Att fokusera på att blogga…

Syftet med min flytt till wordpress.com var  av två mycket stora anledningar. Den första är att jag tröttnat på allt strul som webbhotell generellt har. Den andra är att jag vill ju bara blogga som sagt. Jag har ingen aning om hur det kommer gå men jag är i alla fall hoppfull.

För det första så känns det fantastiskt att ha valmöjligheter. Det här inlägget skrivs faktiskt från mobilen. Det har jag inte gjort på evigheter! Främsta orsaken till det är för att appen inte funkat för mig på skitlänge. Orsaken vet jag dock inte. Problemet dök upp när jag flyttade till mitt senaste webbhotell, egensajt.se. De har inte löst det och stängt mitt support ärende och det enda de vill (verkar det som) är suga ur pengar. Det känns skönt att slippa nu och framöver ska jag göra mitt bästa för att bara fokusera på att skriva. När jag inte gör det hoppas jag på att kunna jobba och återfå lite mer energi och när jag går ner i tid i januari och sen börjar plugga så hoppas jag också på att det ska gå fint att lära sig programmering.

Det beslutet jag tog när jag ville fokusera på programmering, byta karriär och sluta strula med webbhotell så har det ju hittills inte gått som planerat. Det enda jag gjort är bråkat med dem, betalat en massa (onödiga) pengar som jag inte vill spendera och fått huvudvärk av ilskan som ständigt brusar upp pga allt strul.

När man väl börjar tänka på det så är det inte så konstigt att jag börjar bli smått besatt av att bara ha saker omkring mig som bara funkar. Jag är så galet trött på strul! Giriga webbhotell, energitjuvar och allt annat jag drabbats av i år. Det är slut med det nu! Hoppas jag.

Framöver är det bloggande, lärande och roliga fritidsaktiviteter utöver ett jobb som gör skillnad. Och en glädje att jag kan skriva detta utan massiva felstavningar via mobilen…

Håll i slantarna! Ja, men hur då?

Just nu kliar det som fan i mina fingrar. Varför då? Jo, för att OnePlus 5T släpptes idag kl 15.00. Den kostar ca 5000 kr och klassas som en billig mobiltelefon. För billig är den, och man får en så kallad ”high end flagship” telefon för det priset. Ja, jag är smått besatt men det vet ni ju redan. I alla fall ni som känner mig och bryr er om mig och mina dåraktiga tankar och idéer.

Vad som behövs vs. vad jag vill ha…

Det jag behöver köpa till mig själv inom en väldigt snar framtid är detta:

  • Fler och/eller nya t-shirts
  • Hoodies, minst 2. De jag har börjar gå sönder…
  • En ny vinterjacka. Den jag har, har varit trasig i flera år och i år måste jag fan köpa en ny.
  • Ett par nya glasögon. Dessa beställde jag faktiskt idag. Mer om det nedan.
  • Alla sjuttioelva grejerna vi vill göra med lägenheten. Som tur var är de inte så akuta. Vi ska inte flytta på många långa år nu om vi får som vi vill.

Det jag vill ha, förutom det jag behöver ovan är ju som sagt en ny mobil. Det är en konstig tanke egentligen. Min Lenovo P2 funkar ju. Det är inget större fel på den. Inte egentligen. Den har sina fördelar. Största fördelen är batteriet. Det varar lätt i flera dagar för mig och många gånger på sistone har jag skitit i att ladda den om jag vet att jag inte ska iväg någonstans dagen efter. Jag får typ 5-6 timmars användande innan batteriet är nere på 50% sträcket såsom jag använder mobilen i dagsläget. En annan fördel är att den verkar ha tusen gånger bättre täckning jämfört med Blackberryn. Jag testade att ringa ett samtal inne i lägenheten för en stund sen, bara för jag orkade inte ut på balkongen och frysa. Då såg jag till min förvåning att jag hade full 3G täckning, eller vad det nu var som krävdes för samtalet. Dock fick jag inget svar, men det är ju nice att man hade full täckning för samtal. På Blackberryn när jag sitter vid datorn hade jag vanligtvis kanske en liten plutt när jag ringde och samtal bröts jämt. Ett stort störningsmoment! Nu kanske man slipper det problemet? Man kan ju i alla fall hoppas på det.

Jag kan i alla fall ändå inte släppa tankarna om en ny mobil. Men jag kan vänta och jag måste ju egentligen vänta. Fan, vad jag tjatar om det här! Vet inte hur många gånger jag nämnt det i bloggen nu, men alldeles för ofta känns det som. En ny telefon är det inte bråttom med heller. Det hade liksom bara varit trevligare med en telefon som är skitsnabb, tar bra foton (plus porträttfoton!), inte laggar och inte är för dyr.

Nya glasögon. Det tog bara 7½ år…

Jag har i flera år behövt byta ut mina nuvarande glasögon. Det är för att de börjar bli så pass repiga att de alltid är lite suddiga och det är jobbigt. Idag tog jag steget och började på allvar kolla runt på glasögon. På de flesta kedjor kostar ett par nya par runt 4000 kr inklusive diverse behandlingar och denna veckan är det så kallat ”Black Friday” rea. Jag har innan köpt alla mina glasögon på antingen Synsam eller Synoptik. Och sist var 2010. Då fick jag mina glasögon i födelsedagspresent och jag har varit supernöjd med dem sen dess. Främsta anledningen är för att de har inbyggda solglasögon. Det är en grymt fantastisk uppfinning och jag önskar jag hade haft det på alla mina glasögon tidigare. Nu tänker jag aldrig sluta med det.

I alla fall. Det slutade idag med att jag gick in på Specsavers hemsida och såg till min förvåning att de var sjukt billiga. De glasögon jag vill ha är såna som är så små som möjligt, rektangulära och gärna svarta. Det hittade jag där idag och jag bokade tid och beställde nya glasögon idag – för under 1000 kr! Helt jävla galet. Det hade kostat det dubbla om jag inte hade gjort det på rean de har denna veckan och även det hade varit löjligt billigt! Jag har ju hela tiden räknat med ett pris på minst 4000 kr men nu sparade jag alltså typ 75% av vad jag hade planerat att det skulle kosta. Det glädjer mig med tanke på att jag måste göra allt jag kan för att hålla i slantarna framöver. Särskilt med tanke på att jag än så länge inte vet exakt hur min ekonomi blir nästa år. Och kan glasögon vara så pass billiga så är det ju inga svårigheter direkt att köpa det oftare heller, men så länge de håller så är det huvudsaken. Jag köpte även till en billig försäkring ifall något skulle hända dem, även om jag vet att hemförsäkringen förmodligen hade täckt allt.

Dessa glasögon har jag beställt. Modell Adair för 395 kr inklusive glas på Specsavers! Bilden är en länk.

Mer tankar kring ekonomin de kommande åren

Den kan bli mycket sämre, lite förändrad (men sämre), rent skitdålig (om jag pluggar heltid utan CSN) eller mycket bättre än idag (om jag tar CSN när jag väl börjar plugga på riktigt). Min ekonomi hänger också mycket på om jag jobbar kvar på Funkibator. Det är mitt mål, men studierna är alltid viktigare då detta är en riktig möjlighet till en positiv karriärförändring! Maxat CSN lån spelar också mindre roll då CSN inte direkt påverkar min ekonomi nämnvärt. Att vara skyldig dem 100 000 kr eller 500 000 kr är liksom ingen skillnad. Det påverkar inte min förmåga att ha bolån, söka andra lån, spara pengar eller köpa en bil. Däremot tar det ju längre tid att betala av… Men får jag ett välbetalt heltidsjobb sen om ett par år och basinkomst kanske införs så kan man ju väldigt lätt betala av CSN utan att det ens hade märkts i ens plånbok på ett negativt sätt.

Jag är i det hela hoppfull och jag hoppas på att allt ordnar sig med det ekonomiska till sist så jag slipper oroa mig över allt sånt. Och det kommer lösa sig tids nog. Något annat tänker jag inte tillåta. Det enda jag måste försöka göra nu är att inte impulsköpa en ny mobil. Jag måste verkligen göra allt jag kan för att undvika det.

Även om det är så lockande….

Saker och ting börjar se lite ljusare ut.

När jag skrev mitt förra inlägg var jag nästan på gränsen till desperation. Sen dess har saker och ting blivit bättre. Jag känner mig dels inte lika ensam längre och det beror på flera olika saker. Sen har jag också släppt min besatthet kring iOS och Apple produkter rent generellt, vilket känns jätteskönt. Jag ska berätta varför nu och jag har ingen aning om hur länge jag babblar på.

Närbild på senaste sushin jag har ätit. Supergott! Taget med min Lenovo P2

Ensamhet – no more?

Orsaken till varför jag känner mig mindre ensam för närvarande är för att jag sen senaste inlägget har hittat på lite mer saker att göra. Jag har träffat en av mina kompisar, som också är frisör och ätit sushi med henne två gånger samt att jag också klippte mig häromaden hos henne. Dock bara en toppklippning så inget särskilt, men jag saknar verkligen att ha rosa hår och möjligheten till att ha andra roliga färger. Vi får se vad framtiden vill när det gäller mitt hår. Framöver vankas det också lite roligare saker och lite mer händelser så det är kul. Vilka de är kommer jag berätta om i efterhand senare. Om jag kommer ihåg att blogga om dem d.v.s.

Ingen mer besatthet kring Apple

Gällande iOS och Apple så försvann i stort sett alla besatthetstankar och idéer för någon dryg vecka sen. Samma dag som jag skrev ett väldigt irriterande inlägg på min engelska blogg så löste det sig. Min älskling hade läst det och blivit lite förvirrad av vad som stod och när jag hade förklarat att jag först inte var intresserad av en mobil med fysiskt tangentbord, men sen blev det och var glad över min födelsedagspresent så sa han att jag får låna hans gamla mobil han köpte i våras som en tillfällig mobil. Det är en Lenovo P2. En jättebillig, helt ok Android med 5100 mAh batteri, och det var därför min älskling köpte den. I mitt senaste blogginlägg på min engelska blogg förklarar jag lite mer om allting, så gå och läs det nu! Jag är i alla fall jättenöjd med den, men jag är grymt sugen på att skaffa mig en OnePlus telefon som nästa mobil. Det känns som om att den har allt jag har letat efter! När jag köper den återstår att se, för samma dilemma är kvar och det är att jag måste spara mina pengar och lägga så mycket jag kan på lägenheten istället de kommande åren. Därför får förmodligen en ny mobil, även om det är en billigare Android vänta. Och en tredje telefon på ett år får jag inte i present av min älskade älskling, så det är inte lönt att hoppas på att man får en OnePlus 5T i julklapp direkt.

Lite bättre hälsa, eller kanske en total inbillning?

I drygt två veckor eller något så har jag börjat ta extra vitamintillskott. Detta är för att personer runtomkring mig har tjatat och gnatat på mig att jag borde göra det och till sist har jag alltså börjat testa. Och jag är mycket skeptisk! Det jag har börjat ta är:

  • D-vitamin, extra stark dos
  • B12, särskild sort som gör att upptaget säkerställs mer
  • MSM och C vitamin ( i en och samma tablett)

Utöver detta så tar jag även min vanliga medicin vilket är Omeprazol för min Reflux sjukdom. Det är för övrigt asjobbigt med alla de här tabletterna. Jag hatar det. Jag känner mig som värsta knarkaren och än så länge har jag inte märkt någon direkt skillnad. I alla fall inget som jag upplever är nytt. Det enda som kanske kan nämnas att jag har haft för jävla ont i mina muskler på sistone. Varje kväll, och även på dagarna känns det som om jag ska dö, för all ork bara totalt försvinner från mig och det är svårt att gå, röra sig eller ens bara leva. Ok, kanske lite överdrivet men jag försöker få fram ett budskap här eller nått. Make a point. Vad det nu heter på svenska. Det är i alla fall tillfälligt bättre och det är skönt.

Värken jag har haft är dock inget konstigt. Det enda konstiga med det är att det har varat oerhört länge. Säkert en vecka, vilket är ovanligt. Oftast får jag sån värk efter att en stor grej har blivit överstökad. Men då brukar jag ha ont i typ en dag. Inte en vecka eller hur länge det nu har gått.

Första veckan jag tog tabletterna kände jag mig lite piggare än vanligt, men det gör jag inte nu och har inte gjort på typ nån vecka, så jag är väldigt skeptisk till att dessa extra pillren ska hjälpa mig att ha mindre värk, bli piggare och må allmänt bättre så jag orkar mer. Jag tror mer på att det är viktigare att äta bättre samt att ständigt försöka hålla sig motiverad. Typ istället för att käka massa piller så vill jag hellre stadigt äta en fiberrik kost sprängfylld med grönsaker och nyttig spenat eller nått i den stilen. Det tror jag är viktigare än något annat.

Jaja, tiden får avgöra hur man mår och om vitaminerna hjälper så fine. Då fortsätter jag med dem, men om jag om 3 månader inte märker någon direkt skillnad på mitt välmående så är det experimentet officiellt över. Enda jag tänker fortsätta med i så fall är B12, men i så fall kommer jag ta det i annan form och mer sällan, för man behöver inte ta det dagligen vad jag vet. Tidspressen är ju att varje burk med tabletter varar i ca 3-4 månader om jag fortsätter ta dem dagligen och i dagsläget så tror jag absolut inte att det kommer göra någon skillnad alls för mitt välmående. Eller för min fibromyalgi.

Som sagt. Jag är skeptisk.

Livet just nu. Ensamhet är en ny känsla.

För första gången i mitt liv känner jag mig ensam. På riktigt. Eller något i den stilen. Förhoppningsvis är detta något som är ytterst tillfälligt och en del av er som läser detta tänker säkert att jag får skylla mig själv.

Jag får skylla mig själv för att jag valde att flytta bort från Växjö, där jag hade mina kollegor och ett par vänner nära till hands som jag kunde träffa praktiskt taget så ofta jag ville. Jag får skylla mig själv för att jag ”valt” att avsluta lite vänskaper, även om några avslutades lite väl fel. Jag får skylla mig själv att jag nästan valt att ”isolera” mig och vara hemma istället för att vara i centrala Malmö och utforska stan mer än nödvändigt och jag får skylla mig själv för att jag är introvert och blivit smått besatt av Apple produkter och videoklipp på YouTube som handlar om dem.

Jag är som jag är, men å andra sidan tror jag det här är tillfälligt. Som tur var har jag min älskling och nu ska han inte iväg på fler jobbresor förrän kanske någon gång nästa år. I år har vi varit ifrån varandra i totalt 3 veckor. Därför valde jag med flit att inte ta min höstvecka i år. Min höstvecka är den tid på året då jag någon gång under hösten väljer att åka ensam upp till Stockholm för att träffa min familj och vänner jag har där uppe samt umgås med hundarna som uppfödaren har. I år skiter jag i det av flera anledningar. Eller egentligen bara av två anledningar. Inte tillräckligt med semesterdagar och jag vägrar vara utan älsklingen i en hel vecka till – även om jag har fullt upp med att träffa vänner och familj!

Sen är det ju lite svårt att skaffa kattvakt för tillfället när man vill iväg eftersom jag inte känner så många här nere längre. Jag har kännedom om många, men jag har tappat kontakten med de flesta av bra anledningar. Därför blir det lite svårare för närvarande att bara åka iväg när man känner för det, för att man dels då inte hittar kattvakt på samma sätt och dels för att ingen av oss vill åka ifrån varandra något mer nu på ett bra tag.

Jaja, det går över.

Det är i alla fall en konstig känsla att längta rejält efter att umgås med folk. Det brukar jag inte direkt göra, eftersom jag ofta kan träffa personer jag vill träffa så ofta jag egentligen har känt för det tidigare, men av logiska skäl har det alltså blivit lite svårare. Jag och min bästa vän har inte pratat med varandra på flera månader. Och det är ok. Antar jag. Vi behöver ta pauser från varandra, men något säger mig att detta kanske är den sista pausen vi tar från varandra och att vi båda behöver gå vidare på något vis och kanske hitta andra personer att umgås med rent frekvent. Jag känner i alla fall lite så. Inte just med min bästa vän, utan med mycket under det här året.

2017 har ju varit året av förändring. Hur många gånger har jag skrivit och tänkt så nu på sistone? Alldeles för ofta känns det som. I år så har jag tagit många beslut, bra som dåliga men det känns som om de ”dåliga” besluten har fått en lite för stor negativ effekt och det är det som har lämnat mig lite ”ensam”. Jag känner mig inte fruktansvärt ensam egentligen. Det är inte som om att jag sitter hemma i min ensamhet och gråter och bara längtar efter att få krama folk. Nej. Så allvarligt är det inte. Det är mer så att jag typ vill leta efter ursäkter att faktiskt lämna lägenheten. Hitta på  saker och det gör mig inget alls ifall jag gör allt tillsammans med älsklingen. Han är min klippa i vardagen eller nått i den stilen och jag är mycket glad över att jag har honom. Hade jag inte haft honom – ja då hade jag nog mått riktigt jävla dåligt skulle jag tro och verkligen suttit hemma i min ensamhet och blivit deppig på riktigt.

Därför är jag ändå rätt hoppfull gällande saker och ting. Jag vill gå vidare – med det mesta. Eller allt beroende på hur man ser det. Mycket har jag redan gått vidare med tycker jag. Och jag tar konsekvenserna för det.

Hur illa jag än vill umgås med folk, käka sushi eller bara ta en fika…

Fördelar vs. nackdelar och lite om #MeToo kampanjen…

Ok, det här blir det tredje inlägget i serien om Apple och iOS etc. Och på slutet blir det lite egoistiskt och ologiskt snack om #MeToo kampanjen som för närvarande driver mig till vansinne.

Något annat som driver mig till vansinne är att min lilla smått galna besatthet av Apples produkter fortfarande inte släppt. Om något har det blivit värre. Och detta egentligen utan anledning, eller vad man ska säga. Jag står fast vid det jag sagt tidigare. De är svindyra, i dagsläget onödiga och jag borde fokusera på bättre saker, men min hjärna vägrar släppa det här.

Det har nu spridit sig till att jag till och med kollat på YouTube videos kring skillnaderna mellan MacOS och Windows, och kollat på videos om hur en Macbook funkar etc. Helt jävla galet om jag får säga det själv. Paddan här hemma har blivit en ny uppskattad leksak, där jag dagligen upptäcker små, små fördelar med iOS som jag absolut inte trodde skulle finnas. Den största är röstinspelningen, där jag kan prata välartikulerad skånska av Malmöitisk sort med den och den förstår vad jag säger. Jag kan också skriva in särskilda tecken såsom punkter, utropstecken och frågetecken. Det tycker jag är fantastiskt. Inte ens min dator kan göra detta! Och android kan, men den kan inte de där särskilda tecknen vilket gör det smått meningslöst.

Fördelar med iOS över android är:

  • Röstinspelning som funkar med skånska och skiljetecken.
  • Hela familjen har en iFåne, med delade album där jag också kan se och vara med och dela via paddan (än så länge). Google Photos finns, men familjen har inte använt sig av detta alls, och funktionaliteten är heller inte lika bra.
  • Paddan, även om den är seg, har aldrig kraschat eller agerat konstigt. Min Blackberry är däremot strulpelle deluxe, då den skriver konstigt ibland, ändrar styrka på skärmen helt i onödan, laggar och har sig och är allmänt jobbig till och från. Fysiska tangentbordet hjälper heller inte mot mina känsliga fingertoppar som ibland och oftare på sistone har gjort ont.
  • Hade man hamnat in i hela Apples ekosystem så verkar det mer än smidigt. Att dela filer mellan sina prylar går jättebra och låter extremt lockande inför framtiden. Exempelvis tänker jag på när jag har en GD, en aktiv eller flera YouTube kanaler där jag filmat med en iPhone, som jag sen redigerar på en Mac dator och sen laddar upp till YouTube. Som det funkar idag så är det relativt smidigt, så jag klagar inte ännu, men ibland tar det 100 år innan fotona och filmklippen hamnar i Google Photos på lokala datorn och 4k filmerna jag spelat in blir bara i 1080p vilket inte är lika bra.
  • iOS är enkelt, och lätt att lära sig, men jag tycker fortfarande på ett sätt att det är för simpelt. Vilket också gör det krångligt.
  • Appar rent generellt funkar oftast supersmidigt på iOS, vilket de sällan gör på Android.

Fördelar med Android över iOS är:

  • Valfrihet. Lägga appar var du vill, det är lätt att byta bakgrundsbilder och lägga in nya ringsignaler etc.
  • Det går att komma åt alla filer på telefonen. Det funkar inte på iOS, men varför bryr man sig om det? Behövs det verkligen för en privatperson?
  • Man kan öppna upp filer i valfria applikationer. iOS öppnar Safari över Chrome bland annat. Jag har även hört rykten att det inte går att öppna någon fil i valfritt program i iOS, men jag har inte testat det själv.
  • Billigare telefoner som funkar någorlunda ok med tanke på sitt pris? Denna går väl att diskutera. Alla androids jag har haft har strulat på ett eller annat sätt och laggat mycket. Det gjorde väl kanske min iPhone 3GS jag hade för 100 år sen med, men det var väl mer att det inte gick att skriva och den var totalt överhypad eller nått för mig just då.

Just nu känns det rent allmänt i alla fall som om att gapet minskat rejält och idag, i min supersnabba hjärna som kan bestämma saker över en handvändning så är jag lite smått lockad av iOS och apples produkter. Dock står jag som sagt kvar vid allt jag sagt tidigare. Det är för dyrt, förmodligen överpriser och inte värt sina pengar, och jag har inte råd eller lust med abonnemang. Min stationära dator här hemma är jag supernöjd med och den vill jag nödvändigtvis inte byta ut, och min strulpelle till mobil får jag behålla nått år till minst innan jag kanske har råd att byta ut den.

Skulle man däremot bli miljonär så antar jag att jag inte skulle ha några problem med att byta över hela systemet till Apple…

Och sen för att sammanfatta tror jag mina besatta tankar beror på att jag inte kan sluta tänka på att jag vill utbilda mig inom programmering och många idag väljer att gå över till Apple för att kunna göra detta på bästa sätt, även om det inte alltid är nödvändigt.

Så var det här med #metoo grejset…

Jag måste vara en väldigt ful och annorlunda kvinna egentligen. Fulheten går väl att diskutera. Att vara ful är ju individuellt och jag har fått höra det ofta när jag växte upp att jag var ful, och för min del var det liksom ok. Jag visste om att jag inte var snygg, men jag fick pojkvänner ändå och jag är inte oskuld längre. Många, miljontals kvinnor säger att de blivit utsatta för diverse grejer av män och jag ska inte förneka. Jag har också varit med om sånt. Men jag bryr mig liksom inte. Jag orkar inte, eller så är det för att jag tänker på det här idag på ett helt annat sätt än vad jag gjorde när dessa grejerna har hänt mig.

När jag var 14 år blev jag sexuellt utnyttjad i flera månader av en kille (också min dåvarande oseriösa pojkvän) som ”tvingade” mig flera gånger i veckan att suga av honom i trappuppgångar. Jag var liksom bara nyfiken på sex, men tyckte det var allmänt omständigt att vi aldrig gjorde nått snusk hemma hos honom istället. Det ledde till att jag fick epilepsi som var stressrelaterad. Men det fattade inte jag för många år senare och än idag så är jag inte arg eller upprörd över hans beteende. Han är en snuskpelle, inget snack om saken och sex är något han inte har ett filter för. Däremot så tänker jag heller inte skylla på alla män jag ser för hans beteende. Många gör så. Drar alla män över en kam. Jag gör inte det. Och det har inte påverkat mig negativt alls, även om jag fick epilepsi av det. Den är för övrigt borta och var tillfällig. Idag är jag fri från det.

När jag växte upp blev jag aldrig direkt utnyttjad av män. Jag var så ful och konstig säkert att de inte brydde sig om mig. Ingen tafsade på mig, ropade efter mig att de ville se mina tuttar etc eller hånglade upp mig mot en vägg. Nej, jag har i stort sett hela mitt liv blivit väldigt respekterad av män i övrigt. När jag inte blev mobbad så klart, men det är en annan historia. Det jag pratar om nu är av sexuell natur. Mobbing är inte det. Däremot har jag aldrig direkt blivit accepterad för den jag är under min uppväxt, men det är en helt annan historia.

De som gjort saker mot mig har jag i så fall varit väldigt nära vän med eller ihop med. De enda män som gjort alla dessa ”sakerna” som kvinnorna skriker sig hesa över med den här jävla hashtaggen, är utländska män som raggat på allt med två ben och tuttar när jag varit på utlandsresor med familjen. Alltså när vi varit typ i Turkiet och alla inkastare till restaurangen raggar till sig kvinnor för att de ska äta på deras restauranger. DÅ av alla gånger har de raggat på mig, vilket jag alltid tyckt varit konstigt, då det generellt aldrig har hänt innan. Män har ju som sagt alltid generellt låtit mig vara. Undantaget är om jag känner dem, då har man hört kommentarer men det har aldrig varit direkt jobbigt.

Enda gången som var jobbig var typ 2002, då en nära killkompis till mig då (som också raggar på allt och alltid är otrogen) ville ha sex med mig och jag inte ville. Han försökte och försökte och det var nära att han lyckades, men det sket sig. Jag var ihop med ett av mina skitdåliga ex då och i dagsläget är jag snarare tacksam för att den här grejen hände, för i och med det fick jag se min dåvarande pojkväns riktiga sida. Bara några veckor tidigare hade min pojkvän tvingat mig att sälja min valp, vilket jag ångrade och ångrar fortfarande som fan idag. När den här grejen hände så anklagade han mig för att vara otrogen och då gjorde han slut. Jag stod alltså utan hund och utan pojkvän. Jävla idiot, liksom.

Men jag är inte arg på nissen som försökte ha sex med mig. Eller våldta mig, hur man nu vill se på det. Jag tänkte fan se till att det inte skulle bli nån jävla våldtäkt minsann och det blev det inte heller, även om jag gick och sa det då till mina närmsta. Jag blev skitförbannad på hans beteende, han bad om ursäkt och sen var det inget mer med det. Däremot är jag idag fortfarande asförbannad på min dåvarande pojkvän som lämnade mig och sålde min hund! Fy fan vilket jävla as! Men jag skyller fortfarande inte på ”alla män”. Det är mitt jävla pucko till ex jag skyller på. Jag hatar honom. Fortfarande. Om det gör mig till en konstig och ologisk kvinna så får det vara så. Det är så jag resonerar. Deal with it!

Mina misstag jag har gjort kring hela #metoo grejen är att jag inte har brytt mig tillräckligt. Inget av de här sexuella händelserna har påverkat mig negativt. Jag vet självklart att det är ett ”problem” att män beter sig allmänt skit gentemot kvinnor, men vad beror det på? Ja det är just det jag i så fall hade velat prata om. Jag tvivlar nämligen starkt på att alla män i hela världen går omkring och beter sig som as mot kvinnor och inte kan hålla sin grej innanför kallingarna och jag är trött på allt det här kvinnor mot män tjafset. Det är väl ett problem, men jag står stolt och starkt utanför det här och sen får ni andra tycka vad fan ni vill.

Jag är väl för ful och annorlunda för att jag ska kunna bry mig om detta för min egen del. Eller nått. Jag vet inte.

Bajs.

Problemet är löst. Jag går ner i tid till 25% i januari…

Igår satt jag och älsklingen och pratade en hel del om vad som är bäst för mig att göra när det gäller min framtidsplan om att studera, gå ner i tid och utbilda mig inom programmering. Min älskade sambo har hela tiden sagt, börja med att gå programmering 1 och låt det ta den tid det tar. Gillar jag det och det funkar så går jag programmering 2 eller hoppar på en utbildning som inte kräver den andra kursen nästa år. Eller så fortsätter jag plugga 25%, en kurs i taget och går något mer avancerat hösten 2019 istället.

Och så blir det. Det kan alltså fortfarande lösa sig, men jag har nu bestämt mig hur jag ska göra och det är att från och med 1 januari så går jag ner i tid på Funkibator från 50% till 25% och studerar programmering i olika former fram tills jag hoppas på den riktiga utbildningen. Vilken det blir återstår att se, men i dagsläget vill jag fortfarande helst läsa något mer avancerat, och inte bara ren och skär webbutveckling där jag bara lär mig html, css och javascript. Jag vill kunna mer!

Jag vill liksom kunna känna (om detta nu funkar, vilket det verkligen borde!) att jag kan många olika programspråk, så jag exempelvis kan arbeta och få lön för att jobba med C#, C++, ASP, .NET och Java och på fritiden kunna sitta med WordPress eller andra CMS verktyg och bygga hemsidor eller bara hjälpa till med WP’s egna utveckling. Det är liksom det som känns bäst och som jag hoppas kan vara den bästa lösningen.

Jag vet att jag idag älskar både HTML, CSS och särskilt PHP, och även om det också hade varit mycket bra att lära sig javascript med i olika former så är jag osäker på om jag ”nöjer” mig med det. Det hade förmodligen varit skitkul att sitta hela dagarna och få en heltidslön för att jobba med de sakerna, men jag vet inte om det är tillräckligt för mig. Kanske om man enbart hade jobbat med CMS verktyg, men inte allmänna hemsidor? Jag lär veta mer efter att jag åtminstone gått klart programmering 1.

Det känns i alla fall skönt att man har bestämt sig hur man ska göra, men det känns också lite surt att man på ett vis kanske måste vänta ett år till för att kunna gå den utbildning man vill. Men oavsett vilket så tror jag det kommer vara värt det, för fördelarna väger så mycket mer tyngre än nackdelarna!

Vecka 39, 2017 – en till vecka som gräsänka.

Denna veckan har jag varit gräsänka igen och det har varit en annorlunda vecka, med tanke på vad jag annars brukar göra när älsklingen är borta med jobbet. Denna veckan har jag nästan inte alls experimenterat med mat. Jag har kört på enkla saker och lagat rätter jag vet att jag gillar. Undantaget är kanske en quinoa-wok som jag kanske gör till lunch idag, men inte säkert jag orkar.

Bild på ett recept jag hittade i en gammal Amelia tidning från 2015. Fried Rice quinoa style!

I Söndags åt jag chips o godis, tror jag. Minns inte riktigt och både i Måndags och tisdags blev det en riktigt gammal klassiker, potatis i ugn, broccoli och hemgjord sås på creme fraiche. Det åt jag jättemycket första åren jag hade flyttat hemifrån, och det blev rätt bra denna gången med. Till lunch på måndag, tisdagen och onsdag blev det en linsgryta som jag gjort innan med röda linser, krossade tomater, oatly iMat, spenat och ärtor. I onsdags åt jag sushi till middag, som jag hade köpt på Emporia. Rätt ok vego sushi för det priset. Enda negativa var väl att man enbart kunde köpa 10 bitar för 89, eller 20 för det dubbla priset (två stycken 10 bitars, alltså), men billigt i övrigt. Igår åt jag vickning chips hela dagen, förutom frukosten och idag ska jag se om jag kan göra quinoagrejen (äggfri) eller om jag gör min andra klassiker, rårakor med creme fraiche och rödlök. Det hänger på om jag orkar.

Jag har inte haft särskilt mycket energi den här veckan, men jag har tagit sovmorgon i alla fall och i övrigt har jag fått spendera tid för mig själv där min katt Maja hållit mig sällskap. Det är ju lite tomt på vänfronten för tillfället, men jag överlever. Jag längtar mest bara efter Henrik ändå… Och Maja är rätt trevligt sällskap!

Ont i kroppen har jag haft och sen igår även ont i fingrarna. Därför borde jag inte skriva det här inlägget idag, men jag håller det kort i alla fall.

Och sen vill jag tacka alla som kommenterat och läst mitt inlägg om iPhone tankarna och allt annat jag skrivit den här veckan. Det uppskattas mycket att få tips, råd och kommentarer. Särskilt här på bloggen!

Varför tänker jag på iPhone igen?

Jag är en Androidanvändare. Och där borde mitt inlägg egentligen sluta. Varför är jag främst en användare av Android jämföres med iOS? Jo, av många, många anledningar. Det är större valfrihet, jag kan ha olika ”stör inte mig” inställningar och inte en som ska stämma för varje dag, året ut, dygnet runt, bättre batteritid, snabbladdning utan extra kostnad med mera.

Ändå, varenda jävla år som det kommer en ny iPhone så blir jag lite smått besatt. Men jag tänker inte köpa en. De är ju svindyra! Åtminstone (och fortfarande) inte om jag inte tvingas till det i framtiden, eller om jag råkar få en helt gratis av någon (isf enbart 7 eller 8 plus för kamerans skull), eller jag får låna någon för att min nuvarande gått sönder etc. Jag gillar inte iOS. Det är för simpelt. Och även för krångligt på många andra olika sätt. Jag avskyr att alla appar ligger på hemskärmen, även om det numera går att skapa mappar. App store är krångligt och kräver konstant ett lösenord som aldrig är korrekt för att man ska kunna ladda hem något. Att generellt skriva in sitt lösenord verkar hellre aldrig funka, även om det är rätt lösenord och man typ kopierat det för att vara säker på att det är rätt. En av tusen gånger eller nått funkar det, resten är det bara blä och bajs – fyll i ditt lösenord igen. Jag blir galen på det! Det finns många fler anledningar till varför jag inte vill ha iPhone, så varför blir jag så nyfiken varje år? Dessutom gillar jag att vara ett svart får, då hela släkten använder iPhone och jag är den enda Android användaren… Vad jag vet i alla fall. Min familj använder iPhone, men jag är osäker om resten av släkten gör det.

Jag har ingen aning. Det enda jag genuint gillar med iPhone är kamerafunktionen som kom med iPhone 7 plus förra året. Jag är helt frälst i porträttläget, med suddig bakgrund. Det är så häftigt! En sån kamera vill jag också ha!

Foto på mig, taget med brorsans iPhone 7 plus på Malmöfestivalen 2017.

Dock har jag ingen jävla lust att betala 9000 kr för en telefon bara för att få en sån häftig kamera. Nä, då köper jag hellre en DSLR (digital systemkamera) och behåller min nuvarande Android telefon.

Sen igår så såg jag den här videon och då blev jag smått chockad. Är kameran verkligen så bra, även vid videoinspelning? I så fall så är det skithäftigt!

Det här ”suktandet” efter iPhone brukar avta efter att jag själv köper mig en ny mobil, vilket jag vanligtvis gör på hösten, men då Pixel inte kom till Sverige förra året och jag i våras köpte mig en Blackberry KeyOne, så är jag heller inte på jakt efter en ny telefon i dagsläget, även om fysiskt tangentbord är lite överskattat. Missförstå mig rätt. Det är skithärligt att i 99% av fallen stava rätt, men det tär på mina fingrar då jag måste trycka rätt hårt, så jag undviker gärna att skriva, blogga och chatta för mycket på den, så jag kunde egentligen likaväl vara utan fysiskt tangentbord. Och sen vet jag att stavning på iPhone verkligen suger. Det har, vad jag vet inte blivit särskilt bättre sen jag själv hade en 3GS för hundra år sen. Åtminstone inte markant, men det kanske kom lite ändringar nu med iOS 11, vad vet jag?

I alla fall. Om jag i framtiden faktiskt bli en utvecklare/programmerare av något slag så är det mycket möjligt att jag åtminstone måste sätta mig in i Apples produkter mer, även om jag kanske inte tvingas köpa en iPhone. Tills dess så tänker jag fortsätta titta på YouTube klipp och prata iPhone med kompisar och familj som har en, och glädjas åt att jag fortfarande är en Android användare. För det är jag glad över att jag är!

Varför jag vill bli backendutvecklare via Lernia. Förmodligen, i alla fall…

Det här är en fortsättning på föregående inlägg, då det höll på att bli alldeles för långt.

Lernias utbildning till systemintegratör har dessa fördelarna:

  • Den är på distans
  • Den är på halvfart
  • Kräver ingen matematik utöver A nivå (1a, b eller c i dagens tänk)
  • Väldigt bred, många olika programmeringsspråk
  • Det bästa av två världar, styrkan i backend men också lite i front-end, vilket är mitt nuvarande mål gällande programmering
  • Lätt att sätta sig in i annan kod såsom PHP efter kursen
  • Många olika yrkesmöjligheter

Enda nackdelarna jag kan se är att det enbart är kursstart i Augusti varje år, istället för en även i Januari. Dock stressar det mig så jävla mycket just nu i och med att läsa programmering 1 och 2 kommer ta i värsta fall 40 veckor – om jag inte slutar jobba, eller FK godkänner att jag läser i lite snabbare takt än 25% under våren så jag hinner bli klar i tid, utan att jag behöver sätta sjukersättningen vilande redan i mars eller nått nästa år. Att sluta jobba för den här chansningen är egentligen dumt. Jävligt korkat, om inget annat. Ok, jag har ju möjligheten att ha vilande sjukersättning och oavsett vilket lär jag sätta den som vilande när jag påbörjar den riktiga utbildningen, oavsett vad det blir för något, om jag får behålla min anställning på 25% när studierna börjat. Det hade varit en annan grej om jag antingen hade haft möjlighet att ha vilande sjukersättning flera gånger, eller om perioden för vilande sjukersättning hade varit 2,5 år istället för max 2 år.

Dock tror jag att jag måste plugga på minst halvtid för att kunna ta in allting. Åtminstone när jag börjar riktiga utbildningen. Att läsa på 25% i en halv evighet, med bibehållet jobb samt behållen sjukersättning och sen komma om 4-5 år o säga ”nu kan jag jobba som systemutvecklare” känns inte ok. Då hade alltså scenariot varit att jag läser ihop egna kurser på högskola på bara 25%, då en 7,5 kurs tar ett halvår! Däremot om jag istället lägger 2 år heltid/deltid på en utbildning som kommer kräva minst eller ca 20 timmar i veckan så tror jag att jag kommer kunna dels ta det mer på allvar och dels lära mig mer. Och gå utan anställning på Funkibator under de åren känns mer ok, än att vänta ett extra år, så ni kanske förstår varför jag är lite kluven till hur jag ska gå tillväga? Det är ju också så klart en möjlighet att jag orkar jobba deltid även under en heltidsutbildning, men det beror på upplägget.

För att sammanfatta så är lite såhär Ca 2,5 år (januari 2018 – juni 2020) om jag utgår från Lernias utbildning till systemintegratör:

Några år med typ 4k mindre i månadsinkomst, eller några år med bibehållen anställning, utökad ”arbetsförmåga” och någon tusenlapp eller två mindre jämföres med idag. Och ökad skuld till CSN! Eller bibehållen anställning under alla studieår och INGET CSN, men lever däremot då utfattig i typ 2,5 år. Och sen chans till typ minst 20k i nettolön vid förmodat heltidsarbete. Vad är viktigast? Jag vet inte. Jag vill bara studera programmering i dagsläget och veta hur det går… och hoppas på att det faktisk kommer gå!

Just med tanke på mina tendenser att bli besatt, suga åt mig kunskap som en jävla svamp om det bara är intressant nog är enligt mig ett bra tecken på att detta kommer fungera. När jag väl går en utbildning har jag dessutom rätt att få stöd så jag ska klara utbildningen och jag har än så länge också min superhärliga sambo till hjälp, som redan är erfaren systemutvecklare i grunden.

Men varför då systemutvecklare/backen och inte nån simpel webbutvecklingsutbildning, eller något där jag bara gör appar hela dagarna? Jo, för att jag vill kunna mycket – om allt. Jag vill veta så mycket jag bara kan om C#, .NET, olika plattformar, CMS verktyg och jag vill förstå PHP så jag kan hjälpa WordPress skapa nya versioner på fritiden och det hade varit kul om jag hade kunskapen att skapa mina egna teman till bloggen och funktioner till den, istället för att kopiera och klistra in saker som jag gör nu utan att det blir någon direkt lärdom av det.

Men jag vill nog inte jobba enbart med PHP, HTML och CSS, utan det vill jag ha som en kul hobby! Undantaget är om jag får jobba på Automattic, vilket är WordPress! Det är egentligen drömjobbet, då alla jobbar hemma där, men där sker inga direkta avancerade saker med C# etc vad jag vet. Mest Javascript och grejs med hemsidor. Inget fel i det, men jag vill lära mig mer och mycket!

Gällande min framtid inom IT så vill jag ha många möjligheter att jobba med vadsomhelst. Jag vill vara eftertraktad, trots min funktionsnedsättning och eventuella anpassning. Jag vill också ha råd med hund, kunna ha målet att amortera av det här bolånet på typ 10 år istället för 30 (eller vad det annars skulle ta), och jag vill kunna spara mycket, mycket mer jämfört med vad jag kan göra idag. En korrekt utbildning inom IT kan förmodligen ge mig allt detta.

Frågan är bara hur fan jag blir av med den här besattheten tills det är dags att börja plugga? Vad tycker ni är viktigast? Vad hade du gjort om du skulle välja denna framtida karriär och satt i min situation? Lämna en kommentar och berätta.

Jag är som besatt över min framtid inom IT!😲

Och det är kanske på ett bra sätt, men också på ett dåligt. Jag har liksom gått och tänkt på detta sen i våras någon gång, alltså snart ett halvår och eftersom jag har tendenser att bli besatt över saker och ting så är det jävligt svårt att släppa denna tanke och allt som kommer in i huvudet som heller inte vill lämna mig. Inte förrän jag vet exakt hur det blir.

Det är jävligt svårt just nu att tänka på något annat än vad jag kommer göra nästa år. Det jag kommer påbörja kommer förmodligen förändra hela mitt liv, oavsett om jag lyckas utbilda mig inom IT eller inte. Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det ju en chans att programmering inte kommer funka för mig. Nog en minimal risk, men en verklig risk ändå. Om det inte kommer fungera, ja då är det typ lika bra att ansöka om hel sjukersättning, aldrig någonsin skaffa GD😭, för det kommer jag aldrig ha råd med och sen bli någon slags evig hemmafru utan framtid. Om man då utgår ifrån att jag inte jobbar kvar på Funkibator längre, alltså.

Jag kan ju inte jobba enbart 25% där för evigt om det nu är det enda som är möjligt de närmsta åren, och jag kan knappast arbeta mer än 50% med det jag gör idag. Däremot borde jag kunna arbeta mer med något som utmanar mig dagligen! En fortsatt anställning på Funkibator, även om jag går ner i tid känns bara bra, då jag har en relativt säker inkomst som inte är superlåg under de år jag vill studera – under förutsättning att studierna funkar, alltså och jag tar CSN igen, samt sommarjobbar och jag får behålla anställningen på Funkibator under studietiden.

Det som jag borde göra, det rent logiska är att behålla jobbet på 25%, ansöka och läsa programmering 1 först på resterande 25% och om det går bra, ja då läser jag fortsättningskursen. Risken med det – om jag inte hittar en annan utbildning inom IT som startar hösten 2018 och som inte kräver programmering 2, är att jag måste vänta 1 år till för att läsa till backendutvecklare på Lernia. Under förutsättning att jag faktiskt ska gå den utbildningen. Enligt mig själv finns väl inga hinder, men jag vet inte. Lernias rykte är väl sådär, och jag har ju själv erfarenhet att gå på Lernia, men inte deras YH utbildningar.

Min erfarenhet på Lernia skedde sommaren 2014 tror jag. Då gick jag en arbetsmarknadsutbildning till administratör i Växjö. Egentligen var det väl inget fel på den utbildningen. De flesta som har gått den utbildningen och som ansträngt sig (och lärt sig allt) har ju fått jobb. En av mina närmsta vänner arbetar som administratör tack vare den utbildningen, så jag vet att man så klart kan få jobb via Lernias utbildningar. Jag tror inte de ljuger när de säger 9 av 10 får jobb. Mitt problem var att jag akut behövde hitta en aktivitet som gav mig aktivitetsstöd när jag äntligen hade slutat mina studier och fått min examen i pedagogik. Jag hade tur och hittade en lämplig utbildning som skulle börja på måndagen, och jag ansökte till utbildningen typ på fredagen innan den skulle börja. Det var i alla fall väldigt tätt inpå kursstart. När jag väl gick utbildningen hade jag komplett ångest, då jag först gick den på heltid, läste något som jag tyckte var jättetråkigt, och promenaderna dit och hem var hemska, även om de bara tog en kvart. Det var asjobbiga 4 månader, och till sist kunde jag gå kursen på 50% istället för heltid. Då blev det lättare. Då slapp jag sitta och ha ångest till kl 16 på eftermiddagen och kunde gå hem vid lunch istället med min bibehållna ångest.

Ångesten på Lernia kom ifrån att jag satt i den sitsen jag satt i. Jag måste ha pengar! Jag vägrade liksom gå en sommar till helt utan inkomst och bara leva på Henrik. Nog för att Henrik är jävligt schysst som pojkvän o sambo, men jag levde rätt gott på csn och det är rätt nice att en egen inkomst som man kan göra lite vad man vill med om den är tillräckligt hög. När jag gick kursen så gjorde jag bara det jag behövde för att anses som godkänd, så jag kunde avsluta skiten. Till sist kom vi (jag och lärarna/AF) också fram till att jag kommer aldrig kunna arbeta som administratör heller, så jag gick en specialanpassad version av utbildningen och fokuserade på vad jag behövde lära mig för att starta eget istället. Då trodde jag nämligen övertygat att enda chansen jag har att faktiskt kunna få lön (på heltid, eller över huvud taget) var att starta eget. Sen hittade jag Funkibator och resten är historia. Och jag fortsatte med mitt pillrande av kod på fritiden med samma stora intresse och kopierande.

Erfarenheten av att ha varit på Funkibator i nästan 3 år har lärt mig mycket. Det har lärt mig att om jag ska arbeta på  den generella arbetsmarknaden, det vill säga, att jag ska kunna tekniskt sett arbeta på vilket kontor som helst, utöva arbetsuppgifter så behöver jag ett sådant upplägg som jag har idag. Det jag behöver är att arbeta på flexibla tider på halvtid, hemifrån (helst) men annars gissar jag att ett liknande upplägg där jag sitter ensam i ett rum med stängda dörrar utan fönster, med en bra dator och 2 skärmar med höj och sänkbart skrivbord kan teoretiskt funka. Jag har aldrig prövat det dock, så jag vet inte om det hade funkat.

Det som är jobbigt för min del med att vara på ett kontor är att jag blir distraherad av alla rörelser som finns där. Sen är det ofta så många andra krav, just särskilt att jag måste vara på ett kontor under arbetstider, börja typ kl 08:00, ha en halvtimme typ på mig att äta lunch (eller 1 timme o gå hem senare – mardröm, liksom. Jag vill ju bara hem!) och kanske en 20 minuters fikapaus på eftermiddagen. Dessutom verkar det som om att jag är totalt inkapabel till att vara korrekt ”social” på ett kontor, för jag blir aldrig accepterad för den jag är. Förutom på Funkibator, då! Love that place! Jag är bara jobbig och störig på ett vanligt kontor. Varför måste jag då vara där? Det känns bara allmänt jobbigt. Jag är flexibel, anpassningsbar som person, men kraven ”på det vanliga kontoret” är inte något som fungerar för mig.

Skillnaden, verkar det som åtminstone är att IT företag generellt är lite mer flexibla. Man får generellt en egen dator där, och är det en laptop kan man ju ta med sig den hem ibland. Det går att sköta möten via Skype, kommunikation via Slack och seriösa företag vet hur man skriver dokument ihop i real-tid via Googles produkter eller Office. Dessutom verkar många företag inom den sektorn inte bry sig om att man arbetar valfritt på dygnets alla timmar. Vill jag sitta klockan 3 på natten och skriva ihop en snutt kod så är det liksom fullt möjligt säkert på många ställen. Det är alltså inte lika viktigt att sitta 8-17 om dagarna, vad jag har förstått. Och gör man det, så är det ok att surfa medans grejerna kompilerar eller nått. Fråga inte mig. Jag är ingen expert, jag bara gissar här! Eller att det är superviktigt att ALLTID vara på kontoret när man jobbar. Det enda svåra är att det verkar typ omöjligt att arbeta mindre än heltid inom IT sektorn, om man inte är student eller sommarjobbare. Hur man löser den biten för min del får vi se. Jag har ju rätt till lönebidrag, så i och med det så kanske det går? Who knows, liksom… Jag vill bara pröva! Och jag är väldigt säker på att jag kommer orka arbeta heltid om jag arbetar med problemlösning hela dagarna och dessutom får skriva kod.

När man beskriver vad en person som sysslar med kod är som person så känns det som det är mig de pratar om. Jag älskar problemlösning, jag är supernyfiken på kod och jag gillar att bygga saker och se resultat av det. Jag vill också alltid lära mig något nytt. Att leta fel må vara frustrerande, men om jag vet vad som kan vara fel, lär jag inte bli lika frustrerad. Frustrationen kommer i och med okunskapen, skulle jag tro och allmänt dåliga dagar med mycket värk. Jag är inte gjord för rutinarbete, där man gör exakt samma sak dagarna i ända och man till sist blir en robot, så därför tror jag ännu mer att detta är min framtida karriär!

Det jag kan arbeta med idag är exempelvis Googles produkter, jag kan hantera hemsidor, registrera information, arbeta med Office paketet, hantera medlemmar, sköta sociala medier etc. Alltså väldigt lätta administrativa uppgifter. Jag kan inte betala ut löner, räkna ut semesterdagar och jag kan inte reglerna kring anställning och uppsägning. Jag har en högskoleutbildning i pedagogik, och kan tekniskt sett arbeta på Arbetsförmedlingen eller någon annan myndighet, men jag har sökt jobb där otaligt många gånger utan att ens få en intervju eller ens svar tillbaka, så det är meningslöst. Alltså är mina generella möjligheter att få en anställning på en arbetsplats lika bra som Funkibator mer eller mindre noll.

Därför vill och måste jag satsa på det här, och därför kan jag inte släppa det! Jag har väntat i åratal på att få göra det här och för första gången i mitt liv finns inga direkta hinder – om jag nu inte tvingas läsa matematik eller ta högskoleprovet för att ens komma nånvart, förstås. Det ger mig också bara ångest. Och därför har Lernias utbildning till systemintegratör fastnat i mitt huvud och jag utgår nästan ifrån att det är den utbildningen jag vill gå. Och jag litar på att den faktiskt är bra!

I nästa inlägg kan du läsa om varför jag vill gå på Lernia för att lära mig programmering, och hur olika scenarion ser ut för mig.