Reserv till högskolan och lite tankar om integration…

Jag glömde nämna i mitt förra inlägg, där jag skrev om vår resa till London att jag under den veckan fick veta att jag är reserv till allt jag har sökt till högskolan i höst och att Storbritannien sköter integration på ett mycket bättre sätt än många andra länder. Vi börjar med högskolegrejerna – sen kommer det större grejerna.

Reserv i urval 1.

Ja, jag blev reserv till allt. Egentligen har jag bara chans att komma in på en av utbildningarna och det är den i Kristianstad. Där ligger jag på plats 9 i grupp B2 eller BII som det kanske egentligen heter. Det är rätt så goda odds, beroende på hur många som blivit antagna tackar nej etc. Det brukar vara rätt vanligt att många gör det eller att det senare skiter i att dyka upp på uppropet så hoppet finns kvar om att det kan lösa sig med högskolan i höst. Dock så håller jag mig realistisk och utgår ifrån att jag är arbetslös eller nått sånt till hösten. Det är säkrast så.

På de andra utbildningarna jag har sökt så ligger jag bäst till på en annan utbildning jag sökt till Malmö Universitet, där jag ligger på plats 30 i BII gruppen. Där räknar jag inte med att komma in, men vi får se. Det verkar lovande i alla fall att jag ska komma in i Kristianstad. Om jag kommer in så kommer jag verkligen bli skitglad. Visst, det innebär pendling på kanske 3 timmar per dag 5 dagar i veckan, men det är det i så fall värt! Om inget annat så är det ett test på hur väl jag kan klara av att jobba och pendla. Spännande ska det bli i alla fall om hur det går, så vi får se. Den 2 augusti får jag veta om jag är antagen, så några veckor till med väntan får det bli. Detta är också min sista ”semestervecka” för året eller hur man ska säga, så om en vecka får jag dra iväg till Arbetsförmedlingen och skriva in mig oavsett. Har jag tur blir det bara nån månad eller så med a-kassa och jag hoppas att a-kassan för min del är helt ok istället för urusel.

Tankar kring integration och språkkunskaper.

När vi var i London i förra veckan så märkte vi att i stort sett all servicepersonal vi stötte på kom från andra länder än Storbritannien. Det var lite komiskt, nästan, men det var inte det konstiga. Det vi lade märke till var att ingen brydde sig om det. Iofs, så har jag själv inte lagt märke till att folk här i Sverige eller andra nordiska länder bryr sig om ifall servicepersonalen är svenska eller inte, men här hör man definitivt mer rasistiska uttryck än vad vi hörde i London. Å andra sidan kan detta bero på ”tur” eller att integrationen helt enkelt fungerar bättre där än här. Var man än gick såg man människor av alla färger och vi hörde massvis av olika språk. Dock var nog många turister, men av de som jobbade i servicebranschen så kom folk från alla möjliga olika ställen. Inte för att vi frågade, men nästan alla bröt på något språk, vare sig det var ryska, tyska eller spanska eller nått helt annat.

En kväll när vi hade varit och shoppat lite längre bort från hotellet så började vi prata om det här och så kom vi in på integration, språk och hur staten lägger sig i individers språkkunskaper. Här tycker jag och Henrik olika, men det han sa har fått mig att tänka om lite. Personligen, efter att bara ha sett väldigt lite av Sverige och andra nordiska länders hantering av invandrare så har jag bildat mig en uppfattning. Det jag menar här, är att jag har inte direkt upplevt ”rasismen” som alla pratar om. Inte förrän jag flyttade tillbaka till Skåne 😱. Dock även att ha bott i Malmö i ett drygt år nu, så har jag inte direkt sett något problem med invandrare när jag gått på stan, men rasismen hör man ändå lite här och var från svenskar. Dock så var det värst när vi bodde i Arlöv, herregud vilka skrämmande konversationer vi hörde… Där vi bor nu är det definitivt lugnare och bättre.

Jag har tidigare varit av den åsikten att jag tycker det är viktigt att oavsett vilket land man kommer ifrån och vilket land man flyttar till så är det viktigt att lära sig det språket i det nya landet och kunna göra sig förstådd. Ett exempel jag alltid utgår ifrån är att varje invandrare i Danmark jag har pratat med eller hört prata, talar mer eller mindre perfekt danska. Det är inte så här i Sverige. Jag skyller dock inte det på individen, för det kan finnas massa olika anledningar till varför dessa personer pratar så dålig svenska eller inte kan göra sig förstådda på annat sätt. I alla fall, jag har i princip tolkat bra språkkunskaper som bra integration. Om det är något bra av mig att tolka eller något skitdåligt och skrattretande vet jag inte, men det är så jag har tolkat det. Kan du språket, är du mer integrerad. Punkt slut, eller nått i den stilen. Det stämmer säkert i viss mån, men hela diskussionen handlade om att man egentligen inte behöver kunna tala språket för att kunna leva i det ”nya” landet man flyttat till. Varför inte bara prata Engelska? Det borde ju liksom gå, eller? Alla länder i hela världen lär ut Engelska på ett eller annat sätt vad jag vet så då borde ju det räcka? Behöver du läsa en text, finns det massvis av verktyg för att hjälpa dig förstå texten. Vi pratade en hel del om det där, men när jag började förstå vad Henrik menade så insåg jag att mitt sätt att se på integration och språkkunskaper är egentligen rätt idiotiskt, för han har ju rätt. Staten ska egentligen inte behöva lägga sig i hur folk väljer att leva sina liv, eller vilket språk de kan tala. Huvudsaken är att göra sig förstådd. Det kan man göra på många olika sätt, och jag har inget emot att tala Engelska med människor som inte är från Sverige. Jag menar, Henrik jobbar i Danmark, men alla där är inte danskar. De finns folk från hela världens hörn på hans jobb. Alla pratar Engelska på kontoret och med kollegorna så varför ska då alla lära sig danska bara för att de jobbar i Danmark när Engelska räcker eller funkar perfekt i dagsläget?

Mitt problem med allt det här dock är att jag generellt ”nästan jämt” stött på personer som inte är från Sverige, som talar otroligt dålig svenska och som inte kan göra sig förstådda på Engelska eller andra sätt och där brister det för mig. Jag har varit med om många läkarbesök där jag inte förstått ett ord av vad läkaren sagt, men det har verkat som om att läkaren förstått mig. Det är lite jobbigt, eftersom jag hatar missförstånd. Jag antar att det är en bidragande orsak till varför jag tycker det är så viktigt att kunna kommunicera, göra sig förstådd och helst lära sig språket som man talar i det land man väljer att bo i. Bra språkkunskaper behöver dock absolut inte innebära bra integration. Det hjälper ju absolut att kunna språket i landet man bor i, men det behöver ju inte betyda att man lätt får jobb, att man kan kommunicera, att staten hjälper dig etc. Nej, där behövs det andra tag för att skapa en bättre integration.

Efter att bara ha spenderat en vecka i London och sett lite av de ”problem” som Sverige har med så kallade invandrare, så ska jag egentligen inte uttrycka mig så mycket, men jag står kvar i det faktum att det är viktigt att kunna språket i det land man bor i. Däremot så börjar jag väl öppna tankarna för att så länge man kan göra sig förstådd i de flesta fall så ska väl staten inte nödvändigtvis behöva lägga sig i hur folk lever sina liv etc. Hade jag själv flyttat till ett annat land så hade jag självklart valt att lära mig språket – om det behövs. Engelska pratar jag redan flytande, men alla övriga länder så hade jag lärt mig språket. Främsta anledningen till det är för att jag tycker det behövs och för att jag tycker det är roligt med språk. Men som läget är nu kommer man aldrig lämna Sverige, och det känns tryggt på många olika sätt. Så länge det inte blir totalt kaos förstås, men blir det så, lär det bli det i alla andra länder också inom kort. Men jag hoppas jag slipper uppleva det.

Det räcker liksom med den här torra sommaren och insikten i att planeten håller på att kollapsa ändå såsom läget är just nu. Men det är en helt annan historia.

Christian Engström från Piratpartiet skriver en serie om basinkomst!

Den borde alla läsa, för den tar upp basinkomst på ett sätt där Christian beskriver det så här:

Jag har tänkt blogga en serie inlägg där jag presenterar ett konkret förslag till basinkomstsystem, och visar hur man kan räkna på vad det kostar och hur det kan finansieras.

Christian har tidigare skrivit mycket om basinkomst på hans blogg och han pratar mycket om det. Mest i form som en negativ inkomstskatt, men i den här serien så ska alla möjliga olika förslag tas fram så det finns fler konkreta sätt att prata om basinkomst och se till att det faktiskt genomförs.

Jag vill ha basinkomst och gärna igår. Som jag skrivit tidigare så får den inte vara för låg med tanke på alla som har sjukersättning eller aktivitetsersättning. Nä, minst 10-12k per person tycker jag och ska det vara i form av en negativ inkomstskatt så ska gränsen gå vid en relativt hög inkomst, typ över 35-40k i månaden. Huvudsaken är att man tjänar på att ha basinkomst även om man jobbar, men jag förstår också att det kan vara ett sätt att införa det snabbt på om man gör det i form av en negativ inkomstskatt. Så länge som jag inte kommer arbeta mer än vad jag gör nu och är till 50% sjukpensionär så berörs inte jag särskilt mycket oavsett vad det blir för summa, men mer pengar (så länge vi levet i ett pengakrävande samhälle) är alltid eftersökt.

Gå in och läs hans bloggserie och alla andra inlägg han har skrivit om basinkomst, vet ja!

En Prezi presentation om begreppet landskatt och varför vi behöver införa/återgå till det!

Jag följer en sida på Facebook som heter Naturresursdelning. Den är jävligt bra, må jag säga. De informerar om några av mina nuvarande favoritämnen att diskutera när det gäller samhällsförändringar. Dessa begrepp är:

  • Landskatt
  • Medborgarlön
  • Basinkomst

Idag så delade dem den här presentationen. Jag trodde först att det var en video, men det är alltså en helt vanlig presentation. Man klickar sig fram på världskartan och får information om hur vi hade det förr innan demokratin kom till och hur landskatt och naturresursdelning kan lösa fattigdom och många andra problem vi har i världen idag.

https://prezi.com/embed/wh_azgqciqzo/?bgcolor=ffffff&lock_to_path=0&autoplay=0&autohide_ctrls=0&landing_data=bHVZZmNaNDBIWmlSa1k1MmNRK3VoaXFhTktOYzU5Ynl1eWtiVVRLK2V4VnVLbE9qUGRRcFNydGFUdTFIMDAwdFFoYz0&landing_sign=13teaUvQvNeFJO0h_Mqy4CGAORMvn1CsHpb6wFxZHeU#

Jag har skrivit om landskatt, medborgarlön och basinkomst tidigare, men det har varit tyst på ett bra tag nu. Orsaken till det är många, men mycket för min egen del beror på att jag tröttnat på politik då mina partier jag hejar på har inte gjort något annat än grälat på sistone och det är inget jag vill vara en del av. Däremot så kan dessa begreppen ändå diskuteras, även om många kan vara skeptiska till det då en hel livstid av indoktrinering av att ”arbeta ihjäl sig = skitbra” och ”ju mer pengar åt de rika desto bättre” kan få de flesta att rynka på näsan.

Ok, jag erkänner. De där förslagen sög, men det är lite så folk har blivit och även jag själv innan jag lärde mig mer om roten till många saker. Landskatt kan lösa mycket, men inte allt. Däremot kan det hjälpa att bekämpa fattigdom väldigt snabbt, bara det införs och behålls. En prestationslös basinkomst skulle nog glädja många, särskilt om den införs i samband med den här skattereformen och den inte är för låg. Det är dumt att beskatta fel saker som bidrar till hutlösa bostadspriser, fattigdom och sämre välmående för majoriteten av befolkningen i världen.

Se presentationen och ge gärna feedback till Facebooksidan Naturresursdelning, följ den gärna med! De har också en hemsida med mer information och på YouTube finns massvis av videoklipp på ämnet.

Jag är bäst! För det har Stefan sagt.

Tummen upp för coola mig. Jag är ju bara bäst!

Sen jag började praktisera på SIP så har mina positiva kommentarer om stället haglat ut ur min mun. Jag har stormtrivts från dag ett och har många gånger blivit förbluffad över hur allt är ok på arbetsplatsen. Jag får jobba hemma utan problem, jag får bestämma mina tider själv. Ingen tycker jag är för osocial eller alldeles för störig. Det är liksom bara bra. Jag passar in perfekt och är uppskattad för det jag gör.

I morse satt jag och skrev på en rätt så häftig uppgift som förhoppningsvis kan hjälpa mig vidare i min yrkeskarriär, och till min hjälp för att göra det här dokumentet så frågade jag min ena handledare, Stefan om hjälp.

Han skrev så här i en chatt:

”Skriv efter mig: Jag är bäst!”

Jag blev väldigt glad av att höra det, och senare pratade vi även lite om jantelagen. Det dokument som jag satt och skrev på lät lite osäkert och även om jag numera är en person som är trygg med sig själv och ärlig nog att veta vad jag klarar av och inte klarar, så sitter det en del osäkerhet kvar i mig sedan tidigare. Den här osäkerheten kan förklaras i att oavsett vilken arbetsplats jag än har varit i, så har jag inte passat in och i stort sett allt jag har gjort har till sist visat sig vara fel på något sätt.

Antingen pratar jag för mycket, jobbar för lite, orkar inte tillräckligt, tar för många sjukdagar, säger saker som folk tar illa upp utav vilket resulterar i ett snack med chefen om bordsskick (eller något i den stilen) och sedan en avslutad praktik/sommarjobb/arbetsträning etc. Jag kommer alltså inte tacksamt tillbaka till samma arbetsplats igen – utan tack och adjö, ofta fortare än jag har hunnit etablera mig. Ofta hinner det också bli konflikter som gör att arbetsmiljön efter det blivit ohållbar och då vill jag själv sluta, eftersom jag inte blir respekterad längre eller accepterad, trots att jag både bett om ursäkt och gjort mitt bästa för att lösa problemet.

Jag har dock fått beröm när jag varit på andra ställen, men det har ofta varit mycket kortvarigt. Det är fortfarande viktigast att fortsätta prestera – gärna tills man bränner ut sig, och att vara social med kollegor – ja, det är nått man får vara på (sin 5 minuters korta) lunchrast eller på sin fritid. Jag överdrev dock med att lunchen är 5 minuter kort, men ibland har det känts på andra ställen att man är inte på en arbetsplats för att ta det lugnt och vila upp sig när man har rast, utan på jobbet är man här för att jobba. Sen går man hem. Och fan ta dig, om du inte kommer överens med fembarnsmorsan i fikarummet!

Även om jag har en trevlig telefonröst, är serviceinriktad, hjälpsam så presterar jag sällan tillräckligt. Det går liksom inte att kompromissa om något på de tidigare ställen jag har varit på, utan att det resulterar i att chefen vill ta ett snack med en och frågar ”vill du verkligen vara här? Du presterar så dåligt och pratar för mycket”.

På SIP får jag alltså höra tvärtom. Det som jag aldrig – någonsin trodde att jag skulle få höra. Jag är bäst. Det är liksom inget nytt. Jag gör det jag ska, snabbt och relativt noggrant med få fel. Jag är trevlig och hjälpsam. Jag är lätt att nå och trevlig att prata med. Jag förstår, kommer med lösningar och försöker vara kreativ. När allt är så för min del, så blir inget en ansträngning, för jag får vara mig själv och bli respekterad och accepterad för den jag är och vad jag klarar av. Och då kan jag prestera!

Tidigare, när jag varit ännu mer självsäker och tyckt ”jag är bäst” så har jag fan fått höra mina versioner av jantelagen. Nä, när man jobbar då ska man jobba. Inget annat. Vara trevlig får man vara någon annan gång. Och sig själv. Nått annat hör inte hemma på den svenska arbetsmarknaden.

Nu kanske jag dock kan öva in förmågan att säga (och tycka) att jag är bäst, för att jag är mycket bra på det jag gör. Än så länge har jag inte fått höra något annat sen jag började på SIP, så kanske är det dags att min självkänsla återgår till ett tryggt centrum, samtidigt som jag får hjälpa världens bästa arbetsplats att komma framåt?

Vad är dina erfarenheter av arbetsplatser? Lämna gärna en kommentar och berätta.

Flexjobb låter ju som en dröm!

Jag läste i morse att Löfvén har kommit överens med Miljöpartiet om jobbpolitiken. Det handlar om höjd a-kassa, höjt tag i a-kassan, fas 3 ska slopas och ersättas med utbildning och flexjobb. Det sista låter som en riktig dröm och är inspirerad av modellen med liknande namn som funnits i Danmark sen 1998 – fleksjob. Det innebär i korta drag att personer som har en permanent sjukdom som medför nedsatt arbetsförmåga, får en helt vanlig anställning hos en arbetsgivare med 100% i lön, oavsett om personen arbetar 50 eller 75%. Resterande tid där personen då inte arbetar skjuter staten till, såsom med lönebidrag och andra ersättningar. Skillnaden är att anställningen är permanent, liksom den summan som staten då hjälper till med, vilket innebär att större möjligheter finns att behålla anställningen under en längre tid.

Medan jag sitter och skriver det här, så tittar jag på en föreläsning från 2012 om det. Det låter oerhört intressant, att oavsett insats, så får man ändå en heltidslön som dessutom skall vara lika hög som för alla andra som är anställda på företaget man arbetar på. Det handlar alltså inte om några ”skitlöner” som personer med funktionsnedsättningar ofta får. Det går lite i samma klang som en av idéerna med socialt företagande, vilket är att man arbetar 100% av sin egen förmåga och det gillar jag! Om vi tar mig själv som exempel.

Vi säger att jag får jobb på ett kontor där jag sysslar med det jag är utbildad till, vilket innebär rekrytering, coachning etc. Alla andra som jobbar där får 25k brutto och dem jobbar heltid. Jag jobbar 50% men får också en lön på 25k brutto. Jag betalar skatt som vemsomhelst och lönen betalas ut som vanligt. Skillnaden är att arbetsgivaren får ut resterande 50% av lönekostnaden för min del oavsett hur länge jag väljer att jobba kvar. Jag är försäkrad – som alla andra på företaget och allt är ”precis som vanligt”.

För min del skulle det vara en total dröm. Det finns dock några baksidor med vad jag har fått veta från föreläsningen, och det är att alla andra möjligheter på arbetsmarknaden måste ha prövats först, alltså exempelvis en anställning med vanligt lönebidrag, eller en anställning på samhall. Likadant ska möjligheten till vidareutbildning eller omskolning också. Jag hoppas bara att detta i så fall inte blir något generellt, då jag redan personligen sitter i kläm, då jag inte har arbetsförmåga nog att någonsin få en anställning på samhall och ingen arbetsgivare verkar heller bry sig om att de har rätt att anställa mig med lönebidrag. Jag hoppas att möjligheten ändå kan finnas att jag i framtiden kan få ett flexjobb ändå, för det hade inneburit mycket mindre stress och oro för min framtid.

Vad tycker du?

Mer om basinkomst; vilken summa är rimlig?

Istället för att prata om hur trött jag är just nu, så tänkte jag fortsätta prata lite mer om basinkomst istället. Efter att Piratpartiet gått ut med att de vill införa medborgarlön (ett annat ord för basinkomst) så började nästan alla prata om det. Anna troberg länkade till och med tillbaka till mitt inlägg, så det var ju snällt. Jag har inte riktigt haft koll på hela debatten som flödar på Internet om BI, men det är kul att det tar fart på allvar och jag hoppas det kan leda till att PP får många fler som röstar på dem i riksdagsvalet om en månad.

Jag fick också lite fler kommentarer på Facebook om basinkomst och flera trådar startades på G+ om BI. Många verkar tro att om folk skulle börja få 10-12k i månaden utan prestation, så skulle väldigt många bara gå hemma och strunta i att söka jobb, särskilt om de bor på ställen där hyra och andra levnadskostnader är så billiga. Det blir liksom inte lönt att jobba om man som nuvarande arbetslös får a-kassa på 11k eller andra ersättningar som ligger några tusen under det, och sedan få flera tusen till utan att man behöver slita röven av sig eller tvingas in i aktivitet. Det ligger kanske något i det, för en stor del av låginkomsttagare idag hade säkert bara gått hemma om de hade klarat sig fint på sin BI.

En annan intressant synvinkel är levnadskostnader överhuvudtaget. En tvåa på 60 kvm i Stockholm kan ju säkert kosta 7-8 tusen i månaden, säkerligen mer. I nån liten ort i dalarna så kan hyran säkert vara hälften av det. Innebär det att alla oavsett ort ska få samma BI nivå? Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska svara på det, men det är ju intressant. Om vi säger att BI införs och summan är relativt hög – vi säger 12k per person över 18 år. En person i en liten ort i Dalarna hade säkert haft 5-6k över varje månad, om de haft normala utgifter utöver hyran, medan för en person i Stockholm hade det kanske precis räckt för att betala hyran om personerna i bägge orterna lever exempelvis ensamma och utan barn eller husdjur.

Hade jag och Henrik fått 12k vardera i månaden utan prestationskrav så hade det inneburit att vi har råd att bo kvar i vår dyra och stora fyra utan att slippa oroa oss nämnvärt över det. Självklart hade det blivit lite knapert, men det hade funkat. Jag hade inte haft råd att bo kvar här själv, för jag hade bara haft en tusenlapp över till annat, då hyran för vår lägenhet är på närmare 11k i månaden, men så är det för nybyggda lägenheter idag – och särskilt om dem är större.

Hade jag bott själv i Växjö i en lägenhet med lite mer rimlig hyra (som är fruktansvärt svårt att få idag) så hade jag nog haft en väldigt god privatekonomi och jag hade nog inte känt stressen över att jag måste jobba för att överleva. Min motivation har ju dock varit att gärna få ut ca 20k netto varje månad, för att lätt kunna ha råd med det jag vill, men främst för att spara undan så mycket som möjligt. Till Anton behöver jag ju ca 30k, för att fixa mina tänder så behöver jag 15k. Nån dag vill jag ju resa till Japan med Henrik och då behövs det typ 15k till ifrån oss bägge. Efter de sakerna så kanske man vill ha ny dator, ett bättre skrivbord samt massa andra nödvändiga prylar.

Med den pluttiga inkomsten jag har idag, vilket är 4k i månaden så har jag som bäst kanske 300 kr till mig själv. Då lär det ta tid att spara undan till mina drömmar. Hade jag idag fått ett jobb på 50% och haft sjukersättning på 50% så hade jag haft ca 14k ut om jag får en bra lön ifrån mitt jobb. Då hade jag i praktiken kunnat lägga undan minst 5k i månaden. Hade jag haft ett jobb på 50% och haft en BI på cia 10-12k så hade jag fått allt.

Det hade inneburit att jag hade sluppit jobba heltid, men kan ändå spara undan till allting utan att jag behöver stressa sönder mig själv. Jag hade fått ut ca 20-22k i månaden på det och det hade varit härligt. Jag hade alltså jobbat, men max 50% för att så fort som möjligt uppfylla mina drömmar. När jag sen efter några år hade startat eget, eller blivit egenanställd så hade jag gett mig själv en högre lön och sparat undan till saker och ting ännu snabbare. Det är liksom min största motivation, så länge vi faktiskt behöver pengar för att överleva.

Jag vill bara leva ett simpelt liv, utan ångest över min ekonomi och en BI, så länge den inte är för låg så hade det hjälpt otroligt mycket. Därför, på något sätt så tycker jag att alla borde ha samma summa, oavsett vart dem bor i landet. Personer som bor i Sthlm är ju vana vid att saker och ting är dyrt och att hyrorna är höga, liksom att personer på små orter där hyrorna är billiga kanske hade lett till att fler hade stannat kvar i dessa orter, skapat nya arbeten och berikat orten tack vare friheten som BI kan ge – om det bara införs med en rimlig summa.

Vad tycker du?

Hur ska jag få ett jobb?

Jag sitter och försöker se glad ut efter att ha påbörjat min ansökan till Försäkringskassan.

Ja, genom o söka ett, eller hundra – så klart! Det säger de flesta, men arbetsmarknaden och arbetsgivare säger väl annat. Jag kommer ju ifrån en bakgrund som förtidspensionerad, och det är sällan attraktivt på arbetsmarknaden. Ju mer du har jobbat, desto fler jobb har du möjlighet att få. Är du högskoleutbildad, eller utbildad förbi gymnasiet och har körkort ökar dina möjligheter ytterliggare, men det behöver inte betyda att du får ett jobb.

Jag börjar nästan ångra att jag valde det jag valde när jag började plugga på högskola. Inte för att det är ointressant, absolut inte. Jag är rätt utbildad, för min stora passion ligger faktiskt i att hjälpa personer med nedsatt arbetsförmåga eller funktionsnedsättningar att få jobb. Det som gör att jag nästan ångrar mitt val är bristen på jobbmöjligheter, då att få ett jobb på exempelvis Arbetsförmedlingen är skitsvårt, då jag har sökt säkert 4 ggr och aldrig ens blivit kallad till intervju.

Nu sitter jag och skriver ett personligt brev till Försäkringskassan, för dem söker äntligen folk och jag hoppas att jag är åtminsone lite intressant för dem. Bara en intervju hade liksom varit tillräckligt för att veta att jag har en chans. Jag vill inte riskera att fortsätta där jag var då jag var förtidspensionerad, vilket innebar praktik eller arbetsprövning på ställen som betalar uselt (ifall man väl blir anställd) och där man utför jobb som jag egentligen har väldigt svårt för pga min fibromyalgi.

Som jag har skrivit ett par gånger nu, så jag vill jag inget mer än bli min egen, och jag vill komma dit så fort som möjligt – men jag måste ha relevant arbetslivserfarenhet först. Annars kommer jag ingenstans.

Det är bara så frustrerande att jag sitter i en sån här sits, där oavsett vad jag än har gjort tidigare så hjälper det inte mig särskilt mycket att uppfylla mina viktigaste drömmar i livet. Fine, jag ska inte vara girig. Får jag ett sketet låglönejobb som jag klarar av så är det bättre än att bara få ynka 4k i månaden som jag har nu. Hade jag fått ett riktigt låglönejobb med en nettolön på typ 12k så hade jag tripplat min inkomst och kommit mycket närmare målet om att skaffa Grand Danois. Med mina beräkningar hade det tagit mig ca 10 månader att spara undan till GD då, istället för 3, om jag hade fått ett jobb med minst 19k i nettolön.

Jaja, tids nog så lär jag få nån slags anställning – eller om jag har mera tur så vinner jag några miljoner på lotto och slipper jobba. Vem vet?