Saker och ting börjar bli lättare, både fysiskt och psykiskt!

Och med lättare så syftar jag på många saker. Mest skolan, men också när det gäller min personliga hälsa. Jag börjar nämligen minska i vikt, både i kilon och i centimetrar och det känns underbart att det börjar gå åt rätt håll.

Fantastiska klasskompisar och vänner för livet?

Ja, om vi ska börja med skolan så måste jag bara fortsätta sprida glädjen jag känner över att jag har fått stanna på Newton och börjat lära mig c# och .NET programmering tillsammans med mina nya kurskamrater. Vi trivs så bra ihop och i fredags så gick vi ut och käkade 10 personer av oss (inkl mig själv) och hade en utmärkt trevlig kväll. Vi åt på Grand som ligger nära bergsgatan, Triangeln och Möllan och efter ca 3.5 timmar så gick vi vidare till ett ställe som låg på våningen över vilket var ett biljard och shuffleboard ställe. Det var riktigt roligt.

Middagen jag åt på Grand. Galet gott, men mycket liten portion. Den bestod av diverse grönsaker och diverse svampar.

Jag hade tänkt ta och äta både förrätt och varmrätt, men när jag pratade med han som tog vår beställning så sa han att varmrätten var väldigt stor. Dock så stämde inte det för alla oss som beställde veganskt. Förutom mig själv finns det en vegan och en vegetarian i klassen, och några fler som funderat på att gå över till att äta mer etiskt och hälsosamt, så det är skoj. Det känns skönt att det här stora livsvalet för min del inte blir så ifrågasatt som det annars kan bli. Vi fick en fantastisk varmrätt med diverse grönsaker och svampar med vaxbönor och det var jättegott, men jämfört med alla andras varmrätter så var det en minimal portion. Så fort som jag hade ätit upp så beställde jag in en påse salta chips för jag blev absolut inte mätt.

Efter kl 20 ungefär så var vi tvungna att ge upp vårt bokade bord, och efter att alla hade druckit upp sina drycker så drog vi till spelstället. Jag var den enda som inte ville spela något, men till sist så provade jag lite shuffleboard i alla fall. De första gångerna gick det som det brukar göra, d.v.s. riktigt dåligt eftersom jag har sån kass motorik och en kropp som inte fungerar optimalt. Dock en stund senare efter att jag tagit ett break igen så provade jag igen och helt plötsligt gick det fantastiskt bra. Jag skrek av glädje och blev riktigt imponerad av mig själv. Det brukar liksom inte hända att det jag vill att min kropp ska göra är det som sker, men denna gången förvånade jag alla. Vi stannade ute till strax innan 23 och sen fick jag sällskap till Södervärn av en klasskompis för säkerhets skull och sen tog jag bussen hem därifrån.

Vikten börjar gå neråt och det går snabbt med centimetrarna!

Sen nån dryg månad tillbaka har jag börjat ta tag i min vikt och hälsa rejält. Egentligen började jag med detta när sommarlovet i år började, men för de första två månaderna eller så hände inget särskilt. Förstår du engelska kan du läsa mer detaljerat om allt det här i ett blogginlägg jag har skrivit om det. För att sammanfatta så åt jag mycket mängder mat, och jag fokuserar på näringsämnen och fibrer och jag räknade inga kalorier. Vikten stod dock still men jag ökade inget vad jag kände på kläder och annat. Jag minskade några få centimetrar runt magen, men sen fastnade jag. När jag kom hem från min resa till Norrland så ville älsklingen köpa in en ny våg. Sista gången jag vägde mig på den sa den att jag vägde 76 kg, men då hade jag alla kläder på mig också, så jag vägde ungefär 74 om det stämde.

När vi hade köpt den nya vågen så började jag igen att räkna kalorier, men jag hatar att räkna kalorier, för det känns så begränsande! Särskilt med tanke på vad jag lärt mig om kost och hälsa de senaste åren. Därför fokuserar jag fortfarande mest på näringsämnen och fibrer, men jag försöker hålla allt jag äter kalorisnålt och det har gått över förväntan. Sen jag började med det här har jag nästan inte ätit något onyttigt heller och jag äter fortfarande vad jag vill. Minst 4 dagar i veckan äter jag alla dagens måltider enligt WFPB och veganskt. För att behålla min gamla vikt på ca 75 kg behöver jag äta runt 1800 kalorier per dag enligt cronometer som jag använt mest, men sen den 15 augusti så äter jag ungefär 1200 kcal istället. Under sommaren 2019 första två månader så åt jag runt 1800 kcal, så inte så konstigt på så vis att vikten stod still. Det innebär att alla läkare inom WFPB världen som säger att man inte behöver bry sig om kalorier ifall man äter enligt den modellen inte stämmer för alla, för det stämde inte för mig. I alla fall inte den här gången. Så fort jag började med det för en månad sen så började vikten rasa neråt. Sen dess har detta hänt:

  • Minskat 3 kg i vikt
  • Gått ner ungefär 7 cm runt magen(bukfett), från 97 cm till 90 cm
  • Övriga fettdepåer som jag samlat på mig på överkroppen runt bysten har försvunnit nästan helt, men har inte mätt mig alls, jag har bara sett att det är borta eller minskat rejält.
  • Minskat minst 7 cm runt midjan (där jag är som smalast) från 85 cm till 77 cm
  • Minskat 3-4 cm runt låren och gått ner ungefär samma runt stussen.
  • Gått från 26 i BMI till under 25.

Den här vågen vi använder är rätt häftig, för den håller koll på typ allt. Både BMI, fettmassa, vattenvikt och muskelmassa samt hur många steg per dag man tar. Mitt mål är i första hand att gå ner 10 kilo, och jag har ungefär 7 kg kvar till det målet. När jag nått det så tänker jag försöka gå ner 10 kilo till. Mitt slutgiltiga mål, om jag kan nå det är att återigen väga runt 55 kg, med ett bukomfång och midjemått på 65-70 cm och ett BMI på ungefär 20. Det kan låta löjligt lite, men det är vad jag har vägt i alla vuxna år innan jag gick upp alla jobbiga kilon. Därför vill jag återgå till det. BMI är lite jobbigt med, för jag har haft allt mellan 18.5 och 20 medan jag har varit i min ”originalstorlek”, men det är för att alla sidor säger olika när man går in och kollar. Med såna mått så hade jag varit mycket hälsosam, utan att vara anorektiskt smal och mycket säker från att drabbas av diverse dödliga sjukdomar som övervikt bidrar till.

För att förtydliga mer för att undvika missförstånd och dumma kommentarer som att jag vill bli anorektiker och att jag inte borde gå ner alls för att vara mullig gör att jag ser normal ut, fast ni vet att jag vantrivts med detta i över 10 år nu. Målet utan att nämna centimeter och kilon är att trivas med min vikt, vara utan putmage, dubbelhakor, slappa armar och feta lår och kunna känna att kläder är lättare att hitta och de sitter bra. Jag säger inte att jag vill återgå till att använda leggings och klä mig ”tjejigt” igen, absolut inte – det är inte min grej! Dock så vill jag tekniskt sett vara i storlek 36 eller S igen, istället för L eller XL och 42-44 som läget är nu och har varit alldeles för länge.

Jag hade också velat återgå till ha storlek 70A i BH, för de senaste åren har jag legat på 85B, vilket är skitjobbigt. Jag gillar inte att ha ”kvinnliga former”… Dock är risken liten har jag hört att gå ner i kupstorlek iaf när man gått upp i vikt och sen går ner igen. Jag har hört av många som fått större bröst när de gått upp i vikt och sen fått behålla sin B eller C kupa efter viktnedgången. Blir det så får jag väl överleva det, men jag hade helst återgått till att ha minituttar så jag kan känna mig mer bekväm i mitt val av klädsel. Att ha kvinnliga former funkar inte lika bra när man klär sig manligt ju… och jag vägrar återgå till att klä mig kvinnligt igen. Det är illa nog att jag har varit tvungen att köpa byxor och några t-shirts på damavdelningen bara för att inget annat passar min ”feta” kropp under de senaste åren när vikten eskalerat ännu mer ohälsosamt. Tack och lov så har jag ändå kunnat använda byxor och shorts från Dressmann den senaste tiden ändå, men det tackar jag mest Dressmann för, för att de har byxor som passar mina feta lår och ”stora” mage.

Förhoppningen är också att jag kommer bli piggare och orka mer, samt att jag ska kunna röra på mig mer. Hur lång tid det kommer ta innan jag når de här målen återstår att se. Det får ta den tid det vill, men nu är jag i alla fall på god väg att lyckas. Fortsätter det i den här takten, där jag i snitt går ner 500 gram i veckan och ungefär 1.5 – 2 cm över magen så lär jag ha nått en lång väg lagom till jul i år. Då borde jag väga dryga 60 kg och ha ett bukomfång på ungefär 75 centimeter vilket hade varit fantastiskt! Men det är under förutsättning att det fortsätter i samma takt, att jag håller fast i de nya kalorisnåla matvanorna och att jag inte når någon etapp där vikten står stilla eller ökar utan anledning under en lång period. Målvikten inklusive allt borde jag ha nått inom 6 månader till 1 år om allt bara fortsätter och att det sen stannar där. Risken är ju stor att vikten stannar av under vintern, särskilt om jag inte kommer röra mig lika mycket då, men jag hoppas att jag kan fortsätta göra det ändå på något vis, eftersom det hjälper så mycket i mitt fall.

Vikten går ju snabbare neråt om jag rör mig mer också och ungefär sen skolan började så bestämde jag mig för att ta dagliga promenader så ofta som möjligt. Att bara gå fram och tillbaka till tåget från hemmet och skolan ger en motionsrunda på ungefär en timme per dag och 5000 steg samt ca 5 km, och det är det målet jag har satt. Oftast dock får jag in den mesta motionen på helgen, men vikten fortsätter ändå gå neråt tack vare att jag äter mycket bättre nu. Det är sällan jag har gått en sådan motionsrunda som planerat, för när jag har varit i skolan så har jag oftast mycket ont i kroppen, men på något vis lyckas jag oftast få in ungefär 5000 steg ändå per dag vilket är bra.

Jag bara hoppas jag lyckas den här gången, och att jag lyckas behålla min vikt när jag väl nått målet. Om jag är där om ett halvår eller ett år eller kanske mer får tiden utvisa, men jag är på god väg att skapa nya hållbara matrutiner och om saker går åt rätt håll så blir jag säkert vegan snart med. Ibland känns det som om att jag har ingen lust att vänta längre med det, men vi får se vad som händer.

Den dagen jag i alla fall kommer bli vegan så ska jag stanna som vegan. Punkt slut!

”Om du inte är vegan, så är du mördare, våldtäktsman eller pedofil.” Bara så du vet, alltså…

Jag ber om ursäkt för den hemska titeln, men det citatet är en liten sammanfattning av en grej som hände mig för några dagar sen. Det gjorde mig asförbannad rent ut sagt och jag ska förklara varför. Det blir ett långt inlägg i alla fall!

De som känner mig, vet hur jag funkar och de vet också mina favoritämnen vilket ofta då handlar om veganism, hälsa/klimatfrågor och självklar hundar i form av Grand Danois. Det sista om stora voffsingar låter vi bli i det här inlägget dock. I alla fall vad jag vet nu.

Idag är jag vegetarian. En ”fet”, lat och inaktiv sådan. Min diet har primärt bestått av alldeles för lite fibrer och näringsämnen och det finns logiska förklaringar bakom det. I början av det här året så fick jag dock nog och har (i min egen takt) gjort allt jag kan för att minska ner på animalier och ökat mitt fiberintag. Det har gått sådär. Jag önskar att jag sett mer effekt, men när jag har bra dagar så går det fint, men det går snabbt åt fel håll, så det lilla jag har gått ner har jag snabbt gått upp igen och är som vanligt fetare än någonsin. På senare tid har det dykt upp fettansamlingar på ställen som jag inte trodde jag kunde bli fetare på, och det är grymt obehagligt. Jag ska inte gå in på detaljer, mer än att jag hatar det!

Jag vill bli vegan en vacker dag. Med vegan så menar jag att jag aldrig någonsin kommer äta animaliska produkter såsom mejeriprodukter, ägg och självklart kött, fisk och fågel. De tre sistnämnda har jag inte ätit på över 2,5 år eftersom jag är vegetarian numera. Jag vill bli vegan för min hälsa först och främst, men i och med det vinner både planeten och djuren på det, och jag har självklart en tanke på djuren i och med mitt val att vilja bli vegan, men jag blir inte vegan ENBART för djuren.

Tyvärr, det är så jag ser det. Acceptera det, tack! Det som hindrar mig från att bli vegan är flera saker. Hade jag kunnat vara vegan idag så hade jag varit det. Hade jag kunnat bli vegan när jag först fick veta vad det innebar (på riktigt) så hade jag blivit det för typ 7 år sen nu, men jag är inte det. Och jag ska förklara varför.

Anledningarna är logiska i mitt fall, men kortfattat så beror det mest på att Henrik vill stanna som vegetarian och så länge vi bor ihop har jag noll intresse av att bara laga min egen mat. Därför så jag lagar mina veganska rätter när jag får tillfälle. Under sommaren 2019 så kommer det innebära att jag äter minst 1 eller 2 veganska måltider per dag, vilket jag är glad över. Såsom min nuvarande situation ser ut, med dålig hälsa, låg energinivå, glömska, fibrodimma, fibrovärk och 40 timmar i veckan att lägga på studierna så är det inte särskilt lätt att äta 100% veganskt för mig just nu. Därför är det lite skönt med sommarlov, för då kan jag passa på att äta så veganskt som möjligt. Och maxa fiberintaget också och öka näringsinnehållet så mycket som möjligt.

Sen har jag smaklökar som också får bestämma mycket. Just nu och sen flera år tillbaka är jag egoistisk nog att tycka och tänka att maten jag äter måste vara god, ätbar och gärna nyttig för mig samt fiberrik. Bara för att jag blir vegan, behöver inte det betyda att jag tänker tvinga i mig äcklig mat, bara för att rädda djuren och planeten. Nej, maten ska smaka gott! Det som hindrar mig mest (matmässigt) från att bli vegan är mejeriprodukter såsom vispgrädde (40%) och creme fraiche och/eller gräddfil. Det finns inga produkter på marknaden idag som lätt kan ersätta de grejerna, för de smakar inte eller beter sig likadant, eller gott nog för att jag ska känna att det är värt det.

Jag äter ju dock inte så mycket av såna mejeriprodukter längre. Kanske någon deciliter creme fraiche i veckan och nån gång ibland blir det en glass som är mjölkbaserad. Grädde som är vispbar äter jag nog bara några gånger per år nu tror jag, typ på semlor, tårtor och andra bakelser som kräver grädde. De flesta gånger som mejeriprodukter generellt smyger sig in i dieten är när man har ost på pizzan eller nån gratäng eller om man käkar massa godis, chips och kakor vilket det blivit alldeles för mycket av de senaste åren. Även ost! Absolut ost!Jag tror nog att det enda jag hade saknat idag om jag blivit vegan just nu är ostbågar om jag ska vara ärlig. Kanske vissa sorters chips, men annars så är det helt ok att aldrig mer äta något annat specifikt. Det är också bara en tidsfråga innan det kommer ut veganska varianter av mina onyttiga favoriter med tanke på hur snabbt utvecklingen går just nu.

Nu kanske man kan tala om den hemska titeln till det här inlägget. Jag satt och kollade på en livestream av en person som är vegan för några dagar sen, som satt och spelade ett pokemon spel. Jag skrev lite i chatten och berättade väldigt kortfattat om att jag är vegetarian, och då fanns det en nisse i chatten som är vegan och som mer eller mindre skällde ut mig för att jag inte är vegan ännu. Det var inte ok att ta det långsamt, det var inte ok att respektera mitt liv, mina val eller någonting jag gjorde för om jag inte var vegan så är jag meningslös eller nått. Jag skrev att jag vill vara vegan, att jag pratar mycket om det och sprider budskapet om veganism så ofta jag får möjlighet och att jag äter så veganskt jag kan – men enligt den här personen så duger inte det.

När jag skrev att jag inte var redo att bli vegan ännu så jämförde han mig med mördare, våldtäktsmän och pedofiler samt föräldrar som slår sina barn. Om jag skrev exempelvis att jag gör allt jag kan för att minska mitt intag av animaliska produkter så skrev personen typ så här:

Det är ok, jag slår mina barn mindre nu än vad jag gjorde innan. Eller jag våldtar mindre människor nu än vad jag gjort tidigare.

En arg vegan på nätet.

Då blev jag asförbannad. Även om jag förstår syftet med hans ord, så tyckte jag det var rent respektlöst. Han som höll i sändningen sa själv att han blev vegan över en väldigt lång period, där han först började äta veganska frukostar, sen inget kött före lunch till en vegansk dag i veckan etc. Han tyckte också att den här nissen var lite väl för hård mot mig också, då jag delar han som höll i livesändningens syn på veganism en hel del. Jag tycker också och säger det ofta till mina köttätande människor jag känner att alla steg mot att äta vego är bra. Men den här arga veganen ville inte lyssna på det. Han tyckte bara jag var dum i huvudet som inte är vegan, och att mina anledningar till att inte bli vegan var löjliga.

Han ville jag skulle lämna min älskling och bli vegan, men han har noll anledning att säga så, även om jag kan förstå argumentet. Den som känner mig och min älskling vet varför vi är ihop. Det är på grund av vår relation som jag har gått upp typ 20 kilo som jag desperat vill bli av med, men det är priset jag fått betala för att leva ett underbart liv tillsammans med min älskling. Det är liksom sambokilon deluxe.

Med min älskling lever jag det liv jag alltid har velat leva. Hade jag förstått när jag var yngre att det skulle innebära att jag blev överviktig så kanske jag hade prioriterat annorlunda, men ett liv utan Henrik är omöjligt så länge vi båda är i livet så som jag ser det. Hade jag varit singel, eller om vi aldrig blivit ihop hade jag mycket väl varit vegan nu, men det är inte säkert att jag hade stannat som vegan heller om jag väl hade blivit det för typ 7 år sen. Eftersom jag har en stor tendens att gå ”All in” och sluta efter ett tag, bara för att det blir för jobbigt så hade min syn på veganism förmodligen varit väldigt negativ idag, så på så vis är jag glad att jag ännu inte är vegan, även om jag så gärna hade velat vara det.

Jag väntar mer på att bli vegan när jag är redo för det. Med redo innebär det att jag till 100% är redo att släppa all animalisk mat jag ätit tidigare, för jag har tappat intresset för det, eller det finns ett skitbra veganskt alternativ för det istället. När den dagen kommer vet jag inte. Kanske när Perfect Day släpper sin vispgrädde och creme fraiche globalt och när Estrella gör veganska varianter av alla storsäljare de har nu och OLW har veganska ostbågar? Det tog Gustaf från Jävligt Gott att bli vegan 12 år och jag ser han som en stor inspiration och delar hans syn på veganism och vegansk mat en hel del.

Vad tycker du? Är det rätt eller fel av mig att vänta att bli vegan tills jag är redo och kommer stanna vegan för alltid, eller ska man hoppa på tåget nu och med stor sannolikhet misslyckas pga diverse anledningar?

Tecken på autismspektrum, eller bara allmän ovana?

Det här är något jag har tänkt på ett tag. Framförallt sen jag började plugga matte för nästan två månader sen. Jag har skrivit tidigare att jag gillar inte att prata om min diagnos jag har på Aspergers Syndrom, men den finns där. På papper. Som om att det vore ett faktum att jag inte är som andra enbart av den anledningen. Det enda faktumet som finns är att jag hatar att prata om A.S. utifrån min egen situation. Jag pratar gärna om det när det gäller andra som har det, men gäller det mig själv. Ja då mår jag bara dåligt. Riktigt jävla dåligt och ingen mängd samtal och övertalan kan få mig att tänka positivt kring min diagnos. Det är ingen jävla superkraft. Det är ett störningsmoment som får mig att känna mig som ett jävla UFO! Jag hanterar diagnosen genom att inte tänka på det. Så enkelt är det. Något annat orkar jag inte, eller vågar jag inte tänka på. Jag har varit där och jag vägrar uppleva dessa känslor igen. Jag lever mitt liv som om att A.S. diagnosen inte finns, för enligt mig gör den ju inte det.

Orsaken till varför jag pratar om detta igen, efter typ 2, 3 års tystnad kring mina inlägg om A.S. är för att jag hade en konversation om det här för inte så länge sen och det har fått mig att tänka lite mer på det. Och det har stört mig. Som fan! Inte för att prata skit om min älskling, för nej. Så är inte fallet. Det handlar väl mer om uppfattningar och tolkningar. Om vi tar matematiken som exempel så sitter jag och svär (a.k.a får raseriutbrott på skiten för att det är så komplicerat), blir irriterad, trött och får huvudvärk dagarna i ända, men jag lär mig. Sakta men säkert. Utan Henriks hjälp hade jag inte kommit någonstans alls och han är den bästa läraren jag kan ha tror jag. Han förklarar och förklarar tills jag förstår eller listar ut det själv och han ger aldrig upp. ❤

Det är jag som ger upp före honom om inget annat i så fall, men det är kortsiktigt när det händer. Vi pratade om Aspergers för nån vecka sen. Jag kom inte på hur vi började prata om det, men det var en intressant konversation. Han sa att han märker av min diagnos på två sätt. Nummer ett är att jag pratar. Mycket. Och majoriteten av det jag säger är onödigt, ointressant eller totalt irrelevant till den huvudsakliga frågan. Exempelvis; Älsklingen kommer hem från jobbet. Jag frågar hur hans dag har varit. Den har varit bra. Han frågar mig samma sak och jag berättar hela min livshistoria och han säger inte ett knyst på typ 10 minuter utan bara lyssnar på mig, fast det hade räckt med att säga att min dag har varit bra, skit eller sådär. Fortsättning följer. Sätt nummer två han märker av min diagnos är när jag pluggar matematik. Orsaken till det är på det sätt han måste förklara så jag förstår, men också att jag blir förvirrad, glömmer bort det jag precis har lärt mig och kan inte applicera ”principen” på nästa uppgift som är exakt likadan, fast med andra siffror. Han säger att detta är 95% av min A.S. diagnos och så får det väl vara om han tycker det. Själv ser jag det på ett annat sätt.

Själv, gällande matematiken vill jag säga att jag är ovan och att jag är en visuell person. Att bara läsa text eller se massa siffror säger mig ingenting oftast. Jag behöver mer, för att förstå helheten. Jag har aldrig varit en duktig elev, om inte ämnet i sig varit superkreativt och roligt där jag fått tänka mycket själv. Något som generellt inte lärs ut i skolan, utan där ska ren fakta pumpas in i hjärnan på det mest tråkiga sätt man kan tänka sig och sen förväntar sig lärare och föräldrar högsta betyg, när man själv dagdrömmer för att man är så uttråkad eller nått i den stilen. Att plugga på högskola var mycket bättre för mig, men även där var det inte superhöga betyg. Det hoppas jag ska ändras om/när jag kommer in på en systemutvecklingsutbildning eller något liknande sen. Är utbildningen riktigt ”rolig”, utifrån min egen definition av roligt så tror jag inte att det blir några problem att klara en utbildning med höga betyg.

Min ovana sitter i att jag dels aldrig presterat i skolan för längesen, eller att jag aldrig behövt göra det för jag har klarat mig med godkända betyg ändå och inte tänkt på att jag vill ha högre betyg. För det har liksom inte behövts. Jag är inte van av att vistas på arbetsplatser, skolor eller allmänna platser på flera år för att jag har i typ 5-6 år nu praktiskt taget suttit nästan all tid hemma och jobbat eller studerat. Jag gick halva min högskoleutbildning på distans och då satt jag hemma, och behövde inte åka till skolan för att göra mina tentor (som vi ändå inte hade) och där började det. I alla fall i vuxen ålder. När jag började på Funkibator för över 3 år sen så tog det inte många månader innan jag hade fasta dagar där jag satt hemma och jobbade och de dagarna bara ökade och ökade och när jag fick min halvtidsanställning så var jobbet primärt skött hemifrån och då var jag bara på jobbet när det var måndagsmöte och några firanden av olika slag. Sen jag flyttade till Skåne så är jag bara på kontoret när vi har haft styrelsemöten, men eftersom jag inte sitter i styrelsen längre så har jag inte varit där sen julfesten och snart så lär det inte bli några resor alls till Växjö i fortsättningen skulle jag tro. Det är för jobbigt att resa. Det är dyrt och jävligt tråkigt.

Min ovana har alltså bara ökat, för nu är typ allt jobbigt. Gå och handla på ICA här nere. Jag blir sjöblöt av svett av minsta lilla aktivitet. Och det är något fysiskt, inte något Asperger-skräp! Vistas på stan. Åka buss. Ta tåget. Åka till Växjö. Åka till Stockholm. Bo i en resväska etc. Kroppen orkar inte. Den har som sagt blivit fetare, stelare, mer värk (i perioder) och fibromyalgin har förvärrats under åren. För att inte tala om svettattackerna! Jag har dock kommit fram att en stor anledning till detta är att min underbara, älskade och härliga inaktiva livsstil inte är bra för mig i längden. För massa år sen. Dock när jag var yngre, så var jag mer aktiv, även om jag föredrog stillasittande aktiviteter. Det har jag ju alltid gjort. Även om min kropp funkat skitdåligt i typ alla år, så mådde jag bättre när jag var lite mer aktiv än vad jag har varit de senaste åren. Jag älskar dock att sitta hemma hela dagarna, även om det innebär att jag är lite ensam. Jag gillar det. Det är skönt, men jag känner inombords hur inaktiviteten resulterar i mer hälsoproblem och ångest över att inte orka prestera eller vilja göra något annat än bara sitta still. Vädret är alltid ett problem. Snöhelvetet som ständigt ska återkomma varje jävla år. Kyla som kroppen inte står ut med. Korta somrar, betongskog och grönska som sällan varar mer än några månader. Det är deprimerande i mitt huvud att bo i ett land med 4 årstider och ha fibromyalgi som försvårar fan allting man vill göra.

En annan grej jag måste förklara är det här med att jag pratar. Jag vet om att jag är pratglad, men jag tycker att det jag säger i de flesta fall åtminstone har någon slags logik i sig. Annars hade jag ju lika gärna kunnat hålla käft om det nu är så. Men jag tycker inte det spelar någon roll. Kan det liksom vara så att när älsklingen har kommit hem från jobbet (som absolut inte är lika pratglad som mig och det är helt ok), så kanske jag har längtat efter sällskap? Jag kanske har haft en asjobbig dag med tusen tankar i huvudet. Jag kanske har haft en jobbig konversation med en kompis eller kollega. Det kanske har hänt något i övriga världen som jag vill prata ut om, för jag har ingen anledning att blogga om det, utan jag vill söka stöd hos mina närmaste för att lösa problemet så jag slipper tänka på det sen? För mig är liksom det mesta av det här så otroligt logiskt, att det gör mig nästan lite ledsen av att folk tolkar mig som nån jävla NPF typ som inte klarar av det normala samhället, när det bara handlar om ensamhet och ovana. Samt en omotionerad, fet kropp som borde ha mer grönsaker och fibrer i sig? Jag är helt jävla övertygad om att när jag väl ombildar mig så kommer jag inte vara nån konstig typ som inte kan kommunicera och jag tror inte att det kommer ske några problem på jobbet på grund av att jag är så konstig och pratar om irrelevanta saker hela dagarna istället för att jobba. Nej, jag tror inte det är så ”illa”.

Jag tror att allt beror på att jag aldrig varit den presterande typen, för att jag aldrig behövt vara det och att jag är pratglad för att jag gillar att prata med människor. Och vara bland människor. Umgås. Vara social. Jag har inget problem med det. Att jag pratar för mycket har i sig en del i sig att för att folk ska förstå vad jag menar så vill jag att de ska förstå allt från början. Om det behövs, det vill säga… Om jag börjar i mitten av en historia så fattar folk ingenting. När jag vet att jag kan förkorta det jag vill säga så gör jag det, men ibland hittar jag inte orden och då börjar jag från början. Är det så jävla irriterande för folk så låter jag ofta bli att säga något alls eller så slutar jag prata för blir de irriterade på mig så är det bättre att jag håller käft, går iväg och börjar prata om något annat en stund senare. Jag skyller på det här problemet som att det är en dålig vana, som jag jobbat på, för jag pratar inte lika mycket längre och jag letar alltid efter nya saker att prata om. Problemet är snarare när den andra parten fortsätter, eller när andra människor då ställer frågor där jag har svaret, eller någon kunskap kring det hela och konversationen fortsätter så länge så att alla kanske tröttnar?

Ett exempel är att prata veganism. Det brukar vara väldigt poppis att göra det, särskilt då vi åker till Klippan och hälsar på Henriks familj. Hans ena syster är också vegetarian och vi kan prata i timmar om veganism, nya produkter etc. Ofta ”tar vi över” hela konversationen så alla andra i rummet tvingas lyssna på oss, men även jag själv har börjat tröttna på att prata om det, för det finns inget direkt nytt att säga och som jag sa innan så letar jag alltid efter nya saker att prata om.

Sen är det ju så att jag märker ju (och har typ alltid) märkt av när folk börjar tröttna eller inte är intresserade längre av det jag pratar om. Då är det ok att prata om annat. Det enda som jag vid dessa tillfällen kan störa mig på saker är när jag faktiskt inte får berätta något färdigt. Även om det bara är en sista mening, något som tar nån minut etc. Det tycker jag är frustrerande och om det är ett tecken på A.S så får folk fan tycka det. Jag bryr mig inte. Jag bara hatar faktumet att jag lever mitt liv med en diagnos på papper som folk tycker är superviktigt att jag älskar och förstår varför det är så bra, men jag ser det inte. För mig är det ett störningsmoment, men om det verkligen är så att jag har det så hade jag önskat att mina typiska problem försvinner så folk slipper se mig som nån udda typ som aldrig slutar prata eller nått. Och det är sällan andra människor har märkt direkt att jag har en självklar A.S. diagnos. Hela grejen handlar inte heller om att jag tvunget vill vara som alla andra och passa in, utan jag gillar att vara udda och inte som andra. Det är inte det som är problemet. Problemet är att tycka annorlunda, inte vara superintresserad av allt och alla är ett problem och därför ska det diagnostiseras fast det kanske inte alltid behövs.

Jag är en person som föredrar att lära mig saker visuellt. Jag tycker generell skola/utbildning är astråkigt. Matematik är något av det värsta som finns. Fibromyalgi är något som hindrar mig dagligen. Asperger är det inte (vad jag vet) och det är faktiskt superlogiskt att man inte kan prestera så bra om något är tråkigt eller asjobbigt när man dessutom också har fysiska hinder som gör att det man vill inte går, för att kroppen inte lyssnar. Hur många gånger har jag liksom sagt att jag önskar jag hade energin att läsa böcker istället för att se på tv? Göra något nyttigt istället för att glo på tusen serier. Gå på gym istället för att sitta still? Men nej. Det funkar inte så för mig. Min fysiska kropp hindrar mig från att orka göra fysiska saker och min hjärna hatar att läsa och den vill göra roligare saker. Varför ska det ha en A.S. diagnos? Att se film är roligt. Att läsa böcker är tråkigt. Att alla böcker inte är per automatik jättebra förklarande filmer är blä tycker jag. Men varför en diagnos, istället för acceptans av olika lärostilar och personligheter? Då borde alla personer som inte gillar fysisk motion och läsa böcker ha en autismdiagnos, liksom för det är lite så det känns för min del ibland…

Det är liksom bara ren och skär logik när det gäller min problematik och jag jobbar på det och räknar med att min hälsa kommer förbättras när jag blir mer social, börjar äta bättre igen och gör något om dagarna jag finner mer passionerat än att räkna tråkig matte som tyvärr är ett måste för mina framtidsdrömmar.

Sen att det här inlägget har över 2400 ord i sig är bara ett faktum över att jag behövde få ut mig dessa tankar. Och det får ni läsare leva med. Jag gillar ju även att skriva…

Tack för att du läst så här långt.

Om jag får som jag vill blir det lite nya vanor från och med nu.

Återigen en lång titel på inlägget, men jaja. Det får ni leva med. Jag har i alla fall tänkt på en sak på sistone och det är en grej jag har haft i huvudet nästan konstant sen våren 2009. Det var då jag gick upp alla de här extrakilona som jag trodde var totalt omöjligt för mig att göra och som jag försökt bli av med sen dess. Ibland har man lyckats fint, men var är man idag? Jo, fetare än någonsin och det är inte särskilt kul. Jag tror dock jag står någorlunda still rent vikt och centimetermässigt, men det får verkligen inte bli värre nu. Jag vill gå ner i vikt och förlora centimeter. Det är inte kul att väga för mycket. Mina tankar kring det här handlar heller inte om att bli ”sjukt smal”, utan hälsosamt och trivsamt ”smal”. Det är jag inte idag och de som känner mig borde förstå varför.

I år har jag dessutom en liten deadline. Någon gång i sommar ska nämligen brorsan min gifta sig med sin härliga Kalle. Tills dess hade det varit trevligt om man lyckats gå ner en klädstorlek åtminstone, eller i alla fall ner till orimliga, fast idagsläget mer rimliga ~85 cm i bukomfång. Alltså ner 10 centimeter runt magen ungefär och i och med det en vikt som kanske ligger lite under 65 kg, men kilona är det minst viktiga här. Jag vet vad jag behöver göra för att komma dit och det ska inte behöva en massa motion för att nå mitt mål.

Det som behövs är fibrer.

Och många sådana. Under sena sommaren 2017 så bevisade jag ju som sagt för mig själv men även för andra att det är fullt möjligt att gå ner ca 5 centimeter nästan överallt utan att behöva röra på sig en massa. Det gjorde jag på några veckor då jag varje dag i snitt åt säkert 40 gram fibrer. Jag gjorde det på det sättet att jag till vardags åt en fiberrik frukost på runt 20 gram fibrer och en linsgryta till lunch i diverse former som hade runt 20-25 gram fibrer i sig och till middag blev det också då ett tag lite nyttigare grejer med säkert 15-20 gram fibrer till. Det var på helgen eller enstaka dagar under veckorna som vi var lite onyttiga, men trots det så gick jag ner 5 centimeter över magen utan någon direkt ansträngning och jag gick ner en storlek i byxor. Även om jag hade promenerat lite mer under sommaren så märktes viktnedgången av efter att vi slutade med promenaderna. Poof! sa det och så var en del av bilringarna borta. Det var mycket trevligt, men sen dess så har jag inte haft någon energi eller ork att fortsätta och centimeterna har ju så klart återkommit och jag har säkert återgått till en större klädstorlek, för jag märker att alla byxor återigen sitter lite mer tight än vad de har gjort innan. Jag är så galet, ruttet trött på att ha dessa jobbiga extrakilon hängandes överallt och nu vill jag fan att de ska försvinna för gott!

Hur jag når målet.

Ja, självklart är ju steg 1 mer fibrer och gärna runt 40-60 gram per dag i snitt. För att nå det så måste jag börja göra mina linsgrytor igen, så jag har massvis med lunchlådor som snabbt går att värma. Mitt stora problem har nämligen varit att jag varit uselt förberedd och då skippar jag typ hellre lunchen än ställer mig och lagar något. Ett annat problem är att jag ofta äter frukost alldeles för sent, och då blir jag inte hungrig förrän klockan är typ 14 och det fuckar upp hela dagens matschema. Detta är så klart inget jag är stolt över, men det händer alldeles för ofta och det beror mer eller mindre till 100% att jag har sådan låg energinivå. En nivå som dessutom är lägre nu tycker jag sen jag började läsa matte, då all energi går åt till att först jobba lite och sen räkna matematik som jag har jättesvårt för. Det stressar mig också att jag ligger efter så mycket med det, men det borde gå att slå två flugor i en smäll om jag börjar äta bättre och i och med så orkar jag mer, lär mig lättare och kan sitta längre om dagarna med matematiken.

I alla fall, om man återgår till matschemat då som jag nämnde nyss. Om jag inte är ”hungrig” förrän typ kl 10 på morgonen så blir jag inte hungrig igen förrän nån gång vid 14-15. Vanligtvis äter vi middag kanske runt kl 17 eller så, ibland tidigare och har jag då ätit en stor lunch så är jag sällan hungrig när det är dags för middag. Därför behöver jag också bli bättre på att äta frukost tidigare, och se till att jag har tid/ork/lust att fixa lunch runt 12 tiden så jag är hungrig lagom till middagen. Enda sättet att lösa detta är tvinga mig själv äta fast jag inte är hungrig (kanske) och sen tvinga mig själv att minst en gång i veckan laga storkok så jag har åtminstone 5 luncher att äta sen under resten av veckan. Orkar man få upp energinivån kanske man också äntligen kan bli den där ”duktiga hemmafrun” som nästan varje dag har middagen klar tills älsklingen är hemma och även den är fiberrik och nyttig som älsklingen uppskattar. Det hade varit drömmen!

Men är man realistisk så lär jag bara orka göra de här linsgrytorna kanske i två, tre veckor och sen är vi tillbaka till det gamla vanliga igen. Jag vet också att det inte är ett tvång att bara käka linsgrytor till lunch. Jag kan äta andra saker också, men det jag behöver är något som går fort, smakar bra, är fiberrikt och gärna fyllt med grönsaker såsom spenat och kanske broccoli så jag får in det dagliga intaget av grönt också. Linser tycker jag om och jag har ju lärt mig äta bönor också, så det är kul att smaklökarna har ändrat sig lite där. Det bästa hade varit om baljväxter hade blivit en del av nästan varje måltid jag äter hela veckan, för fibrerna och vitaminernas skull som finns i baljväxter.

Här kan ni se det recept som är lite standard när jag försöker göra storkok på linsgryta. Det är min kompis Mac som visade mig detta och den går säkert att bygga på en hel del. Hör av er ifall ni inte kan se receptet.

Jag har också ett annat ”go-to” recept som jag gjort ett par gånger och nån gång kryddade jag Mac’s recept med lite curry för att ändra smaken lite. Mitt andra recept är superenkelt och innebär i praktiken att man tar röda linser, oatly’s iMat, fryst spenat och en buljongtärning, kokar ihop det tills att linserna är klara och vips så har man en till gryta. Fullständigt recept via WordPress egna format kan ni se nedanJag har också recept på en skitgod linssoppa som jag och älsklingen brukade äta en hel del förr som jag fick från en kille på Google+.

Superenkel linsgryta

  • Portioner: 3
  • Svårighetsgrad: lätt
  • Skriv ut

En superlätt gryta som är lite 'tager vad man haver', för de här grejerna har man ofta i skafferiet om man är vego i någon form.

Ingredienser

  • 3 dl röda linser
  • 2,5 dl Oatly iMat
  • 200 gram frusen bladspenat (färsk går också bra)
  • 1 burk krossade tomater
  • 1 grönsaksbuljongtärning


Varje portion är ca 300 kcal och minst 15 gram fibrer.

Instruktioner

Blanda ihop allt i en kastrull. Koka ihop och rör runt ofta, för det fastnar i botten. Låt koka tills linserna sugit upp vätskan. Servera direkt, antingen som det är eller som alternativ ”köttfärssås”. Det går säkert bra att äta till couscous, bulgur eller andra fullkornsgryn för mer fibrer.

Jag är i alla fall hoppfull, men också realistisk och hoppas på det bästa. Mer växtbaserad och lagat från grunden är nyckeln till hälsa i alla fall och jag vill verkligen komma dit och det snart.

 

Äntligen ska det bli förbjudet att röka på uteserveringar och allmänna platser!

Jag är inget fan av rökning. Det säger sig självt. Det stinker, man får cancer, det är dyrt etc. För att inte tala om  mina älskade morföräldrar. Bägge hade förmodligen levt om de aldrig hade rökt, eller åtminstone slutat röka i tid. Bägge fick lungcancer. Min mormor dog av det för över 10 år sen och min morfar levde med det i nästan lika lång tid.

Nä, bort med skiten! Det borde förbjudas helt och hållet, men ett stort steg i rätt riktning nu är i alla fall att (om källorna stämmer) att det från och med 1 januari 2019 ska bli förbjudet att röka på uteserveringar, men även på allmänna platser såsom busshållsplatser och vid entréer till lokaler. Det tycker jag är skitbra!

Tydligen hade jag inte så mycket mer att säga om det här, men jag har mer i huvudet så det lär komma fler inlägg inom kort.

Länken till artikeln på DN finns här

Fan – vad du fuskade, Schyffert!

Ok, jag är säkert supersen med det här inlägget i internetvärlden, men det skiter jag i. Egentligen skulle jag ha skrivit färdigt detta innan nyår, men sån tur hade jag inte. Ilskan, men också lite glädje hänger kvar sen jag såg SVT’s program Köttets Lustar med Henrik Schyffert. Har du inte sett programmet – se det nu, innan du fortsätter läsa det här inlägget. Annars får du leva med mina åsikter och spoilers om programmet. Fast det får du ju göra ändå nu när du väl läser det. Alltså är det en rekommendation att du tittar på serien oavsett om du läser hela det här inlägget eller ej, trots dess felaktigheter och usla slut.

Det jag gillade med programmet var just att de tog upp – på riktigt, de stora problemen som finns idag med djurhållningen i världen. Vad de stora problemen är vet jag inte riktigt om jag ska fokusera på i det här inlägget, för jag vill inte ha någon jobbig diskussion om att jag har fel, trots att man länkar till bra studier och annat. Vissa människor vägrar lyssna oavsett vad man än säger, och särskilt om man råkar vara vegetarian eller nått liknande. Jag kommer i alla fall säga mitt, och länka till det bästa jag kan hitta och jag hoppas det leder till lärdom istället för ilska över hur jobbiga alla vi vego-folk är mot köttisar…

Om programmet (varning för spoilers!)

Henrik Schyffert, som är pappa till Limpan går med på ett vad som utspelar sig i tre entimmes avsnitt. I det första så ska hand ta hand om två grisar ett tag, lära känna dem och sen döda dem. Klarar han det så får han fortsätta äta kött som om inget har hänt. Klarar han inte av det, så måste han bli vegetarian livet ut. Henrik går med på det, skaffar två grisar som han döper till Madeleine och Victoria, efter våra prinsessor vi har i Sverige. Vi får inte veta vad som hände med grisarna förrän i slutet av det sista avsnittet. I avsnitt två besöker Henrik ett slakteri en dag och blir inte särskilt glad över vad han får se. Han besöker också en ekologisk gård som föder upp grisar och ändrar sin åsikt rätt fort. Nu är det liksom ok att döda djur – så länge de är ekologiska, trots att de hamnar på samma slakteri när de ska dödas vid alldeles för ung ålder. De har ju haft det bra, liksom så då är det ju ok att döda någon, eller hur? I det tredje avsnittet testar Henrik på att vara vegan i en månad. Man kan ju gissa sig till hur det går… Till en början gör han det misstaget som många som blir vegetarianer eller veganer gör. Han äter för lite och går hungrig och blir trött på grund av den stora bristen på kalorier. Efter att han träffat på lite trevliga veganer som vet hur man gör det på rätt sätt så börjar han äta bättre och mår snabbt lite ”euroforiskt” bra som han själv uttrycker det i programmet. Dock i slutet av del tre så händer det som inte får hända. Men som vi alla visste skulle hända, för det är Henrik Schyffert vi talar om här. Männens man! Eller nått sånt. Jag är ingen feminist. En köttälskande människa som jagar och skiter fullständigt i djurs känslor och liv är däremot Henrik Schyffert. Detta är något han mer eller mindre säger själv i ett av programmets avsnitt. Och det är så sorgligt!

Henrik Schyffert fuskade något så otroligt i det här programmet att det är helt löjligt. Han blev aldrig vegetarian. Eller vegan heller, för den delen. Sen dödade han heller inte grisarna själv. Det klarade han inte. De var ju så söta. Det han gjorde däremot var att minska sitt köttätande till hälften, vilket i ett steg till en vegonorm är bra, men jag gillar inte hans argument, för de stämmer inte. Han säger i programmet att 75 gram kött per dag och person räcker för att mänskligheten ska klara sig utan klimatförändringar och annat, men det är så fel! Hur fel han har kan du se i den här föreläsningen som tar upp mycket av de saker som folk tror är hållbara, när de faktiskt inte är det. Hela föreläsningen är också baserad på riktiga studier som inte är finansierade av någon industri.

Jag vill dock påpeka att om nu Henrik istället hade valt att till en början halvera sin köttkonsumtion för att stegvis fortsätta minska det och en vacker dag bli vegetarian eller vegan så är ju det jättebra och precis vad man vill. Alla kan inte eller vill inte bli veganer över en natt för evigt, och det är helt ok. Alla steg man tar däremot mot att bli vegan är jättebra, för djuren, människors hälsa och självklart för vår planet. Det han valde att göra är inte bra i längden och sättet han gjorde det på var uselt. Han bjöd sin familj och några vänner på en köttgryta, självklart med fläsk i. Skillnaden var ju att det är ju inte Vickan och Madde som ligger i grytan, utan ett par andra grisar istället.

Vad hände då med Madde och Vickan? Självklart blev de dödade också. Jävla skit. Det gjorde mig asförbannad. Finns det liksom ingen gård i hela långa Sverige som skulle kunnat ta emot Vickan och Madde på heltid tills de dör? Nä, självklart skulle de mördas för ett kött som vi inte ens behöver… Så jävla sur jag blev av att höra det!

Vad jag störde mig på i programmet Köttets Lustar

Först och främst var det mycket felaktig fakta hos dem som de intervjuade i programmet, särskilt från bönder som ”vill värna” om våra öppna landskap och tror kött är något vi måste äta för att må bra. Faktum är att inget binder koldioxid bättre än skog. Det säger den här personen i den här insändaren. Jag kunde inte sagt det bättre själv, men jag ursäktar att det inte är länkat till en studie. En annan insändare säger likadant och även där kan jag säga att jag kunde inte skrivit det bättre själv.

Det verkar också vara av allmän förståelse att alla vitaminer vi behöver finns bara i animaliska källor. Detta stämmer inte heller. Nästan alla vitaminer som vi får från kött, kommer från början från de växter djuren har ätit innan de dödas. De skapar alltså inte alla vitaminer själva, utan de får det från sin kost, precis som oss människor. Undantaget är B12, men det skapas också från bakterier i jorden.

Något annat som ingen verkade förstå är att vi behöver inte använda djur, några djur alls i jordbruk för att odla mat till oss själva. Det berättar Mic the Vegan om i videon som ni ser nedan. Faktum är att veganskt jordbruk är mer effektivt än de metoder vi använder idag. Särskilt om man använder en metod som kallas för permakultur som är en ”modern” metod som återspeglar hur naturen samarbetar vilket gör att den arbetar som den ska. Vissa väljer dock att ha några frigående djur såsom höns och grisar, men dessa går i så fall väldigt sällan om ens någonsin till slakt. Se mer i den här videon.

 

Slutsats

I det stora hela, som jag sa i början av inlägget så är jag glad att programmet visades, trots dess felaktigheter. Hur kan jag veta att det här är så fel då? Jo, för att jag tagit reda på hur det ligger till. Otroligt mycket, om nästan inte allt vi har fått lära oss om miljö, hälsa och djurrätt är en stor fet jävla lögn. Självklart är det då viktigt att hålla borta den  här informationen från allmänheten tycker dessa stora industrier som bara vill tjäna pengar och göra oss sjuka. Eftersom vi lever i en informationstid så har sanningen börjat komma fram till ytan. Dock är det så att även i vegovärlden är det lätt att sprida felaktig information, ljuga och förstöra m.m. Exempel på felaktigheter är att påstå att typ olivolja i enorma mängder är hälsosamt måste för oss, och att vitt socker på påse är detsamma som naturligt socker som finns när man käkar frukt, vilket får personer att tro att frukt är farligt och gör en fet. Det är skillnad på fett och fett! Vi behöver fett, men den bästa källan är i så fall från källor som avokado, nötter och frön. Healthy Crazy Cool vet vad han pratar om, ifall ni vill veta mer om hälsosamma fetter. Fett från animaliska källor leder bara till sjukdomar…

Folk säger detta för att människor helt enkelt inte vet vad som är korrekt information, men efter ett par besök till Nutritionfacts.org så kan man lära sig ett och annat om hälsosam mat. Likaså är PCRM och Läkare för Framtiden bra källor på korrekt information. För att inte tala om alla fantastiska dokumentärer som Forks Over Knives, Food Choices, What The Health, Eating You Alive med flera! Det finns mycket att lära sig. Tack vare Henriks program så tror jag att många kommer öppna ögonen i Sverige och gå mer mot en hållbar vegovärld med vegetariskt som norm istället för den köttnorm vi har idag. Vi är redan på väg dit och förhoppningsvis sker det fortare än vad man spekulerat i tidigare.

Vill du veta ännu mer, så finns det tusentals videos på YouTube som förklarar mer, och ett bra ställe att börja på är med den här videon:

Och snälla, inga sura kommentarer – tack! Se detta istället som något som kanske väcker din nyfikenhet och googla lite själv, kolla upp YouTube kanalerna jag länkat till och lär dig mer i din egen takt och ta ett beslut om minskat köttätande också i din egen takt när du är redo för det – om du någonsin kan och vill bli det d.v.s.

Bönor är faktiskt jättegott…

Åtminstone när man gör det rätt. Jag har personligen aldrig varit glad i bönor. Undantaget var väl när jag var yngre, för jag gillade faktiskt att äta bruna bönor med fläsk då, men det var nog det enda i bönform jag åt och har ätit sen jag föddes egentligen.

Det har dock blivit bättre med åren, och särskilt sen man officiellt blev vegetarian för drygt 1 år sen.

IMG_20180105_153302.jpg
Garam Masala från Santa Maria gör att kikärtor smakar skitgott! Rekommenderas verkligen!

Personligen har jag tyckt och tycker lite så fortfarande att alla bönor smakar likadant. Jag känner igen direkt skillnad på stora vita bönor och bruna bönor. De smakar samma sak. Däremot tycker jag att linser smakar annorlunda än bönor och kikärtor har verkligen en distinkt smak som skiljer sig från resten av bönorna. Röda linser skiljer sig också i smak från gröna linser också tycker jag.

Vi har i alla fall det senaste året blivit rejält duktiga på att äta bönor i olika former. I somras började jag också med mina linsgrytor som ledde till snabb viktnedgång utan ansträngning, särskilt under de veckor då jag i snitt åt minst 50 gram fibrer per dag. Vi har några standardrätter vi har börjat göra och kikärtor är det som går åt mest. Absolut godast är en indisk rätt, där vi köpt en kryddpåse från Santa Maria som heter Garam Masala. Till det ska man ha grädde, halloumi, spenat och kikärtor. Det är grymt gott och finns på de flesta mataffärer. Vi har också börjat göra helt vanlig ”köttfärssås” (vego såklart) och då haft i en burk kikärtor i det för att öka fiberinnehållet och det är gott tycker jag.

Idag testade jag även att göra min klassiker lite nyttigare. Jag har nämligen en standardrätt som jag typ alltid gör när jag är gräsänka, vare sig det är för en ensam middag, lunch eller för en hel vecka när älsklingen inte är hemma. Den brukar vanligtvis bestå av någon typ av stärkelse, någon typ av lök och någon typ av (veganiserad) mejeriprodukt. Exempel är:

  • Rårakor med creme fraiche och rödlök
  • Tagliatelle med purjolök och oatly’s iMat
  • Annan pasta med gul lök och creme fraiche.

Det jag gjorde idag är inspirerat av tidningen VEGO, men jag har funderat mycket längre än så på att testa att göra min standard lite nyttigare. Pasta är ju inte särskilt fiberrikt, även om man tar fullkornspasta. Det jag gjorde idag var att jag ersatte pastan med stora vita bönor. Jag tog de från ZETA som inte har något tillsatt salt. Istället för att koka pastavatten så sköljde jag bara av bönorna och stekte dem ett par minuter med lite Milda Culinesse. Sen skar jag upp en hel purjolök och fräste allt tillsammans till purjon mjuknat. Sen hällde jag på 1,25 dl med Oatly iMat och saltade. Efter att allt har kokat ett tag så hällde jag upp allt i en skål och sen mumsade jag i mig alltihop på ca 20 minuter.

Det var väldigt varmt, och jag hade säkert kunnat ta hälften så mycket iMat, för grädden är egentligen bara till så det inte ska bli så torrt. Det var i alla fall supermumsigt, för jag kände knappt smaken av bönorna och när jag gjorde det så hade de tagit smak av purjon och såsen så det var riktigt häftigt. Det är en klassiker som jag kommer göra om många gånger! Det enda negativa gissar jag, är att jag kommer hålla mig proppmätt tills ikväll nån gång, för det var mycket fibrer i maten.

Vanligtvis kanske denna rätt i sin standardform innehåller max 10 gram fibrer, men nu så blev det säkert 30 gram fibrer! På en enda rätt! I alla fall om fiberinnehållet stämmer.  Enligt förpackningen så är det bara 5 gram fibrer per 100 gram vita bönor, men livsmedelsverket säger 6,8, och i torrvikt har dessa 16 gram fibrer. Jag vet att när bönor kokas så blir de lite utspädda, men jag har svårt att tro att 2/3 av fibermängden försvinner. Oavsett vilket så har jag ju upptäckt att det är väldigt lätt att få i sig mycket fibrer på en dag. Med dagens nyttiga frukost som bestod av havregrynsgröt (dubbel portion) och 100 gram hallon, så har jag än så länge fått i mig minst 45 gram fibrer idag. Orkar jag så planerar jag att äta 250 gram jordgubbar med sojagrädde till efterrätt ikväll och jag hoppas att dagens middag blir någorlunda nyttig också, men det återstår att se.

Jag är bara jävligt glad att jag hittat flera sätt jag kan äta bönor på som är gott och inget man liksom bara tvingar i sig för att man ska eller måste…

Nu behöver jag inte vara ensam mer.

Hej, kära bloggen. Vet du vad? Jag har gjort ett stort misstag. Ett stort, fett jävla misstag. Och det helt i onödan. Men så är det när man inte vet tillräckligt om saker och ting. När man inte vet svaret, eller orsaken till varför saker är som de är, vad gör man då? Jo, man kan spekulera eller så kan man glatt ignorera det och fortsätta som om inget har hänt. Men det tänker inte jag göra. Inte längre i alla fall. För det behövs inte.

För ett tag sen, då när jag skrev att jag kände mig ensam – för det gjorde jag. Åtminstone under en kort period. Då hade jag inga direkta vänner att umgås med. Henrik var bortrest med jobbet och jag satt bara hemma, försökte vara nyttig och jag blev besatt av Apple produkter och spenderade min tid då jag inte jobbade med att kolla på varenda YouTube video jag kunde hitta om iOS och iPhones. Detta i ett desperat försök, eller något att försöka koppla bort hur ensam jag kände mig, samtidigt som min telefon strulade mycket och jag ville byta ut den mot något stabilt. När jag senare fick min sambos gamla Lenovo P2 så kändes Apple hysterin bättre direkt, vilket jag redan talat om och känslorna av att vara ensam börjades sakta men säkert att försvinna igen och nu känns allt som vanligt igen. Förutom att jag är totalt besatt istället av OnePlus och vad de har att erbjuda. OnePlus 5T släpps officiellt imorgon, den 21 november och det känns oerhört svårt att inte beställa en, för det behövs egentligen inte men jag vill ändå ha en. Om jag ändå köper en så får det vara det sista jag ”unnar” mig själv på länge (förutom nya kläder!), för jag hade ju lovat att lägga alla pengar jag har på lägenheten istället. Vi får se vad som händer. Än så länge kommer jag ju inte bli helt bankrutt, men det blir ju helt klart mindre pengar att spara undan varje månad efter årsskiftet och det är ju lite tråkigt.

Ödesfredagen?

I fredags hade jag bestämt med en kompis från Lund att vi skulle äta sushi tillsammans. Detta var en födelsedagspresent från mig till honom. Min absolut bästa vän bor i Lund också och vi hade då inte pratat på många månader och efter att jag skrivit till henne på Messenger och sagt att jag ville gärna återuppta kontakten igen så fick jag inget svar, vilket bidrog mer till att jag kände mig ensam då jag inte hade särskilt många i mitt liv just då att vända mig till. I fredags dock så ändrades allt – igen och jag fick svar på alla mina frågor. Jag ska inte säga exakt vad som hände, för jag vill respektera min vän men jag vet nu varför vi inte har hörts av på jättelänge och varför hon valt att inte höra av sig efter att jag skrivit till henne. Av en ren och skär slump, nästan (min vän jag skulle äta sushi med hade skvallrat om att vi skulle ses den dagen), så stötte jag på henne när jag väntade på min kompis på Botulfsplatsen i Lund. Vi bestämde att vi skulle träffas efteråt o ta en fika och det var mycket trevligt. Under den eftermiddagen kändes det som det alltid har gjort förr när vi har umgåtts. Det var så underbart! Vi gick in i några butiker, jag köpte godis på en affär som ligger på Bankgatan, för den har mina särskilda favoriter som annars är mycket svåra att få tag på. Sen tog vi en fika på Wayne’s Coffee och efter ett par timmars samtal (eller hur länge vi nu satt där) så åkte vi hem, och jag var otroligt lättad över allt som hade hänt den dagen.

Närbild på sushin jag åt med min andra vän på Aiko Sushi i Lund. 17 bitar vegetarisk sushi för 140 kr. Helt ok och mycket, mycket gott! Bilden är tagen med min Lenovo P2.

Nu vet jag var jag har min bästa vän och var vi har varandra och vi kan nu fortsätta våra liv precis som det är tänkt och det känns underbart. Jag är så glad över den här förändringen! Vi behövde ett break, både från varandra och ifrån andra människor, men nu är den pausen över och det känns bra. Fantastiskt kanske till och med?

Jag är bara glad att jag har tillbaka min bästa vän. Jag har saknat dig!

Förändringens tid är nu… Eller snart i alla fall.

Det här året som om ett par dagar nått september redan har varit ett år av känslor, händelser, beslut och förändring och det är på både gott och ont. Jag är i alla fall positiv gällande allt i slutändan, för nu vill jag att saker och ting ska ändras och förbättras. Vissa saker har redan förbättrats, såsom att vi numera bor på ett fantastiskt läge och hur mycket det har lugnat min själ vet ni ju redan om ni har läst alla mina blogginlägg jag skrivit om det.

C# och andra känslor kring programmering

I våras så började jag ju gå en gratiskurs på fritiden i C# som Microsoft erbjuder. Hittills har jag avklarat enbart 17%, vilket är skitlågt och jag vetefan hur mycket av det jag lärde mig som jag kommer ihåg och har tagit in. Sen dess har jag bara arbetat för att bibehålla en energinivå som innebär att jag orkar lämna sängen, jobba, flytta och göra de saker man ska. Det har funkat, men energin har inte funnits där för att fortsätta gå kursen, vilket stör mig. När jag tänker på det hela, beslutet jag tog i våras, mina framtidsplaner m.m. så blir jag väldigt motiverad och samtidigt löjligt skit-irriterad för att jag inte har orkat med att gå vidare och lära mig det. För jag vill verkligen det. Åtminstone så vill jag försöka. Dock så tror jag att jag behöver lära mig att programmera från ett annat håll. För det första behöver jag få full förståelse över begreppen, eller vad det kallas för, så jag vet från början vad allting är. Ungefär så här:

  1. I programmeringsspråk använder man sig utav ungefär samma typ av grejer;
    1. Arrays
    2. Else If
    3. Metoder
    4. Klasser
    5. Variabler m.m.
  2. Vad är allt detta?
  3. Ok, nu vet jag vad ”” är för något.
  4. Vad är syftet med ””?
  5. Ok, nu vet jag syftet…
  6. Vad kan jag göra med allt detta?
  7. Börjar bygga applikationer, spel eller whatever else som är utav intresse – men jag förstår från början vad jag gör och vad det är!

I kursen jag började gå i våras så tycker jag inte att jag har fått en riktig förståelse av allt. Däremot började jag titta på en video häromdagen som redan från början förklarade lite simpelt hur C# funkar och vad som är innehållet. När jag orkar se vidare så tänkte jag se den från början och hoppas på att jag lär mig något. Det jag hade behövt är ett s.k. cheat sheet, alltså en fusklapp, och det hade jag tänkt bygga upp och förhoppningsvis är det sättet jag gör det på något som funkar för att jag enkelt ska suga åt mig kunskap om programmering som en svamp. Är jag bara tillräckligt motiverad och får lära mig det på ett sätt som funkar så vet jag att jag suger åt mig kunskap enkelt. Det stora problemet är att undervisning oftast inte sker på ett sätt som funkar för mig och traggla saker är skittråkigt. Men jag vill göra detta och veta om det kan vara av intresse.

Ändrade matvanor och ett maxat fiberintag = viktnedgång?

Energinivån har blivit bättre sen vi flyttade, och särskilt nu under den senaste månaden eller så. Det tror jag beror på att jag aktivt sen nån gång i juli tog beslutet att börja räkna kalorier och göra allt jag kan för att maxa mitt fiberintag så har det inneburit att jag faktiskt orkar mer. Jag har delvis känt mig piggare sen jag började med detta. Med piggare så menar jag inte att jag är woohoo-supertaggad-adhd-uppihejsan-pigg utan jag känner mig inte längre som en zombie om dagarna, även om det finns såna dagar lite då och då. Denna veckan verkar jag dock vara en zombie igen, för jag är skittrött! I stort sett hela våren 2017 så var jag en zombie om dagarna. Omotiverad, supertrött, segare än kola etc. har liksom varit det dagliga i hur många månader som helst, men mina ändrade matvanor har hjälpt. Jag har inte kollat hur det ligger till i snitt med mitt fiberintag, men mitt mål är att först stabilisera att jag varje dag (även på helgen) når det rekommenderade intaget om 25 gram fiber per dag. När det funkar så tänker jag sakta men säkert öka det. Jag borde lätt kunna nå 50-60 gram om dagen i alla fall om jag bara planerar bra. Mina förändrade matvanor har dels lett till att jag synligt fått mindre bilringar kring magen och det är positivt och detta har skett utan att jag motionerat särskilt mycket. Jag har bara ätit mer fibrer och sällan överskridit mitt dagliga kaloribehov. Jag har mätt mig lite då och då och hittills har jag gått ner minst 3 cm på varje ställe och det är bra. Statusen med centimeter ser i alla fall ut typ så här:

  • Midjan, från 82 till 77 cm (var uppe i 85 också någon gång, men det var tidigare)
  • Bukfettsomfång från 97 cm till 92 cm
  • Höften från 103 cm till 101 cm (där jag är som bredast – över röven)
  • Stussen från 100 cm till 97 cm (där jag är som bredast – över låren)

Denna förändring har skett på typ 6 veckor eller när det nu var jag började med att räkna kalorier igen, promenera lite mer och maxa fiberintaget. Jag har fortsatt gått ner, och dessutom gått ner i snabbare takt sen jag fick ryggskottet och då har jag varit mer stillasittande, men å andra sidan har jag ju börjat lära kroppen att använda muskler som aldrig använts direkt tidigare så det kan ju förklara det.

Jag tänker dock inte väga mig förrän mitt bukfettsomfång är på max 85 cm som jag nämnt tidigare och det lär garanterat ta ett par månader innan jag är där, och det är helt ok. Jag är på en bra väg nu. Om jag kan nå min optimala ”vikt” genom centimetrar så har jag minst 20 cm runt magen som måste väck, men gärna närmare 30 cm. Alltså måste jag under 80 cm där för att minska mina risker för sjukdomar, men det är ju bättre att ligga närmare 65-70 än 80. Vad jag kommer väga när jag är klar spelar mindre roll. Förlora onödiga centimeter som bara är skadligt är viktigare.

Från lakto-ovo till semi-vegan?

Med tanke på hur jag numera äter så kan jag nästan räkna mig själv som semi-vegan istället för lakto-ovo. Detta är för att själva mjölk och äggprodukterna jag äter kommer ofta från källor som är minimala delar i maten jag stoppar i mig. Istället för att man ”alltid” gör en mejeribaserad sås eller gryta så kommer mejeriprodukterna ofta från mjölkpulver eller nått annat som en liten ingrediens i ett tillbehör. Likaså är det med äggen. Vi köper inte hem ägg ofta. Kanske någon gång per år. De ägg vi äter kommer ifrån ägg i nån majonnäs eller liknande. Det är alltså bara en liten del av vad jag äter. Får jag bestämma själv så är maten praktiskt taget vegansk. Mina frukostar är numera nästan alltid veganska och består ofta av kalorisnåla och fiberrika ingredienser. Något som jag börjat äta till frukost är råa havregryn tillsammans med någon vegansk yoghurt och bär i någon form. Är de frusna så har jag tinat dem på något sätt, men både igår och idag åt jag havregrynsgröt med färska jordgubbar till frukost, då det fanns billiga och jättebra jordgubbar på ICA när vi var där och handlade sist. Mina luncher har ofta bestått av linsgrytor som jag gör storkok på. Med storkok så innebär det ungefär 3 portioner. De dagar då Henrik jobbar hemma blir det ofta någon färdiglunch och då tar jag en fryspizza eller något liknande. Majoriteten av dagarna är det i alla fall veganskt till både frukost och lunch som gäller och middagarna är oftast veganska i grunden med få tillbehör som är lakto-ovo eller så. Det känns i alla fall kul och det är enkelt att äta så här och jag äter tills jag är mätt.

Närbild på min nya nyttiga frukost med råa havregryn, yoghurt (vegansk) och bär

Ryggskott och träningsvärk

Det är ju ingen direkt hemlighet att jag drabbades av ryggskott för någon dryg vecka sen. Nu är det nästan helt över. Jag är nästan komplett rörlig och det är ytterst sällan ryggen gör ont nu. Det stora med allt det här är att jag på allvar gör allt jag kan för att fortsätta hålla ryggen rak och böja på benen. Något som fortfarande känns så fruktansvärt onaturligt att jag håller på att dö av konstiga känslor varje gång jag måste göra det. Å andra sidan har det varit ett motionspass i sig bara av att ha ont och nu när jag är mer rörlig och gör vad jag kan för att röra mig rätt så känns det i kroppen. Jag har träningsvärk i magen, i benen och säkert på andra ställen. Efter träningsvärken får jag ju fibrovärk med, men tacksamt nog har jag knappt haft någon fibrovärk sen jag fick ryggskott och det är bra. Hade jag haft bägge så hade jag fan hoppat från balkongen eller nått vid det här laget. Det har verkligen varit asjobbigt att ha ryggskott men det positiva är ju att det är en till grej som visat mig att det är dags för förändring.

Det är liksom dags att förbättra kroppen, inifrån och ut, satsa på en framtid som har stor potential att lyckas när tiden är rätt för det och även andra saker är det dags för att förbättras nu. Jag börjar med det jag har gjort. Äta bättre, ta steg för att säkra en bra framtid och lära min kropp att fungera bättre.

Ett steg i taget.