så jag slipper. Problem solved!

Är jag vuxen och min egen, eller är jag fortfarande under någon annans kontroll?

Vad jag syftar på här är – jag är snart 40. Jag har snart levt kanske halva livet eller så. Trots det så finns det människor i min närhet som har ”åsikten” att jag inte har rätt till att dels bo själv, dels ha hund. Ha ett heltidsjobb och leva mitt liv på det sätt jag önskar. Jag ”har inte rätt” att bo stort, fast jag vill. Jag har inte rätt att ha hund när jag kan ha barn istället (som jag aldrig velat ha), jag bör nöja mig med en låg inkomst och aldrig ha en framtidsdröm om att bo själv eller bara ha ett boende jag köpt för mina egna pengar. Jag förstår inte. Det är som om vissa fortfarande ser mig som ett barn som inte kan ta hand om sig själv. Att sätta in mig på ett LSS boende eller nått vore det absolut bästa enligt en del, så de kan hålla koll på mig och ”hjälpa” mig med allt. Fast jag inte behöver den hjälpen… 🙄. De tror jag är någon som inte kan betala sina räkningar och har noll kontroll över sina pengar. Allt det där är inte jag. Jag är tvärtom allt det där och jag har fått lära mig det den hårda vägen.

Idag är jag så skötsam med mina pengar och planerar inköp väldigt noga och betalar alltid räkningarna i tid. Trots detta så känns det ändå som om att mina mål och drömmar – som egentligen bara är en normal grund att stå på med en bra bostad, en fast inkomst som täcker utgifter och sparande samt istället för barn – husdjur inte är något som är ok för mig att ha. Varför får inte jag ha det, om alla andra får ha såna drömmar? Jag förstår verkligen inte det… Det är som ett enda stort missförstånd. Och det är garanterat bara ett missförstånd och något jag har fått för mig. Och hur mycket jag än förklarar så är jag ändå den tokiga som vill köpa lägenhet snart.

Sen förstår jag ju självklart dem som vill att jag är logisk och försiktig i det här. Jag fattar ju att banker har svårt att ge mig bolån och/eller lånelöfte medan jag fortfarande har provanställning och att det smarta är att vänta tills man jobbat ett par år på samma ställe innan man köper något, men jag orkar inte vänta. Jag vet vad jag söker och när jag har fått det så är det bara att köra på. Det bottnar lite i också att jag är snart 40 och har typ bara slösat bort mitt liv och jag orkar inte slösa bort mer tid. När jag vet att jag har en bra arbetsplats, eller tillräckligt bra för att jag ska orka med de första åren så vet jag det och det borde visa sig väldigt snabbt efter jag blivit anställd där om det är rätt ställe för mig. Om inget annat så tänker jag tvinga mig själv att få allt att funka, så jag kan köpa bostad nu och inte om ytterligare 3 år.

Jag tänker liksom inte vara inneboende hos Henrik för evigt heller och jag vill undvika att flytta mer. Därför tänker jag satsa snarast möjligt på min egna bostad. Och den vill jag helst ska vara köpt av mina egna pengar. Svårare än så är det inte. Men jag förstår dem. Det hade varit annorlunda om jag var 10-15 år yngre, bara gått en utbildning och redan haft jobb. Då hade jag haft mer tid över att inte stressa fram något, men tiden rinner förbi och det suger för mitt psyke att veta att jag slösat bort i stort sett hela livet på ingenting och kämpat i onödan för nått jag inte kan eller förtjänar att få. Har man varit i min situation så borde man förstå mer och det stör mig att fler inte förstår verkligen hur jag upplever det här. 40 år och nu fattar man vad livet bör/ska innehålla? Det är en galen känsla. Sen jag flyttade hemifrån 2001 så har jag kämpat för att få ett jobb, en rimlig inkomst och en bra bostad. Inget har blivit av. Jag bor ”bra” och har bott bra, men inget har varit ett långsiktigt, riktigt bra boende. Och jag har aldrig haft råd med Grand Danois heller. Det är otroligt ledsamt. Vi flyttade in i denna lägenheten för 4,5 år sen i ren panik, trots att lägenheten behövde renoveras, och det märks av rätt rejält nu att man kunde ha bott fräschare om man väntat lite. Men vi hade våra anledningar och så blev det med det.

Bristen på ett jobb efter examen är inte mitt fel… Hoppas jag.

För att jag ska kunna nå mina mål krävs ett jobb. En fast anställning. Jag trodde jag skulle få jobb utan att lyfta ett finger, för det var det alla sa till mig. Jag är tjej som vill bli utvecklare. De kommer dra och slita i dig. Du kommer få jobb så jävla lätt. Men 8 månader eller så efter examen så är jag fortfarande utan jobb. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här, men så blev det. Nu börjar det vända lite, för jag har fått göra tre arbetsprov på raken för tre olika konsultbolag, så jag hoppas på att något av dem säger ja, så jag äntligen kan börja jobba snart. Men risken finns att jag aldrig får jobb som utvecklare och då faller alltihop. Men då finns en annan backup plan, så jag har planerat (och budgeterat) för det också. Jag bara hoppas att jag slipper den varianten i framtiden.

Den varianten, för den som är nyfiken är att jag helt enkelt bor i en hyresrätt någonstans till en så rimlig peng som möjligt. Förmodligen en större tvåa(minst 50-55 kvm) eller mindre trea(helst inte undre 70-ish kvadrat) som är så billig som möjligt. Eller om det då blir en nybyggd hyresrätt, som jag skrivit om innan. Då är det inte säkert att jag kommer kunna skaffa Grand Danois heller, för det lär jag inte ha råd med om det blir så. Orsaken är ju för att enda anledningen till varför jag tror att det kan bli ett permanent boende i en hyresrätt i framtiden är för att jag aldrig kommer kunna jobba heltid med något. Tjänar jag ungefär som jag gjort med mitt jobb jag hade på Funkibator så har jag råd att bo i en hyreslägenhet, men inte att spara undan massa pengar, ha Grand Danois eller ett annat framtida drömliv.

Sker det scenariot så är det för att jag har gått flera år utan ett jobb inom programmering, och bara har möjligtvis ett deltidsjobb inom något annat ”tråkigt” som funkar, men som skär bort allt som innebär en perfekt framtid för mig. Jag kanske hade lagt ner planer på att skaffa Grand Danois helt då, skaffat massa katter istället, eller kanske en annan hundras som är mindre och billigare i drift än en Grand Danois, men jag vet inte. Jag vill bara inte hamna där.

Det enda jag kan tänka mig om jag hamnar i en hyreslägenhet – utan ett katastrof scenario är om jag hamnar i en sån sits att jag måste akut flytta ut härifrån, eller om jag får jobb i Göteborg. Jag har stått i bostadskö där i över 10 år, så jag kan välja och vraka på lägenhet där. Då har jag i alla fall en lön, men måste tillfälligt bo i en hyreslägenhet tills min bostadsrätt är färdig att flytta in i. Det är en rimlig tanke, men jag hoppas också på att jag bara slipper flytta en extra gång tills det är dags, men om jag måste – så får det bli så.

Det kan också bli så att jag väljer att flytta in tillfälligt i en hyreslägenhet, fast jag inte vill flytta en extra gång bara för att jag vill bo själv igen. Det är jättebra att bo med Henrik, jag klagar inte ett dugg på det, men längtan efter att bo själv, ja den drar i mig rätt rejält. Men det är ju så jävla dyrt att bo i hyreslägenhet också, vilket gör att jag inte har någon vidare lust om jag inte absolut måste. Särskilt nu när man vill spara till kontantinsatsen… Min budget pajar helt inför att bo själv i hyresrätt vs att bo med Henrik superbilligt. Jag kan inte ha lägre utgifter än vad jag har hos honom. Det kommer ju ändras så klart när jag får jobb, men hyran höjs ju inte för det, men andra kostnader justeras så det blir mer rättvisa. Hade jag dock bott själv i hyresrätt så hade jag förlorat många tusenlappar bara i hyra och då tar det längre tid att få ihop pengarna jag behöver för en bostadsrätt.

Huvudsaken är att jag någon gång i framtiden, och gärna snart får möjlighet att köpa min drömbostad som är så stor som möjligt som jag kan ha råd med. Med lite tur och bra förutsättningar kommer det ske. Annars vet vi ju vad jag planerar inför också, så det finns noll anledning till oro.


Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊

%d bloggare gillar detta: