Kategorier
Relationer och kärlek

Nu går vi vidare i singellivet…

Och allt stannar som det har varit sen jag blev singel. Senaste veckorna här har varit lite väl för ”jobbiga” rent tankemässigt, så jag orkar inte mer. Nissen på EH, kommer jag lägga på hyllan, för självklart sabbade jag något som gör att det förmodligen inte är lönt att gå vidare. Det kan ju ändras så klart, men då får nästa steg komma från honom och inte från mig. Jag känner fortfarande likadant så klart, men jag tänker inte fortsätta som jag har gjort.

En frisk fläkt gav mig galna idéer…

I fredags så fick jag idén att jag skulle sitta ett par timmar på förmiddagen på det Espresso House där han jobbar. Till min lycka så öppnade han den dagen och jag fick sitta och se hur han jobbade i ungefär tre timmar, samtidigt som jag lyssnade och deltog i en föreläsning. Det var otroligt intressant, och när jag kunde så tog jag lite pauser och passade på att prata dels med honom men även med andra personer på EH. Det var väldigt roligt och att se hans energiska och spralliga energi och en total frisk fläkt. Jag berömde han för det, för det är så sällan man ser någon som älskar sitt jobb så mycket. Jag bad om hans namn i alla fall, och berättade mitt så det var bra. Dock så skulle jag ha stannat där. Till min dumhet så bad jag innan jag åkte därifrån om vi kunde hålla kontakt online. Jag syftade främst på att chatta via Messenger eller liknande, men han tolkade det som om att jag ville bli vän på FB och då gick det käpprätt åt skogen. Jag märkte hur besvärad han blev och han sa ju nej så klart. Efter det så kände jag mig så korkad och dum, så jag åkte dit innan idag igen och satt ett par timmar och pluggade. Sen när han kom till jobbet så passade jag på att be om ursäkt. Han betedde sig inte som han brukar, men han kan ju ha haft en jobbig helg eller nått annat. Det behöver ju inte bero på mig, men stämningen mellan oss är ändrad, vilket är tråkigt. Och det gör att jag kommer backa och inte ”gå på” så hårt som jag har gjort tidigare.

Jag kommer inte aktivt gå dit bara för att träffa honom. Detta trots att jag vill ha det som en ny vana att sitta på ett annat ställe och plugga ibland, bara för att få en ny miljö. Det har varit trevligt att sitta där även om han inte var där större delen av tiden idag. Hur ofta jag gör det återstår att se dock, men max en gång i veckan. Jag kan ju inte spendera alla matpengar som sagt på kaffe och fika.

Jag ska sluta helt med dejting-appar etc.

Jag har tagit bort mitt konto helt på Happy Pancake. Jag stod helt enkelt inte ut med alla nissar som hörde av sig, sket i att läsa profilen och bara ville träffas hela tiden samt ge mig komplimanger. Jag hade ju aktiverat profilen igen, bara för att jag kände mig så redo att gå vidare med att hitta någon ny men det gick åt skogen praktiskt taget direkt. Att få komplimanger är inte fel, men på det sättet jag fick det känns det som om att de ser inte mig för den jag är, och utgår ifrån att jag är som vilken annan tjej som helst. Detta är ju så fel, så fel. Jag installerade också appen Good Ones igen på mobilen, men självklart var det också (igen) en total besvikelse. Allt kostar ju. Se vem som gillat dig? Det kostar. Chatta med nån? Kostar. Allt jävla skit kostar. Och jag vill inte betala ett öre för att träffa nån. Nej. På det korta dygnet jag hade min aktiverade profil där igen så hann 59 personer gilla mig. Det är lite galet många personer och när jag inte kan se vilka de är – nä, då skiter jag i det.

Blir det så att min nästa pojkvän och kärlek i livet inte är J eller han på EH, nej, då är nästa person någon helt annan som jag bara träffat rent lokalt och fallit för. Tills att det händer så tänker jag fortsätta som jag har gjort. Det är alltså att ”njuta” av singellivet och min lägenhet etc. Detta fast jag inte är så duktig på att vara ensam hemma längre. Dessutom vill jag fortsätta träffa Henrik så ofta som jag gjort bara för att det är så trevligt. Det finns ju inga hinder för det heller så. Jag är ju inte liksom inte särskilt missnöjd med hur livet är just nu. Det enda jag längtar efter egentligen, även om jag vill ha en konstant partner att pussa och krama på samt sova bredvid, är ett heltidsjobb. Jag vill ha en heltidslön. Och en större bostad. Självklart längtar jag ju efter Grand Danois, men heltidsjobb och en bra lön är det jag hade velat ha mest av allt just nu. Spara till kontantinsatsen, få fast anställning och sen boka in mig på bästa BoKlok projektet är mina fokusgrejer just nu. Före det är det ju så klart skolan som gäller. Och hitta LiA, som verkar vara totalt jävla omöjligt i dagsläget, så skolan lär få placera mig någonstans i slutändan.

Det som är skönt är att jag vet i alla fall att jag har en person som gillar mig, som är värd att vänta på om det nu blir så i framtiden. Det är ju J så klart, men pga avståndet och allt annat så får vi se om det ens blir av. Jag är i alla fall mer redo att gå vidare nu, även om jag vill ha allt kvar som det är nu. Jag vill alltså äta kakan och ha den kvar. På ett vis kan jag faktiskt ha det så.

Det gäller bara att undvika dejtingsajter och hitta nån annan nisse allt för tidigt. Och sen hoppas jag på nått vis att han på EH, tar nästa steg, men jag räknar absolut inte med det. Jag tror inte han är intresserad av mig alls, han är säkert bara snäll och trevlig mot alla.

Det är säkrast så. Och därmed går jag vidare och stannar som singel ett bra tag till.

Kategorier
Relationer och kärlek

Det puttrar och kurrar i magen… Det är jobbigt att vara lite småkär.

Det som är så typiskt mig är att när jag väl typ har bestämt mig om något, ja då går jag oftast all-in på gott och ont. Just nu är det tusen känslor på en gång i mitt lilla huvud. Det har kommit efter den fantastiska veckan i Stockholm för några veckor sen, men också från en händelse som äntligen skedde tidigare denna veckan. Jag har äntligen vågat ta kontakt med killen jag varit intresserad av sen i höstas nån gång på Espresso House (EH). Och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Oavsett vilket är väl slutsatsen att det är lite för tidigt att vara lite sådär småkär. Dels i J, eftersom han bor i Stockholm och dessutom redan har ett förhållande med någon. Sen så är det väl lite dumt att utveckla känslor och tänka på han på EH, när han knappt ens vet om att man existerar. Det är inte alls säkert att han kommer gilla mig. Även om vi lär känna varandra, men min typiska dumma, oftast askorkade hjärna har ju noll kontroll över tankarna så jag får leva med det här tills jag har kunnat gå vidare på något vis.

I alla fall, ni kanske är nyfikna på vad som hände med killen på EH? Hur jag faktiskt äntligen kunde och vågade ta kontakt? Det var faktiskt rätt simpelt. I torsdags kväll satt jag hemma och kände mig allmänt duktig för att jag var ensam hemma själv, fast jag var jättetrött och väldigt uttråkad på samma gång. Jag behövde handla lite småskit och tvivlade på att jag skulle orka ta mig till närmsta köpenter. Till sist tog jag tummarna ur röven och stack iväg. 19:45 ungefär kom jag in på köpcentret, och till min lycka var han där, ensam med knappt nått folk kvar som satt och fikade. Då passade jag på att gå dit.

Jag började prata lite med han, beställde en vegansk varm choklad på havremjölk att ta med. Dock så behövde jag ju gå och handla, och jag ville inte dricka en varm dryck egentligen. Det är bara så gott med varm choklad med havremjölk och jag var fortfarande hungrig efter middagen. Jag förklarade för honom ifall jag kunde komma och hämta den lite senare, och det gick fint. Vi kom fram till att han skulle ställa den i mikron som fanns tillgänglig för kunderna. Sen småpratade vi lite innan jag gick iväg. Jag erkände för honom att jag var tvungen att fråga en grej. Det jag ville veta var ifall det var han som jag ”träffade” eller vad man ska säga i höstas på ett annat EH i Malmö, och han sa ja – så nu vet jag att det faktiskt var samma kille. Det var skönt att få det bekräftat. Jag sa i alla fall att han var så trevlig (för han är riktigt jävla trevlig. Snacka om service, liksom 😍). Han blev glad över att jag kom ihåg honom, men han sa att han tyvärr inte kom ihåg mig, men det är ju ok eftersom han träffar ju kunder hela dagarna. Jag ville lägga till att jag tyckte han var skitsöt, men jag ville inte vara för på. Sen gick jag och handlade och var så jävla lycklig för att jag äntligen pratade med honom.

Jag snabbade mig rätt så rejält med att handla, vilket är inte särskilt normalt, för jag brukar spendera rätt lång tid inne på Maxi när jag handlar, bara för jag tycker det är roligt att handla mat. Strax efter stängningsdags kom jag tillbaka till EH, hämtade min varma choklad och sen spenderade jag ett par minuter med att ändra om i påsarna, så jag skulle kunna orka bära ut allt till bilen. Det var ett litet krux med att få med sig chokladdrycken, men det gick bra. Jag fick gå väldigt försiktigt och tyvärr sågs vi inte nått mer den dagen. Jag hörde hur han höll på inne i kaféet, men jag ville inte störa mitt i stängningen. Däremot idag så gick jag dit för att köpa lite kanelbullar, som jag och Henrik kunde gotta oss lite på till fika som tack för en trevlig helg, och som tur var tog han min beställning. Då kom han ihåg mig och undrade om jag ville ha en varm choklad igen, men sa bara att jag skulle ha kanelbullar. Jag berättade dock i alla fall att det gick bra att hämta ut min varma choklad från mikron. Vi hann knappt prata då, men jag sa i alla fall att det var kul att ses igen och han sa detsamma. Sen gick jag snabbt på Maxi igen för jag skulle kolla efter en särskilt produkt som inte fanns, tyvärr.

Närbild på en av kanelbullarna jag köpte.

Ok, det enda jag har gjort sen i Torsdags är att tänka på den här killen från EH. Så typiskt mig. Är det inte BoKlok, så är det fanimej alltid nått annat som måste ta alla tankar från mig. Visst är det rätt så skönt att ta en liten paus från framtida bostadstankarna, men det här är nästan lite jobbigt. Å andra sidan är jag typ superlycklig nu, för jag är faktiskt lite småkär, eller kanske störtkär. Jag vet inte. Jag är bara glad. Nu kan man liksom ta nästa steg. Vad det är vet jag inte, men risken är väl stor att jag kommer leva på nudlar och varm choklad i ett par veckor om ni förstår vad jag menar 😉. Jag vill ju fråga han om hans namn, jag vill berätta för han vad jag heter. Jag vill bli vän med han på FB, chatta med han på fritiden och jag hoppas att han en dag kommer säga ja till en dejt. Gör han det och det går bra, ja då jävlar… Då kanske det är slut på singellivet?

Jag ska tillägga det också att tack vare den fina veckan i Stockholm och att nu detta har hänt med EH – även om det inte kommer kanske leda till ett nytt förhållande, så har det verkligen börjat leda till att jag börjat känna mig mer redo att gå vidare. Hade jag kunnat umgås med J mer just nu hade det varit jätteskönt, men det lär dröja många månader innan vi ses igen. Om killen på EH, gillar mig och det visar sig att jag gillar honom med – ja då hoppas jag att det kommer bli fantastiskt. Jag utgår ifrån att han inte kommer gilla mig, för det är väl säkrast så. Men jag kan inte sluta tänka ”tänk om”.

Det hänger ju på ifall han kan gilla nån som mig. Med min problematik, konstiga humör och knäppa vanor. Mitt läskedrickande, mitt stillasittande liv, min dåliga hälsa och mina konstiga besattheter… Jag hoppas, hoppas, hoppas!

Jag bara hoppas att han inte vill ha barn… Då kan det gå åt skogen rätt snabbt, men just nu är jag positiv och hoppas på att han kanske är nästa rätta för mig.

Kategorier
Relationer och kärlek

Mer prat om att vara singel.

Jag vet inte hur tjatig jag ska vara om det här, men i mitt huvud så är det jättejobbigt just nu. Jag är jävligt förvirrad och senaste tidens händelser har gjort att jag typ stalkade Happy Pancake (HP) för fullt, nästan lite mot min vilja. Orsaken är – jag vet inte. Det är väl en sån där grej som min hjärna gör bara för att fylla tiden med något komplett meningslöst, bara för att man kan göra det eller nått.

Jag ska inte låta allt för negativ. Sanningen är den att jag har hela tiden trott att jag blivit lämnad ensam på HP sidan, och att ingen riktigt är intresserad, men för nån vecka sen märkte jag att jag hade en inställning igång för chatten som gjorde att jag inte kunde se alla meddelanden jag fått. När jag slog av den så drällde det in typ 25 konversationer. Snacka om att jag blev smått chockad. Jag gick igenom dem en efter en och har än så länge svarat på en del av dem jag tycker är intressanta. Förra helgen satt jag och chattade med två stycken och det var trevligt samt innehållsrikt. Det har fått mig inse att singellivet, åtminstone dejtingbiten kommer förmodligen vara mer komplicerad än vad man vill. Vilket är typ precis som jag räknade med. Självklart blev det lite sexprat, men inte på den nivån så det blev jobbigt. Det var mer att jag hjälpte en kille att inse att han duger – precis som han är, och det kändes trevligt och bra att prata med honom av den anledningen.

På sistone finns det två killar som verkligen fastnat i mitt huvud. En av dem är den här nissen som jobbar på Espresso House, som jag nämnt tidigare. Av en slump så råkade jag hitta hans profil på FB, men jag har inte vågat ta kontakt ännu. Han är äldre än vad jag trodde, vilket är jättebra och enligt hans profil är han singel. Det är ju ännu bättre. Men att våga ta kontakt? Utan att låta som värsta stalkern? Det blir svårt. Det känns lättare att bara åka till EH där han jobbar så ofta som möjligt bara för att och typ ta kontakt när jag väl träffar rätt och han jobbar den dagen. Den andra killen som fastnat är en kille jag tagit kontakt med på HP. Han råkar bo i Stockholm, men utav alla killar som antingen skrivit till mig eller som jag pratat med där så är det nått särskilt med honom. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag hoppas att det är nått positivt. Om inget så vill jag veta om det är något värt att gå vidare med, så jag kan slippa tänka på det.

Egentligen känns det som om att jag följer tecken här. Jag är ju lite spirituell eller vad man ska säga. Jag är inte religiös. Nej, religion är ett dumt påhitt i mina ögon. Däremot tror jag på magi, på spöken etc och på nått konstigt vänster känns det som om att allt som händer har en mening. Därför vill jag veta mer om de här två killarna, han från EH och han från HP. Det behöver ju inte betyda att nån av dem blir min nästa pojkvän, men något är det. Jag känner det på mig och jag måste ta reda på vad det är innan jag går vidare med något, vare sig det är ett nytt förhållande med någon av dem eller det är nått annat.

Om vi leker med tanken och säger att nån av dessa killar blir min nästa, hur blir livet då? Han från Stockholm bor ju i 08-land. Där är jag på sin höjd 4 ggr per år, om jag har råd eller lust/anledning att åka dit. Det lär bli ett jobbigt distansförhållande. I alla fall tills man bestämt sig var man vill bo. Om jag ska vara ärlig så vill jag verkligen inte lämna Skåne igen och helst vill jag bo så här nära Malmö som jag gör just nu, med närhet till Lund, resten av Skåne och till Köpenhamn. Skulle jag däremot ändra mig och typ flytta tillbaka till Stockholm så vill jag fanimej bo i Vegastaden, som är en nybyggd stadsdel och nära folk jag känner i den stan. Dock är väl det mesta i Stockholm långt över min prisklass, om jag nu inte ska bo litet igen, men nej. Nästa bostad ska vara så jävla perfekt och vara min till typ 100%. Vad jag menar är att jag ska bo där först och främst, och skulle jag flytta dit med någon annan, så ska bostaden vara så pass bra och billig att jag ska kunna bo kvar där om något skulle hända. Även om jag skulle vara fattig pensionär…

Drömbostaden är ett nybyggt hus/radhus/marklägenhet med tomtplätt som totalt kostar runt 2 miljoner, och som ligger på bra pendlingsavstånd till Malmö, Lund och Köpenhamn. Skulle jag flytta idag, är Stehag lite av intresse, men som tur var ska jag ju inte det. Det kommer dröja som sagt minst 3 år innan jag ens har möjlighet att tänka på nästa bostad, men jag gillar att hålla mig motiverad, och ha koll på mina möjligheter. Jag har bara bott i den här lilla skokartongen i 3 månader eller nått sånt, men jaja. Min hjärna gillar att ligga 300 steg före i framtiden istället för att tänka på det som händer och sker just nu.

I måndags så hade jag en intressant konversation med en kille som nästan verkar för bra för att vara sann på HP. Han bor i Malmö och har liknande intressen som mig. Han var rak och ärlig i sina svar och verkade extremt vettig. Ändå har jag inte känt av nån ”gnista”, vilket är konstigt då hans egenskaper och intressen borde få mig att känna så men just nu är det inte så. I alla fall. Han har fått mig att inse att jag verkligen inte är redo för dejtingvärlden. Det visste jag väl, för inget har ändrats egentligen. Det har bara blivit bekräftat.

Att sträcktitta på One Tree Hill och påverkas av all den täta romantiken som pågår där, alla nära relationer gjorde (eller bidrog till) att jag var tvungen att ”checka läget”. Det har lett till att jag hittat då en till kille som verkar jätte intressant, men jag vet inte varför. Jag måste ta reda på vad det är innan jag kan gå vidare. Nu när jag pratat lite mer med honom också så börjar jag förstå vad som är så speciellt med honom. Han är mer eller mindre en kopia av Henrik, fast han då är Stockholmare. Med kopia så syftar jag på att han har liknande intressen och verkar tänka på samma sätt. Lite positivt är det ju, då jag absolut inte trodde jag skulle hitta såna som honom så ”lätt”. Innan jag lämnar dejtingvärlden denna gången måste jag ta reda på varför killen på EH är så intressant också. Det behöver liksom inte vara kärlek nånstans. Kanske bara nya kompisar, eller en annan vägledning. Om jag nu vågar ta kontakt nån gång d.v.s.

Nått är det i alla fall, men jag vill bara att allt ska återgå till det normala. D.v.s. att jag inte bryr mig om att jag är singel. Jag är inte ”desperat” kelsjuk och jag vill inte finnas på nån dejtingsida. Sen jag började skriva på det här inlägget så har jag också pausat min profil på HP, och det känns bra. Jag vill bara stanna nöjd och belåten med min lilla skokartong som bostad och min håriga, fyrbenta bebis som håller mig sällskap om dagarna. För att inte tala om alla de fantastiska filmkvällarna jag har med Henrik. Visar det sig att någon av de här killarna gör att jag går vidare, ja men då antar jag att nån av dem betyder att med dem är jag redo att ta ett nytt steg i livet.

Bara för att påpeka också – När jag säger dejta, så innebär det att jag träffar folk hej vilt, går på fika och umgås med så många som möjligt. Det är inte av intresse. Det jag däremot vill göra är att lära känna nya personer, och det kan man göra utan att träffas, ta en fika, stanna över hos någon etc. Jag har börjat chatta med han i Stockholm och det är väldigt trevligt än så länge.

Tills dess att jag har fått svar så är det enda svaret jag fått att jag inte är redo att dejta.

Ännu.

Kategorier
Relationer och kärlek

Redo för nytt förhållande? Kanske, ja, eller aldrig!

Något har börjat hända med mig den senaste tiden. Officiellt skyller jag på TV serien One Tree Hill (OTH) som jag nu ser om på ViaFree. Trots all reklam så är den mer än sevärd. Den är minst lika bra som sist. Det här är nog tredje gången jag ser om hela serien. Jag är nu på säsong 6, och varje säsong tar typ 5-6 dagar att se klart, så det går undan här. När jag är ledig, eller inte har något annat jag måste göra så kan det bli en hel del avsnitt på en dag. Det är ett trevligt nöje. Att så kallat binge kolla serier är en av mina absoluta favorithobbies. Och inget jag tänker sluta med någonsin, förmodligen. Men fler serier på ViaFree lär det inte bli efter OTH. Nej, det är för mycket reklam för att jag ska orka med det i längden. Reklamen om något får mig bara att tänka på mediciner, gambling samt hur bra det är med hyaluronsyra för huden, eller vad det nu är.

Vad är det då som håller på att hända med mig? Jo, jag börjar tänka mer och mer på förhållanden. Hur mycket jag längtar efter någon att pussa på, någon som är min, som älskar mig för den jag är etc. Dock i samma veva så tänker jag lika mycket på hur underbart livet var med Henrik. Jag tänker också på att jag aldrig kan få det tillbaka. På ett sätt ångrar jag allt som ledde till att vi gick separata håll, men å andra sidan så gör jag det inte. Det var egentligen småsaker som ledde till att allt började gå fel, men de var logiska och simpla, men också så pass komplicerade att det fick bli som det blev. Vi kom helt enkelt inte överens när det gäller olika livsval samt livsstilar. Då var det bättre att bryta innan det gick alldeles för långt, då ingen av oss kunde rucka på de olika livsvalen i längden.

Jag blir nästan ledsen när jag tänker på vad det är jag vill ha i en relation och vad jag inte kan få igen. Jag menar, jag står fast vid att jag inte är redo för nästa förhållande, och jag står verkligen fast vid att jag inte vill dejta vemsomhelst. Men å andra sidan känns det ensamt och tråkigt just nu att vara singel, fast det samtidigt är jätteskönt.

Jag menar, utan en katt i mitt liv, så hade jag blivit väldigt ledsen, för tomheten över Maja tog lång tid att komma över. Utan Majken hade jag förmodligen känt likadant fortfarande, och jag hade inte gillat att leva utan katt för evigt, även om jag haft Henrik som pojkvän. Även om livet med kattunge är jobbigt ibland så är det samtidigt så mysigt och underbart, att jag nu inte vill vara utan det och särskilt inte när Majken blir äldre och därmed lugnare. Att leva resten av mitt liv utan möjligheten att skaffa Grand Danois känns också ledsamt, men å andra sidan så har jag varit utan det hela mitt liv, så det känns inte lika jobbigt just nu. Det är mest tanken av att det aldrig lär bli av som är jobbig. Som läget är nu har jag också insett att jag får inte plats med en GD i den här lägenheten, så det får vänta tills jag bor större. I värsta fall tar det 5+ år till, då jag har en stadig plan på hur jag vill bo härnäst och det kommer ta tid innan jag är där. Fast tokiga jag kollar redan på nybyggda projekt i Skåne, både kommande som pågående, men det är mer för att jag vill hålla koll på marknaden. Jag vet när jag har hittat min nästa bostad, och när jag hittat den, så tänker jag flytta dit. För då har jag råd, den har bästa läget och jag kan bo där med mina husdjur, vare sig jag är tillsammans med någon eller ej.

Där jag bor nu är helt underbart egentligen. Hade det kunnats placeras en marklägenhet (utan total insyn och tomträttigheter eller nått sånt), ett radhus eller litet hus precis här, eller väldigt nära så hade det varit mer än perfekt, men jag vill bara ha koll på var min nästa ort blir och självklart min nästa bostad. Även om det kommer ta minst 3-5 år till innan jag flyttar härifrån så kan jag inte slita mig. Det är motiverande att konstant blicka framåt. Även om mina planer typ aldrig blir av, eller som man tänkt sig. Dock vill jag inte bo i en ny hyreslägenhet som nästa bostad, då jag kan bo tre gånger större i ett hus för samma peng. Jag är dock glad att min nuvarande lägenhet inte är allt för dyr. Den är väldigt billig för att vara en skokartong på 30 kvm, men jag hade hellre bott för samma peng, men större.

I alla fall, om man återgår till det här med relationer. Jag vet precis vad jag vill ha för en kille. Om jag leker med tanken och slår med ett trollspö så är det en kille med Henriks egenskaper, som ser ut som Chad Michael Murray eller fan som Ed Sheeran, som är social, rolig (typ gör grimaser och får folk att skratta), gärna vegan och som älskar mig fullständigt för den jag är. Utan krusiduller och komplicerat skit. Den killen finns nog inte, och det gör mig rädd och osäker samt säker på att stanna som singel är det enda rätta just nu. Men samtidigt vill jag bara ha någon att kyssa, krama på och älska samt umgås med. Jag och Henrik umgås fortfarande ofta, och det är så roligt och underbart, så det vill jag inte vara utan heller. Jag vill snarare fastna i det och det är så jävla skönt att det är min verklighet också att jag har ett ex jag kan umgås med och ha roligt med utan att det känns eller är konstigt. När jag vill umgås med någon som förstår mig och tycker om mig för den jag är, ja då har jag Henrik, och när jag behöver vara själv, då är jag det. Just nu är det underbart!

Samtidigt kan jag heller inte sluta hoppas på att de två killar jag annars tänker på ska vilja ta kontakt med mig i framtiden. Eller snarare att jag ska ”våga” prata med dem om en eventuell relation etc. En av dem jobbar på Espresso House, och den andra gick på mitt program på HKR, men jag gissar att ingen av dem är intresserad av mig. Killen som jobbar som Barista är säkert för ung, gay eller har redan flickvän skulle jag tro och den andra ser mig säkert bara som nån jobbig tjej han är glad att vara utan. Men det är svårt att veta när man inte vet hur de tänker. Han som jobbar som Barista har jag bara ”spanat in”, då jag tycker han är skitsöt och jätteintressant, men jag känner honom inte alls. Den andra killen från HKR var jag bra ”vän” med under utbildningen i alla fall, men då jag var ihop med Henrik hela tiden så var det aldrig tal om någon relation. Jag har heller inte haft någon kontakt med honom sen terminen tog slut i juni 2019. Det är tråkigt, men förståeligt då år 2 på utbildningen är mer än fullt ös totalt medvetslös.

Häromdagen skapade jag ett konto på match.com bara för att jag ville testa och se vad som ”finns” där ute eller nått. Det avslutades efter nån timme, då man måste betala för att ens ta kontakt med personer. Under den timmen dock fick jag ungefär 100 besök, tre gillanden och ett meddelande från någon som var alldeles för gammal för mig. Nä, att börja dejta och leta på riktigt är inte min grej just nu. Och vill jag dejta och leta, hade jag föredragit om det sker lokalt, typ om det hade varit en kille på skolan, eller någon annan jag känt sen tidigare. För att hitta någon som är komplett 100% ny känns bara jobbigt. Och han från Örkelljunga är bara att glömma, fy fan!

Det är mycket känslor som pågår hos mig just nu, och det kommer lätta till sist.

Kategorier
Relationer och kärlek

Nej, jag har verkligen inte bråttom med ny pojkvän!

Utan att gå in på för mycket detaljer så har jag de senaste dagarna fått det mer bekräftat varför jag inte har bråttom med att bli av med mitt så kallade singelliv. Det är nästan så man medvetet vill skita i det mer än vad jag sagt tidigare. Innan var jag ändå lite öppen för nya förhållanden även om jag bestämt inte aktivt letar, men nu så är det stopp med det också.

Det som har bekräftat varför jag inte har bråttom med att rusa in i att dejta massa människor eller bli ihop med någon ny är för att killen som råflirtade med mig på bussen hörde av sig efter flera veckor av frågetecken. Utan att nämna vad vi pratade om så kan jag bara säga att han avtände mig totalt med att hitta nästa pojkvän. Jag vill verkligen INTE dejta honom i alla fall. Samtalet med honom fick mig att inse att jag är den mest felaktiga potentiella flickvän han kan hitta. Vi är på så olika nivåer att det nästan är löjligt. Jag vet vad jag letar efter, och jag vet vad jag känner nu och han har ungefär noll av de egenskaper jag vill ha hos en man. Han har något mellan benen gissar jag eftersom han har ett manligt namn och ser ut som en kille, men där tar det stopp.

För det första så vill jag ha en kille som lyssnar på mig. Som läser det jag skriver. Som kommer ihåg majoriteten av det jag har sagt. Fine att ha dåligt minne, jag har själv minne som en guldfisk vissa dagar, men någon måtta får det vara. För min del upplevs det också som om att bara för att jag är singel och har träffat honom av en slump så ”älskar” han mig. Det känns också fel. Det känns också som om att han blandat ihop mig med någon annan och tror att jag är som vilken annan tjej som helst, som vill ha barn snarast möjligt, gifta mig direkt och är precis som alla andra tjejer, för varför skulle jag inte vara det? Problemet är ju att jag typ är motsatsen till alla tjejer eller nått… Men det förstår inte han förmodligen. Och det stör mig, för om något så vill jag bli förstådd! Av allt och alla. Det kommer jag aldrig bli av honom känns det som.

Mitt intryck är att han lär vara en sån person som totalt ignorerar mig och mina önskemål, men som bara sådär älskar mig ovillkorligt. Alltså han ser inte mig, han hör inte vad jag säger, han sitter bara där med sina tindrande ögon och bara älskar mig. Hur kul hade det varit? För han är det säkert underbart, men i det långa loppet så är det ju något som är fel. Ok, jag kan ha fel för nu har jag brutit kontakten utan att säga varför. Jag hoppas att han inte läser det här, men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte ens han idag vet vad jag heter, fast vi chattat nån timme på Messenger. Jag har bara blivit så ointresserad av förhållanden nu av den här händelsen, men å andra sidan känns det bra att vi chattade lite mer så jag fick förstå lite mer om honom. Annars hade jag gått och undrat länge om sjuttioelva olika scenarion som kunde ha hänt mellan oss. Nu är det bara ajöss, tack och hej – leverpastej liksom. Skönt!

Och nu stannar jag verkligen singel – för evigt, eller vad då? Nja, det enda jag har i huvudet är att få gosa med min nya katt-bebis Majken, fortsätta mina studier och förhoppningsvis lyckas med alla planer, men också att spendera mer tid i min nya lägenhet. När jag kommit över allt det där, ja då kanske jag är mer öppen för att hitta någon, men åh vad det känns långt borta nu. Och jätteskönt!

Kategorier
Livsstil och hälsa

Saker och ting börjar bli lättare, både fysiskt och psykiskt!

Och med lättare så syftar jag på många saker. Mest skolan, men också när det gäller min personliga hälsa. Jag börjar nämligen minska i vikt, både i kilon och i centimetrar och det känns underbart att det börjar gå åt rätt håll.

Fantastiska klasskompisar och vänner för livet?

Ja, om vi ska börja med skolan så måste jag bara fortsätta sprida glädjen jag känner över att jag har fått stanna på Newton och börjat lära mig c# och .NET programmering tillsammans med mina nya kurskamrater. Vi trivs så bra ihop och i fredags så gick vi ut och käkade 10 personer av oss (inkl mig själv) och hade en utmärkt trevlig kväll. Vi åt på Grand som ligger nära bergsgatan, Triangeln och Möllan och efter ca 3.5 timmar så gick vi vidare till ett ställe som låg på våningen över vilket var ett biljard och shuffleboard ställe. Det var riktigt roligt.

Middagen jag åt på Grand. Galet gott, men mycket liten portion. Den bestod av diverse grönsaker och diverse svampar.

Jag hade tänkt ta och äta både förrätt och varmrätt, men när jag pratade med han som tog vår beställning så sa han att varmrätten var väldigt stor. Dock så stämde inte det för alla oss som beställde veganskt. Förutom mig själv finns det en vegan och en vegetarian i klassen, och några fler som funderat på att gå över till att äta mer etiskt och hälsosamt, så det är skoj. Det känns skönt att det här stora livsvalet för min del inte blir så ifrågasatt som det annars kan bli. Vi fick en fantastisk varmrätt med diverse grönsaker och svampar med vaxbönor och det var jättegott, men jämfört med alla andras varmrätter så var det en minimal portion. Så fort som jag hade ätit upp så beställde jag in en påse salta chips för jag blev absolut inte mätt.

Efter kl 20 ungefär så var vi tvungna att ge upp vårt bokade bord, och efter att alla hade druckit upp sina drycker så drog vi till spelstället. Jag var den enda som inte ville spela något, men till sist så provade jag lite shuffleboard i alla fall. De första gångerna gick det som det brukar göra, d.v.s. riktigt dåligt eftersom jag har sån kass motorik och en kropp som inte fungerar optimalt. Dock en stund senare efter att jag tagit ett break igen så provade jag igen och helt plötsligt gick det fantastiskt bra. Jag skrek av glädje och blev riktigt imponerad av mig själv. Det brukar liksom inte hända att det jag vill att min kropp ska göra är det som sker, men denna gången förvånade jag alla. Vi stannade ute till strax innan 23 och sen fick jag sällskap till Södervärn av en klasskompis för säkerhets skull och sen tog jag bussen hem därifrån.

Vikten börjar gå neråt och det går snabbt med centimetrarna!

Sen nån dryg månad tillbaka har jag börjat ta tag i min vikt och hälsa rejält. Egentligen började jag med detta när sommarlovet i år började, men för de första två månaderna eller så hände inget särskilt. Förstår du engelska kan du läsa mer detaljerat om allt det här i ett blogginlägg jag har skrivit om det. För att sammanfatta så åt jag mycket mängder mat, och jag fokuserar på näringsämnen och fibrer och jag räknade inga kalorier. Vikten stod dock still men jag ökade inget vad jag kände på kläder och annat. Jag minskade några få centimetrar runt magen, men sen fastnade jag. När jag kom hem från min resa till Norrland så ville älsklingen köpa in en ny våg. Sista gången jag vägde mig på den sa den att jag vägde 76 kg, men då hade jag alla kläder på mig också, så jag vägde ungefär 74 om det stämde.

När vi hade köpt den nya vågen så började jag igen att räkna kalorier, men jag hatar att räkna kalorier, för det känns så begränsande! Särskilt med tanke på vad jag lärt mig om kost och hälsa de senaste åren. Därför fokuserar jag fortfarande mest på näringsämnen och fibrer, men jag försöker hålla allt jag äter kalorisnålt och det har gått över förväntan. Sen jag började med det här har jag nästan inte ätit något onyttigt heller och jag äter fortfarande vad jag vill. Minst 4 dagar i veckan äter jag alla dagens måltider enligt WFPB och veganskt. För att behålla min gamla vikt på ca 75 kg behöver jag äta runt 1800 kalorier per dag enligt cronometer som jag använt mest, men sen den 15 augusti så äter jag ungefär 1200 kcal istället. Under sommaren 2019 första två månader så åt jag runt 1800 kcal, så inte så konstigt på så vis att vikten stod still. Det innebär att alla läkare inom WFPB världen som säger att man inte behöver bry sig om kalorier ifall man äter enligt den modellen inte stämmer för alla, för det stämde inte för mig. I alla fall inte den här gången. Så fort jag började med det för en månad sen så började vikten rasa neråt. Sen dess har detta hänt:

  • Minskat 3 kg i vikt
  • Gått ner ungefär 7 cm runt magen(bukfett), från 97 cm till 90 cm
  • Övriga fettdepåer som jag samlat på mig på överkroppen runt bysten har försvunnit nästan helt, men har inte mätt mig alls, jag har bara sett att det är borta eller minskat rejält.
  • Minskat minst 7 cm runt midjan (där jag är som smalast) från 85 cm till 77 cm
  • Minskat 3-4 cm runt låren och gått ner ungefär samma runt stussen.
  • Gått från 26 i BMI till under 25.

Den här vågen vi använder är rätt häftig, för den håller koll på typ allt. Både BMI, fettmassa, vattenvikt och muskelmassa samt hur många steg per dag man tar. Mitt mål är i första hand att gå ner 10 kilo, och jag har ungefär 7 kg kvar till det målet. När jag nått det så tänker jag försöka gå ner 10 kilo till. Mitt slutgiltiga mål, om jag kan nå det är att återigen väga runt 55 kg, med ett bukomfång och midjemått på 65-70 cm och ett BMI på ungefär 20. Det kan låta löjligt lite, men det är vad jag har vägt i alla vuxna år innan jag gick upp alla jobbiga kilon. Därför vill jag återgå till det. BMI är lite jobbigt med, för jag har haft allt mellan 18.5 och 20 medan jag har varit i min ”originalstorlek”, men det är för att alla sidor säger olika när man går in och kollar. Med såna mått så hade jag varit mycket hälsosam, utan att vara anorektiskt smal och mycket säker från att drabbas av diverse dödliga sjukdomar som övervikt bidrar till.

För att förtydliga mer för att undvika missförstånd och dumma kommentarer som att jag vill bli anorektiker och att jag inte borde gå ner alls för att vara mullig gör att jag ser normal ut, fast ni vet att jag vantrivts med detta i över 10 år nu. Målet utan att nämna centimeter och kilon är att trivas med min vikt, vara utan putmage, dubbelhakor, slappa armar och feta lår och kunna känna att kläder är lättare att hitta och de sitter bra. Jag säger inte att jag vill återgå till att använda leggings och klä mig ”tjejigt” igen, absolut inte – det är inte min grej! Dock så vill jag tekniskt sett vara i storlek 36 eller S igen, istället för L eller XL och 42-44 som läget är nu och har varit alldeles för länge.

Jag hade också velat återgå till ha storlek 70A i BH, för de senaste åren har jag legat på 85B, vilket är skitjobbigt. Jag gillar inte att ha ”kvinnliga former”… Dock är risken liten har jag hört att gå ner i kupstorlek iaf när man gått upp i vikt och sen går ner igen. Jag har hört av många som fått större bröst när de gått upp i vikt och sen fått behålla sin B eller C kupa efter viktnedgången. Blir det så får jag väl överleva det, men jag hade helst återgått till att ha minituttar så jag kan känna mig mer bekväm i mitt val av klädsel. Att ha kvinnliga former funkar inte lika bra när man klär sig manligt ju… och jag vägrar återgå till att klä mig kvinnligt igen. Det är illa nog att jag har varit tvungen att köpa byxor och några t-shirts på damavdelningen bara för att inget annat passar min ”feta” kropp under de senaste åren när vikten eskalerat ännu mer ohälsosamt. Tack och lov så har jag ändå kunnat använda byxor och shorts från Dressmann den senaste tiden ändå, men det tackar jag mest Dressmann för, för att de har byxor som passar mina feta lår och ”stora” mage.

Förhoppningen är också att jag kommer bli piggare och orka mer, samt att jag ska kunna röra på mig mer. Hur lång tid det kommer ta innan jag når de här målen återstår att se. Det får ta den tid det vill, men nu är jag i alla fall på god väg att lyckas. Fortsätter det i den här takten, där jag i snitt går ner 500 gram i veckan och ungefär 1.5 – 2 cm över magen så lär jag ha nått en lång väg lagom till jul i år. Då borde jag väga dryga 60 kg och ha ett bukomfång på ungefär 75 centimeter vilket hade varit fantastiskt! Men det är under förutsättning att det fortsätter i samma takt, att jag håller fast i de nya kalorisnåla matvanorna och att jag inte når någon etapp där vikten står stilla eller ökar utan anledning under en lång period. Målvikten inklusive allt borde jag ha nått inom 6 månader till 1 år om allt bara fortsätter och att det sen stannar där. Risken är ju stor att vikten stannar av under vintern, särskilt om jag inte kommer röra mig lika mycket då, men jag hoppas att jag kan fortsätta göra det ändå på något vis, eftersom det hjälper så mycket i mitt fall.

Vikten går ju snabbare neråt om jag rör mig mer också och ungefär sen skolan började så bestämde jag mig för att ta dagliga promenader så ofta som möjligt. Att bara gå fram och tillbaka till tåget från hemmet och skolan ger en motionsrunda på ungefär en timme per dag och 5000 steg samt ca 5 km, och det är det målet jag har satt. Oftast dock får jag in den mesta motionen på helgen, men vikten fortsätter ändå gå neråt tack vare att jag äter mycket bättre nu. Det är sällan jag har gått en sådan motionsrunda som planerat, för när jag har varit i skolan så har jag oftast mycket ont i kroppen, men på något vis lyckas jag oftast få in ungefär 5000 steg ändå per dag vilket är bra.

Jag bara hoppas jag lyckas den här gången, och att jag lyckas behålla min vikt när jag väl nått målet. Om jag är där om ett halvår eller ett år eller kanske mer får tiden utvisa, men jag är på god väg att skapa nya hållbara matrutiner och om saker går åt rätt håll så blir jag säkert vegan snart med. Ibland känns det som om att jag har ingen lust att vänta längre med det, men vi får se vad som händer.

Den dagen jag i alla fall kommer bli vegan så ska jag stanna som vegan. Punkt slut!

Kategorier
Livsstil och hälsa

”Om du inte är vegan, så är du mördare, våldtäktsman eller pedofil.” Bara så du vet, alltså…

Jag ber om ursäkt för den hemska titeln, men det citatet är en liten sammanfattning av en grej som hände mig för några dagar sen. Det gjorde mig asförbannad rent ut sagt och jag ska förklara varför. Det blir ett långt inlägg i alla fall!

De som känner mig, vet hur jag funkar och de vet också mina favoritämnen vilket ofta då handlar om veganism, hälsa/klimatfrågor och självklar hundar i form av Grand Danois. Det sista om stora voffsingar låter vi bli i det här inlägget dock. I alla fall vad jag vet nu.

Idag är jag vegetarian. En ”fet”, lat och inaktiv sådan. Min diet har primärt bestått av alldeles för lite fibrer och näringsämnen och det finns logiska förklaringar bakom det. I början av det här året så fick jag dock nog och har (i min egen takt) gjort allt jag kan för att minska ner på animalier och ökat mitt fiberintag. Det har gått sådär. Jag önskar att jag sett mer effekt, men när jag har bra dagar så går det fint, men det går snabbt åt fel håll, så det lilla jag har gått ner har jag snabbt gått upp igen och är som vanligt fetare än någonsin. På senare tid har det dykt upp fettansamlingar på ställen som jag inte trodde jag kunde bli fetare på, och det är grymt obehagligt. Jag ska inte gå in på detaljer, mer än att jag hatar det!

Jag vill bli vegan en vacker dag. Med vegan så menar jag att jag aldrig någonsin kommer äta animaliska produkter såsom mejeriprodukter, ägg och självklart kött, fisk och fågel. De tre sistnämnda har jag inte ätit på över 2,5 år eftersom jag är vegetarian numera. Jag vill bli vegan för min hälsa först och främst, men i och med det vinner både planeten och djuren på det, och jag har självklart en tanke på djuren i och med mitt val att vilja bli vegan, men jag blir inte vegan ENBART för djuren.

Tyvärr, det är så jag ser det. Acceptera det, tack! Det som hindrar mig från att bli vegan är flera saker. Hade jag kunnat vara vegan idag så hade jag varit det. Hade jag kunnat bli vegan när jag först fick veta vad det innebar (på riktigt) så hade jag blivit det för typ 7 år sen nu, men jag är inte det. Och jag ska förklara varför.

Anledningarna är logiska i mitt fall, men kortfattat så beror det mest på att Henrik vill stanna som vegetarian och så länge vi bor ihop har jag noll intresse av att bara laga min egen mat. Därför så jag lagar mina veganska rätter när jag får tillfälle. Under sommaren 2019 så kommer det innebära att jag äter minst 1 eller 2 veganska måltider per dag, vilket jag är glad över. Såsom min nuvarande situation ser ut, med dålig hälsa, låg energinivå, glömska, fibrodimma, fibrovärk och 40 timmar i veckan att lägga på studierna så är det inte särskilt lätt att äta 100% veganskt för mig just nu. Därför är det lite skönt med sommarlov, för då kan jag passa på att äta så veganskt som möjligt. Och maxa fiberintaget också och öka näringsinnehållet så mycket som möjligt.

Sen har jag smaklökar som också får bestämma mycket. Just nu och sen flera år tillbaka är jag egoistisk nog att tycka och tänka att maten jag äter måste vara god, ätbar och gärna nyttig för mig samt fiberrik. Bara för att jag blir vegan, behöver inte det betyda att jag tänker tvinga i mig äcklig mat, bara för att rädda djuren och planeten. Nej, maten ska smaka gott! Det som hindrar mig mest (matmässigt) från att bli vegan är mejeriprodukter såsom vispgrädde (40%) och creme fraiche och/eller gräddfil. Det finns inga produkter på marknaden idag som lätt kan ersätta de grejerna, för de smakar inte eller beter sig likadant, eller gott nog för att jag ska känna att det är värt det.

Jag äter ju dock inte så mycket av såna mejeriprodukter längre. Kanske någon deciliter creme fraiche i veckan och nån gång ibland blir det en glass som är mjölkbaserad. Grädde som är vispbar äter jag nog bara några gånger per år nu tror jag, typ på semlor, tårtor och andra bakelser som kräver grädde. De flesta gånger som mejeriprodukter generellt smyger sig in i dieten är när man har ost på pizzan eller nån gratäng eller om man käkar massa godis, chips och kakor vilket det blivit alldeles för mycket av de senaste åren. Även ost! Absolut ost!Jag tror nog att det enda jag hade saknat idag om jag blivit vegan just nu är ostbågar om jag ska vara ärlig. Kanske vissa sorters chips, men annars så är det helt ok att aldrig mer äta något annat specifikt. Det är också bara en tidsfråga innan det kommer ut veganska varianter av mina onyttiga favoriter med tanke på hur snabbt utvecklingen går just nu.

Nu kanske man kan tala om den hemska titeln till det här inlägget. Jag satt och kollade på en livestream av en person som är vegan för några dagar sen, som satt och spelade ett pokemon spel. Jag skrev lite i chatten och berättade väldigt kortfattat om att jag är vegetarian, och då fanns det en nisse i chatten som är vegan och som mer eller mindre skällde ut mig för att jag inte är vegan ännu. Det var inte ok att ta det långsamt, det var inte ok att respektera mitt liv, mina val eller någonting jag gjorde för om jag inte var vegan så är jag meningslös eller nått. Jag skrev att jag vill vara vegan, att jag pratar mycket om det och sprider budskapet om veganism så ofta jag får möjlighet och att jag äter så veganskt jag kan – men enligt den här personen så duger inte det.

När jag skrev att jag inte var redo att bli vegan ännu så jämförde han mig med mördare, våldtäktsmän och pedofiler samt föräldrar som slår sina barn. Om jag skrev exempelvis att jag gör allt jag kan för att minska mitt intag av animaliska produkter så skrev personen typ så här:

Det är ok, jag slår mina barn mindre nu än vad jag gjorde innan. Eller jag våldtar mindre människor nu än vad jag gjort tidigare.

En arg vegan på nätet.

Då blev jag asförbannad. Även om jag förstår syftet med hans ord, så tyckte jag det var rent respektlöst. Han som höll i sändningen sa själv att han blev vegan över en väldigt lång period, där han först började äta veganska frukostar, sen inget kött före lunch till en vegansk dag i veckan etc. Han tyckte också att den här nissen var lite väl för hård mot mig också, då jag delar han som höll i livesändningens syn på veganism en hel del. Jag tycker också och säger det ofta till mina köttätande människor jag känner att alla steg mot att äta vego är bra. Men den här arga veganen ville inte lyssna på det. Han tyckte bara jag var dum i huvudet som inte är vegan, och att mina anledningar till att inte bli vegan var löjliga.

Han ville jag skulle lämna min älskling och bli vegan, men han har noll anledning att säga så, även om jag kan förstå argumentet. Den som känner mig och min älskling vet varför vi är ihop. Det är på grund av vår relation som jag har gått upp typ 20 kilo som jag desperat vill bli av med, men det är priset jag fått betala för att leva ett underbart liv tillsammans med min älskling. Det är liksom sambokilon deluxe.

Med min älskling lever jag det liv jag alltid har velat leva. Hade jag förstått när jag var yngre att det skulle innebära att jag blev överviktig så kanske jag hade prioriterat annorlunda, men ett liv utan Henrik är omöjligt så länge vi båda är i livet så som jag ser det. Hade jag varit singel, eller om vi aldrig blivit ihop hade jag mycket väl varit vegan nu, men det är inte säkert att jag hade stannat som vegan heller om jag väl hade blivit det för typ 7 år sen. Eftersom jag har en stor tendens att gå ”All in” och sluta efter ett tag, bara för att det blir för jobbigt så hade min syn på veganism förmodligen varit väldigt negativ idag, så på så vis är jag glad att jag ännu inte är vegan, även om jag så gärna hade velat vara det.

Jag väntar mer på att bli vegan när jag är redo för det. Med redo innebär det att jag till 100% är redo att släppa all animalisk mat jag ätit tidigare, för jag har tappat intresset för det, eller det finns ett skitbra veganskt alternativ för det istället. När den dagen kommer vet jag inte. Kanske när Perfect Day släpper sin vispgrädde och creme fraiche globalt och när Estrella gör veganska varianter av alla storsäljare de har nu och OLW har veganska ostbågar? Det tog Gustaf från Jävligt Gott att bli vegan 12 år och jag ser han som en stor inspiration och delar hans syn på veganism och vegansk mat en hel del.

Vad tycker du? Är det rätt eller fel av mig att vänta att bli vegan tills jag är redo och kommer stanna vegan för alltid, eller ska man hoppa på tåget nu och med stor sannolikhet misslyckas pga diverse anledningar?

Kategorier
Livsstil och hälsa

Tecken på autismspektrum, eller bara allmän ovana?

Det här är något jag har tänkt på ett tag. Framförallt sen jag började plugga matte för nästan två månader sen. Jag har skrivit tidigare att jag gillar inte att prata om min diagnos jag har på Aspergers Syndrom, men den finns där. På papper. Som om att det vore ett faktum att jag inte är som andra enbart av den anledningen. Det enda faktumet som finns är att jag hatar att prata om A.S. utifrån min egen situation. Jag pratar gärna om det när det gäller andra som har det, men gäller det mig själv. Ja då mår jag bara dåligt. Riktigt jävla dåligt och ingen mängd samtal och övertalan kan få mig att tänka positivt kring min diagnos. Det är ingen jävla superkraft. Det är ett störningsmoment som får mig att känna mig som ett jävla UFO! Jag hanterar diagnosen genom att inte tänka på det. Så enkelt är det. Något annat orkar jag inte, eller vågar jag inte tänka på. Jag har varit där och jag vägrar uppleva dessa känslor igen. Jag lever mitt liv som om att A.S. diagnosen inte finns, för enligt mig gör den ju inte det.

Orsaken till varför jag pratar om detta igen, efter typ 2, 3 års tystnad kring mina inlägg om A.S. är för att jag hade en konversation om det här för inte så länge sen och det har fått mig att tänka lite mer på det. Och det har stört mig. Som fan! Inte för att prata skit om min älskling, för nej. Så är inte fallet. Det handlar väl mer om uppfattningar och tolkningar. Om vi tar matematiken som exempel så sitter jag och svär (a.k.a får raseriutbrott på skiten för att det är så komplicerat), blir irriterad, trött och får huvudvärk dagarna i ända, men jag lär mig. Sakta men säkert. Utan Henriks hjälp hade jag inte kommit någonstans alls och han är den bästa läraren jag kan ha tror jag. Han förklarar och förklarar tills jag förstår eller listar ut det själv och han ger aldrig upp. ❤

Det är jag som ger upp före honom om inget annat i så fall, men det är kortsiktigt när det händer. Vi pratade om Aspergers för nån vecka sen. Jag kom inte på hur vi började prata om det, men det var en intressant konversation. Han sa att han märker av min diagnos på två sätt. Nummer ett är att jag pratar. Mycket. Och majoriteten av det jag säger är onödigt, ointressant eller totalt irrelevant till den huvudsakliga frågan. Exempelvis; Älsklingen kommer hem från jobbet. Jag frågar hur hans dag har varit. Den har varit bra. Han frågar mig samma sak och jag berättar hela min livshistoria och han säger inte ett knyst på typ 10 minuter utan bara lyssnar på mig, fast det hade räckt med att säga att min dag har varit bra, skit eller sådär. Fortsättning följer. Sätt nummer två han märker av min diagnos är när jag pluggar matematik. Orsaken till det är på det sätt han måste förklara så jag förstår, men också att jag blir förvirrad, glömmer bort det jag precis har lärt mig och kan inte applicera ”principen” på nästa uppgift som är exakt likadan, fast med andra siffror. Han säger att detta är 95% av min A.S. diagnos och så får det väl vara om han tycker det. Själv ser jag det på ett annat sätt.

Själv, gällande matematiken vill jag säga att jag är ovan och att jag är en visuell person. Att bara läsa text eller se massa siffror säger mig ingenting oftast. Jag behöver mer, för att förstå helheten. Jag har aldrig varit en duktig elev, om inte ämnet i sig varit superkreativt och roligt där jag fått tänka mycket själv. Något som generellt inte lärs ut i skolan, utan där ska ren fakta pumpas in i hjärnan på det mest tråkiga sätt man kan tänka sig och sen förväntar sig lärare och föräldrar högsta betyg, när man själv dagdrömmer för att man är så uttråkad eller nått i den stilen. Att plugga på högskola var mycket bättre för mig, men även där var det inte superhöga betyg. Det hoppas jag ska ändras om/när jag kommer in på en systemutvecklingsutbildning eller något liknande sen. Är utbildningen riktigt ”rolig”, utifrån min egen definition av roligt så tror jag inte att det blir några problem att klara en utbildning med höga betyg.

Min ovana sitter i att jag dels aldrig presterat i skolan för längesen, eller att jag aldrig behövt göra det för jag har klarat mig med godkända betyg ändå och inte tänkt på att jag vill ha högre betyg. För det har liksom inte behövts. Jag är inte van av att vistas på arbetsplatser, skolor eller allmänna platser på flera år för att jag har i typ 5-6 år nu praktiskt taget suttit nästan all tid hemma och jobbat eller studerat. Jag gick halva min högskoleutbildning på distans och då satt jag hemma, och behövde inte åka till skolan för att göra mina tentor (som vi ändå inte hade) och där började det. I alla fall i vuxen ålder. När jag började på Funkibator för över 3 år sen så tog det inte många månader innan jag hade fasta dagar där jag satt hemma och jobbade och de dagarna bara ökade och ökade och när jag fick min halvtidsanställning så var jobbet primärt skött hemifrån och då var jag bara på jobbet när det var måndagsmöte och några firanden av olika slag. Sen jag flyttade till Skåne så är jag bara på kontoret när vi har haft styrelsemöten, men eftersom jag inte sitter i styrelsen längre så har jag inte varit där sen julfesten och snart så lär det inte bli några resor alls till Växjö i fortsättningen skulle jag tro. Det är för jobbigt att resa. Det är dyrt och jävligt tråkigt.

Min ovana har alltså bara ökat, för nu är typ allt jobbigt. Gå och handla på ICA här nere. Jag blir sjöblöt av svett av minsta lilla aktivitet. Och det är något fysiskt, inte något Asperger-skräp! Vistas på stan. Åka buss. Ta tåget. Åka till Växjö. Åka till Stockholm. Bo i en resväska etc. Kroppen orkar inte. Den har som sagt blivit fetare, stelare, mer värk (i perioder) och fibromyalgin har förvärrats under åren. För att inte tala om svettattackerna! Jag har dock kommit fram att en stor anledning till detta är att min underbara, älskade och härliga inaktiva livsstil inte är bra för mig i längden. För massa år sen. Dock när jag var yngre, så var jag mer aktiv, även om jag föredrog stillasittande aktiviteter. Det har jag ju alltid gjort. Även om min kropp funkat skitdåligt i typ alla år, så mådde jag bättre när jag var lite mer aktiv än vad jag har varit de senaste åren. Jag älskar dock att sitta hemma hela dagarna, även om det innebär att jag är lite ensam. Jag gillar det. Det är skönt, men jag känner inombords hur inaktiviteten resulterar i mer hälsoproblem och ångest över att inte orka prestera eller vilja göra något annat än bara sitta still. Vädret är alltid ett problem. Snöhelvetet som ständigt ska återkomma varje jävla år. Kyla som kroppen inte står ut med. Korta somrar, betongskog och grönska som sällan varar mer än några månader. Det är deprimerande i mitt huvud att bo i ett land med 4 årstider och ha fibromyalgi som försvårar fan allting man vill göra.

En annan grej jag måste förklara är det här med att jag pratar. Jag vet om att jag är pratglad, men jag tycker att det jag säger i de flesta fall åtminstone har någon slags logik i sig. Annars hade jag ju lika gärna kunnat hålla käft om det nu är så. Men jag tycker inte det spelar någon roll. Kan det liksom vara så att när älsklingen har kommit hem från jobbet (som absolut inte är lika pratglad som mig och det är helt ok), så kanske jag har längtat efter sällskap? Jag kanske har haft en asjobbig dag med tusen tankar i huvudet. Jag kanske har haft en jobbig konversation med en kompis eller kollega. Det kanske har hänt något i övriga världen som jag vill prata ut om, för jag har ingen anledning att blogga om det, utan jag vill söka stöd hos mina närmaste för att lösa problemet så jag slipper tänka på det sen? För mig är liksom det mesta av det här så otroligt logiskt, att det gör mig nästan lite ledsen av att folk tolkar mig som nån jävla NPF typ som inte klarar av det normala samhället, när det bara handlar om ensamhet och ovana. Samt en omotionerad, fet kropp som borde ha mer grönsaker och fibrer i sig? Jag är helt jävla övertygad om att när jag väl ombildar mig så kommer jag inte vara nån konstig typ som inte kan kommunicera och jag tror inte att det kommer ske några problem på jobbet på grund av att jag är så konstig och pratar om irrelevanta saker hela dagarna istället för att jobba. Nej, jag tror inte det är så ”illa”.

Jag tror att allt beror på att jag aldrig varit den presterande typen, för att jag aldrig behövt vara det och att jag är pratglad för att jag gillar att prata med människor. Och vara bland människor. Umgås. Vara social. Jag har inget problem med det. Att jag pratar för mycket har i sig en del i sig att för att folk ska förstå vad jag menar så vill jag att de ska förstå allt från början. Om det behövs, det vill säga… Om jag börjar i mitten av en historia så fattar folk ingenting. När jag vet att jag kan förkorta det jag vill säga så gör jag det, men ibland hittar jag inte orden och då börjar jag från början. Är det så jävla irriterande för folk så låter jag ofta bli att säga något alls eller så slutar jag prata för blir de irriterade på mig så är det bättre att jag håller käft, går iväg och börjar prata om något annat en stund senare. Jag skyller på det här problemet som att det är en dålig vana, som jag jobbat på, för jag pratar inte lika mycket längre och jag letar alltid efter nya saker att prata om. Problemet är snarare när den andra parten fortsätter, eller när andra människor då ställer frågor där jag har svaret, eller någon kunskap kring det hela och konversationen fortsätter så länge så att alla kanske tröttnar?

Ett exempel är att prata veganism. Det brukar vara väldigt poppis att göra det, särskilt då vi åker till Klippan och hälsar på Henriks familj. Hans ena syster är också vegetarian och vi kan prata i timmar om veganism, nya produkter etc. Ofta ”tar vi över” hela konversationen så alla andra i rummet tvingas lyssna på oss, men även jag själv har börjat tröttna på att prata om det, för det finns inget direkt nytt att säga och som jag sa innan så letar jag alltid efter nya saker att prata om.

Sen är det ju så att jag märker ju (och har typ alltid) märkt av när folk börjar tröttna eller inte är intresserade längre av det jag pratar om. Då är det ok att prata om annat. Det enda som jag vid dessa tillfällen kan störa mig på saker är när jag faktiskt inte får berätta något färdigt. Även om det bara är en sista mening, något som tar nån minut etc. Det tycker jag är frustrerande och om det är ett tecken på A.S så får folk fan tycka det. Jag bryr mig inte. Jag bara hatar faktumet att jag lever mitt liv med en diagnos på papper som folk tycker är superviktigt att jag älskar och förstår varför det är så bra, men jag ser det inte. För mig är det ett störningsmoment, men om det verkligen är så att jag har det så hade jag önskat att mina typiska problem försvinner så folk slipper se mig som nån udda typ som aldrig slutar prata eller nått. Och det är sällan andra människor har märkt direkt att jag har en självklar A.S. diagnos. Hela grejen handlar inte heller om att jag tvunget vill vara som alla andra och passa in, utan jag gillar att vara udda och inte som andra. Det är inte det som är problemet. Problemet är att tycka annorlunda, inte vara superintresserad av allt och alla är ett problem och därför ska det diagnostiseras fast det kanske inte alltid behövs.

Jag är en person som föredrar att lära mig saker visuellt. Jag tycker generell skola/utbildning är astråkigt. Matematik är något av det värsta som finns. Fibromyalgi är något som hindrar mig dagligen. Asperger är det inte (vad jag vet) och det är faktiskt superlogiskt att man inte kan prestera så bra om något är tråkigt eller asjobbigt när man dessutom också har fysiska hinder som gör att det man vill inte går, för att kroppen inte lyssnar. Hur många gånger har jag liksom sagt att jag önskar jag hade energin att läsa böcker istället för att se på tv? Göra något nyttigt istället för att glo på tusen serier. Gå på gym istället för att sitta still? Men nej. Det funkar inte så för mig. Min fysiska kropp hindrar mig från att orka göra fysiska saker och min hjärna hatar att läsa och den vill göra roligare saker. Varför ska det ha en A.S. diagnos? Att se film är roligt. Att läsa böcker är tråkigt. Att alla böcker inte är per automatik jättebra förklarande filmer är blä tycker jag. Men varför en diagnos, istället för acceptans av olika lärostilar och personligheter? Då borde alla personer som inte gillar fysisk motion och läsa böcker ha en autismdiagnos, liksom för det är lite så det känns för min del ibland…

Det är liksom bara ren och skär logik när det gäller min problematik och jag jobbar på det och räknar med att min hälsa kommer förbättras när jag blir mer social, börjar äta bättre igen och gör något om dagarna jag finner mer passionerat än att räkna tråkig matte som tyvärr är ett måste för mina framtidsdrömmar.

Sen att det här inlägget har över 2400 ord i sig är bara ett faktum över att jag behövde få ut mig dessa tankar. Och det får ni läsare leva med. Jag gillar ju även att skriva…

Tack för att du läst så här långt.

Kategorier
Livsstil och hälsa

Om jag får som jag vill blir det lite nya vanor från och med nu.

Återigen en lång titel på inlägget, men jaja. Det får ni leva med. Jag har i alla fall tänkt på en sak på sistone och det är en grej jag har haft i huvudet nästan konstant sen våren 2009. Det var då jag gick upp alla de här extrakilona som jag trodde var totalt omöjligt för mig att göra och som jag försökt bli av med sen dess. Ibland har man lyckats fint, men var är man idag? Jo, fetare än någonsin och det är inte särskilt kul. Jag tror dock jag står någorlunda still rent vikt och centimetermässigt, men det får verkligen inte bli värre nu. Jag vill gå ner i vikt och förlora centimeter. Det är inte kul att väga för mycket. Mina tankar kring det här handlar heller inte om att bli ”sjukt smal”, utan hälsosamt och trivsamt ”smal”. Det är jag inte idag och de som känner mig borde förstå varför.

I år har jag dessutom en liten deadline. Någon gång i sommar ska nämligen brorsan min gifta sig med sin härliga Kalle. Tills dess hade det varit trevligt om man lyckats gå ner en klädstorlek åtminstone, eller i alla fall ner till orimliga, fast idagsläget mer rimliga ~85 cm i bukomfång. Alltså ner 10 centimeter runt magen ungefär och i och med det en vikt som kanske ligger lite under 65 kg, men kilona är det minst viktiga här. Jag vet vad jag behöver göra för att komma dit och det ska inte behöva en massa motion för att nå mitt mål.

Det som behövs är fibrer.

Och många sådana. Under sena sommaren 2017 så bevisade jag ju som sagt för mig själv men även för andra att det är fullt möjligt att gå ner ca 5 centimeter nästan överallt utan att behöva röra på sig en massa. Det gjorde jag på några veckor då jag varje dag i snitt åt säkert 40 gram fibrer. Jag gjorde det på det sättet att jag till vardags åt en fiberrik frukost på runt 20 gram fibrer och en linsgryta till lunch i diverse former som hade runt 20-25 gram fibrer i sig och till middag blev det också då ett tag lite nyttigare grejer med säkert 15-20 gram fibrer till. Det var på helgen eller enstaka dagar under veckorna som vi var lite onyttiga, men trots det så gick jag ner 5 centimeter över magen utan någon direkt ansträngning och jag gick ner en storlek i byxor. Även om jag hade promenerat lite mer under sommaren så märktes viktnedgången av efter att vi slutade med promenaderna. Poof! sa det och så var en del av bilringarna borta. Det var mycket trevligt, men sen dess så har jag inte haft någon energi eller ork att fortsätta och centimeterna har ju så klart återkommit och jag har säkert återgått till en större klädstorlek, för jag märker att alla byxor återigen sitter lite mer tight än vad de har gjort innan. Jag är så galet, ruttet trött på att ha dessa jobbiga extrakilon hängandes överallt och nu vill jag fan att de ska försvinna för gott!

Hur jag når målet.

Ja, självklart är ju steg 1 mer fibrer och gärna runt 40-60 gram per dag i snitt. För att nå det så måste jag börja göra mina linsgrytor igen, så jag har massvis med lunchlådor som snabbt går att värma. Mitt stora problem har nämligen varit att jag varit uselt förberedd och då skippar jag typ hellre lunchen än ställer mig och lagar något. Ett annat problem är att jag ofta äter frukost alldeles för sent, och då blir jag inte hungrig förrän klockan är typ 14 och det fuckar upp hela dagens matschema. Detta är så klart inget jag är stolt över, men det händer alldeles för ofta och det beror mer eller mindre till 100% att jag har sådan låg energinivå. En nivå som dessutom är lägre nu tycker jag sen jag började läsa matte, då all energi går åt till att först jobba lite och sen räkna matematik som jag har jättesvårt för. Det stressar mig också att jag ligger efter så mycket med det, men det borde gå att slå två flugor i en smäll om jag börjar äta bättre och i och med så orkar jag mer, lär mig lättare och kan sitta längre om dagarna med matematiken.

I alla fall, om man återgår till matschemat då som jag nämnde nyss. Om jag inte är ”hungrig” förrän typ kl 10 på morgonen så blir jag inte hungrig igen förrän nån gång vid 14-15. Vanligtvis äter vi middag kanske runt kl 17 eller så, ibland tidigare och har jag då ätit en stor lunch så är jag sällan hungrig när det är dags för middag. Därför behöver jag också bli bättre på att äta frukost tidigare, och se till att jag har tid/ork/lust att fixa lunch runt 12 tiden så jag är hungrig lagom till middagen. Enda sättet att lösa detta är tvinga mig själv äta fast jag inte är hungrig (kanske) och sen tvinga mig själv att minst en gång i veckan laga storkok så jag har åtminstone 5 luncher att äta sen under resten av veckan. Orkar man få upp energinivån kanske man också äntligen kan bli den där ”duktiga hemmafrun” som nästan varje dag har middagen klar tills älsklingen är hemma och även den är fiberrik och nyttig som älsklingen uppskattar. Det hade varit drömmen!

Men är man realistisk så lär jag bara orka göra de här linsgrytorna kanske i två, tre veckor och sen är vi tillbaka till det gamla vanliga igen. Jag vet också att det inte är ett tvång att bara käka linsgrytor till lunch. Jag kan äta andra saker också, men det jag behöver är något som går fort, smakar bra, är fiberrikt och gärna fyllt med grönsaker såsom spenat och kanske broccoli så jag får in det dagliga intaget av grönt också. Linser tycker jag om och jag har ju lärt mig äta bönor också, så det är kul att smaklökarna har ändrat sig lite där. Det bästa hade varit om baljväxter hade blivit en del av nästan varje måltid jag äter hela veckan, för fibrerna och vitaminernas skull som finns i baljväxter.

Här kan ni se det recept som är lite standard när jag försöker göra storkok på linsgryta. Det är min kompis Mac som visade mig detta och den går säkert att bygga på en hel del. Hör av er ifall ni inte kan se receptet.

Jag har också ett annat ”go-to” recept som jag gjort ett par gånger och nån gång kryddade jag Mac’s recept med lite curry för att ändra smaken lite. Mitt andra recept är superenkelt och innebär i praktiken att man tar röda linser, oatly’s iMat, fryst spenat och en buljongtärning, kokar ihop det tills att linserna är klara och vips så har man en till gryta. Fullständigt recept via WordPress egna format kan ni se nedanJag har också recept på en skitgod linssoppa som jag och älsklingen brukade äta en hel del förr som jag fick från en kille på Google+.

Superenkel linsgryta

  • Portioner: 3
  • Svårighetsgrad: lätt
  • Skriv ut

En superlätt gryta som är lite 'tager vad man haver', för de här grejerna har man ofta i skafferiet om man är vego i någon form.

Ingredienser

  • 3 dl röda linser
  • 2,5 dl Oatly iMat
  • 200 gram frusen bladspenat (färsk går också bra)
  • 1 burk krossade tomater
  • 1 grönsaksbuljongtärning


Varje portion är ca 300 kcal och minst 15 gram fibrer.

Instruktioner

Blanda ihop allt i en kastrull. Koka ihop och rör runt ofta, för det fastnar i botten. Låt koka tills linserna sugit upp vätskan. Servera direkt, antingen som det är eller som alternativ ”köttfärssås”. Det går säkert bra att äta till couscous, bulgur eller andra fullkornsgryn för mer fibrer.

Jag är i alla fall hoppfull, men också realistisk och hoppas på det bästa. Mer växtbaserad och lagat från grunden är nyckeln till hälsa i alla fall och jag vill verkligen komma dit och det snart.

 

Kategorier
Livsstil och hälsa

Äntligen ska det bli förbjudet att röka på uteserveringar och allmänna platser!

Jag är inget fan av rökning. Det säger sig självt. Det stinker, man får cancer, det är dyrt etc. För att inte tala om  mina älskade morföräldrar. Bägge hade förmodligen levt om de aldrig hade rökt, eller åtminstone slutat röka i tid. Bägge fick lungcancer. Min mormor dog av det för över 10 år sen och min morfar levde med det i nästan lika lång tid.

Nä, bort med skiten! Det borde förbjudas helt och hållet, men ett stort steg i rätt riktning nu är i alla fall att (om källorna stämmer) att det från och med 1 januari 2019 ska bli förbjudet att röka på uteserveringar, men även på allmänna platser såsom busshållsplatser och vid entréer till lokaler. Det tycker jag är skitbra!

Tydligen hade jag inte så mycket mer att säga om det här, men jag har mer i huvudet så det lär komma fler inlägg inom kort.

Länken till artikeln på DN finns här