Sista veckan på Lernia är inledd!

Och hela veckan lär dessutom mest innehålla massa slösurfande och andra saker som gör att tiden går fortare. Jag är ju klar med alla mina officiella uppgifter, och det enda jag går och väntar på nu är besked ifall jag behöver ändra eller göra om något i 3 månadersuppgiften. Behövs inte det, ja då har jag typ inte ett skit att göra under resten av veckan. Det känns både väldigt bra, men också lite tråkigt då det kan bli svårt att fylla tiden med slösurfning.

Även om vi har möjlighet att göra lite ”vad fan vi vill” här på Lernia, så finns det självklart gränser. Dessutom måste vi tänka på hur mycket bandbredd vi använder, så att lyssna på musik, se många YouTube klipp etc gör att internet går trögt för de andra och det är inte så roligt. Faktum är att dem fick stänga ner WiFi för gäster pga att folk använde det för mycket, laddade ner filmer och använde det till saker som inte är så bra. Dock så är det återigen uppe och sen dess så har det funkat väldigt bra.

Helgen var kort, precis som vanligt. Jag och Henrik spenderade den som vanligt, vilket innebar mycket film, TV och att sitta vid datorn. I Lördags så gick vi till City Gross och storhandlade. De har gjort om butiken en hel del, och mer lär det väl bli. Det kändes ibland som om att vi hade åkt till en helt ny och okänd stad när vi gick runt bland de nya hyllorna, men vi hittade i alla fall vad vi skulle ha och det är huvudsaken. Sen tog vi bussen hem och till middag så käkade vi pizza. Det tyckte inte Maja om. Ibland när vi äter vissa maträtter eller något onyttigt, såsom ostbågar så blir hon lite knäpp. Då sätter hon sig i soffdelen nedan på bilden och bara stirrar på oss. När hon fått nog, så lägger hon sig ner och fortsätter stirra. Inte förrän minst en av oss har ätit färdigt så ”vågar” hon lägga sig hos oss igen. Knäppekatt!

Vad hon inte vet är att hon får alltid ligga hos oss, så länge som hon inte tigger mat. Den här blicken är inte tiggeri, dock. Det är mer avundsjuka och rädsla. Något hon själv inbillat sig i att ”när mamma och pappa äter vad-det-nu-än-är så får jag inte vara där, och då blir jag ledsen”. Helt galet, för vi säger alltid till henne att hon får komma och lägga sig, men det vägrar hon. Den här blicken får vi alltså leva med tills att vi ätit färdigt. Sen är det lugnt.

Maja sitter i soffan och är avundsjuk på vad vi äter. Hon får ju nämligen inte smaka på vår goda pizza!

Annars så längtar jag bara ännu mer tills jag åker till Stockholm på Lördag. Jag hoppas att min plan kommer fungera, vilket främst innebär att umgås med familjen under helgen, och när det är vardag så hoppas jag att kunna vara hos kenneln större delen av dagarna och mysa med deras valpar och vakta deras hundar. Jag hoppas jag kan ta en massa bilder, filma och se till att jag har massor med material för en lång tid framöver. Det var snart 4 år sen sist jag träffade kenneln, och över 3 år sen som jag mös med Sinatra när jag träffade Moritz och Stoltz från Google+. Det ska bli så roligt att få göra det igen i alla fall – mysa med min absoluta favoritras – Grand Danois.

Vattenläcka i köket och andra framtidsdrömmar

Jag och Henrik har bott i en och samma lägenhet här i Växjö i över 2 års tid nu. Egentligen borde det räknas som nått slags rekord, för i snitt så har vi bara bott på ett och samma ställe (eller stad) i max 18 månader. Här trivs vi, även om det är dyr hyra. Vi bor fint, nästan lite lyxigt skulle jag vilja säga, men vi trivs. Faktum är att jag tycker det känns svårt att tänka på scenarion där man kan tänkas behöva lämna Växjö i framtiden, för att någon av oss får jobb i en annan kommun eller eventuellt i ett annat land. Helst vill jag aldrig lämna Växjö men risken finns alltid att det kan vara nödvändigt…

Utsikt från vår balkong ner på vägen utanför.

I alla fall. Sen ett tag tillbaka så har vi fått reda på att grannarna under oss har en synlig vattenläcka och vi har inte märkt något sånt sen vi flyttade in. Idag fick vi dock det bekräftat att det är från oss som vattnet kommer, men som tur var är det inget vi har orsakat, utan det beror på något annat. Nu är bara frågan vad som händer härnäst, men vi har fått det förklarat för oss ett flertal gånger att vi kan bo kvar i lägenheten och vi kan laga mat också. Sen huruvida det blir så – ja det får vi se. Förmodligen lär man göra sitt bästa för att undvika disk och rinnande vatten i köket, så i värsta fall får vi leva på micromat i några veckor och äta ute en del. Det löser sig säkert och förhoppningsvis är det inte så himla farligt som det verkar.

Annars så är saker och ting som vanligt. Jag börjar bli klar med det jag håller på med på Lernia och det är bra. Sista veckan, vilket är nästa vecka så lär jag kanske vara lite rastlös, men det går säkert fint. Finns det tid över så hoppas jag att jag kan sitta och leka med riktiga siffror, för jag vill verkligen veta hur ”dyrt” eller lönsamt det hade kunnat vara för min del om jag blivit min egen nån dag. Det är ju verkligen något jag drömmer om, men det får komma när jag får möjlighet. Tills dess så får jag bara fortsätta drömma om allt jag vill ha i mitt liv och hur min framtid ska se ut. Den är ju ändå rätt simpel; Ett liv med Anton, en stadig och väsentligt mycket högre inkomst än vad jag har idag, ett jobb jag kan trivas med samt en bra bostad jag kan fortsätta dela med Henrik.

Alla mina framtidsdrömmar kommer jag säkerligen gå in på mer ju längre tiden går. Jag har bland annat en skiss på mitt drömhus som jag också hoppas på att förverkliga någon dag, när jag har råd med det och designen är så pass unik att än så länge har jag inte sett någon hustillverkare göra ett hus såsom jag vill ha det. Dock är det inte helt omöjligt i alla fall. Mer om mitt drömhus får ni veta senare, när jag känner mig redo att lämna ut mer information om hur jag hade velat bo i framtiden.

Nu håller vaktmästaren på för fullt för att reda ut hur pass illa vår vattenläcka är, och Maja är instängd i sovrummet, då hon är så rädd för främlingar + att jag inte vill att hon ska försvinna iväg nånstans då det finns massa extra nya hål att krypa in i medan dem håller på och fixa vattenläckan. Risken är stor att man får hålla uppsikt över det här i flera veckor… Vi får hoppas att det inte är så.

Kul att fira svärmor på 60 års dagen!

Fast det där med svärmor är ju bara för enkelhetens skull, eftersom jag och Henrik inte är gifta. Det är bara lite lättare att säga så. Inga missförstånd nu hoppas jag? Då kör vi!

Jag och Henrik åkte ner till Klippan igår för att fira hans mammas födelsedag. Vi brukar åka till Klippan lite då och då, eftersom hans familj bor där, och sen vi flyttade till Växjö så har det blivit mycket lättare att resa ner dit, även om det brukar bli lite problematiskt att hitta platser på tåget tillbaka. Det brukar ofta vara väldigt fulla öresundståg, men denna gången hade vi tur, och vi åkte faktiskt ner och hem med exakt samma tåg, så det var ju lite komiskt.

Först när vi kom ner, så gick vi direkt till Henriks mamma och satt och pratade lite, drack lite kaffe och kollade på gamla avsnitt av Masterchef USA. Sen gick vi till Henriks ena syster som bor en bit bort och där stannade vi tills det var dags att gå till restaurangen och fira henne. Tills dess så åt vi lunch som vi hittade på ICA. Det blev kycklingwok med nudlar och det var väldigt gott tyckte jag, för kycklingen var inte torr och såsen var god, även om den var lite stark. Samtidigt tittade vi på Forrest Gump som visades på sjuan med ca sjuttioelva reklamavbrott. Jag hade hellre velat se filmen på Netflix för att slippa reklamavbrotten, men det gick bra ändå.

Sen så fixade dem andra till sig och jag tyckte nästan att jag var för dåligt klädd, då jag inte klätt mig fint på flera år, men ingen brydde sig om det. En stund senare så fick vi besök av en gäst som var bjuden till firandet och det var en mycket positiv överraskning för min kära svärmor och en bra stund på eftermiddagen satt dem och pratade massa minnen och det var kul att lyssna på.

Toast Skagen på mörkt bröd. Jättegott!

Sen gick vi iväg till restaurangen efter att resterande syskon till Henrik hade kommit och det var en väldigt trevlig kväll. Jag beställde toast Skagen till förrätt och som varmrätt blev det Portabello, vilket var den enda vegetariska rätten. Jag ville ju passa på och äta lite mer vegetariskt samt att minska risken att jag skulle må dåligt av att ha ätit för mycket och det var ett bra val. Jag tänkte ta en efterrätt dock, men det struntade jag i, för hade jag ätit det så hade jag inte mått så bra efteråt och nu vill jag verkligen börja ändra mina matvanor och förbättra refluxen innan det är försent.

Vi satt och pratade en hel del under kvällen och sen tog vi sista tåget hem. Vi var väl hemma vid 23.30 eller nått sånt och sen gick vi bara och lade oss.

Idag är det söndag och vilodag. Vi hade egentligen tänkt storhandla på Samarkand, men nä. Det skiter vi i. Vi vilar istället. Kanske kommer jag blogga lite mer idag, för jag har några ämnen jag hade velat ta upp såsom föräldrars ansvar när de uppfostrar barn samt lite andra smågrejer jag har gått och tänkt på. Vad hittar du på idag?

Shit, nu växer håret minsann!

Jag har alltid haft ett mycket snabbväxande hår, vilket har underlättat mycket för mig. Att spara ut håret från kortklippt tintin-frilla ner till brösten brukar ta ca 1½ år eller så. Denna gången har det tagit längre än så, men det är bara för att jag denna gången klippt av ca 10 cm om året för att se till att det växer ut så jämnt och fint som möjligt. I December 2012 så bestämde jag mig för att spara ut det en gång till och så här långt har jag kommit sen dess:

Mitt hår är ca 14 cm nedanför axlarna nu.
Mitt hår är ca 14 cm nedanför axlarna nu.

Jag brukar gå i ”två års perioder” eller vad man ska kalla det för när det gäller mitt hår. I två år är det långt, typ nere vid brösten, sen tröttnar jag och klipper det kort, så har jag det i ca 1-2 år och sen går det 2 år med en utväxtperiod och så har det varit sen jag fyllde 16 ungefär. När jag var tonåring samt barn så har jag alltid haft långt hår, med undantag när jag skulle börja 5:e klass, då jag fick nån fix-idé att jag skulle klippa mig i page. Ett halvår senare så var det lika långt som innan jag klippte mig.

När jag gick i högstadiet så hade jag alltid långt hår, och under större delen av den tiden så var det också väldigt slitet. Många mobbade mig för mitt hår (som om allt annat folk mobbade mig för inte var tillräckligt) och de tjatade och tjatade på mig att jag skulle klippa mig. Som tur var så gjorde dem inget elakt mot mig, mer än att någon kastade tuggummi på mig som självklart fastnade, i hopp om att det skulle få mig att klippa det kort, men det sket jag i. Jag drog loss biten, innan det hann fastna för mycket, och förlorade bara några få avbrutna hårstrån på kuppen. Det var inte förrän när jag skulle sluta nian som jag faktiskt klippte mig kort. Tyvärr har jag inga foton tillgängliga från den tiden, men nån gång så kanske jag visar upp dem ifall jag får digitala kopior på dem.

Orsaken till varför jag valde nu att spara ut det berodde på att jag ”inbillat” mig att det skulle bli lättare att få en anställning om mitt hår var längre, och att det skulle hjälpa mig att se mer ”professionell” ut. När jag gick ur den inbillningen så var håret så pass långt att jag inte ville klippa det kortare så nu vill jag bara att det ska växa ut så jag kan göra riktiga flätor och andra frisyrer. Det är jobbigare med långt hår, då det tar mycket längre tid att tvätta och torka samt att det blir varmt i nacken när man blir svettig och ofta är håret i vägen, så jag har det nästan alltid uppsatt.

Förvånad blick, eller nått när man mätte för att se hur mycket det har växt sedan senaste klippningen.
Förvånad blick, eller nått när man mätte för att se hur mycket det har växt sedan senaste klippningen.

Tänka sig, att man kunde skriva så här mycket om sitt hår? Men ni kanske vill veta vad jag gör för att det ska växa så fort? Egentligen gör jag ingenting och har aldrig gjort nått speciellt heller. Det bara växer som ogräs. Däremot så har jag aldrig i några produkter i håret, såsom hårspray eller andra stylingprodukter. Det har jag bara haft ibland när det varit kort och jag har samtidigt färgat det. Jag handdukstorkar det alltid med och har bara fönat det i stort sett när jag är hos frisören, men ett fåtal gånger per år har det hänt att jag fönat det här hemma, men 99% av gångerna så får det självtorka. Sen jag började testa lite olika metoder såsom no poo, som hittills bara varit mesiga halvförsök så har det lett till att jag börjat tvätta håret mer sällan, så istället för dagligen eller varannan dag så kan det nu gå ca 5 dagar mellan varje tvätt och det blir inte alls lika fett heller. När jag började göra det så märkte jag nästan direkt att håret började växa lite fortare, men det verkar gå i perioder. Det växer inte stadigt med 0,5 cm i veckan, i alla fall inte vad jag märker av utan jag kan tycka att det står helt stilla och sen – helt plötsligt så märker jag att det har växt några cm till och jag känner skillnad på längden när jag duschar etc.

Nu ska jag äta onyttig middag igen, då jag haft en jobbig och omtumlande dag. Om ni undrar varför så kan ni läsa lite om bakgrunden till det i det här inlägget.

Jag blir alltid lika deprimerad när hösten kommer…

När jag var yngre, typ 10-12 år så kände jag knappt till att vi hade 4 årstider i Sverige. Jag visste så klart att vädret förändrades, att det fanns vinter, sommar, höst och vår men det var aldrig något jag funderade över. Vintern var samma sak som att åka pulka, jultomten samt julafton. Våren innebar grusiga vägar och dubbla tröjor. Sommaren innebar långt sommarlov och flera veckor i Norrland med mor och farföräldrar och hösten innebar tråkig skola. Det var typ så jag resonerade.

När jag växte upp, blev tonåring så började jag sakta förstå hur vädret påverkade mig och vad jag gillade med de olika årstiderna. Tids nog så började jag upptäcka hur mycket jag tyckte skidåkningen på vintern var tråkig och att jag helst satt inomhus året om framför tv:n och att jag egentligen inte gillade att gå på stränder eller klä på mig mössa och vantar. När jag vuxit förbi tonårstiden, flyttade hemifrån och hamnade i Skåne av särskilda anledningar, vilket var dels pga besatthet över att hitta kärleken och komma ifrån de långa, kalla vintrarna i Stockholm så var jag tillfälligt gladare över att vintern inte längre var så himla kall och att sommaren varade lite längre. I övrigt tänkte jag fortfarande inte så mycket på saker och ting. Jag var alldeles för upptagen att tänka på ”kärleken” och fokusera på mitt egna liv vilket var lika stillsamt som det oftast varit. Om än väldigt dramatiskt när jag väl tänker tillbaka på den tiden.

När jag senare blev ännu äldre, så började jag faktiskt (av nån skum anledning) tycka om hösten, och jag drömde att nästa gång jag skulle gifta mig så skulle det vara ett vackert höstbröllop i oktober, då alla löven fortfarande sitter kvar, men de är istället en explosion av färger av det röda slaget. Sen när jag träffade Henrik och blev ihop med honom och jag började eskalera i vikt och ville göra nått åt det, och vi upptäckte promenader så började jag tänka mer och mer på väder och vind.

Utsikten från ett av fönstrena i vardagsrummet. Hösten börjar dyka upp men fortfarande är det rätt grönt.

Numera hatar jag allt som inte innebär gröna träd och temperaturer över 16-17 grader, eller nått i den stilen. Sommaren är oftast underbar, då jag kan gå ute i shorts och t-shirt utan att frysa. Så hade jag velat gå klädd året om, men det går inte i det här förbaska skitväderlandet. Årets värmebölja var mest jobbig och när det inte var äckligt varmt så hann jag ändå inte njuta av normala temperaturer eftersom jag gått på Lernia sen i början av Juni. Det har heller inte inneburit att jag och Henrik promenerat så mycket som varit planerat, när året började men på nått vis är jag ändå glad över det, för jag har typ tröttnat på att promenera, eftersom det ändå inte ger något för vikten och jag får bara mer värk av promenaderna med.

Just nu så lider jag av lite blandade känslor, men jag är i övrigt ändå glad – så länge jag slipper vistas utomhus och jag kan sysselsätta mig när jag befinner mig i min lägenhet. Jag har nämligen bestämt mig för att åka upp till Stockholm senare i höst, då jag har slutat på Lernia och är helt utan aktivitet, för att passa på att träffa familjen, kompisar, köra bil och förhoppningsvis få hjälpa en kennel som föder upp Grand Danois med deras nya valpkull som ska födas denna veckan. Även om jag inte känner för att resa, efter den långa skottlandsresan och alla andra resor jag gjorde i våras, så är saknaden efter min familj, bilkörande och andra nyheter som gäller vännerna uppe i Stockholm större än några jobbiga och tråkiga tågresor. Idag bokade jag biljetterna och jag längtar verkligen tills jag ska åka iväg, även om vädret däruppe lär likna mer vinter än vad det lär göra här vid samma tidpunkt. Att åka utan älsklingen suger så klart, men de sakerna jag längtar efter tycker inte han är lika roligt, så då är det bäst att jag åker iväg själv.

Ja, nått mer har jag nog inte att säga idag. Just nu sitter jag bara och fryser fingrarna av mig, för det är kallt i lägenheten igen efter att temperaturen sjönk med 10 grader på 2 dagar och hösten lär dyka upp officiellt denna veckan. Inte en rolig känsla, men nu har jag något att se fram emot i alla fall.

Vad är dina tankar om väder och vind?

Trasigt duschmunstycke, rejäl fibrovärk och andra missförstånd.

Det här inlägget kommer handla om lite allt möjligt. Som rubriken skrev, så har jag ett trasigt duschmunstycke, fibrovärken från helvetet är tillbaka och missförståndet handlar om hur man bör hantera sig själv i diskussioner eller samtal med andra. Om jag nu ens vågar prata om det utan att trampa nån på tårna. Jag ska göra mitt bästa i alla fall.

Häromdagen så råkade Henrik ha sönder vårt duschmunstycke. Det gick av vid plasten som man sätter in i slangen, så i morse blev det lite problematiskt och jag själv fick vänta en dag extra med att tvätta håret. Som tur var blir mitt hår inte lika fett längre, vilket gör att jag kan lättare vänta flera dagar innan jag tvättar håret. Det verkar även göra under för att mitt hår ska växa snabbare, även om det sedan innan alltid har växt som ogräs. I alla fall. Jag åkte upp till samarkand innan för att leta upp ett nytt munstycke. Jag fick tips av en vän på Lernia att någon hon kände hade köpt ett på Rusta som skulle vara väldigt bra, så jag kollade upp det på nätet, pratade lite med henrik om min plan och efter att jag var klar på Lernia för dagen så tog jag trean från simhallen upp till samarkand.

Först så åt jag en macka från subway, för jag var riktigt hungrig. Så hungrig brukar jag vanligtvis inte vara, och jag var det även väldigt tidigt i morse. Ofta brukar jag känna mig lite småhungrig vid 10 tiden, och då tar jag en kaka eller två som jag tagit med mig hemifrån. Ett paket singoalla räcker vanligtvis i 2 veckor eller något sånt, så det är bra. Jag äter oftast bara max 2 kakor om dagen när jag är på Lernia, eftersom jag går hem och äter lunch. Skit samma. Efter att jag hade ätit min macka så gick jag in en runda på Clas Ohlsson, men där hittade jag inget av intresse. Munstyckena där var dyra och små, och det ville jag inte ha. Det vi har haft tidigare (och har haft i över 2 år) är pyttelitet, och det täcker knappt huvudet eller nått, så man måste duscha varmt om man inte ska frysa hos oss. Dessutom är strålarna väldigt hårda, så det gör ibland ont om man har för stark stråle.

Sen tog jag en riktigt jobbig promenad till Rusta. För att göra en avstickare till så kan jag erkänna att jag verkligen känner ett sug av att skaffa bil nu, även om samma problem och åsikter jag har kvarstår. Jag är tveksam till bil av främst två orsaker – det är dyrt som fan och det är dåligt för miljön. Den tredje halva anledningen är att jag aldrig skulle röra på mig, och det skulle inte vara positivt för min hälsa. När jag dock blir egen företagare eller får möjlighet till tjänstebil så ska jag ha det, men annars tänker jag undvika det till varje pris, ungefär. Bilen jag vill ha, som egentligen fyller upp alla de krav jag har om bil (om jag faktiskt skulle skaffa en) är Mitsubishi Outlander PHEV. Den är dock svindyr i inköp, men skitbillig som tjänstebil, och såsom jag förmodligen hade kört, så hade 99% av all körning bara varit på el, och det är bra + att man också kan köra längre sträckor, som till Stockholm för att hälsa på familjen. Jag vill egentligen bara ha bil när det behövs, typ när man vill storhandla, behöver åka till veterinären, resor till sthlm. Just nu hade jag velat ha bil bara för att slippa gå till Lernia, för jag vet ju hur det känns och det är en jobbig morgonpromenad när jag ska gå dit, eftersom det är en sådan omväg.

Jaja, för att komma vidare i berättelsen. Jag hittade ett billigt munstycke på Rusta, och köpte ett svart, trots att det även fanns i min favoritfärg. Jag ville vara snäll mot älsklingen och valde en neutral färg. När jag kom hem så invigde jag den en stund senare, och känslorna var väl blandade. Den täckte lite mer av kroppen, och strålarna var mjuka, vilket var skönt. Dessvärre var det inget ”sprutt” i den, alltså inget tryck oavsett hur mycket vatten man vred på. Det gick till en gräns och sen var det stopp. Jag antar att det är en vanesak, för hellre större huvud med mjukare strålar än ett pyttelitet huvud med strålar som gör ont, bara för att man vill spara på vatten.

Det gamla och det nya duschmunstycket i ren och skär retrostil, för en gångs skull.

När det gäller fibrovärken, så har jag haft mycket värk senaste tiden. Idag ska jag också städa lägenheten, för hyresvärden ska komma och göra den årliga inspektionen igen. Jag har knappt ork att stå, och både mitt högra knä och svanken gör ont. Det är till och med jobbigt att sitta, men orka stå gör jag inte, även om det hjälper tillfälligt mot värken. Så fort jag sitter stilla igen så kommer tillbaka.

Det sista gälljde missförstånd och diskussioner. Jag vet inte hur mycket jag vågar skriva om det, då jag inte vill göra någon illa, men jag känner ändå ett behov av att förklara mig. På lernia så brukar vi ibland ha lite diskussioner om annat, när vi inte har lust att arbeta med något eller vi bara vill ta ett break ifrån det. Eller så hamnar vi bara i en utan att vi räknade med det. Nu efter valet och SD’s framgångar så har det bidragit till lite mer politiska diskussioner och även om jag älskar att diskutera med andra människor så har jag börjat inse att jag ska nog skriva ner mina åsikter mer, istället för att prata om det med andra människor, för jag är lite trött på att historien ständigt upprepar sig.

Jag blir sällan missförstådd när jag har skrivit om något. Blir det ett missförstånd, så är det oftast (och förmodligen) läsaren själv som har missat något viktigt ord, men självklart händer det att jag själv skriver en mening konstigt som kan tolkas på många sätt. När jag diskuterar med människor, eller egentligen bara för en simpel dialog så stöter jag ofta på människor som jag har stora svårigheter att diskutera med. Orsaken till detta vet jag inte, men det hela scenariot med att ”historien upprepar sig” är att dessa människor, oavsett hur trevliga och snälla de är som personer, så verkar det vara svårt för dem (och för mig) att diskutera med mig och med andra människor.

Jag har som utgångspunkt att vara förstående, accepterande och jag vill lära mig av vad någon annan har att säga. Sen kan jag självklart uttrycka mig på ett uselt sätt som gör att jag blir missförstådd. Den stora anledningen dock i samtal till varför jag blir missförstådd är för att personer lyssnar inte på vad jag har att säga. De avbryter, avfärdar och kritiserar det jag har att säga, utan att ens ha förstått meningen med vad som kommer ut ur min mun. Ett lättförståeligt exempel;

Jag: Jag har läst att alla borde vara veganer… (avbruten direkt)
Person X: Vad då? Veganer, vad pratar du för dumheter. Alla kan inte vara veganer! (Etc… En lång predikan över hur fel jag har, när jag precis har börjat prata.)
Jag: Nej, alltså… jag har kollat på forskning som säger att… (avbruten igen)
Person X: Jaha? Vilka studier då? Har du källan? Vad sa dem då? Jag tror ändå inte på det. (och så fortsätter det)
Jag: Forskningen jag personligen har tittat på, och bildat min egen uppfattning om säger att det bästa för hälsan vore om alla var veganer. (äntligen fick jag säga något).
Person X: Jaha, men det tror jag inte på. Alla är olika och jag funkar bra på att äta kött!
Jag: Ja, det tror jag med. Men forskningen säger det i alla fall och jag tycker det är intressant.
Person X: Det måste nog göras många studier för att man ska bli vegan, och kött som är så gott!
Jag: Jo, jag vet. Jag har själv svårt att bli av med dåliga vanor och jag gillar också kött.
Person X: (Mjuknar något, men återkommer med en hård replik igen om varför jag har fel och sådan fortsätter diskussionen tills någon av oss ger upp.)

Ungefär så kan det se ut. Jag blir avbruten konstant, folk vägrar förstå eller ens lyssna på vad jag har att säga och de har redan bestämt sig från första stund att de tänker behålla sin originella åsikt – oavsett vad jag har att säga eller inte. För att låta lite komisk med tanke på allt feministprat så är det oftast kvinnor jag möter som gör detta och inte män.

När jag bloggar däremot, eller för diskussioner på nätet så är det lite lättare, även om det är svårt att blir hörd även där ibland. Där får jag i alla fall prata till punkt och förhoppningsvis läser alla det jag har skrivit och förstår det, även om de inte håller med. Det är liksom hela grejen med hur jag kommunicerar med andra. Jag vill lära mig från dig, av det du har att säga, så jag kan bli inspirerad och mer kreativ och jag hoppas att du vill göra detsamma när du kommunicerar med mig. Jag tycker det är så otroligt viktigt, och det är oerhört tråkigt när jag inte får lov att lära ut något. Jag verkar vara en magnet i mitt dagliga liv till personer som har otroligt bestämda åsikter och som aldrig någonsin kan tänka sig att ändra den – för allt guld i världen.

Jag hoppas att ni som har läst det här förstår vad jag menar och att jag vill förstå dig som läsare. Jag hoppas också att ingen tar illa upp av det jag skrev, för jag pekar inte ut någon särskild. Jag förklarar bara ett ”naturligt fenomen” som ständigt händer mig numera, och som jag vill förbättra. Min nuvarande inställning är att undvika IRL diskussioner med andra, fokusera på mitt och istället diskutera med andra personer som jag vet lyssnar på mig och accepterar det jag har att säga.

Det är liksom inte lönt att lägga ner energi på folk som skiter i en och tycker att man är ointressant, bara för att man inte är som någon annan exempelvis, även om det nog inte är så i alla fallen.

Genusdebatten.se gillade mitt inlägg om manshat och feminism!

Jag fick en rätt så intressant kommentar i morse på mitt inlägg om feminism. Genusdebatten.se vill gästblogga inlägget där, och jag sa att jag skulle återkomma när jag har funderat lite på saken. Jag tog även en titt på deras blogg och det såg rätt bra ut. De har säkert fler läsare än mig, så kan fler personer hitta min blogg pga att jag skrev så pass bra om manshatande rabiata feminister, så varför inte? Så länge jag inte blir känd som nån antifeminist i bloggvärlden så är jag nöjd, ungefär för det är inget jag har lust att profilera mig som längre. Det jag menar med det är att jag har ingen lust att prata feminism längre. Jag pratar gärna politik och genus men de få och små åsikterna jag har om feminism etc, är redan nedskrivna i det här samt det här inlägget.

Bilden nedanför är inte snodd, utan bara länkad. Vill du veta mer om varför jag förtydligar detta så läs på en nyskapad sida jag har här på bloggen om hur jag använder bilder på min blogg. Inom en snar framtid ska jag skapa fler informativa sidor här på bloggen, och uppdatera dem som jag redan har.

Genusdebatten.se’s header. Bilden är en länk.

Annars så är läget rätt bra. Det är fredag och jag har tagit helg. När jag kom hem så gick jag på Netto och handlade lite grann. Jag köpte egentligen mer än vad jag hade tänkt mig, men allt var grejer som vi behöver här hemma, så det var liksom lika bra. Sen åt jag en massiv och stärkelserik lunch i form av en av mina favoriträtter – rårakor med creme fraiche och rödlök. Nu är jag proppmätt, alltså så jag hoppas det blir en sen middag idag. Jag glömde fotografera lunchen, men det gör nog inget. Folk är väl lite trötta på sånt ändå… Istället sitter jag och fryser inne i vårt annars väldigt varma datorrum. Kanske får ta en värmande dusch eller något? Ikväll blir det också en hangout med mina gamla vänner jag har lärt känna på Google+. Det ska bli skitkul!

Jag sitter och fryser. Det är kallt i lägenheten så fort temperaturen går ner utomhus.
Jag sitter och fryser. Det är kallt i lägenheten så fort temperaturen går ner utomhus.

Trevlig helg!

 

Jag har äntligen en Pebble klocka igen!

Min älskade, snälla och underbara sambo köpte igår en smart android klocka, och hans gamla pebble fick jag. Nu är tomheten borta, för så fort jag satte på mig klockan så kändes allt normalt igen. Det har verkligen varit tomt utan min klocka. Jag har väl varit utan den i ca 5-6 veckor eller så, och det känns som en halv evighet. Jag är skitglad för att jag har fått tillbaka den igen.

Tomrummet på armen är återigen fyllt.
Tomrummet på armen är återigen fyllt.

Jag skrev ju ett blogginlägg när jag hade haft sönder klockan av misstag när mina föräldrar var här, och jag hoppas att jag får möjlighet att behålla den här klockan länge. Jag tycker inte att Pebble klockor är särskilt ömtåliga. Det var en rejäl smäll som min gamla klocka fick. Dock, hade det varit en annan smart klocka som har samma display som en vanlig smart telefon, så hade den gått att laga, men Pebblen går tyvärr inte ifall skärmen går sönder. Jag kommer inte ihåg varför, men det är väl så den är byggd. Den använder ju ett helt annat material också jämföres med android klockor, och det är bland annat det som gör att batteritiden är oerhört bra. Ungefär en gång i veckan behöver man ladda den. En LG G watch som min älskling har köpt istället måste laddas dagligen, lika ofta som en vanlig smart telefon, alltså. Det är en av anledningarna till varför jag ville fortsätta med Pebble, då jag nöjer mig med de enkla sakerna, såsom bra batteritid och att den vibrerar när man får notifikationer. Det gör iofs även andra smarta klockor, men tydligen så har pebblen starkare vibrationer än LG G watch.

Tummen upp för att jag har en Pebble igen!
Tummen upp för att jag har en Pebble igen!

Annars så är saker och ting som vanligt. Jag har haft värk i hela kroppen idag, trots att jag inte gjort något särskilt för att anstränga mig. Jag har haft träningsvärk i armarna och magmusklerna, trots att jag inte motionerat och jag har haft ont i svanken till och från i någon vecka, men sen igår så har smärtan varit ihållande och i morse när jag vaknade så gjorde det ont i mitt högra knä, så jag haltade mig fram och tillbaka från Lernia idag. Nu känns det dock lite bättre så jag hoppas värken försvinner. Ovanpå den här konstiga värken så har jag haft rätt mycket fibrovärk med, så jag är lite uttömd på energi just nu. Tur att man i alla fall orkar blogga =) Det hade blivit supertråkigt annars.

Om röntgen, nyckeltal och lite annat.

Det gick fint i morse att röntgas. Jag hade inte fått några särskilda instruktioner mer än att jag skulle ta med mig legitimation, och det har jag ju alltid på mig när jag ska iväg nånstans (förutom i undantagsfall när jag har mjukisbyxor på mig när jag handlar på netto). Jag var tvungen att ta bort min tungpiercing, ta av mitt halsband och sätta upp håret i en stor bulle rakt på huvudet, men det var inga större problem. Efter att det var klart så satte jag tillbaka allt på sin vanliga plats. Det gick väldigt fort bara. Jag hade planerat att det skulle ta minst en timme, men det tog bara 10 minuter eller så, inkluderat tiden när jag krånglade med piercingen och det andra. Om tidigast en vecka får vårdcentralen resultatet av röntgen, och sen får vi se när dem hör av sig till mig.

Jag visar upp min tungpiercing och mitt fina halsband som jag var tvungen att ta bort innan röntgen.
Jag visar upp min tungpiercing och mitt fina halsband som jag var tvungen att ta bort innan röntgen.

Jag gick iväg till Lernia, och kom dit strax innan halv nio. Läraren blev förvånad över att se mig där så tidigt, då jag hade sagt att jag förmodligen inte skulle komma före kl. 10, men det blev då alltså inte riktigt som jag hade planerat. Egentligen hade jag ju också planerat att jag skulle jobba hemma idag, men igår (eftersom det var första riktiga dagen på 50%) så sket jag medvetet i att ta med mig ryggsäcken, eftersom jag inte hade någon lunch med mig. Jag hade helt glömt bort att jag skulle jobba hemma, så jag fick ta beslutet igår att ändå dyka upp som vanligt men det var inga problem. Nu i efterhand är jag glad att jag gjorde så, för det hade varit svårt att komma vidare annars.

Hela förmiddagen har jag suttit och googlat samt läst om nyckeltal, resultat och balansrapporter. Jag har även kollat upp lite med kostnader för egna företagare, så jag har någon slags mall att utgå ifrån. Jag vet ju inte alls vad det kan kosta för mig att ha ett eget företag, men planen är i alla fall att utgifterna ska vara så låga som möjligt, så vinsten + lönen kan bli så hög som möjligt. Det har i alla fall varit roligt och intressant att läsa om det här, för själva budget-grejen med företagande är nog det jag tycker är roligast när det gäller att lära sig företagsekonomi.

Det tog tid dock att hitta de rätta svaren på den första uppgiften jag skulle göra idag, efter att jag hade läst en massa. Till sist fick jag ta till mig facit, för jag hittade inte svaret någon annanstans. Det visade sig (så klart) att det var lättare att hitta än jag trodde. Svaret jag ville ha var i resultatet jag kan se årets försäljning, och det visade sig ju vara superenkelt. Det är ju den totala netto-omsättningen som är årets försäljning. Alltså alla intäkter eller jobb som genererar pengar. Well, duh! Jag kände mig superkorkad när jag fick reda på det, men det gjorde inget. Å andra sidan så hjälpte det mig att komma i håg lite mer av hur man läser av resultat och analyserar nyckeltal etc.

Nu sitter jag och väntar på att min vän Jana ska dyka upp. Vi ska äta lunch tillsammans och göra pannkakor. Veganska sådana som är glutenfria. Det ska bli skoj. Sen jag kom hem idag så har jag städat och dammsugit lite, för det behövs när man ska ha gäster.

Nu är det ju fredag, och det är härligt! Jag har ingen aning om vad vi ska hitta på i helgen, men något blir det väl i alla fall. Förtidsrösta lär vi nog göra åtminstone och min röst går till Piratpartiet!

50% på lernia från och med nu!

Jag är hemma. Och jag är ledig. Från och med idag så kommer jag fortsätta vara på Lernia på 50% och det är en riktig lättnad.

Jag fick precis vad jag ville. Jag går kvar på 50% och jag ska hålla mina planerade tider mellan 8-12, och därmed från och med imorgon ska jag äta mina luncher hemma. Jag längtar alltid hem, så det är en plan jag har haft länge ifall jag skulle få igenom detta. Istället har jag lovat kamraterna på utbildningen att jag ska vara med på morgonfikat, och det är en bra kompromiss.

Jag slutar utbildningen den 19:e oktober och efter det så ska jag gå en annan arbetsmarknadsutbildning som ska hjälpa mig att hitta ett jobb. Då får jag fortsatt aktivitetsstöd också, och ska förmodligen gå den utbildningen på 50% med, men det beror på hur många träffar det blir och så. Är det som på spring, så kan jag likagärna gå den på 100%, men jag ska också ansöka om sjukersättning igen, fast på 50%. Det borde jag få utan några större problem och sen ska jag få hjälp att få en praktikplats eller arbete på samma nivå. Tids nog så kommer det lösa sig, men just nu är jag bara oerhört jävla lycklig över att jag fick som jag ville.

I fortsättningen ska jag också bara lära mig de relevanta grejerna för att ha egen firma och inte för att bli en administratör. Efter att ha varit på lernia ett par månader så vet jag (och även lärarna) att ett vanligt kontorsarbete som inkluderar administration är inte lika rekommenderat, då det är tufft och högt tempo. Trots det har jag sökt jobb på FK tidigare idag. Jag räknar inte med något, men jag hoppas ändå.

Nå, hur  många vill göra min dag ännu bättre genom att gratulera mig (eller nått i den stilen) genom att kommentera här på bloggen? 😛