Tredje tentan för del 1 i matematiken var helt absurd…

I smått chocktillstånd just nu. Värre kan det bli men jag försöker bara koppla bort tankarna. Jag har ju varit här förr. Hoppats och hoppats, räknat poäng tills man blir blå, få ångest och panik och sen beskedet – max två poäng på den där jävla tentan. Idag är läget annorlunda eftersom tentan idag var en kombo av gamla tentor som jag kunde svaren på. Hur jag kom dit är en annan fråga, men självklart utan fusk.

Anna-Maria’s desperata funderingar på bussen hem 15 augusti 2019.

Så skrev jag när jag satt på bussen hem idag som en början på det här inlägget. Nu är jag hemma igen och måste skriva av mig på riktigt. Jag vet nu att jag inte har klarat tentan och orsaken till det är som jag nämnde innan. Tentan var nämligen en kombination av de två äldre tentorna i del 1 som jag skrev i våras. Det gjorde mig extremt chockad, men också lite glad eftersom det ökar chanserna att i alla fall komma förbi de där ynka två poängen som jag aldrig kommit förbi innan. Jag kom ihåg svaret på många av frågorna, men jag har ingen aning om ifall jag har räknat rätt för att komma dit. Jag har i alla fall två bekräftade svar på att jag har räknat rätt än så länge, så där är två poäng fixade (om nu inte nått minustecken kommer i vägen, men det gör det säkert).

Jag vet att jag garanterat har gjort helt fel på en 3 poängsfråga så det gör att jag är helt körd, men jag har inte pluggat på det alls så jag har ingen att skylla på direkt. Inte för att jag skulle göra det ändå för hela den här kursen suger. Jag gjorde helt fel på Venn diagrammet igen, typ invers på vad jag egentligen skulle ha gjort men jag lyckas aldrig med dem. På tal om inverser så gjorde jag mycket fel på den också, men det har jag inte heller pluggat på, i alla fall inte på grundläggande nivå. Invers i del 2 är lättare. Har jag tur får jag en poäng där, men med tanke på min historik blir det med större sannoliket 0 där också. Nästa grej jag gjorde fel på var sanningstabellen, men där gör jag också alltid fel så spela roll. Den ingår i samma poäng som venn diagrammet, så varje grej där är värd 1,5 var eller hur man nu känner för att räkna. Totalpoängen är iaf 3 för de två.

Inför den här tentan ska jag vara ärlig och säga att jag inte har pluggat heller och särskilt inte venn diagram och sanningstabeller. Jag har bara skitit i det, medvetet som omedvetet. Jag har bara inte orkat. Det är inte lönt. Hade jag dock vetat om att tentan skulle vara en kombo av gamla tentor kanske jag hade pluggat lite mer, åtminstone gått igenom dem så jag hade haft fler svar färskt i minnet men jaja. Jag orkar bara inte bry mig om den här skiten. Det har bara plågat mig till tusen och jag är så galet trött på det.

På bussen hem från Kristianstad började dock hoppet åter flyta uppåt och jag hatar känslan av det. Jag är och vill förbli helt inställd på att det blir ny utbildning till hösten, för jag orkar inte med en till sväng med matematik berg-och-dalbanan. Mitt psyke orkar inte med det. Det är liksom fantastiskt nog om jag kommer förbi 2 poäng. Som läget är nu i och med att jag kommer ihåg vissa svar och har kollat svaren på några frågor så borde jag ha nått 5. Det är nästan garanterat. Jag kan ha nått 7 om det visar sig att två ytterligare enpoängsfrågor är korrekta. De bör vara det kan jag tycka, men vad vet jag? Ingenting oftast. 8 poäng kan jag få om jag får en poäng för att jag är på rätt väg gällande partialbråk. Men förmodligen inte.

Det är värt att fira, men enda anledningen är ju för att jag kunde frågorna, eller åtminstone svaren. Att se till att man räknar fram till rätt svar är en helt annan historia, men det var ett stort hjälp på vägen. Hade frågorna varit helt nya hade jag med större sannolikhet inte kunnat komma förbi 2 poäng den här gången heller. Det kanske jag ändå inte gör, för även om jag kommit fram till rätt svar på en del av frågorna så är det inte säkert att läraren gillar mina svar och kommer dra av poäng bara för att han kan det eller nått. Och jag avskyr mig själv just nu för att jag sitter här och räknar poäng som en dåre. Precis som alla andra gånger. Skillnaden nu är att jag har ett facit att utgå ifrån direkt på en del av frågorna och/eller att jag vet rätt svar på en del andra. Men det är ändå dålig stil av mig att räkna poäng innan jag fått svar av läraren på hur många poäng jag faktiskt fick. Har jag dock nått 8 poäng pga nått annat mirakel så kan det vara möjligt att komplettera det, men med tanke på hur läraren tidigare behandlat den frågan så lär inte det gå, så klarar jag inte denna tenta med 1 poäng ifrån godkänt så är det skitsamma och förmodligen inte möjligt att göra något åt. Jag måste ju ändå ha minst 1 poäng på varje deluppgift, vilket jag inte har oavsett om jag når 8 poäng eller ej. Jag orkar förmodligen inte prata med läraren om eventuell komplettering heller om jag hade nått så ”hög” poäng.

Sen fick jag tentera enskilt, men det blev inte riktigt som det var tänkt, men det gick bra ändå. Jag hade skrivit i min ansökan om det stödet för att inte störa andra med mitt eventuella prat, men när jag kom till skolan och skulle in i klassrummet så fick jag dela det med en annan tjej. En tredje skulle också ha kommit, men det blev bara vi två. Det funkade för jag var ändå tyst under tiden jag skrev, men ändå lite trist att jag inte var helt ensam eftersom det var syftet med allt. Nåja, jag är glad ändå för klassrummet jag skrev i var bredvid alla andra som skulle skriva så jag fick träffa några klasskamrater som sitter i samma sits som mig som inte klarat någon av de andra tentorna. Dock har alla fått mer än 2 poäng så det är positivt för deras del, men de sitter ändå i samma sits vilket suger. Alltså att de med största sannolikhet inte kan fortsätta till hösten för att de inte klarar den här mattekursen. En av kursarna mina skulle försöka prata med programansvarige för att kolla om det ändå är möjligt att fortsätta gå till hösten, fast man inte har poängen som krävs från den här mattekursen. Det är ju liksom helt absurt att så många misslyckats med den här kursen när det inte behövs. Under normala omständigheter hade kursen varit mer som det är tänkt och alla som vill gå kvar får göra det och gå om mattekursen vid ett annat tillfälle.

När jag satt utanför tenta salarna och väntade pratade praktiskt taget alla som satt där om hur dåligt strukturerad kursen är. De använde samma uttryck jag har tjatat om också, som exempel att boken är ”lätt”, men att det du lär dig från böckerna kommer inte på tentan utan där är nivån tusen gånger högre. Alla som satt där satt i samma sits som mig, som inte klarat de tidigare tentorna, alltså alla 4 så de kan inte fortsätta vilket bevisar ytterligare hur pissigt det är. Särskilt med tanke på att vi som går utbildningen vill gå utbildningen, ta examen och börja jobba med programmering. Arbetsgivarna skriker efter arbetskraft i det här området och skolan vinner inte på att mer än hälften av eleverna inte kan gå klart en utbildning för att de har ordnat en galet svår matematik kurs som de gjort till en spärrkurs dessutom. De skjuter liksom sig själva i foten med det här upplägget. Därför är jag ändå riktigt lycklig över att jag blivit antagen till en annan utbildning (utan antagningsprov) där jag blir samma sak, plus att jag får praktik! Att hitta praktikplats på utbildningen i Kristianstad är ju meningslöst, liksom. Deltidsjobb kanske och möjligtvis sommarjobb men skolan lär ju ta 200% av min tid ändå så good luck liksom med att göra något utanför skolan som inte är äta och sova.

Den enda som gäller just nu är bara att hålla fast vid tanken att jag går i skola i Malmö till hösten. Jag vill inte tänka på något annat. Jag orkar inte. Jag är för rädd för att kunna hoppas. Med tanke på att jag i typ två månader snart har velat ge upp totalt och praktiskt taget gjort det, med undantaget att jag skrev tenta idag och ska göra det snart igen för att öka chanserna till en ”bättre” utbildning. Mina känslor till att stanna i Kristianstad beror till 99% på mina härliga kurskamrater. Fan, vad jag kommer sakna dem om det blir ny utbildning till hösten. Det behöver ju inte som sagt betyda att man tappar kontakten, men det är en mycket stor sannolikhet för det om jag byter utbildning. Å andra sidan kommer typ 14 pers av 25 inte kunna gå vidare till hösten ändå så det är inte många som kommer vara kvar till hösten – om det nu inte är så att dagens kombo-tenta faktiskt har hjälpt de andra eleverna i min klass. Jag hoppas det för deras skull.

Sen är det ju frågan hur många av dem från Malmö trakten i klassen som kommer göra som jag, att byta utbildning. Jag vet att minst två från min klass har blivit antagna till samma skola som mig, men frågan är om de kommer gå där eller inte. Det är i alla fall roligt att de har gjort det, även om vi i så fall kanske inte hamnar på exakt samma utbildning.

Just nu vill jag som sagt bara blicka framåt, förtränga den här sommaren och hoppas på att min plan till hösten blir av. Alltså, ny utbildning, högt tempo (alltså typ 8 timmars programmering per dag, fem dagar i veckan) och många timmar på skolan, helst alla 40 förutom då när det är dags för praktik. För hälsans skull hoppas jag också på att jag kan ta en daglig promenad så länge som möjligt så jag kan bli av med mina dubbelhakor, bukfetma och svaga muskler. Det är nästan en mil till skolan, så att exempelvis gå hem från skolan idag resulterar automatiskt i 10 000 steg minst, alternativt att jag går en viss bit och tar bussen resten för att åtminstone få in 30-60 minuters promenad per dag.

Blir det förresten så att jag ändå fortsätter i Kristianstad ska jag verkligen försöka promenera till skolan så ofta som möjligt, men det är mindre risk för det skulle jag tro pga gamla vanor eller nått. Jag måste också få ordning på luncher också som jag lätt kan ta med mig, och möjligtvis även frukost. Det hänger på som sagt när man börjar i skolan om dagarna och hur man tar sig dit. Vissa dagar lär jag garanterat ta bilen också. Vädret kanske är för dåligt eller för kallt. I värsta fall innebär väl det att jag måste börja gå på tråkigt gym under senhösten och vintern tills värmen kommer tillbaka och jag kan fortsätta gå, för nu ska fanimej mina störiga kilon bort! Nåja, det är egentligen en helt annan historia, men idag flyger tankarna åt alla håll.

Oavsett vilket är jag nöjd med min prestation idag och jag hoppas jag kan slippa bry mig om det här snart och att även min tröga hjärna inte vill hålla mig vaken om nätterna och tänka på hur illa det gick på tentan. För nu skiter jag allvarligt i det här.

Jag måste gå vidare med mitt liv.

Min sommar i Norrland och Stockholm 2019 – Del 4

Trainy McTrainFace hette ett tåg jag såg på Stockholm Södra när jag skulle möta min vän och min älskade älskling. Det var jag ju tvungen att fotografera!

Det här är en serie blogginlägg som kommer publiceras långt efter att jag har varit i Norrland, just på grund utav att det är en dum idé att ens hem blir rånat, för att man skriver i real-tid att man inte är hemma. Inte för att ni direkt vet var jag bor, men ändå. Nu vet ni det. Då kör vi!

Nu har jag varit i Stockholm i nästan en vecka, eller ja i alla fall om man räknar vardagar. I söndags åkte jag in till stan för att träffa en gammal kompis som jag lärde känna när jag först flyttade ner till Skåne. Det var trevligt. Då var det så ohyggligt varmt att man visste knappt var man skulle ta vägen. Vi möttes upp på Stockholms central, gick till Drottninggatan och sen gick vi in på ett av alla dessa Espresso House och tog något att dricka. Sen satt vi där i säkert två timmar och pratade, och sen gick vi tillbaka mot pendeltågen, satt utanför där en stund och sen åkte jag hem.

I måndags så fick jag äntligen besöka min framtida uppfödare igen, men jag skriver mer om det på Antons blogg, så håll utkik efter det inlägget.

I tisdags åkte jag och Mamma till Sickla köpcenter för att kolla upp hur min dator mår. De rensade den med lite mer tryckluft och sen dess har jag inte märkt av något med tangentbordet, så det verkar ha hjälpt. Förhoppningsvis är det problemet åtgärdat nu. Jag hoppas verkligen det! Efter vi var till Sickla så mötte jag upp en annan gammal kompis. Vi spenderade hela eftermiddagen i Farsta Centrum, där vi mest fikade och satt och pratade, men det blev lite små shopping med, åtminstone för hennes del.

Igår så träffade jag en till gammal vän, precis innan jag skulle möta upp älsklingen min som har kommit hit för att hålla mig lite sällskap i ett par dagar innan det är dags. Idag är tanken att vi ska gå runt lite på Söder, äta gott och ta det allmänt lugnt. Ikväll kommer familjens ”bästa vänner” och äter middag med oss och imorgon är det dags att fara hem igen. Det känns lite konstigt att man varit iväg i nästan två veckor nu, men det ska bli skönt att komma hem till Maja igen. Förhoppningsvis orkar jag räkna mer matematik efter att jag kommit hem igen, men jag räknar inte med några massiva grejer. Jag har dock skaffat konto på brilliant.org efter tjat och gnat från typ alla YouTube kanaler som finns som ständigt har de som sponsor. Dock med tanke på hur svårt jag har för matematik så skadar det inte att prova deras hemsida för att se om några matematiska koncept blir lättare att förstå.

Jag tror inte det kommer hjälpa sådär mirakulöst, men vem vet. Det skadar som sagt inte att prova. Under veckan har jag också aktiverat Apple Pay igen på telefonen etc, så snart nog ska jag testa betala med mobilen. Det känns kul 😃. Jag hade ju liksom ingen aning om att det fungerar där alla blipp funkar, så det är ju jättebra.

Min sommar i Norrland och Stockholm 2019 – Del 3

Det här är en serie blogginlägg som kommer publiceras långt efter att jag har varit i Norrland, just på grund utav att det är en dum idé att ens hem blir rånat, för att man skriver i real-tid att man inte är hemma. Inte för att ni direkt vet var jag bor, men ändå. Nu vet ni det. Då kör vi!

Nu har jag hamnat i Stockholm och senaste dagarna med tanke på mygg och allmänna insekter har det varit mycket bättre. Jag har spenderat ungefär 3 dagar ensam i farmor och farfars hus, och det funkade fint, även om det blev lite tråkigt på slutet. När jag var helt ensam i huset så spenderade jag tiden med att se film, YouTube och att lära mig mer om ASP.NET. Jag fortsatte slåss med mygg, och en natt bestämde jag mig för att sova i ett av de lediga rummen på ovanvåningen för att där var det tydligen så lite mygg, men självklart när jag sov där blev jag galet biten av mygg så för min del var det skitsamma.

Att inte kunna sova ordentligt om nätterna har gjort att jag varit för trött för att orka räkna matematik, så det har varit lite störigt, men å andra sidan borde mina trogna läsare förstå att det ändå inte är lönt, men så fort jag får upp energinivån så ska jag räkna lite till. Som läget är nu med tanke på hur trött jag varit på sistone sen min lilla krasch så har jag räknat ungefär 2 timmar på en månad, så det minskar ju risken att jag kommer få godkänt på någon av tentorna sen i augusti. Jaja, jag överlever det. Gör ni det?

När familjen kom tillbaka så fick jag sova en natt i campern och det var helt myggfritt och så underbart. Jag sov där i natt igen, men då är jag mer osäker på om det var mygg eller inte. Jag drömde nämligen i natt att det var en mygg i campern och att jag blev biten, och det kändes som om att jag var vaken, men det var en dröm så jag är lite smått förvirrad idag p.g.a. det. Förmodligen var det ingen mygg där i natt, och både jag och föräldrarna har varit noga med att inte hålla dörren öppen för mycket, och vill man vädra är alla myggfönster och dörrar öppna i så fall.

Resan hem till Stockholm gick fint i alla fall. Vi åkte från byn vid 12 och kom hem till Stockholm vid 18:45. Det hade hänt en olycka som gjorde att det blev lite köbildning en stund, men det var relativt snabbt ordnat när vi drabbades av det. Vi stannade också till i Bollnäs på Biltema och Coop där vi åt lite lunch, köpte tryckluft och handlade lite mer bär för de hade vi glömt ta med oss från Stensån. Tryckluften är till för min dator, då E tangenten igen började strula efter att jag hade rengjort den för några dagar sen. Förmodligen beror de problemen på att något skräp råkat komma in under tangenten när jag rengjorde den, för nu när jag använt tryckluften så märker jag skillnad. Dock så ska jag ändå åka till närmsta Apple butik sen för att kolla så inget är fel på tangentbordet. Sen jag lämnade in datorn för reparation av tangentbordet tidigare i vår så har tangentbordet fungerat felfritt så jag är väldigt övertygad om att det skräp som orsakat problemet och inget annat. Är det något annat så är det en mirakulös timing som skett, den saken är klar!

Om några dagar så kommer älsklingen upp till Stockholm och planen innan han dyker upp är att passa på och träffa kompisar och kennlar som är av större intresse för mig än för honom. Sen ska vi umgås tillsammans och med min familj tills det är dags att fara tillbaka till Skåne och vår älskade Maja.

Min lilla bebis Maja, ligger och sover på en filt hemma i soffan bredvid husse. Henrik har tagit bilden.

Apropå Maja så måste jag nämna att jag håller på och längta ihjäl mig efter henne. Jag har nog aldrig saknat henne så mycket som jag gör under den här resan. Vad det beror på vet jag inte, hon mår liksom bra och allt är som vanligt. Hon är mest ensam om dagarna medan älsklingen är på jobb. Sen är hon supergosig och social med honom så det är liksom inga konstigheter som pågår. Jag bara saknar henne så mycket. Förhoppningen är dock att jag ska kunna hälsa på min framtida uppfödare innan jag åker hem på fredag (2 augusti) så jag får min årliga dos av grandisar, särskilt gos med Gandalf! Bättre gos med grandis är svårt att hitta just nu. Han älskar att gosa, med allt och alla och jag älskar att gosa med honom.

Senare idag ska jag träffa en gammal kompis som jag inte sett på några år nu. Jag har ingen aning om vad vi ska hitta på, men det blir väl något trevligt i alla fall.

Min sommar i Norrland och Stockholm 2019 – Del 2

Det här är en serie blogginlägg som kommer publiceras långt efter att jag har varit i Norrland, just på grund utav att det är en dum idé att ens hem blir rånat, för att man skriver i real-tid att man inte är hemma. Inte för att ni direkt vet var jag bor, men ändå. Nu vet ni det. Då kör vi!

Nu har jag varit i Norrland i ungefär 4-5 dagar och på den tiden har jag hunnit med att träffa lite vänner till familjen, ätit gott, programmerat, gått omkring på gården, åkt lite bil och varit i lilla fritidshuset. Sen har jag också slagits med mygg! Fy fan vad mycket mygg det är här uppe i år! Jag har fått rejäla bett på fötterna framförallt, där jag blivit biten när jag suttit ute med strumpor på! Jag har blivit biten minst två gånger på samma ställe dessutom med så det kliar så man blir galen. Sen har det varit svårt att sova eftersom det kommer mygg in i rummet om nätterna. Dock sen i förrgår så har jag börjat använda myggspray som jag sprayat på mig själv, mina kläder och på sängen. Det har hjälpt mycket i alla fall, men jag längtar tills jag slipper myggen praktiskt taget helt.

Hemma i Malmö har jag sett en mygg på de dryga två åren vi bott i den här lägenheten, så det är skönt. Enligt föräldrarna mina har de inga problem med mygg i deras hus i Stockholm heller så det ska bli skönt att komma dit senare i veckan. Idag blir jag ensam i huset, då resten av familjen vill åka ut till stugan för att sola, bada och ha riktig semester. Själv är jag så trött på myggen, för det är så mycket mer mygg där + att det inte är någon direkt täckning så att surfa på mobilen är inte att rekommendera. Sen kan jag inte ladda datorn heller, så det är inte av stort intresse för mig att åka dit p.g.a. det.

Idag blir det en riktigt TV dag eller nått sånt. Jag har också varit iväg till grannen och fikat lite och pratat öronen av dem. Jag har inte träffat dem sen morfars begravning, och flera av deras barn har jag inte träffat på typ 10 år. Deras äldsta son var dock här häromdagen så då fick jag träffa han igen och hans äldsta barn så det var skoj, men de andra två bröderna har jag inte träffat sen farfar gick bort 2010.

I det stora hela känns det bra att vara här fortfarande, även om det fortfarande är konstigt. Så lär det nog alltid kännas, men ju längre tiden går desto mer normalt känns allt. Jag är glad att jag kom hit trots allt, för det är inget fel på det här stället. Det är bara så tråkigt att de originella ägarna, d.v.s. min farmor och farfar inte bor här längre, för de lever inte längre. Dock så känner jag mig inte helt ensam av att vara här själv idag. På något vis vill man tro att deras själar lever vidare i det här huset, fast de inte är här längre fysiskt.

Min sommar i Norrland och Stockholm 2019 – Del 1

Det här är en serie blogginlägg som kommer publiceras långt efter att jag har varit i Norrland, just på grund utav att det är en dum idé att ens hem blir rånat, för att man skriver i real-tid att man inte är hemma. Inte för att ni direkt vet var jag bor, men ändå. Nu vet ni det. Då kör vi!

Jag är just nu i Norrland, i ett av våra gamla familjehem där jag har spenderat åtskilliga somrar och skol-lov sen jag växte upp. Det har varit fantastiskt att spendera tid här, åtminstone medans alla släktingar levde. Ju fler som gått bort desto mindre kul har det varit. Morfar gick bort under våren 2016 och sen dess har jag tagit ett aktivt val att aldrig mer åka upp hit igen och det valet har plågat mig nästan dagligen sen dess. Jag tror att anledningen för att det har plågat mig så mycket är för att det betytt så mycket för mig.

Ungefär tre nätter i veckan, vissa veckor ännu mer så har jag drömt otroligt realistiska drömmar om att jag är återigen i Norrland på bara allmänna besök. Det känns konstigt att vakna från den typen av drömmar och nu när jag faktiskt är här, har jag väldigt svårt att se skillnad på vad som är verkligt och inte. Jag är i alla fall medveten om att jag är här. Det är inte någon två-veckor-lång-mardröm utan jag vet att jag är här nu. Och det känns konstigt, men samtidigt fullkomligt normalt.

Orsaken till varför jag är här just nu är dels för att jag hade planerat att åka upp och hälsa på familjen i minst två veckor under sommaren, eftersom jag ändå är ledig och inte har några måsten. Förutom att jag ”måste” räkna matematik, men det är en annan historia. Efter allt som har hänt mig de senaste veckorna så insåg jag att det är viktigare just nu för mig att bara träffa och umgås med familjen än att inte åka till Norrland igen. Så jag tog tåget, från Malmö Central till Stockholm och sen tåget upp till Ljusdal där jag blev hämtad. Jag hade efterfrågat om folk hade velat hålla mig sällskap i Stockholm medan jag väntade på tåget, men ingen kunde och det var tur.

Tåget blev nämligen ungefär en timme försenat p.g.a. en nedriven kontaktledning som fortfarande stör tågtrafiken i Skåne (19 juli) och när jag kom till Stockholms hann jag precis gå på toaletten, köpa sushi ( på Flemingsbergs station) och gå till perrongen. Jag väntade där i ungefär fem minuter sen kunde jag kliva på tåget mot Ljusdal. Mamma och pappa hämtade mig och resan dit gick bra, även om den var lite dryg på slutet. Ju närmre jag kom Ljusdal desto konstigare kändes det med tanke på mitt val om att ”aldrig” åka hit igen.

Vi åkte och handlade på ICA i Färila där jag köpte frukost material till mig själv, eftersom jag vill och måste fortsätta ändra om kosten till det bättre för jag är trött på att må skit för att jag äter så dåligt. Det är nog lite tack vare kostomläggningen som jag ändå mår så pass bra som jag gör med tanke på allt skräp med matematiken och skolan. Hade jag fortsatt äta komplett jättedålig och onyttig vegetarisk mat så hade jag inte orkat göra de sakerna jag gör om dagarna numera. Det är jag övertygad om. Jag är ju inte perfekt, men det går sakta men säkert åt rätt håll i alla fall. På bilresan mellan Ljusdal och byn där farmor och farfars hus ligger så fick se hur illa det ser ut efter förra årets bränder. Det var riktigt tråkigt att se all den förstörda skogen som nu är borta.

Nu har jag varit i min farmor och farfars hus i nästan ett dygn och det känns som förr, men lite små uppdateringar. Huset håller familjen på att måla om, och badrummet renoverades för några år sen samt att det är lite ommöbleringar och utrensningar som pågår. Nu finns det dock obegränsat wi-fi så det är riktigt trevligt och tack vare att jag nu håller på att lära mig programmering så är jag inte lika besatt av att bara sitta och glo på tv hela dagarna. Jag fortsätter leka lite med ASP.NET och webb-applikationer för att det är kul och jag vill veta mer. Som sagt gör jag detta under förutsättningen att det blir utbildningsbyte till hösten, för risken är minimal att jag fortsätter i Kristianstad.

Ja, hur många fler blogginlägg det blir om dessa veckor i Norrland och Stockholm får vi se, men det lär bli ett par stycken i alla fall.

Skånes Djurpark andra besöket och lite annat skoj

I fredags stack vi till Skånes Djurpark igen. Denna gången körde vi bil och vi åkte dit för att lite i förskott fira en liten 2 årings födelsedag. De som jag berättat om innan, min sambos kollega och hennes fru har nämligen en son som fyller 2 år idag (15 juli), så stort Grattis på födelsedagen, säger jag till Grabben G.

Vi hämtade upp dem på stationen och tog småvägarna dit för att spara på bilens batteri, men som tur var så kunde vi ladda bilen när vi kom fram. Den blev till och med fulladdad tills vi var klara, så det uppskattades mycket. Vi hade inte räknat med det, men så blev det. Vi började besöket med att käka pannkaksbuffé. Tyvärr fanns inga veganska pannkakor, men det var trevligt och gott ändå. Särskilt belgiska våfflor med nutella, mums! 😋 Sen började vi vår rundvandring. Jag åkte traktor, eftersom G är helt galen i traktorer. Dock fick jag inte plats i samma traktor som han och hans föräldrar, så jag tog den som hamnade bakom dem.

Vi var där i ungefär 4 timmar, och vi fick se en hel del djur, men tyvärr fick jag inte klappa någon ko, det hade jag hoppats på att få göra. Däremot fick jag klappa getter och kom väldigt nära älgarna. Vi såg också björnarna så det var skoj. Det var jobbigt dock att gå, men vi hade riktigt fint väder så det var också kul.

Vad gjorde man under resten av helgen då?

Ja, inte räknade jag någon matte i alla fall. Faktum är att jag inte räknat ett enda tal sen i onsdags tror jag. Jag har inte velat, inte känt för det och det beror mest på att jag måste muntra upp mitt humör lite. Det har jag ”löst” genom att bli smått besatt över .NET plattformen och skapa webb-applikationer med C#. Det är bara för att jag utgår ifrån att jag kommer börja den utbildningen i höst, men jag kommer så klart fortsätta räkna matte när jag får upp orken till det igen. Jag har upptäckt med mitt lilla lekande att .NET är en jävligt trevlig plattform och att skapa webb-applikationer går mycket fortare än att göra dem i java. Inte för att jag direkt tror att Java är lämpligt för webben, men om man jämför med vad jag kan göra i Java vs. C# och .NET(ASP.NET) så är .NET snabbare, lättare (i alla fall om man förstår grundläggande programmering och databaser, vilket jag gör). Det är liksom mycket från början som redan finns. Vill man exempelvis skapa iOS appar, eller android appar så är grunden redan lagd. Det du behöver göra är bara att lägga till funktioner och styla om det. Sen är det typ klart. Likadant är det för webb-applikationer. Jag upptäckte att det går snabbare att lägga till inloggning, för det är typ inbyggt. I java så tog det en halv evighet att luska fram hur man gjorde (om man inte redan är snabb på den här typen av programmering d.v.s.). Mitt nästa problem dock är att ta reda på hur man kombinerar allting så jag kan lägga till nya funktioner, nya fält till varje användare etc.

Jag har en liten app, utöver mitt spel som jag vill göra som började med någon lek i javaFX, men eftersom jag inte gjorde så mycket med databaserna i senaste projekt kursen så kommer jag inte riktigt ihåg hur allt funkade, men med .NET så är typ alla de problemen bortblåsta. Det stora kruxet är mer styling och kombinera funktioner. Men kul är det. Sen är Visual Studio totalt skräp. Den har inte stöd för fullskärm och sida vid sida någon annan app, exempelvis VS och Safari. Det är störigt som fan. Så jag använder mig av Jetbrains Rider istället. Så mycket bättre! Rider har också auto-save, vilket VS inte har.

Den enda riktiga nackdelen med att eventuellt hoppas på .NET utbildningen i höst är att jag kanske blir väldigt bunden till Windows. Det går liksom inte att utveckla appar specifikt till Windows på Mac, om man inte har Windows installerat på något sätt. Jag har Bootcamp på min dator, men Windows suger, och det suger ännu mer i Bootcamp. Min Mac dator blir supervarm och drar galet mycket batteri när man byter över och det är inte kul, så det får bli att ha laddaren med sig var man än går ifall det blir ny utbildning till hösten. Vilket det till 99% säkerhet lär bli. Informationen jag har fått från skolan är att använda sig av en PC dator eller laptop, eftersom i stort sett allt vi ska använda fungerar bara på Windows. Jag har en annan Windows laptop men använder helst inte den och jag har noll lust att köpa en ny skit-pc bara för att skolan kräver det. De tillhandahåller heller inte datorer. Vi får se vad som händer. Så länge som det är fokus på web-applikationer samt appar och/eller spel till android och iOS så är det lugnt, då funkar det jättebra med Mac. Jag är i alla fall hoppfull att de inte kommer vara nerdränkta i Windows utan att det går att komma på lösningar för att utveckla till alla plattformar.

Och varför bryr jag mig? Det är väl lite så att man blivit en Apple nörd när jag gick över från Android/Windows till Apple produkter för drygt ett år sen. Nu när jag använt det i över ett år så vill jag typ inte använda något annat. Det är simpelt, bra, stabilt etc. Jag känner mig inte särskilt låst heller på den här plattformen, i alla fall inte än så länge även om vissa saker är smått korkade. Ingen plattform är perfekt. Windows är spretigt, opålitligt, men billigt och tillgängligt. Dock så föredrar jag Apple nu, och iOS samt MacOS och jag hoppas att jag kan få använda Apples produkter i min framtida yrkeskarriär också, även om jag är öppen för alla plattformar och operativsystem.

Hur jag påverkas av min nuvarande situation

Mer mattesnack, men ska försöka hålla det till ett minimum. Det här inlägget hoppas jag också inte blir tre mil långt som mina inlägg blivit på sistone i det här ämnet. Nåja, nu kör vi på!

Om man läser mellan raderna, eller kanske bara läser texten från mina gamla inlägg om min nuvarande skit-situation kring matematiken så borde man förstå att jag mår inte bra. Det går konstant upp och ner. Vissa säger lägg ner och skit i allt och byt utbildning. Ta semester, och tack säger jag till de som förstår att detta inte är bra för mig. Vissa säger fortsätt, för det är dumt att ge upp och jag känner mig grymt tvingad att leverera fast jag knappt kan eller orkar. Senaste tiden har jag varit praktiskt taget konstant asförbannad, och som ni kanske känner till, så hatar jag att alltid vara arg med mera. Jag orkar bara inte och situationen med matematiken måste jag ta mig igenom. Jag hanterar den här skiten genom att bli sur och förbannad på precis allt som går att bli förbannad på och så lär det fortsätta tills att det här är över. Vare sig det är att fjärrkontrollen inte funkar eller att jag inte orkar städa köket där jag gjort en komplett röra.

Jag har skrivit till samordnaren på skolan för funktionsnedsättning och har fått ytterligare stöd för att klara tentan. Hur det kommer hjälpa återstår att se, för jag ser fortfarande inget ljus i tunneln. Hjälpen jag har fått är en idé jag gått och tänkt på ett tag och det är att få skriva tentan helt ensam. Det innebär att jag sitter helt ensam i ett rum med en tentavakt, så inga andra elever kommer vara i samma rum som mig. Orsaken är som jag berättat innan att jag har svårt att tänka i komplett tystnad, d.v.s. att inte prata (högt) om något. Jag tror inte det kommer hjälpa mig klara matten, men det lär bli lite lättare att skriva den, för där finns som sagt ingen återvändo. Det hade varit ännu bättre om jag hade kunnat lyssna på musik medan jag skriver tentan med, men det lär jag inte få göra.

Det är idag onsdag och senaste tiden har jag väl orkat plugga kanske en dryg timme på denna veckan. I måndags var jag en total zombie som inte kunde något och igår orkade jag nästan en timme, men det är långt ifrån tillräckligt. Jag fokuserar i alla fall på del ett i matematiken, eftersom den tentan kommer först och jag hatar det fortfarande. Jag har heller inte hämtat ut tentan från sist, men ärligt talat har jag inget behov för det. Jag har sett de korrekta svaren, eftersom läraren lagt ut det och tentan finns digitalt om jag vill göra om den. Det är ju liksom det gamla vanliga skiten, felräkningar, slarvfel, brain freeze för ett tal jag inte övat på kom på tentan och då kunde jag bara inte räkna rätt, även om jag var så hyperfokuserad som jag typ aldrig har varit innan i hela mitt liv på ett prov. Det är liksom bara så meningslöst!

Jag längtar som fan tills att det här är över – oavsett vad som händer. Även om det sker mirakel och jag kan fortsätta min utbildning så vill jag bara att det här ska vara över. Dock om jag kan fortsätta så börjar terminen med en ny matematik kurs, diskret matematik. Det känns verkligen sådär att fortsätta med matematik. Går det bra, så blir det en kurs i algoritmer sen vilket folk säger är mer matematik, så att släppa matten lär bli svårt med tanke på att det är typ bara mer matte-skräp hela hösten. Jag bara hoppas att det blir inslag av programmering bland all den där skiten, för att bara räkna matte har jag ingen lust med. Det är programmeringen jag är ute efter! Jag vill veta mer, djupdyka mer etc och framförallt bli bättre på det, och med mer matte är jag inte särskilt glad just nu. Det kan komma att ändras om allt bara löser sig.

Det känns lite så här just nu att om jag får lov att fortsätta så ser jag mest fram emot att jag kan spendera tiden på tåget till och från skolan med att lyssna på ljudböcker och poddar. Många från Malmö/Lund lär hoppa av till hösten för de klarar inte heller matten så jag räknar inte direkt med mer sällskap till eller från skolan. Det är typ det mest positiva just nu (förutom de underbara kurskamraterna), för att lyssna på ljudbok och/eller poddar är roligare om man åker någonstans samtidigt. Att bara sitta still och glo in i en vägg är inte lika kul när jag lyssnar på grejer. Snacka om att man blivit negativ av det här. Jag avskyr det. Allt hopp, all lycka med allting håller sakta men säkert på att försvinna bort från mig. I mitt senaste inlägg på instagram så delade jag bilden jag hade på mitt förra inlägg för att berätta vad som försiggår och där skrev jag att jag går i full blås mot att bränna ut mig. Det känns fortfarande så och orsaken till varför jag är så förbannad hela tiden är för att jag känner ju själv att jag vill inte det här. Ändå så måste jag, för att så funkar jag. Min kropp kämpar emot det med allt den kan, för den vill inte bränna ut sig och min hjärna lär dock inte tillåta det heller och det är förmodligen därför jag inte kommer orka plugga så mycket som behövs vilket gör det svårare att klara tentan, eller komma förbi 2 poäng på den. Men jag skiter i vilket just nu. Jag måste göra detta, så jag kopplar bort vad jag kan för att överleva dessa månaderna. Jag kommer alltså inte tillåta mig själv att bli utbränd för vem fan vill det? Jag lyssnar på min kropp, och det är att kämpa mot den och mot alla andra som är det jobbiga.

Med funka så syftar jag på att jag aldrig ger upp, men också i bakhuvudet finns gamla grejer kvar som innebär att jag vill gärna inte göra folk besvikna för jag vet vilken jävla ångest jag kommer få om jag bara skiter i allt just nu. Ångesten kommer göra sig påmind länge, även om jag blir glad över att få gå en utbildning som ger mig det jag vill ha. Situationen som den känns är lite så här i mitt huvud. Låt os säga att jag byter utbildning, går den, lär mig grymt mycket varje dag men att folk i min närhet konstant påminner mig att oj vad synd det var att jag inte kunde fortsätta min högskoleutbildning för jag kommer ju inte få jobb på den här utbildningen för den är så meningslös. Bara tänk på alla företag som lurar mig, som kommer ge mig skitlåg lön och dåliga villkor etc. Nu kanske jag hittar på totalt, men min hjärna är duktig på att hitta på scenarion som aldrig kommer hända. Det är mer troligt att jag kommer bli bättre på programmering, och få ett välbetalt jobb om jag bara får lära mig programmering på ett sätt som passar mig bättre. Den största risken jag tar med att byta utbildning är risken att stöta på något gammalt ex eller en gammal kompis man inte vill ha kontakt med. Den risken är jag dock villig att ta. Min framtid är viktigare! Anledningen till varför jag går på högskola just nu är för att jag sökte och kom in. Hade jag inte kommit in så hade jag ändå sökt till YH utbildning och ändå kommit in, för jag gjorde ju det så det är liksom skitsamma. Min huvudanledning till allt är min längtan efter att få ett bra betalt jobb för att göra något jag kan och älskar att göra. Hur jag kommer dit spelar mindre roll. I alla fall för mig.

Det är precis som man brukar säga, på engelska – damned if I do, damned if I don’t. Oavsett vilket innebär det att kämpa åt två håll samtidigt eller något i den stilen och jag har inget annat val än att bara acceptera läget och göra saker som är meningslösa, som gör mig asförbannad, sur, ledsen, apatisk för att jag kämpar konstant mot mig själv och mot allt annat. Det har jag gjort hela livet. Kämpat för att få ett jobb, kämpat för att få relationer att funka, kämpat för att få vara mig själv, kämpat för att hålla mig vid liv, kämpat för att komma någonvart. Det försvinner inte i första taget.

Så som läget är nu så kommer jag också få kämpa mot mig själv. Mot min ilska, mitt korkade beteende och mina handlingar, tankar och känslor som jag aldrig kunnat hantera någonsin i mitt liv. I slutändan kommer det sluta med att jag blir systemutvecklare och det är förmodligen det som gör att allt slit och kämpande blir värt det. Och då är det ok. Att få hjärnan att inse det är dock svårt, men jag vet som vanligt inte hur jag ska hantera mina handlingar och ilska, för det bara kommer, jag hatar det och jag lever igenom det. för så har det varit hela livet.

Om två, tre år kommer jag sitta här med ett jobb, en lön som är så hög att jag inte vet var jag ska ta vägen, för jag har aldrig tjänat mycket pengar och har jag tur har jag en Anton på väg, eller så är han redan här. Vovven då alltså, ifall någon okänd läser det här. Blir min framtid så, då kommer jag minnas detta som ytterligare en period i mitt liv där jag kämpade tills jag blev blå bara för att komma vidare i mitt liv och bli något, samt få betalt för det och äntligen ha min Grand Danois vid min sida.

Och då var allt det här slitet värt det.

Cirkusen tar ett nytt varv…

Ja, mera mattesnack. Jag förstår om det börjar bli lite mycket även för er, mina kära men få läsare. Men så länge som jag inte kan sluta tänka på det här, så lär jag fortsätta skriva om det. Matematik situationen förstör min sommar, även om jag var redo att plugga matte hela tiden. Dock var jag inte redo att göra det på det här sättet, d.v.s. totalt nerbruten och en känsla av total meningslöshet. I mitt huvud kändes det helt ok att räkna matte inför omtenta i del ett. Inte till bägge delarna. Jag var så säker på att jag skulle klara det. Verkligheten ville annorlunda.

I helgen var vi på middag hos ett par (nyfunna) vänner, varav en av dem är den som hjälpt mig med matten under våren och försommaren. Alla jobbar eller har jobbat inom IT, vilket då är min sambo, hans kollega och hennes fru. Alla tre säger att en utbildning på högskola eller universitet är det absolut bästa, bara för att så är det. Orsaken är att det är så brett, man har lite kunskap om allt, vilket arbetsgivare uppskattar. Dessutom är man helt körd om man inte har lite algoritm och mattekurser bakom sig. Det är liksom bara så nyttigt! Samtidigt har jag spenderat nån vecka med att ta reda på vad arbetsgivare vill ha och jag har kollat på videos från Newtons talardagar där personer från diverse företag pratat om sitt jobb och vad de söker hos potentiella kollegor som kommer direkt från skolan.

Mönstret jag ser är i alla fall att arbetsgivare skiter generellt i din utbildning, så länge du är driven, duktig och gärna har erfarenhet av diverse olika saker. De som gått YH utbildning tackar gudarna för sin praktikperiod som nästan alltid lett till sommarjobb, deltidsjobb och snart nog en heltidsanställning som gynnar bägge parterna. Undantaget som arbetsgivare har gällande högskola eller universitet är om jobbet i sig kräver mer, men då är det mer civilingenjör vi pratar här och då förstår jag att man behöver mer bakom sig. Dock så säger även arbetsgivare och mina vänner och sambo att så länge man har en utbildning, fått ett jobb och har ett ex antal års erfarenhet, då brukar det lösa sig. Det är liksom första jobbåren som spelar roll för att man ska kunna få ett bättre jobb. Själv är jag liksom bara lite sådär frågandes. Jag vill bara hålla på med programmering, oavsett vad. Det är liksom själva programmeringen, problemlösningen och skapandet av jobb (som programmerare) som driver mig. Inte just var jag jobbar. I alla fall känns det så just nu. Men att kunna ha (framtida) hunden med på jobbet är fortfarande nummer ett!

Jag berättade för dem om min situation i matematiken och sa att jag ger typ upp nu och jag är tacksam över att jag blivit antagen till ”sämre” utbildningar (sämre är enligt dem, inte enligt mig). Alla tre tyckte det var dumt att ge upp, och att be om råd när jag redan bestämt mig vad jag vill göra. Men jag bad inte om råd. Jag berättade om hur jag kände, hur jag upplevde allt och till sist började jag gråta för att detta är så förstörande för mitt psyke. Sen satt jag och grät en timme. Jag orkar inte känna mig så här meningslös, för jag har gjort mitt yttersta och det räcker inte. Jag är inte gjord för matematik, inte under dessa förutsättningar, vilket jag sa om och om igen. Vi är inte överens, och det är ok. Dock så sa dem att de stöttar mig oavsett vad jag väljer att göra, vilket är bra. Jag kollade upp förra årets tenta i del två och upptäckte att jag kan svara på 18 av 21 frågor utan att ens behöva öva lite mer inför det. Så bra känns det. Inför nuvarande lärarens tentor så är läget totalt tvärtom, för där duger ingenting jag gör. Och det berättade jag också för dem. Och de vill prompt att jag ska fortsätta för att klara kursen, för jag bara måste gå en högskoleutbildning inom programmering för att lyckas.

Det gav mig mycket att tänka på, och jag som redan är komplett slutkörd av den här skiten kom till sist fram till att jag blir förvirrad, samtidigt som jag inte vill göra dem besviken. Därför har jag bestämt mig och jag försöker igen. Även om det är totalt jävla fucking meningslöst och idiotiskt samt slöseri med tid etc. Jag vill göra mitt spel! Jag vill sitta med Java! Jag vill göra vad fan som helst annars som inte betyder räkna matte. Jag hatar det, men mitt livsmotto är ju att jag aldrig ger upp, även om jag vill det just nu. Och har tekniskt sett gjort det. Jag känner mig inte hoppfull om detta alltså. Jag gör det bara för att inte göra min älskling och mina vänner besvikna. Jag gör det för dem, inte för mig. Jag kan inte göra detta för mig själv, för i mitt huvud så är det verkligen inte lönt. Mina kunskaper duger inte. De tror på mig, vilket jag är tacksam för, men ändå känner jag mig så ensam. Det är som om ingen förstår på riktigt hur jag känner mig gällande det här.

Det finns alltså en plan nu. Jag ska göra vad jag kan för att återfå ”lusten” och ”energin” till att plugga mer, ta bägge tentorna i augusti. Det är också bestämt att när Newton utbildningen i .NET börjar i augusti så går jag dit, och klarar jag nån av tentorna så fortsätter jag mitt program på HKR. Annars hoppar jag över till Newton. Ni kan ju gissa vad jag räknar med. Som läget är nu går jag in i detta som om jag vore en känslokall robot. Det finns ju ingen chans! Verkligheten är sådan. Skulle jag däremot lyckas, vet jag inte vad jag kommer känna. Inte ens om jag lyckas passera 2 poäng som jag hittills aldrig har klarat på de tidigare tentorna. Just nu är allt bara allmänt meh. Jag tror inte ens jag skulle bli glad om jag klarar en av tentorna, eller ens bägge. Jag lär bli för chockad om det skulle hända, så jag räknar med att det går åt skogen. Jag ser liksom inget ljus i den här tunneln.

Ju mer jag har tänkt på det så känns det ändå som om att YH utbildning är bättre för mig. Det är ingen matematik, jag får praktik, förmodligen deltidsjobb utan att jag behöver söka mig till något, sommarjobb för nästa år och sen någon slags inkomst när mitt CSN tar slut i termin 5 (eller 3 om man nu pratar YH). Detta då under förutsättning att det går bra och att arbetsgivarna gillar mig och mina kunskaper. På YH är det till större del heltidsdagar för att pränta in allt i skallen och jag får öva och lära mig programmering på ett bättre sätt. Åtminstone känns det så.

Just nu känns det som om jag ligger efter mycket i programmeringen och p.g.a den här jävla matteskiten så kommer jag knappt kunna göra något i Java eller något annat språk, för jag kommer vara för trött eller för oengagerad för att kunna göra något. Så jag kommer glömma bort en hel del. Sen blir år två svårare. Det som är positivt är att lärarna sagt att i stort sett alla kurser som kommer innehåller programmering, vilket är bra. Jag vill ju bara programmera. Och oavsett så kommer det lösa sig på något sätt.

Jag hade bara hoppats på att få återhämta mig nu istället från den här skiten, men det blir inte så. Det blir ytterligare nedbrytning, fördröjning av det som motiverar mig (mitt spel, till exempel) och jag lär väl gå som en zombie tills att den här mardrömmen är över.

Jag ber om ursäkt i förväg ifall jag kommer vara lite bortkopplad från verkligheten en tid framöver, så ni vet.

Vad ska man göra härnäst och hur ska man orka?

Jag har inte räknat matte på tre dagar. Efter att jag köpte en ny mattebok och räknat några tal i den så har jag skitit i allt vad matematik heter. Istället har jag lekt lite med JavaFX och databaser, för att hålla programmeringen vid liv. Det behövdes kan jag säga, för även om jag inte glömt hur man gör saker och ting, så har jag glömt en del. Eller snarare så har jag inte lärt mig tillräckligt för att veta hur specifika saker fungerar. Varför har jag gjort detta istället för att fortsätta kursen i Unity och sen gjort mitt spel? Det kan jag inte riktigt svara på, eller kan jag de? Jag tror det har att göra med att mitt spel jag vill göra är ett stort delmål som blivande utvecklare, och det känns som om att jag bara kan påbörja det när jag har mer hopp om framtiden. Mer om det senare i inlägget.

Som läget är nu så har jag nästan helt tappat sugen på att fortsätta gå min utbildning i Kristianstad. Observera ordet ”nästan”. Jag börjar liksom inse att rätt utbildning är mer värt än trevliga kurskamrater… Och situationen jag sitter i kommer inte göra att jag får fortsätta programmet med dem ändå, för det är ett moment 22 deluxe som har hänt här. Hade jag exempelvis fortsatt plugga till matte tentorna, ännu inte klarat det, tagit studieuppehåll eller bara läst en kurs för hela terminen och gått om mattekursen till våren så missar jag ju ändå typ allt med mina nuvarande kurskamrater. Det är liksom ett dött lopp, eller något i den stilen. Plus att allt kommer ta ett år till innan jag har min examen. Jag skickade iväg min förfrågan om dispens, och fick till svar att det är lättare att klara kursen än få dispens, och jag kommer aldrig klara den här matte kursen. Dock ska jag påpeka att i min lilla resa med att hitta nya matteböcker att öva på, så ser det lite positivt ut. Men jag orkar inte plugga ändå. Jag är helt jävla slutkörd nu. Och jag vägrar hamna i den situationen att jag blir utbränd på riktigt. Jag har varit där innan, och jag vill inte komma dit. Jag vill bara gå vidare och göra något bra med mitt liv.

Med matematik 5000 serien som finns i digitala format via en hemsida, kan man antingen läsa boken och skriva sina tal som vanligt, eller så kan man svara via en digital plattform, men själva uträkningen görs på annat papper. Dock kan man inte läsa boken i pdf format, vilket är störigt som fan! Matteboken för 3c och 4 samt 5 påminner en hel del om hur hans frågor på tentorna är utformade, men som läget är orkar jag inte räkna något, för jag upplever att det inte är lönt. Ska jag klara tentorna och den här kursen, så måste jag räkna igenom tre hela kursböcker och det kan jag omöjligt göra på loppet av ca 40 dagar, då nästa tillfälle av omtentor sker. Därför vill jag inte mer. Och jag orkar verkligen inte heller! Kan ni förstå det?! 99% av er kan säkert det. Resten kanske tror jag är bara för lat… Det var tur att boken jag köpte, matematik 5000 3c var billig. Jag hittade den för 149 kr på ordochbok.se, men eftersom den är digital så kan jag inte lämna tillbaka den. Men det skiter jag i just nu. Dock hade jag kunnat, om jag bara tänkt på det tidigare, sökt till komvux för att gå en mattekurs i matematik 3c, 4 och kanske 5 om jag hade hunnit med det ifall jag heller inte blivit antagen till tre utbildningar på yrkeshögskola i Malmö.

Jag har i alla fall bestämt mig. Får jag som jag vill, så tar jag studieuppehåll från HKR, och påbörjar utbildningen till systemutvecklare i .NET på Newton när den börjar i augusti. Idag fick jag mina officiella antagningspapper, med information om utbildningen, så det känns bra. Sommarlovet blir lite kortare, men det skiter jag i. Jag vill bara hålla på med programmering, och jag är väldigt nyfiken på hur det är att plugga på Yrkeshögskola.

Spelet då? Ja, när det är officiellt med hur allt blir så vågar jag fortsätta med det. Har jag tur innebär det typ i nästa vecka eller nått, för jag tror inte jag kommer orka fortsätta med matematiken som läget är nu och tiden går. Snart är det för lite tid över till att ens studera inför del ett, även om jag har påbörjat det innan den här cirkusen tog ett nytt varv. Nu orkar jag bara inte mer. Jag vill trycka på pausknappen, ta semester, vila ut, umgås med nära och kära och spendera ett par timmar om dagen med programmering bara för skojs skull tills att något nytt händer, vare sig det blir att fortsätta programmet eller påbörja den nya utbildningen. Jag har ingen aning om hur jag ska orka sätta mig med matteboken igen och känna mig positiv till att fixa det här. Det är omöjligt! Och nej, det är inte min dåliga inställning som gör att jag inte kommer klara det. Det är verkligheten. Jag är mer realistisk än någonsin just nu. Ni anar inte vad som pågår i mitt huvud och hur det känns att vara mig just nu. Efter 4 omgångar av hopp och förtvivlan samt totalt kaos så vet jag vad jag pratar om. Så jag vill ge upp denna omöjliga kamp.

Min lathet har inte hämmat mig i den här mattekursen. Det är mina sjukdomar tillsammans med min überlåga energinivå, min dåliga diet under vårterminen (+ alla andra tidigare år, då hälsan inte blir bättre av att äta skräp dagligen, vegetarian eller ej), lärarens förnekande av laglig hjälp som jag har rätt till, och hur tentorna är utformade som är orsaken. Jag är inte perfekt, jag gjorde INTE tillräckligt i början, men sen när jag gjorde mitt absolut yttersta så hjälpte inte det. Inte ett jävlaste dugg! Moment 22 deluxe, ja så är det. Spela roll om jag hade gått igenom hela boken 5 gånger om. Det hade inte hjälpt. Alls. Så enkelt är det.

Med lättare tentor, såsom det varit tidigare år hade jag med största sannolikhet fixat ett godkänt vid del 1, redan. Då hade jag inte suttit i den här situationen. Men nu gör jag det, och jag får göra vad jag kan med hur det har blivit. Och jag är så glad för att min backup finns här. Nu hoppas jag bara att det blir mitt alternativ till hösten, för jag vill som sagt bara bli programmerare i någon form. Jag vill koda, skapa program, göra spel, komma på bra app-idéer och utföra dem etc. För att inte tala om den garanterade praktiken! Jag vill bli bättre på programmering, så personligen tror jag detta är bättre än alternativet om att vänta ett år till på något som kanske aldrig kommer hända. De kanske går på min rekommendation och höjer kraven till Matematik 3c för att komma in til hösten och då kanske jag inte har rätt att gå om kursen. Plus att år två är riktigt högt tempo och galet mycket mer att göra, hur ska jag då orka gå en mattekurs ovanpå det? Studieuppehåll lär det alltså bli oavsett i så fall.

Bättre att bara ta chansen till något som just nu känns som den bästa lösningen. Och framförallt, slippa all ångest gällande matematik som ändå tar död på min styrka, min glädje, mitt jag…

Att välja och vraka eller kämpa på och (förmodligen) misslyckas – det är frågan…?!

Efter gårdagens besked om att jag bara fick 2 poäng på senaste tentan i matte så fick jag fanimej nog. Jag insåg att det spelar ingen roll hur mycket jag kommer studera inför nästkommande omtenta, för inget jag gör kommer någonsin att räcka för att kunna fortsätta det här programmet. Det finns kanske lite lösningar, men jag vet inte om jag orkar genomföra allt. Eller om det ens går…

En lösning är att jag ansöker om dispens. Det är nämligen så med tanke på vad jag har upptäckt att jag har inte fått rätt stöd som jag behöver, i alla fall om jag har tolkat alla dokument rätt. Jag kan ha läst fel och läraren har rätt ändå, men just nu tycker jag att jag har blivit lite ”felbehandlad” eller hur man nu ska uttrycka det. Särskilt när jag sett citatet nedan. Från årets kursplan till kursen står det så här:

Om studenten har en rekommendation från HKR om särskilt pedagogiskt stöd på grund av funktionsnedsättning, har examinator, eller den examinatorn utser, rätt att ge en anpassad examination eller låta studenten genomföra examinationen på ett alternativt sätt.

MA150B, högskolan Kristianstad gällande från 2019-01-21

Detta är något jag blivit nekad. Det finns inte resurser säger läraren, Bullshit! Hade jag kunnat göra en muntlig examination är jag övertygad om att läraren åtminstone hade kunnat förstå att jag fattar vad som krävs av mig för att få godkänt i kursen. Under förutsättning att frågorna är lite lättare också. Mer om det senare i inlägget. Det står i kursplanen, som går att läsas här (så länge länken funkar och kursnamnet är detsamma) vad kursen ska gå igenom. Vilket är detta:

Del 1

  • Aritmetik.
  • Algebra.
  • Formler.
  • Ekvationer.
  • Sekvenser och serier.
  • Mängder.
  • Grundläggande logik.
  • Funktioner.
  • Grafer.
  • Logaritmer.

Matematik, del 2

  • Trigonometri.
  • Vektorer.
  • Matriser.
  • Tabeller och grafer.
  • Statistik.
  • Sannolikhet.
  • Korrelation.
  • Regression.
  • Grundläggande derivering.
  • Grundläggande integrering.

Om vi tar ett par exempel. Grundläggande derivering. Såsom jag tolkar det så innebär det att man ska kunna derivera. Det kan jag. Om vi tar talet 3x^2 och deriverar det så blir det 2*3x^2-1 = 6x. Det man gör är att man flyttar ner tvåan och gångrar det med talet 3. Ett tal som är upphöjt till 1 räknas liksom inte för det är talet i sig självt eller nått. Som ni märker har jag svårt att tala termer här, men det är ju en del av min sjukdom (fibromyalgi). Jag fattar driften av det hela, men på ett skriftligt prov är det svårare att bevisa eftersom jag har svårt att tänka i komplett tystnad. Jag behöver prata för att komma fram till en lösning. Eller skriva massiva blogginlägg, haha! När jag pratar eller skriver mycket om en sak så är det som om att jag triggar mig själv till att komma ihåg saker bättre, och jag har då inte rätt att göra en muntlig examination som hade behövts för att bevisa min kunskap. Nu när jag har studerat så har jag lärt mig de grundläggande sakerna som står i boken. Jag vet hur man löser trianglar, följer formler etc. Det som är svårast som jag ännu inte riktigt lärt mig är logaritmer, venn diagram och lite småskit gällande trigonometriska identiteter.

Talen som finns i boken att öva på är simpla såna. Som talet jag nämnde ovan. Sen finns det några få i boken som är lite mer komplicerade, men inte mycket om man ska vara ärlig. Vad kom på tentan? Jo, typ det här: (x^2 – 3)e^x. Hur i helvete löser man det? Det finns ju inte i boken?! I alla fall inte vad jag har sett. Sen råkade jag skriva fel i grafräknaren också för jag tänkte inte på att e^x fanns som knapp, men jag skrev in ett tal som är likadant som e^x, men det blev fel så klart. Lätt hänt när man sitter i en sal med alla andra under bestämd tid och hjärnan fryser till is. Det är bara ett exempel av många.

Boken vi har använder sig inte av verkliga exempel såsom ta reda på hur högt ett hus är och vinkeln en skugga som trädet har på tomten, därför övar man inte på det. Och jag har svårt att applicera simpla matematiska tal till verkliga saker, för så funkar inte jag. Det jag lär mig av matematik är hur man löser ett särskilt tal. Något mer tänker inte jag på om det inte uppkommer något där jag har nytta av det. Det är ju inte som om att jag heller har haft möjlighet att bygga ett stall eller plantera träd i en trädgård av en särskild storlek. Vad kommer på tentan? Jo, ta reda på höjden av vattnet i en fiskskål.

Jag anser inte att att tentan motsvarar vad kursen ska genomgå, för i min hjärna tolkar jag det som om att man ska kunna de bitarna som kursen går igenom. Inte en sjuttielfte så hög nivå på något som bara är grundläggande. Särskilt med tanke på vilken bok vi använder. Kursen heter inledande matematik – inte avancerad matematik för fysikstudenter eller något i den stilen. Inledande matematik innehåller grejer som: Lös en ekvation, räkna ut vinkel på triangeln, hitta integralen(bestäm), gör derivata etc. Det borde inte vara svårare än så, och jag kan det där, i alla fall för del två. Del 1 behöver jag öva lite mer på så jag kommer ihåg det. Det försvinner snabbt ur minnet när man inte använder det. Boken går igenom det mest grundläggande ifrån alla mattekurser från Matematik 1 – 5, på både a, b och c nivå. På en termin! Och tentorna är som om man läste avancerad matematik a’la Einstein… Orimligt som heter duga!

Nåja, jag är så galet trött på matematik, men igår efter lite samtal med nära och kära så säger de flesta att det är en god idé att lägga ner matematiken, byta utbildning och ta det lugnt i sommar. Gör mitt spel om jag vill. Älsklingen är svårare att övertyga, han tror ju på att jag klarar det, men det gör inte jag. Inte med tanke på hur situationen är. Dock så hade jag planerat sen några dagar tillbaka att köpa en kompletterande bok, så igår köpte jag en digital variant av matematik 5000 3c, för det skadar inte att försöka. Den var billig, så det är positivt. Men jag orkar inte om jag ska vara ärlig. Jag vill inte.

Jag vill fortsätta programmet av ren och skär envishet, eftersom jag är antagen och har underbara kurskamrater, men vilka usla argument är inte det? Sen ville jag testa min egen arbetsförmåga för att kolla om jag orkar pendla 3 timmar om dagen + plugga 40 timmar i veckan. Kan jag det? Ja, det går utmärkt – så länge vi pratar programmering här. Matematiken är ju som ni känner till på en helt annan nivå. Fast den inte behöver vara det då den bara ska gå igenom det grundläggande. Själva kursen går igenom det, men tentorna gör verkligen inte det. Nej, där måste man vara ett matematiskt geni som pluggat 8 timmar om dagen, med 50 olika böcker för att kunna klara tentan. Eller nått i den stilen. Och kursen är en 15 poängare på halvtid över en termin. Den hade behövt vara på 30 hp, eller bara lättare tentor… Mer än hälften av de som går i klassen klarar inte tentorna. Vare sig del 1 eller del 2, oavsett hur mycket de pluggar, så jag är INTE ensam. De som klarar tentorna är mattegenier från början, eller så förstår de kopplingen bättre än vad majoriteten gör.

Men jag är så trött på det här. Vi pratar om nått annat istället.

Om jag hade bytt utbildning, så lutar det mest just nu åt systemutvecklare i .net på Newton’s Yrkeshögskola i Malmö. Jag är antagen till den och till systemutvecklare i Java. Jag kan ju redan Java och har gått grundläggande och objekt-orienterade kurser i det, och jag tänkte att det är nog bättre att visa upp för framtida arbetsgivare att man kan både Java och .Net, med allt vad det nu innebär. Dock just nu tänker jag också lite så här att så länge jag inte är begränsad till bara en plattform (typ bara Windows och Android) så är jag nöjd. Jag är flexibel till alla plattformar, men just nu skulle det vara rätt tråkigt om jag bara hade varit tvungen att använda Windows och göra appar till enbart Android med mitt framtida yrke. Jag vill gärna kunna mer. Hade jag bara kommit på ett koncept till en iOS app så hade jag lärt mig Swift, men jag har inga idéer till ett sådant projekt. Det enda jag vet är att mitt spel jag vill göra som just nu är ”on hold” 😭 tills jag löst matte skiten är att jag främst vill släppa det till iPad, men det krävs inte Swift för att göra det, eftersom jag gör det i Unity3d. Det är ju ett spel och inte en app. Som tur är har .NET blivit mer plattformsoberoende, så det går utmärkt att utveckla grejer i det ramverket både i linux och i MacOS, vilket är underbart!

Jag känner mig bara oerhört sliten, både fysiskt och psykiskt efter den här karusellen. Fyra tentor på raken som gått totalt åt skogen… Skriver jag omtentorna igen lär jag med största sannolikhet misslyckas och nå maximalt 1-3 poäng och med mitt stabila, men fallande psyke orkar inte med fler nedfall just nu. Det är som ett dödsfall efter varje gång man hämtat sin tenta. Med tanke på att det är programmering jag älskar och vill veta mer om, bli bättre på etc, så tar matematiken långsamt död på mig. Inom programmering är matten bara ett sätt att tänka och förstå hur man programmeringen och till YH utbildningarna räcker det med Matematik 2, vilket jag har godkänt betyg i. Annars hade jag inte blivit antagen till någon utbildning inom programmering.

Skillnaderna mellan Yrkeshögskola och högskola/universitet är att YH är mer pang på. Där får du lära dig precis vad du behöver för att jobba med programmering i någon form (beroende på utbildning). Högskola eller universitetsstudier har massa fluff för att fylla ut 3 år av utbildning, där matematik kurser är en del av fluffet. Sen kanske du får högre lön om du går på högskola, och särskilt om du är civilingenjör, men det är en helt annan grej. Lönemässigt är det detsamma oavsett utbildning. Duktiga programmerare oavsett tidigare utbildning, med hobbyprojekt och annat att visa upp för arbetsgivare får generellt också högre lön, men ingångslön är skitsamma med har jag läst. Det är ändå på samma nivåer efter X antal arbetade år, och den höjs om man byter jobb ofta eller om man är duktig på det man gör.

Den första kursen vi hade, var också lite fluff. Dock är det mycket bra kurser i programmet jag går, såsom algoritmer, software engineering och massa andra projekt kurser, så det är inte bara bullshit och fluff, men med tanke på hur matematiken stoppar halva klassen från att fortsätta programmet, för att det är också en spärrkurs är skrämmande. Helt ok om man inte hade klarat kursen, men ändå får fortsätta för så brukar det vara, bara att det blir jobbigare med nästkommande kurser, men i det här fallet är en grundläggande matematik kurs med så här svåra tentor totalt orimligt. Det är inte bara jag som är upprörd över det här, även om jag förmodligen är den enda som visar det öppet. Men jag är sån. Känslosam och orädd för att visa vad jag tycker om något.

Särskilt när det gäller att jag har fysiska och psykiska sjukdomar som hindrar mig från att bli godkänd på en kurs när jag inte ens får hjälp jag har laglig rätt till. Fast jag har pluggat och gjort mitt absolut bästa.