Att tjata om bostäder lär bli det kommande temat…

Det har nu gått ett par dagar sen jag alltså blev singel och inte längre är tillsammans med min älskade Henrik😢. Det känns bättre och bättre ju längre tiden går och som vanligt med mig så är jag totalt über-besatt av lägenheter just nu. Jag kan inte hjälpa det för det är ju så typiskt mig. Jag både vill flytta ut snarast möjligt lika mycket som jag vill bo kvar här i väntan på det perfekta boendet. Vad är det perfekta boendet då? Ja, det är frågan. Jag menar jag vet ju vad jag vill ha, men har jag råd eller ens möjlighet att flytta överhuvudtaget?

Just nu ser läget ut så här. Jag har hittat drygt 10 bostäder i Skåne som är av intresse på något vis. Alla har nackdelar… En av dem är en marklägenhet som är typ perfekt – men den ligger i Sjöbo. Inte så bra pendlarläge, det är ”ute på landet” och ingen vardagslyx finns att hämta där direkt såsom att beställa hem mat från coop, ICA eller mathem vad jag känner till. En annan är en nybyggd lägenhet i Landskrona – men inflyttning sker om drygt ett år och den är lite utanför min prisklass. Jag har hittat ett gäng i Hässleholm och strax utanför, men inte alla ligger exempelvis på en trappa upp, en del är utan hiss och många av dem saknar antingen diskmaskin eller tvättmaskin, men majoriteten av dem är superfräscha och grymt billiga. Om jag ska vara ärlig just nu så är Hässleholm orten jag vill satsa på. Eller däromkring, men Hässleholm är mindblowing om jag får säga det själv. Lägenheterna jag har hittat i Malmö är också någorlunda ok, men det är väl stor risk för lite sämre områden, och utgångspriset lär skena iväg, så det lär inte gå. Nej. Just nu känns det som om att jag satsar på Hässle-håla.

Det som är positivt med Hässleholm är att oavsett var man än bor i stan så har man nära till något som jag vill ha nära till. Jag vill exempelvis ha nära till stationen för pendlingens skull, och absolut nära till mataffärer så jag kan lätt handla hem det jag vill. Både City Gross, Ica Maxi, Ica Kvantum och massa andra butiker finns i den staden vilket är jättebra. Och det är gott om grönområden och parker, så ingen betongskog direkt. Jag har bokat in lite visningar och möten så jag hoppas allt kommer gå vägen med det här. Men jag är flexibel, det ska man ju inte neka till. Måste jag så kan jag bo i en liten hyres-etta i några år, även om det är av minst intresse. Det är mer lycka till att få en hyreslägenhet som är problemet.

Dock kan det vara ett problem att få en bostadsrätt också, eftersom jag är student och CSN räknas inte som inkomst vid bostadsköp. Som läget är just nu så har jag inget deltidsjobb heller eller annan fast inkomst som banken godkänner. Dock så har jag möjlighet att typ gå in med generellt 40-50% kontantinsats alternativt köpa loss något helt och leva helt utan lån eller slippa amorteringen helt. Räntan kan också bli mycket låg ( kr per månad) i så fall och då tycker jag att det borde gå att lösa. Oavsett vad jag än köper så tänker jag spara en bra bit av mitt nuvarande kapital så jag kan leva på det ifall allt skiter sig tills jag fått min första anställning.

Jag skiter praktiskt taget i var jag kommer bo. Blir det inte så att nästa boende blir det där perfekta, ja men då får jag väl bo i nån ”skitlägenhet” som är billig som fan, utan diskmaskin, utan hiss, tvättstuga i källaren etc och pendla minst en timme enkel väg till Malmö. Jag kan få det att funka. Jag bryr mig inte på så vis. Sen när jag väl fått jobb och börjat spara mer pengar så kan jag köpa mig något bättre. Det är ju inte så att jag kommer ha vovve och jobb nu direkt ändå även om jag väldigt gärna hade velat ha allt just nu. Tidsmässigt med skolan så hade jag teoretiskt sett kunnat jobba 10-15 timmar i veckan åtminstone, kanske till och med 20 om man räknar in helgerna, men lycka till att få ett deltidsjobb innan jag kan mer om de olika delarna i programmering. Till våren kommer vi exempelvis lära oss molnbaserade applikationer och när man kan det så är det lättare att få jobb. Det kommer bli svårt utan något bra att dela med sig utav i CV:t just nu då alltså. Jag ska börja leta praktikplats och deltidsanställning efter årsskiftet tänkte jag i alla fall så jag har något till sommaren. Annars blir det återigen att leva på sparpengar men det kan jag acceptera, även om det suger. Bor jag billigt så är det bra, och bor jag på en bra pendlings ort så är det ännu bättre.

Huvudsaken nu i alla fall är bara att få en ny bostad ordnad, helst på markplan/max en trappa upp med diskmaskin, dusch, tvättmaskin och en fräsch lägenhet som inte kostar skjortan på en bra pendlings ort så är jag nöjd. Det kan vara möjligt – om nu bara banken går med på något d.v.s.

Mina föräldrar har gått med på att gå i borgen/vara medlånetagare etc så jag kan hitta en bostad, så det är ju skönt så jag hoppas banken kommer godkänna det. Jag ska i alla fall stå själv som ägare till bostaden, den saken är klar!

Jag bara hoppas jag hittar något snart nog så jag kan sluta tänka på det här och bara gå vidare. Det lär bli svårt att se sig själv som singel om jag bor kvar här för länge, även om det kommer funka fint men jag ser fram emot att bo själv och bara behöva bry mig om mig själv och ingen annan. Äta vad jag vill när jag vill och se på vad fan jag vill när jag vill och när jag har råd – köpa apple produkter eller andra prylar utan att få ångest för det. Enda nackdelen med att leva ensam är att jag inte har någon att pussa på när jag känner för det, men jag får lära mig att överleva det.

Tids nog så…

10 år, 9 månader och 22 dagar…💔

Idag hände det som både jag och Henrik känt av ett bra tag. Vi tog ett gemensamt beslut att göra slut. Det var väntat, och även om vi båda är skitledsna över det här så är vi båda lättade över det också.

Vi har bägge två förändrats för mycket, och det vi vill idag är inte lika gemensamt. Mitt mål om att bli vegan, skaffa hund eller fler katter etc är något vi inte riktigt är överens om längre. Vi har blivit för olika och vi har hamnat i en svacka som vi inte kan ta oss ur. Därför är det rätt att bryta nu, innan det går för långt.

Jag får i alla fall bo kvar här så länge det behövs. År om det skulle vara möjligt, vilket är skönt men det är redan bestämt att jag är den som flyttar ut och det är mer än ok för min del. Jag letar efter boende i hela Skåne, men kan jag stanna kvar i Malmö gör jag gärna det, men det är inte superviktigt. Det som däremot är viktigt är att nästa boende är ett boende där jag känner att jag kan bo och leva under lång tid. Där Anton kan leva och växa upp utan konsekvenser.

Mitt drömboende är mer eller mindre än bostad som är en marklägenhet/litet hus eller lägenhet på markplan/halv trappa upp med antingen gräsplätt eller nära tillgång så jag lätt kan rasta Anton när han ska lära sig bli rumsren. Lägenheten hoppas jag också på är en tvåa eller trea på minst 65 kvadrat, som jag helst kan köpa loss direkt och leva amorteringsfri i, alternativt ha ett mycket litet lån om jag kan hitta något dyrare jag ändå har råd med. Med amortering, ränta och avgift eller bara ren och skär hyra på ungefär 5000 kr i månaden kan jag klara det, oavsett var jag hamnar. Frågan är om jag kan få ett nytt lån som student? Målet är egentligen att ha pengar kvar på banken för eventuell renovering, nya möbler och andra prylar samt att leva utan lån om det är möjligt. Bostaden ska vara inom pendlingsvänligt avstånd till Malmö, så helst någonstans på linjen från Malmö mot Helsingborg, Hässleholm eller Ystad/Trelleborg. Jag vill i alla fall inte bo i Kristianstad, Österlen(inkl Sjöbo) eller norr om Hässleholm helst. Då ska det vara ett väldigt speciellt och typ absolut perfekt boende om jag kan sträcka mig åt de hållen igen. Jag kan tänka mig hyresrätt om det blir ett mer tillfälligt boende, men att köpa ny bostad är av större intresse.

Bostaden, oavsett storlek ska i alla fall ha ett riktigt kök, med bänkyta, och möjlighet till installation av diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare. Möjlighet till hel kyl och frys alt. en extra frys behöver det finnas plats till också. Detta för att jag planerar ju att råutfodra Anton när jag kan det och då behöver jag en plats att ha hans mat på. Hel kyl och frys är mest så jag kan packa frysen med massa grönsaker, typ alla 2.5 kilos förpackningar från Magnihill. Fiberlina är också ett måste, och gärna något som ingår i eventuell hyra eller avgift. Jag tänker inte flytta till något dåligt område bara för att jag måste bo så billigt som möjligt. Exempelvis är jag inte desperat över att stanna kvar i Malmö, även om det hade varit trevligt. En bra bonus med området/staden/byhålan jag kommer hamna i att det ska gå att beställa mat på nätet och få hem det. Inte superviktigt, men en riktigt bra bonus. Alltså ingen lantbrevbärare eller så. Så desperat är jag inte. Jag lär ju inte kunna behålla bilen så då blir det lite svårare med storhandling…

Om jag ska vara mer tydlig så är det exempelvis av större intresse att köpa en lagom stor tvåa eller trea jävligt billigt exempelvis i Tyringe/Hässleholm och pendla till Malmö än att klämma in mig i en dyr hyres etta bara för att stanna i Malmö. Jag är som sagt inte desperat. Dock har jag anmält intresse för några ettor i Skåne, varav en är i Malmö och en i Helsingborg, men jag hoppas mer på ett bostadsköp än hyres om jag ska vara ärlig. Detta är mest för att hyreslägenheterna är så ofantligt dyra, svåra att få och också väldigt, väldigt små och då bor jag hellre ”på landet” i större lägenhet och pendlar i nån timme.

Eftersom jag spenderar mycket av min tid med att tänka på pengar så vill jag känna att jag har råd att bo, att leva och inte känna mig fattig oavsett var jag än hamnar. Med tanke på hur jag är som person och hur jag vill leva mitt liv så är det inte något särskilt svårt mål att uppnå. Den budgeten jag har räknat ut i mitt huvud är att jag kan klara en bostadskostnad på ungefär 5000 kr per månad. Med ett pendlingskort blir det en tusenlapp till. Mat lär jag lägga max 1500 kr på, och om internet ingår i hyran så lär övriga räkningar inte vara särskilt mycket. Jag skulle gissa att jag kommer ha utgifter på max 3k i månaden utöver själva bostadskostnaden, då jag gillar att leva billigt och spara pengar. Så länge jag har csn så är det lugnt, vilket jag har till oktober 2020. Min plan är självklart att hitta någon typ av anställning till sommaren som senare kommer bli den plats jag har min LiA praktik på så jag har anställning under tiden, men om jag inte lyckas med det så behöver jag ha tillräckligt med pengar för att överleva, och det kommer jag räkna in i min budget jag kommer göra klart senare.

Jag trodde inte att den här dagen skulle komma, men det gjorde den. Jag kommer att leva ensam så länge det är möjligt, och jag vill hellre fokusera mitt liv på att bli en bra systemutvecklare med massa djur hemma än desperat leta ny pojkvän bara för att jag måste ha någon. Nej, nej… Så är det inte. Mina dryga 10 år med min älskade Henrik har lärt mig att bli kräsen. Det kommer bli svårt att hitta någon som kan ersätta honom. Nej, fel sagt. Att ersätta honom är omöjligt. Att hitta någon som är ett uns som honom kommer bli svårt. Jag är kräsen. Kräsen som fan nu. Nej, nästa nisse som hamnar i min väg kommer att få acceptera faktumet att Anton är min nummer 1, när han är väl här. Han får acceptera katthår, hundhår, ett skitigt kök, massa Apple produkter, konstant skärmstirrande och vegansk mat om han ens ska ha en chans att jag ska bli intresserad av ett långsiktigt förhållande. Nej, det enda som kan göra att det ens är av intresse att ”hitta någon annan” är om jag kan hitta någon som är vego, gillar att ha ett stillasittande liv framför tv som dator, gärna är duktig på programmering, älskar hundar och katter, inte vill ha barn(på riktigt alltså! Passionerat barnfri, liksom!) och som har humor, förståelse och är pedagogisk samt står ut med mig och mina konstigheter och har inget emot att bli min personliga massör och hjälpreda. En fördel är det om han använder och föredrar Apple produkter och inte rakt ut dissar dem bara för att. Han måste också förstå och acceptera att jag inte trivs i kvinnliga kläder och att jag tänker tacka nej till fina fester där man måste klä sig stereotypiskt. Han får inte vara rökare(inte ens feströkare), vara anti-droger eller dricka för mycket alkohol. Finns säkert sjutusen andra saker med som han måste lära sig att älska och respektera, men det där var nog det viktigaste jag kom på direkt. Lycka till för mig att hitta någon sådan person. Åh just det. Han måste vara skåning också! Mycket viktigt. Finns kanske tre personer i hela världen möjligtvis som kan fylla allt det, varav Henrik är en av dem, men det behöver inte betyda att de kan hitta mig och älska mig för den jag är. Jag är säkert för ful/konstig/allmänt oattraktiv för dem ändå. Så ja, good luck… Men jag är inte ledsen över det.

Nej, jag vet hur jag vill leva mitt liv och jag ser fram emot det, även om jag inte ville att det här skulle hända. Men nu är det så och jag accepterar det.

Jag är lila, jag är blå, jag är lite gul och sen är jag jävligt röd också!

För den som inte fattar ett dugg av vad jag döpt titeln till så syftar jag på ett personlighetstest som jag har fått veta tidigare på Newton under den första kursen. Den beskriver personligheter baserat på psykogeometri. Det handlar om olika typer av figurer som en person dras till, former av olika slag etc. När jag fick veta detta så började jag gapskratta i klassen för det kändes som om de pratade om mig hela tiden. Jag är mest en så kallad lila krumelur. Lila personer är extremt kreativa.

De kan få en idé som är så fantastisk så de kan inte sluta tänka på den. Det negativa med det är att den kanske aldrig blir färdig. Det är lite mig i ett nötskal, men orsaken är ofta att ”livet kom i vägen” eller brist på pengar eller tid. Likaså kan en lila krumelur lätt ta på sig ”alla” uppgifter i en grupp, lämna rummet och sedan ha glömt direkt allt vad den ska göra. Också lite mig i ett nötskal som har dåligt minne och behöver steg-för-steg förklaringar genom i stort sett alla nya och okända uppgifter. Att göra saker steg-för-steg är ett superbt verktyg för någon som är mest lila! Lila krumelurer börjar gärna först, initierar mycket, är öppna, positiva och lätta att lära känna. Också mig i ett nötskal. De kan vara lite slarviga, eller icke-noggranna. Också mig i ett nötskal.

Jag är dock lite ”unik”, fast ändå inte. Det är nämligen vanligt enligt psykogeometrin att man har en släng av alla symboler. Det unika med mig är att jag har väldigt mycket släng av alla andra figurer och former, för jag är flexibel med tanke på vilken situation jag är i. Samhället kaller det förAspergers Syndrom verkar det som. Eller autism. I alla fall upplever jag det mer så efter att ha lärt mig detta om psykogeometri i mitt alldeles egna personliga fall.

En gul cirkel är den ”snälla farmorn” som alltid ställer upp, sällan säger nej och sällan säger ifrån. Sån är jag för Henrik, mitt livs kärlek och sambo. Hans ord och åsikter, även om de ofta inte sammanfaller med mina egna betyder allt för mig och jag kan gå otroligt långt för honom. Ofta kanske för långt, men jag inser inte det förrän det är lite försent. Detta är resultatet av sommarens och vårens fajt med matematiken. Det är också ett resultat av varför föregående förhållanden slutat i kaos, med pengaskulder, dålig ekonomi, hundar som köpts och lämnats tillbaka i tid och otid samt lögner och ”försök” till att bli förälder, fast jag aldrig velat det på riktigt. Etc. Det finns mycket att hämta där.

Den blå fyrkanten/rektangeln är den som är logisk och detaljerad. Jag är detaljerad när jag bloggar eller håller på med min ”idé” som nämndes tidigare. Det kan ta timmar, ibland dagar för mig att bli klar med ett inlägg, för jag vill bara få ut alla detaljer som jag tycker att allmänheten bör få veta. Jag skäms inte över det. Jag delar dock bara med mig av saker jag med största sannolikhet inte kommer att ångra, för jag vill att du som läsare skall lära dig något av mina blogginlägg. Detaljerna kan göra att jag inte lämnar min dator eller min nuvarande uppgift i första hand. Nej, inte förrän jag är klar. Det är därför jag sitter i flera timmar med ett programmeringsproblem istället för att försöka lösa det på riktigt med beprövade metoder. Såsom att läsa i en bok, googla efter en lösning och läsa igenom HELA forumtråden innan jag försöker ge mig på den korrekta lösningen. Etc. Idén kan för övrigt vara vad fan som helst. Det är bara in idé, en dröm eller något annat som jag kan spendera år på att vilja genomföra och tänka ut. Min 20+ åriga resa efter Grand Danois är ett utmärkt exempel. Vars fan är min Grand Danois, liksom?

Den röda triangeln är den som är hård, ambitiös och skiter i andra och fokuserar mest på sig själv och sitt eget mål. Den röda är envis, ambitiös och vill ha saker och ting på sitt sätt, och ändrar sig sällan. Där är jag med mina åsikter, men absolut särskilt med mina egna handlingar – baserat på mina egna val och upplevelser. Ett exempel kan vara, det jag har lärt mig om veganism. Hur skadligt det är att äta mejeriprodukter för människan, eller något liknande. Good luck att lyckas övertala en köttis att acceptera det faktumet liksom. Det går inte för inbitna köttisar. Jag vill liksom rädda deras liv med min fakta jag har lärt mig som är ren och skär fakta. Inget hittepå eller lögn. Jag gör allt för att sprida korrekt information, men den sprids bara om folk är villiga att lyssna på mina argument. Det går om den andra parten är villig att förstå mina argument, har hört talats om det själv eller bara är allmänt nyfiken på andras åsikter om precis allting. Nu generaliserar jag lite här, men det är för att sammanfatta exempel, inte för att gruppera människor eller kalla någon korkad etc.

Citatet nedan är hämtat från Expressens personlighetstest, och det beskriver mig nästan helt perfekt. Länken till testet hittar du i slutet av citatet.

Du dras mest till cirklar och det gör dig till den kreativa personen. I livet söker du frid och harmoni. Du har ett känsligt och vårdande hjärta. Du gör vad som helst för dem du älskar. Du blir inspirerad och upplivad av konst och känner dig mest vid liv när du hänger dig till musik, målning, böcker eller liknande. Du har en kreativ ådra. De av din personlighetstyp som använder sig av denna blir framgångsrika eftersom du hittar dina egna ingångsvinklar och åsikter, dina sinnen är öppna och du ser på världen med öppna ögon. Du får väldigt lätt nya vänner, men kan bli för känslosam. Så mycket ibland att du saboterar för dig själv. När det händer så mår du bäst i sällskap av dina närmaste vänner eller ensam. Positiv, närande och dragen till yttrandefriheten. Du är full av ande och hjärta.

Den kreativa | Expressen personlighetstest

I helgen fick jag höra något helt bisarrt när jag beskriver mina upplevelser som är otroligt viktiga för mig såsom att återfå min hälsa och hur jag vill återfå den. Alltså gå ner i vikt och må bra igen, så sa några av mina närmsta att jag attackerar dem med mina argument. Eller något i den stilen. Det hela är ett totalt missförstånd. Det löste sig till sist, men det kom som en chock.

Kortfattat så vet de som känner mig och läser min blogg att jag äntligen börjat ta tag i min hälsa, ändrat om kosten och strävar efter att må bra igen. Mitt mål är så klart att gå ner i vikt, förlora centimetrar och återfå min energi, ork och lust som jag hade mer utav när jag var mycket yngre. Hur jag tänker göra detta är simpelt, genom att äta primärt den kost som människan är skapad för, i moderna termer kallad Whole Foods Plant Based, eller på svenska, Växtbaserad mat lagad från grunden.

Detta vill jag äta i så stor mån som möjligt, och jag tänker låta den här hälsoresan ta sin lilla tid, för den måste bli hållbar så jag inte går upp alla kilon igen efter att ha nått mina mål. Målet är simpelt. Viktmässigt skiter jag i om jag fortfarande väger 70 eller 55 när jag är klar, men visst självklart hade det varit trevligare att väga mer runt 55 än runt 70, då det är bättre på alla sätt och vis. Jag ska inte bli en anorektiker – jag ska bli hälsosam! Det handlar mest om att förlora centimetrar där det har betydelse. Som exempelvis att gå från ett oerhört ohållbart och riskabelt bukomfångsmått på 97 cm till mer hälsosamt mått. Det innebär en bra bit under 80 cm så jag inte riskerar att utveckla diabetes, cancer eller hjärt och kärlsjukdomar och dör innan jag är 60 eller mycket tidigare. Just nu är jag överlycklig för att jag är under 90 cm över magen igen, och har förlorat minst 7-9 cm på diverse ställen på överkroppen. Jag har praktiskt taget gått ner en byxstorlek och några av mina favoritkläder sitter numera som tält istället för alldeles perfekt. Det är jag jätteglad över. Vad får jag då höra? Att jag försvarar mig själv i onödan. Att jag duger som jag är, och att gå ner i vikt är inte viktigt. Åtminstone var det så jag hörde och upplevde det när jag fick höra det. Att jag attackerar folk med mina argument var som ett slag i magen. Men efter vad jag har lärt mig från Newton så har jag förklaring på det.

Jag bara är sån som person. Jag VET och är fullkomligt medveten om att när jag är väldigt engagerad i någonting som jag upplever är viktigt så vill jag dels prata färdigt om det och dels lära dig något. Sen vill jag lära mig av dig och jag hade uppskattat att få samma information tillbaka om du har något viktigt att säga till mig. Att prata färdigt innebär oftast att svara till 100% på folks frågor och berätta det dem vill veta. När de inte vill veta mer så kan vi gå vidare. När jag är i den här zonen eller vad man ska kalla det för så märker inte jag om jag höjer rösten(för jag kan prata jävligt högt ibland, men det märker inte jag alls, och verkligen inte om inte någon säger det till mig), låter aggressiv eller om jag kanske nämner något olämpligt som folk kan tycka illa om.

Jag är bara så inne i det att jag bara vill leverera och få personerna jag pratar med just då att förstå hela paketet. Oftast när det här händer så blir jag avbruten, folk missförstår och jag får bara förklara mer och mer och gå djupare och djupare in. Det blir i 99% av fallen totala missförstånd, där exempelvis köttisarna då som avskyr mina argument om veganism vägrar lyssna och ta till sig eller att någon tror att jag menar totalt tvärtom det jag säger.

Om jag säger – jag vill bli hälsosam, så här ska/vill/borde/önskar jag göra så tolkas det istället som att mitt mål är att bli anorektiker och jag vägrar bli något annat. Hur kul känns det, liksom? Inte särskilt kul. Och ingen säger något till mig. Typ, nu verkar du fan aggressiv, varför attackerar du mig? Tycker du att jag är dum i huvudet som fortfarande äter kött, eller vad då? Nej, verkligen inte. Jag sitter här och vill rädda ditt liv, varför vill inte du lyssna på min faktabaserade information som inte är taget ur luften? Ni förstår hur det snabbt som fan kan leda till missförstånd, va? Så här är det jämt. Tamejfan nästan jämt. Undantaget är när jag möter folk som är lika öppensinnade för nya saker som jag är. Då kan jag verkligen lära folk något och vi vinner båda på det. Det är så befriande när såna konversationer väl sker!

Samtidigt är det så tröttsamt. På sistone tycker jag det har blivit värre, men det är mer för att jag själv upplever att jag får inte längre uttrycka mig själv, berätta något jag bara måste säga och kanske tala om något viktigt för någon jag bryr mig otroligt mycket om – för det kan rädda någons liv. Därför säger jag inte så mycket längre. Jag är rätt tyst, om jag då inte får tillfälle att faktiskt göra något och vad händer då – jo, nya missförstånd som ibland kan pågå i månader utan att någon säger vad de ärligt tycker om det jag har sagt.

Jag har upptäckt på sistone hur mycket jag uppskattar ärlighet, men det känns som om att jag är super-ärlig, men ingen lyssnar eller förstår och jag behöver konstant feedback på det jag gör, men ingen ger mig den. Nog för att helgens information var en chock, men den var nödvändig. Dock eftersom jag tydligen fortfarande är så känslig efter allt med skolbytet och matematik-helvetet så trodde jag ärligt att jag hade kommit längre med att må bättre. Tydligen har jag inte det, och det har väl naggat på mig lite inombords också. Det känns som om jag går omkring och sprider en stor lögn om mig själv, typ som att allt som händer just nu är totalt hittepå, bara för att jag måste ha något positivt i mitt liv att se fram emot. Men det är inget hittepå. Det är sant.

Skolan är bra. Riktigt bra. Jag börjar förstå programmering på ett sätt jag inte gjorde under mitt första år i Kristianstad. Jag börjar se relationen mellan matematik och programmering, vilket jag verkligen inte gjorde innan. Klassen är fantastisk och förmodligen har jag skapat vänner för livet här, men självklart kan vad som helst snart gå fel – för att sån är jag och missförstånd sker konstant med mig. Jag känner mig så trygg bland de här personerna att det känns som om jag känt dem i hela mitt liv.

Första kursen vi hade i programmet är startskottet på mitt nya sätt att lära mig själv bli en bättre person, och samtidigt fungera bättre bland andra människor. Jag vet att jag har problem. Jag vet att jag behöver bättra mig på många områden. Jag behöver bli mindre röd, mindre gul, mindre blå och mindre lila när det väl gäller. Jag behöver lära mig att kommunicera ut vad jag menar på ett sätt där folk aldrig tar illa vid eller missförstår. Jag behöver lära mig att förstå skillnaden på ”dags att byta ämne” och ”håll käft med ditt jävla prat”. Jag behöver lära mig känna igen tecken när folk tröttnat på min samtalston, när jag börjar bete mig ”aggressivt” i onödan och skrämmer bort folk istället för att hjälpa och bemöta dem. Jag behöver lära mig hantera mina känslor, min ångest, min ilska och jag behöver lära mig att säga nej oftare och i tid om jag upplever att det där är inte något för mig – oavsett vem det är som frågar eller kräver något av mig. Jag behöver tänka mer på mig själv, på min egen hälsa och vara mer stolt över vad jag gör för att återfå den.

Men framförallt så behöver jag din hjälp. Jag vill att du, när du pratar eller konverserar med mig talar om för mig – snarast möjligt om du missförstår något, om jag höjt rösten så du får ont i öronen, om jag pratat för länge om något, om du vill byta ämne, om du upplever mig som för mycket av något. Med din hjälp, din feedback och din glädje att hjälpa mig och andra så kan vi hjälpas åt att hjälpa oss själva och andra.

Det är vad jag behöver. Nu. Igår. Och för alltid.

Skalet från Nudient kom till sist, men jag är inte nöjd…

Igår fick jag ”äntligen” det skalet jag hade väntat på som jag pratade om i förra inlägget. Skalet från Nudient är 0.75 mm tunt och väldigt poppis bland alla som eftersöker tunna skal. De skal jag har använt har känts relativt tunna, och när jag såg på bilder hur tunt det här skulle vara så blev jag riktigt imponerad. Dock när jag fick hem det så visade det sig att det är ungefär lika ”tjockt” som alla andra silikonskal jag använt tidigare när jag printat egna bilder etc, så det var riktigt trist. Därför kommer jag skicka tillbaka det snarast möjligt.

Ett nytt skal är på väg dock. Det andra jag skrev om i förra inlägget, från GoCustomized blev det, och jag hoppas det kommer bli riktigt bra. Det är ett hårt skal, så jag hoppas det är lätt att få på och av och att det både skyddar och ser lika snyggt ut som det gör på bilden jag delade. Om inget annat hoppas jag färgen på min text blir riktig magenta den här gången och ingen fisig babyrosa. Inte för att jag har särskilt bra idéer till personliga mobilskal, men om bara färgen blir rätt nu så hade det blivit riktigt bra. Mest är jag nu missnöjd med att de silikonskalen jag printat på inte trycker något på sidan, men det skalet jag har gjort nu är helt genomskinligt. Jag testade också att personifiera det lite mer genom att rita lite på min iPad med Apple Pencil, men det blev inte så bra slutresultat så jag sket i det. Nedan kan du se hur det kunde ha sett ut ifall det hade funkat.

Det var lite tufft att få rätt på bilden, och till sist så gav jag upp. Men vad tycks? You like? Om jag bara blir lite bättre på att rita så kanske man gör nått snyggare till nästa skal i alla fall.

Jaja, nog pratat om mobilskal. Igår när jag var på skolan så blev jag riktigt glad. Jag har lärt mig väldigt mycket nytt på väldigt kort tid. Jag är helt mindblown om jag ska vara ärlig, men det har gjort också till att jag kommer tycka programmering bara blir ännu roligare. Jag är nästan klar med min bokhandels applikation, det är typ lite småpill kvar och sen måste jag se till att jag har felhantering lite överallt också. Att bli klar med grunden har tagit ungefär 3-4 dagar, dock inte heltid och jag har lagt säkert två av de dagarna på funktioner som jag inte kommer använda. Men kul är det, förutom när Visual Studio på Mac sätter krokben för mig. Jag börjar lära mig det mer och mer i alla fall, så tillsist blir det väl bra, men usch vad det är dåligt för utveckling… Jag börjar dock vänja mig vid det, men jag gillar det verkligen inte.

Ja, det var väl vad jag hade den här gången att dela med mig utav. Vilka skal till din mobil föredrar du? Eller du kanske kör naket? Skriv en kommentar och berätta!

VG på första kursen, fibrovärk från helvetet igen och lite annan småskit…

Jag fick veta häromdagen att jag fick VG på förra kursen. Det känns skoj, även om det förmodligen var en kurs som man lätt hade kunnat få VG i. Många i klassen om inte alla fick det. Dock är det nice att få lite högre betyg igen efter allt man varit med om det här året. Vi har fått vårt individuella projekt utdelat också i programmeringskursen, och vi ska alla göra en bokhandelsapplikation. En mycket simpel version och jag har påbörjat en hel del. Jag har ungefär 2 veckor på mig att bli klar och det borde inte vara några problem. Skolan erbjuder lite hjälp-sessioner så det är nice. Sen kanske vi sitter på skolan ibland i våra grupper och hjälper varandra.

Sen skolan började på riktigt så har jag fått problem med fibrovärk igen, och denna gången är det nästan orimlig smärta jag upplever. Smärtan sitter som vanligt i smalbenen och fötterna oftast, men numera sitter de även i nacken och axlarna. Jag har dock pratat med personalen här och en tillfällig lösning är att jag har börjat låna lärarens stol som är en ergonomisk sådan. Det hjälper litegrann, men man kan ju tycka att det bör hjälpa mer. Jag är väl för van att bara sitta hemma i min bekväma soffa eller så där jag alltid har bra stöd och ett sätt att sätta upp benen på, så hemma får jag sällan så här ont. Dock har jag haft väldigt ont i helgen, och det har varit störigt.

Sen gällande småskit. Ja, vad kan det vara? Det är ju iPhone säsong igen, så vad händer? Jo 99% av allt jag ser och tänker på handlar om iPhone 11 ungefär. Men oavsett hur mycket det kliar i fingrarna så tänker jag inte uppgradera nu. Jag har ju liksom bara haft min iPhone Xr sen januari 2019, och det är inte särskilt länge. Faktum är att jag blitt lite smått förälskad i den igen sen jag upptäckte hur trevlig den är storleksmässigt utan ett skal. Mer detaljerat kan du läsa på min engelska blogg, som du hittar här.

Just nu sitter jag och väntar ivrigt på ett nytt skal jag beställt till den, för det funkade skitdåligt med det officiella skalet från Apple. Eller ja, det funkade bra fram tills jag ville ta av det för att byta skin eller skal. Då gick det totalt åt skogen. Jag har typ fortfarande ont i fingrarna ungefär 2 veckor senare efter att jag försökt ta av det skalet. Det är till salu förresten, om du har en iPhone Xr och du vill ha ett genomskinligt skal till den. Skalet jag väntar på hade jag hoppats skulle ha kommit i torsdags eller fredags, men det har fortfarande inte dykt upp. Kommer det inte idag så blir jag fan arg, för jag har bett om snabbfrakt, men det har hänt med det här bolaget att grejerna inte kommer, fast de är skickade. Stället heter Nudient och är ett företag som tillverkar mobilskal som är supertunna och det är därför jag beställt ett därifrån. Skalet är genomskinligt och om jag gillar det så tänker jag behålla det, men vi får se. Fram tills jag har fått det är jag bara för ivrig. Och otålig!

Mer gällande skal. Jag hittade ett annat företag som också gör skal till iPhone och andra mobiler, där man kan trycka sina egna bilder etc. Det som är nice med det stället är att det finns genomskinliga skal, och jag fick en rätt häftig idé efter att jag hittade dem där jag allvarligt funderar på att printa ett genomskinligt skal som ser likadant ut som det jag har använt på sistone, med titlarna på alla mina bloggar och WordPress loggan. Nedan visar jag hur det kan se ut enligt dem.

Det ser grymt häftigt ut tycker jag, med skillnaden då att jag har en svart iPhone Xr och inte en blå. Priset är också mer än ok.

Om du också vill printa ditt eget skal, så ska du gå hit. Eftersom man nu kan se  loggan så flyttade jag runt texten lite, och jag har även flyttat ner texten på min svenska bloggtitel lite grann för att säkerställa att allt får plats innanför ramarna. Det finns också plats för min popsocket, så vi får se om jag tar och beställer detta. Det beror på när jag får mitt skal från Nudient och om jag är nöjd med det. Jag skulle gissa att jag lär skicka tillbaka det och beställa det här istället. Skalet ovan är ett hårt plastskal också men det finns även transparent silikonskal, men jag vill testa ett hårt skal och se hur det är. De är också mycket tunna, men kanske lite svårare att få av, men med lite verktyg här hemma borde det inte vara så svårt.

Jaja, vi får se. Att ha många skal är viktigt för mig för att inte känna mig uttråkad, men det har blivit rätt enformiga skal än så länge. Det är lite trist också att alla silikonskal dels inte printat på sidorna av skalen med och att den rosa magenta färgen har blivit mer baby rosa. Det var ju liksom inte tanken. Nä, vi får hoppas det blir bättre snart.

Saker och ting börjar bli lättare, både fysiskt och psykiskt!

Och med lättare så syftar jag på många saker. Mest skolan, men också när det gäller min personliga hälsa. Jag börjar nämligen minska i vikt, både i kilon och i centimetrar och det känns underbart att det börjar gå åt rätt håll.

Fantastiska klasskompisar och vänner för livet?

Ja, om vi ska börja med skolan så måste jag bara fortsätta sprida glädjen jag känner över att jag har fått stanna på Newton och börjat lära mig c# och .NET programmering tillsammans med mina nya kurskamrater. Vi trivs så bra ihop och i fredags så gick vi ut och käkade 10 personer av oss (inkl mig själv) och hade en utmärkt trevlig kväll. Vi åt på Grand som ligger nära bergsgatan, Triangeln och Möllan och efter ca 3.5 timmar så gick vi vidare till ett ställe som låg på våningen över vilket var ett biljard och shuffleboard ställe. Det var riktigt roligt.

Middagen jag åt på Grand. Galet gott, men mycket liten portion. Den bestod av diverse grönsaker och diverse svampar.

Jag hade tänkt ta och äta både förrätt och varmrätt, men när jag pratade med han som tog vår beställning så sa han att varmrätten var väldigt stor. Dock så stämde inte det för alla oss som beställde veganskt. Förutom mig själv finns det en vegan och en vegetarian i klassen, och några fler som funderat på att gå över till att äta mer etiskt och hälsosamt, så det är skoj. Det känns skönt att det här stora livsvalet för min del inte blir så ifrågasatt som det annars kan bli. Vi fick en fantastisk varmrätt med diverse grönsaker och svampar med vaxbönor och det var jättegott, men jämfört med alla andras varmrätter så var det en minimal portion. Så fort som jag hade ätit upp så beställde jag in en påse salta chips för jag blev absolut inte mätt.

Efter kl 20 ungefär så var vi tvungna att ge upp vårt bokade bord, och efter att alla hade druckit upp sina drycker så drog vi till spelstället. Jag var den enda som inte ville spela något, men till sist så provade jag lite shuffleboard i alla fall. De första gångerna gick det som det brukar göra, d.v.s. riktigt dåligt eftersom jag har sån kass motorik och en kropp som inte fungerar optimalt. Dock en stund senare efter att jag tagit ett break igen så provade jag igen och helt plötsligt gick det fantastiskt bra. Jag skrek av glädje och blev riktigt imponerad av mig själv. Det brukar liksom inte hända att det jag vill att min kropp ska göra är det som sker, men denna gången förvånade jag alla. Vi stannade ute till strax innan 23 och sen fick jag sällskap till Södervärn av en klasskompis för säkerhets skull och sen tog jag bussen hem därifrån.

Vikten börjar gå neråt och det går snabbt med centimetrarna!

Sen nån dryg månad tillbaka har jag börjat ta tag i min vikt och hälsa rejält. Egentligen började jag med detta när sommarlovet i år började, men för de första två månaderna eller så hände inget särskilt. Förstår du engelska kan du läsa mer detaljerat om allt det här i ett blogginlägg jag har skrivit om det. För att sammanfatta så åt jag mycket mängder mat, och jag fokuserar på näringsämnen och fibrer och jag räknade inga kalorier. Vikten stod dock still men jag ökade inget vad jag kände på kläder och annat. Jag minskade några få centimetrar runt magen, men sen fastnade jag. När jag kom hem från min resa till Norrland så ville älsklingen köpa in en ny våg. Sista gången jag vägde mig på den sa den att jag vägde 76 kg, men då hade jag alla kläder på mig också, så jag vägde ungefär 74 om det stämde.

När vi hade köpt den nya vågen så började jag igen att räkna kalorier, men jag hatar att räkna kalorier, för det känns så begränsande! Särskilt med tanke på vad jag lärt mig om kost och hälsa de senaste åren. Därför fokuserar jag fortfarande mest på näringsämnen och fibrer, men jag försöker hålla allt jag äter kalorisnålt och det har gått över förväntan. Sen jag började med det här har jag nästan inte ätit något onyttigt heller och jag äter fortfarande vad jag vill. Minst 4 dagar i veckan äter jag alla dagens måltider enligt WFPB och veganskt. För att behålla min gamla vikt på ca 75 kg behöver jag äta runt 1800 kalorier per dag enligt cronometer som jag använt mest, men sen den 15 augusti så äter jag ungefär 1200 kcal istället. Under sommaren 2019 första två månader så åt jag runt 1800 kcal, så inte så konstigt på så vis att vikten stod still. Det innebär att alla läkare inom WFPB världen som säger att man inte behöver bry sig om kalorier ifall man äter enligt den modellen inte stämmer för alla, för det stämde inte för mig. I alla fall inte den här gången. Så fort jag började med det för en månad sen så började vikten rasa neråt. Sen dess har detta hänt:

  • Minskat 3 kg i vikt
  • Gått ner ungefär 7 cm runt magen(bukfett), från 97 cm till 90 cm
  • Övriga fettdepåer som jag samlat på mig på överkroppen runt bysten har försvunnit nästan helt, men har inte mätt mig alls, jag har bara sett att det är borta eller minskat rejält.
  • Minskat minst 7 cm runt midjan (där jag är som smalast) från 85 cm till 77 cm
  • Minskat 3-4 cm runt låren och gått ner ungefär samma runt stussen.
  • Gått från 26 i BMI till under 25.

Den här vågen vi använder är rätt häftig, för den håller koll på typ allt. Både BMI, fettmassa, vattenvikt och muskelmassa samt hur många steg per dag man tar. Mitt mål är i första hand att gå ner 10 kilo, och jag har ungefär 7 kg kvar till det målet. När jag nått det så tänker jag försöka gå ner 10 kilo till. Mitt slutgiltiga mål, om jag kan nå det är att återigen väga runt 55 kg, med ett bukomfång och midjemått på 65-70 cm och ett BMI på ungefär 20. Det kan låta löjligt lite, men det är vad jag har vägt i alla vuxna år innan jag gick upp alla jobbiga kilon. Därför vill jag återgå till det. BMI är lite jobbigt med, för jag har haft allt mellan 18.5 och 20 medan jag har varit i min ”originalstorlek”, men det är för att alla sidor säger olika när man går in och kollar. Med såna mått så hade jag varit mycket hälsosam, utan att vara anorektiskt smal och mycket säker från att drabbas av diverse dödliga sjukdomar som övervikt bidrar till.

För att förtydliga mer för att undvika missförstånd och dumma kommentarer som att jag vill bli anorektiker och att jag inte borde gå ner alls för att vara mullig gör att jag ser normal ut, fast ni vet att jag vantrivts med detta i över 10 år nu. Målet utan att nämna centimeter och kilon är att trivas med min vikt, vara utan putmage, dubbelhakor, slappa armar och feta lår och kunna känna att kläder är lättare att hitta och de sitter bra. Jag säger inte att jag vill återgå till att använda leggings och klä mig ”tjejigt” igen, absolut inte – det är inte min grej! Dock så vill jag tekniskt sett vara i storlek 36 eller S igen, istället för L eller XL och 42-44 som läget är nu och har varit alldeles för länge.

Jag hade också velat återgå till ha storlek 70A i BH, för de senaste åren har jag legat på 85B, vilket är skitjobbigt. Jag gillar inte att ha ”kvinnliga former”… Dock är risken liten har jag hört att gå ner i kupstorlek iaf när man gått upp i vikt och sen går ner igen. Jag har hört av många som fått större bröst när de gått upp i vikt och sen fått behålla sin B eller C kupa efter viktnedgången. Blir det så får jag väl överleva det, men jag hade helst återgått till att ha minituttar så jag kan känna mig mer bekväm i mitt val av klädsel. Att ha kvinnliga former funkar inte lika bra när man klär sig manligt ju… och jag vägrar återgå till att klä mig kvinnligt igen. Det är illa nog att jag har varit tvungen att köpa byxor och några t-shirts på damavdelningen bara för att inget annat passar min ”feta” kropp under de senaste åren när vikten eskalerat ännu mer ohälsosamt. Tack och lov så har jag ändå kunnat använda byxor och shorts från Dressmann den senaste tiden ändå, men det tackar jag mest Dressmann för, för att de har byxor som passar mina feta lår och ”stora” mage.

Förhoppningen är också att jag kommer bli piggare och orka mer, samt att jag ska kunna röra på mig mer. Hur lång tid det kommer ta innan jag når de här målen återstår att se. Det får ta den tid det vill, men nu är jag i alla fall på god väg att lyckas. Fortsätter det i den här takten, där jag i snitt går ner 500 gram i veckan och ungefär 1.5 – 2 cm över magen så lär jag ha nått en lång väg lagom till jul i år. Då borde jag väga dryga 60 kg och ha ett bukomfång på ungefär 75 centimeter vilket hade varit fantastiskt! Men det är under förutsättning att det fortsätter i samma takt, att jag håller fast i de nya kalorisnåla matvanorna och att jag inte når någon etapp där vikten står stilla eller ökar utan anledning under en lång period. Målvikten inklusive allt borde jag ha nått inom 6 månader till 1 år om allt bara fortsätter och att det sen stannar där. Risken är ju stor att vikten stannar av under vintern, särskilt om jag inte kommer röra mig lika mycket då, men jag hoppas att jag kan fortsätta göra det ändå på något vis, eftersom det hjälper så mycket i mitt fall.

Vikten går ju snabbare neråt om jag rör mig mer också och ungefär sen skolan började så bestämde jag mig för att ta dagliga promenader så ofta som möjligt. Att bara gå fram och tillbaka till tåget från hemmet och skolan ger en motionsrunda på ungefär en timme per dag och 5000 steg samt ca 5 km, och det är det målet jag har satt. Oftast dock får jag in den mesta motionen på helgen, men vikten fortsätter ändå gå neråt tack vare att jag äter mycket bättre nu. Det är sällan jag har gått en sådan motionsrunda som planerat, för när jag har varit i skolan så har jag oftast mycket ont i kroppen, men på något vis lyckas jag oftast få in ungefär 5000 steg ändå per dag vilket är bra.

Jag bara hoppas jag lyckas den här gången, och att jag lyckas behålla min vikt när jag väl nått målet. Om jag är där om ett halvår eller ett år eller kanske mer får tiden utvisa, men jag är på god väg att skapa nya hållbara matrutiner och om saker går åt rätt håll så blir jag säkert vegan snart med. Ibland känns det som om att jag har ingen lust att vänta längre med det, men vi får se vad som händer.

Den dagen jag i alla fall kommer bli vegan så ska jag stanna som vegan. Punkt slut!

Dispensansökan nekad och jag är så lättad över det!

Idag fick jag veta, då jag sen tidigare skrev till läraren i matematik kursen som äntligen rättat tentorna att jag fick bara 2 poäng på femte tentatillfället (15 augusti). När jag fick veta det så bröt jag ihop litegrann igen, men den här gången var ännu mer annorlunda än innan, för nu jävlar ska jag ta avstånd från det här. När jag kollade beskedet så var klockan typ 15:57 idag, fredag eftermiddag. Jag fick veta igår att min ansökan om dispens ligger hos dekanen och väntar, så det första jag gjorde var att leta upp rätt person och så ringde jag, för nu pallar jag inte mer.

Jag hade tur och fick svar, och fick veta att min ansökan blir nekad. Jag blev så glad att jag typ började gråta. Jag förklarade lite snabbt för dekanen hur jag har mått den här sommaren, att jag påbörjat en ny utbildning som jag vill fortsätta gå på och att jag hade hoppats på att ansökan skulle bli nekad.

Sanningen är ju (om jag inte sagt det tidigare) så har jag bara ansökt om dispens för att min älskade älskling tjatat om det, och vad han säger och tycker betyder typ allt för mig. Ni som känner mig och vet hur jag funkar och vet vem han är borde förstå varför jag agerat som jag har gjort trots all skit. Därför ansökte jag om dispens, trots att jag stretar emot med all min kraft ungefär.

Att bara få två poäng på det femte tillfället är skrattretande. Det var en kombination av gamla tentor! Jag visste svaret på många, men jag visste inte hur jag skulle räkna ut det, och jag trodde att jag lätt hade fixat ihop minst 5 poäng, men nej. Det går alltså inte. Inte ens när det är en kombination av gamla tentor kan jag komma förbi 2 poäng. Jag skiter i att fråga hur det gick på det sjätte tillfället för där lär jag ha fått mindre poäng för det gick garanterat sämre på den. Ärligt talat skiter jag i det! Jag bryr mig inte!

Nu känns det i alla fall jätteskönt. Nu kan jag arbeta på att gå vidare från det här. Jag kan fokusera helhjärtat på den andra fantastiska utbildningen jag har påbörjat på Newton, köpa kurslitteratur och lära känna de underbara, härliga kurskamraterna jag har träffat där.

Det känns otroligt fantastiskt om jag ska vara ärlig. Nu kan jag andas ut. Må bättre. Och lära mig .NET!

Jag vill fan stanna på Newton, men det visste väl ni redan?

Jag har ännu inte fått besked på min dispensansökan till Kristianstad Högskola till hösten. Kurserna som kommer till hösten påbörjas redan på onsdag så jag hoppas jag får veta något innan dess, men nu kommer min ärlighet på riktigt här. Men det är egentligen ingen hemlighet. Jag vill stanna på Newton och fortsätta min väg till systemutvecklare där. Orsaken? Ja, den borde ni också veta vid det här laget.

På newton får jag praktik, slipper pendlingen eftersom jag dels kan gå, ta bilen om jag vill, ta tåget eller åka hela vägen med buss. En viss pendling är det ju, men det känns skönt med valfriheten. Igår när jag var på skolan så tog jag bilen igen, och då testade jag att köra ringleden för Google Maps hade visat att man mer eller mindre kan komma direkt till skolan från ringleden, så jag ville kolla om det stämde vilket det gjorde. Det gör att jag kan ta mig till skolan på ungefär en kvart. Det är riktigt nice! Jag som älskar att köra bil!

Med tanke på min plan om att äntligen gå ner i vikt och få kontroll på min hälsa så är jag på god väg redan. Genom att bara ta tåget till och från skolan så får jag en promenad på ungefär 5 km per dag (35-40 minuter) och ca 6000 steg. Det är något jag planerar göra mest om jag får stanna och jag har gått till skolan en hel del, men i och med att det varit så varmt så har jag bara kunnat gå till skolan på morgonen och sen har jag tagit bussen hela vägen hem, för jag orkar inte gå när det är 25+ ute. Det är jobbigt nog att bara gå på morgonen när temperaturen är mer normal, men det är ju för att jag har sån dålig kondition. När temperaturen går ner lite i nästa vecka så hoppas jag att jag kan fortsätta gå igen, men det känns skönt att jag kan ta bilen ibland om det behövs eller om jag känner för det.

Mina kurskamrater är übertrevliga, hjälpsamma, stöttande etc. Vi har haft en kort kurs här i början där vi fått prata och öva på beteenden, gruppsamarbeteten och vi har fått veta mer om våra personligheter. Det har varit mer än fantastiskt och om det här fortsätter (vilket det lär göra på något vis) så känns det som om att det här är det mest ultimata stället för mig att vara på då vi aktivt kommer arbeta på att förbättra oss själva, inte bara lära oss programmering och ha praktik.

En av de föreläsarna vi har haft har varit Monica Ivesköld. Hon är superfantastisk föreläsare, men också otroligt inspirationsgivande. Hon har pratat om olika personlighetstyper och grupperna vi har blivit indelade i är baserade på dem. Hon har gått utefter Kolbs test, psykogeometri och the Big Five. Enligt psykogeometrin är jag en lila figur, vilket stämmer överens väldigt bra på mig, men å andra sidan har jag en stor del av allt annat, men det kändes också kul att få en större förklaring på min personlighet och beteende ur ett vetenskapligt perspektiv. Det gör att jag känner mig mer trygg i mig själv, istället för att oroas över att mina diverse diagnoser påverkar min personlighet som så många andra har trott i mitt liv. Jag är jag, inte nån nisse som det står ”sätt-in-valfri-diagnos-här” i pannan på.

Det känns också att det här arbetssättet de strävar efter kommer hjälpa mig med mitt största problem i livet, vilket är mitt problem med ilska och aggressioner. Jag tänker inte gå in på det djupgående, men jag hatar att bli arg. Hade jag kunnat bestämma hade jag varit cool lugn i alla tillfällen. Inte ha ett hätskt temperament och bli arg för absolut ingenting som händer alldeles för ofta. Skolan har haft uppgifter dessa första två veckorna på utbildningen där man arbetar på att dels förbättra sig själv, men också att förbättra gruppen man arbetar med.

På onsdag börjar programmeringen. Det komiska där är att en av mina gamla lärare från HKR ska vara vår lärare i den kursen. Bara av den anledningen vet jag att den kursen kommer fungera bra, för den läraren är jättebra. Nazila heter hon, och jag hade henne som lärare i databaskursen samt den andra projektkursen under år 1 på Kristianstad Högskola.

Jag går och hoppas på att min dispensansökan ska bli nekad. Det är rätt självklart varför. Hela sommaren har jag tjatat om hur jag mår, hur det skulle kännas att fortsättta, hur trött jag är på matematik, hur mycket jag vill programmera. Jag får bara ångest av att veta att jag kanske inte får vara kvar på Newton, för jag har ju lovat min älskade sambo att om ansökan blir godkänd så ska jag fortsätta i Kristianstad. Men jag vill inte. Anledningarna till varför jag ”vill” gå kvar där beror ju som sagt på mina härliga kursare och tid för poddar på tåget. Det är inte valida anledningar att prompt gå en utbildning. När jag tänker på Newton, och dessutom gått här ett par veckor så har jag en helt annan känsla för min egen del. Praktiken är en stor del, den behövs, närheten för att slippa den långa pendlingen är en annan. Fantastiska och inspirerande lärare/föreläsare är en till. Fokus på programmering, och schemaläggningen är ytterligare saker. Kursdeltagarna är underbara, men det känns som om att allt annat är bara bättre. Jag gick i Kristianstad för att jag sökte och kom in. Att gå YH utbildning stod som en andra plan. Visst, jag visste att det skulle bli matematik på högskoleutbildningen för så är det men det här kaoset jag varit med om hade jag aldrig räknat med.

Jag tror risken är för stor också att jag hamnar i samma situation igen med omtentor och icke klarade kurser till hösten om jag prompt ska läsa en till termin med primärt matematiskt innehåll. Jag kommer inte bli glad av det. Jag kommer få mer ångest, kanske få ytterligare personlighetsförändringar och kanske aldrig mer riktigt återgå till den jag är. På Newton känns det som om att jag duger som jag är, och jag får också som sagt möjlighet att förbättra mig på den utbildningen. På HKR finns inga personliga utvecklingskurser. Det är bara kurser i datavetenskap, liksom. Personlig utveckling får jag ta på fritiden. Utan praktik, möjligtvis ett sommarjobb och sen ett halvår minst utan csn eller inkomst. På Newton ökar mina chanser till att åtminstone slippa leva sista halvåret av utbildningen utan inkomst. Och jag kan på riktigt släppa matematiken och fokusera på det jag vill – vilket är att bli så bra som möjligt på programmering.

Första lektionerna på Newton och sista matte tentorna avklarade!

Ja, i tisdags hade jag min första dag på Newton och det var intressant minsann. De som kom dit var väldigt trevliga, och klassen är runt 30 personer – i alla fall om de som saknades kommer gå utbildningen. Det finns ju som sagt fortfarande platser kvar vad jag vet, så är ni på hugget att bli systemutvecklare i .NET, så kör på och sök, vet ja!

Under tiden jag var där så hann jag typ berätta om allt jag är med om just nu med matematiken och allt annat till de som jag först träffade, vilket kändes konstigt, typiskt mig men också samtidigt otroligt naturligt. Jag lärde känna ett gäng grabbar där direkt och på nått vis kändes det som om att vi känt varandra länge, utan att vi typ ens vet vad vi alla heter eller vet något om varandra. Jag hoppas faktiskt att jag kan fortsätta där om jag ska vara helt ärlig. Jag känner så bara mer och mer ju längre jag har gått där, även om det bara gått ungefär en vecka nu sen jag började. Det är än så länge bättre än vad jag kunde föreställa mig!

Samma dag som jag hade introduktionen till Newton så hade jag mail konversationer hela dagen med programansvarig för Datasystemutvecklingsprogrammet i Kristianstad, vilket är programmet som jag går där och han rekommenderade mig att söka dispens. För den som inte vet vad det är så innebär det att man får ett undantag från antagningskraven att ändå fortsätta kurser som ”vilar” på tidigare kurser. Eftersom jag har klarat allt annat så tyckte han det var en dum idé att jag upp nu, trots att jag blivit antagen till ett annat program. Henrik har också tjatat om att ansöka om dispens, så när jag kom hem så fyllde jag i ansökan. Och då började berg och dalbanan igen som jag bara vill komma bort ifrån.

Som ni vet, mina trogna läsare så ruttnar jag på matematik just nu. När jag hade skrivit färdigt den femte tentan (tillfälle 3 för del 1) i torsdags (15 augusti) så stötte jag på min bästa vän på Kristianstad station av en slump och då sa jag till henne att om matematik vore en kännande, levande figur så hade hade jag velat strypa livet ur den här varelsen. Jag skiter i om den kan känna smärta. Jag ska döda den jäveln, ungefär. Som tur är finns det ingen levande varelse som heter matematik så jag kan ju inte göra det, men ni vet ju vad jag menar.

Dock så tror jag det gick bättre på den tentan, jag vet inte ännu hur det gick. Förmodligen har läraren väntat med rättningen till efter torsdagens tenta (22 augusti) som var den 6:e och tredje tillfället för del 2. Nu kan jag säga direkt att med tur har jag fått 3-4 poäng, men mina förhoppningar om att få godkänt kan jag glömma direkt. Och ärligt talat bryr jag mig inte. Passera 2 poäng är mitt mål, på någon av tentorna. Sker det på bägge är det ett dubbelt mirakel. Och de +2 poängen jag eventuellt har fått beror bara på att tentorna var en samling av äldre tentor, inte min riktiga matte kunskap.

Så fort i alla fall som jag skickat in min ansökan om dispens så började jag tänka igen på hur det kan bli om jag faktiskt får fortsätta i Kristianstad. Jag fick total panik, och jag har fortfarande panik. Och lite ångest. Följt av mer ångest eftersom jag vill stanna på nya utbildningen i Malmö. Det som gav mig mer ångest var att jag pratade mer med mina kurskamrater jag träffade efter jag skrev sista tentan. Vi pratade nästan bara om matematiken och den kommande hösten som innebär 75% matematik i någon form, vilket jag INTE vill genomföra. Inte nu. Jag orkar inte. Jag är så galet trött på skiten. Jag vill bara inte. Med det jag fick höra också så gav det mig mer panik också, men jag vet inte hur väl det stämmer. Det spelar ingen roll om det integreras Java i all matte. Jag orkar bara inte. Jag spyr galla på den här skiten! Men samtidigt vägrar jag vänta ett år bara för att. Nu vill jag bara bli klar. Eller snarare fortsätta och bli något. Utan matematik.

Den informationen jag fick var blandad. Dels så fick jag höra att det krävs 100% godkänt i den här skitkursen i matematik jag gått under våren för att kunna gå de två andra senare kurserna i höst. Enligt programansvarig så stämmer inte det om man i alla fall får godkänd dispens för alla kurser som kräver inledande matematik som grund. Han bekräftade dock inte om det var sant ifall man inte sökt dispens, men jag frågade inte om det heller. Sen fick jag också veta att 80% typ av alla som gått algoritmkursen inte klarar den heller så många hoppar av där också vilket minskar mina chanser att ändå kunna gå det här programmet och få godkänt i allt och få en examen om 2 år.

Jag menar, hur illa vore inte det? Låt oss leka med tanken och säga att jag får godkänd dispens ansökan och fortsätter i Kristianstad till hösten, men jag klarar inte någon eller flera av de kommande matte kurserna. Jag kanske hamnar i samma skit-sits som jag sitter i nu? Hur förjävligt vore inte det? Visst, även om jag tänker plugga röven av mig till hösten oavsett program jag kommer gå så finns det ändå inga garantier att jag kommer klara det med ett godkänt betyg. Det ökar mina känslor kring att stanna på nya utbildningen, för jag vill inte vara med om en sån situation också.

Bägge utbildningarna kommer leda till ett jobb som systemutvecklare, frågan är bara vilken som är bäst för min del? Den enda nackdelen jag ser med utbildningen på Newton är att det är så Windows vänligt och jag vill ju använda MacOS… Det är allvarligt den enda nackdelen jag ser med den utbildningen! Den enda fördelen jag ser med utbildningen i Kristianstad utöver att få fortsätta med mina kurskamrater är att jag får mer tid över till att lyssna på ljudböcker och poddar på tåget, eftersom typ alla från Malmö kommer hoppa av till hösten eftersom de inte klarar matematiken. Och tre av dem (minst) som lär hoppa av har påbörjat en ny utbildning på samma skola som mig, så jag är inte ensam här heller på det viset.

Jag skiter i om utbildningen i Kristianstad innehåller kurser med algoritmer och datastrukturer och att det är en högskoleutbildning. Arbetsgivare skiter generellt i din utbildning. Hade de brytt sig hade ingen självlärd utvecklare någonsin fått jobb någonstans och inga från yrkeshögskolor hade fått jobb. Då hade inte några såna skolor funnits. Då hade bara högskolor och universitet funnits inom IT branschen, om nu utbildningen är så jävla viktig. Så är ju inte det i verkligheten. Arbetsgivare och företag vill ha drivna, kunniga personer med en trevlig personlighet. Gärna med en stor portfölj av hobbyprojekt att visa upp, och det tänker jag skapa så gott jag kan Stämmer man in på den profilen så löser det sig, liksom. Särskilt i en bransch som skriker efter folk, och i min situation, efter kvinnor inom IT-branschen. Det tänker jag använda till fördel i det här fallet. Yrkeshögskoleutbildningar är framtagna för att ge den kompetens som företagen behöver, så det litar jag på att jag kommer få och att det slutar med en anställning så snart som möjligt.

Stannar jag på nya utbildningen i Malmö så får jag på papper en ”sämre” utbildning, trots att intrycket jag fått från skolan är super-seriöst! De vill verkligen utbilda oss till systemutvecklare och se till att vi lyckas. Åtminstone fick vi den informationen på introduktionen i tisdags. Den enda chocken jag fick när jag var där var att första LiA perioden är inte förrän i termin 3. Jag trodde den skulle ske i termin 2, men jaja. Med den erfarenheten jag borde ha tills dess så borde jag kunna söka sommarjobb till nästa år i alla fall och har jag tur blir det i så fall min framtida LiA plats med. Under förutsättning att jag stannar på utbildningen i Malmö, vilket jag helst vill just nu. Och lektionerna vi har haft sen dess har varit absolut super fantastiska. Vilka häftiga lärare, vilken inspiration! Helt absolut galet bra! 😍

Programansvarig sa när jag träffade han en kort stund efter sista tentan att i majoriteten av fallen så blir det avslag, men vi får se hur det blir i mitt fall. Eftersom jag ändå är godkänd i alla andra kurser i programmet så kan de vara till min fördel. Å andra sidan är jag så långt ifrån godkänd i mattekursen man kan bli så det är också en nackdel. Jag blev faktiskt glad när jag hörde det om jag ska vara ärlig. Som sagt så står jag fast rätt rejält vid att jag vill bara gå vidare, och gärna vid den nya utbildningen och släpper det här.

Risken är stor om jag ändå får fortsätta i Kristianstad att min ångest bara kommer förvärras p.g.a. all matematik jag inte vill läsa vilket gör att jag inte kan släppa det utan tvingas fortsätta lära mig skiten. Dock i så fall tänker jag ta så mycket hjälp jag kan från mina kurskamrater och på allvar sitta kvar på skolan och plugga med dem så ofta som möjligt för att kunna fixa det här. Vem vet, de kanske kan få mig att tycka matematik är roligt, särskilt då om man blandar in programmering i det hela? Jag hoppas det, men om jag är realistisk så lär det bli avslag trots skolans ”fel” i och med att jag blev felbehandlad p.g.a min funktionsnedsättning, men jag bryr mig inte om det nu. Jag ansökte om dispens för att älsklingen tjatat om det och för att programansvarig själv rekommenderade det. Jag har inte gjort det för min del. Hade jag fått bestämma där helt själv (utan konsekvenser från andras åsikter) så hade jag ju gett upp det här för längesen och mått så mycket bättre, men nu blev det som det blev.

Det känns som om att jag kommer behöva gå i riktig terapi när det här äventyret är över. Om jag nu då inte kan släppa det och gå vidare oavsett vad som än händer härnäst.

Nya glasögon (igen), peppad inför hösten och sen teknik-prat…

Idag hämtade jag ut mina nya glasögon från Specsavers. Att jag köpt glasögon därifrån igen beror helt på en slump. Tidigare i somras, innan jag åkte iväg till Norrland och Stockholm för att umgås med familjen så gick jag in på Specsavers för att be dem rätta till mina glasögon som började sitta alldeles för löst. Ena bågen höll på att lossna och jag kunde inte skruva ihop den själv. Jag stannade kvar i butiken en stund och av en slump så hittade jag ett par glasögon som är mer eller mindre precis vad jag har letat efter, vilket jag inte visste att Specsavers hade. De glasögonen var av märket Quiksilver, med lite grafittiliknande målning på bågarna och som är i samma storlek som mina gamla glasögon jag haft i typ 7 år (köpta på synsam eller synoptik, jag glömmer alltid var). Jag var kattvakt då och hade bråttom hem så jag hade inte någon möjlighet att varken gå på synundersökning eller beställa några nya glasögon så jag tog ett kort med numret på glasögonen och bestämde att när jag kommit hem från norrland så ska jag ordna nya glasögon.

Så blev det, och för ungefär två veckor sen så gjorde jag min synundersökning och fick veta att min styrka har ändrats litegrann. Det förvånade mig, men nu i efterhand så stämmer det säkert, eller så är det bara inbillning. Undersökningen var nämligen lite udda jämfört med tidigare. Förutom att jag bara haft mina senaste glasögon i drygt 1.5 år så kändes det knäppt att redan göra en ny undersökning men det är tydligen en rekommendation. När jag väl satt där så skedde testerna på ett nytt sätt som jag inte varit med om innan. Jag ska inte spoila hur, men det var annorlunda i alla fall och det ledde lite till att jag råkade säga fel en eller två gånger. Jag upplever nämligen inte själv att min syn har ändrats något, men med tanke på hur snabbt min hälsa har blivit dålig sen jag flyttade tillbaka till Malmö så stämmer det garanterat att synen försämrats. Det är liksom inte förvånande. I alla fall, medan jag väntade på min undersökning så satt jag och kollade ut över butiken efter mer lämpliga glasögon, ifall det nu skulle ha funnits andra glasögon som kan passa. På väldigt långt håll såg jag ett par från herravdelningen som såg så otroligt mycket mindre ut än de andra i hyllan vilket gjorde mig nyfiken. Efter undersökningen så gick jag direkt dit och letade upp dem och blev jätteglad.

De glasögonen som satt i hyllan var också mindre, men lite större än de med quiksilver märket, dock ändå mindre än mitt första par från Specsavers, vilket är huvudsaken. Dessa glasögon kostade också 1000 kr mindre än de andra jag hade tänkt beställa och de satt bättre med. Skillnaden på glasögonen är att quiksilver paret är mer tänkt till tonåringar (med lite mindre ansikten) och när jag prövade dem igen och jämförde med de andra glasögonen så satt det billigare paret absolut bättre. Det blev dem jag beställde också. Jag hade en plan att beställa två likadana par med samma behandlingar om det var möjligt. Planen där var mer för att slippa köpa glasögon på många år samt att ha ett par som backup ifall de andra skulle gå sönder så jag slipper beställa nya. I och med att det blev det billigare paret så sparade jag 3000 kr på köpet, så det gladde mig mycket. Nu hoppas jag bara att de här glasögonen kommer funka bättre. Gör dem inte det, så tänker jag aldrig köpa glasögon igen från Specsavers, för nu är jag trött på strul. Det är liksom mirakel nog att jag hittat ett par mindre glasögon hos dem med plastbågar… Nu har jag haft på mig dem i drygt 2 timmar och det känns bra, men konstigt. Det konstiga är att jag inte är särskilt snurrig i huvudet, vilket jag brukar bli även när styrkan inte ändrats något. De klämmer inte åt lika illa heller, men de sitter som berg. Huden har lite svårt att vänja sig just nu med att det är något som trycker på ett annat ställe jämfört med mitt tidigare par från Specsavers, men de är lite sportiga så de går inte ner bakom öronen utan sitter fast typ ovanför öronen istället.

Bild från sidan där man ser hur glasögonen sitter på mig runt öronen. Man ser min undercut rätt tydligt med.

Superpeppad inför hösten!

Imorgon börjar utbildningen i Malmö på Newtons Yrkeshögskola till Systemutvecklare .NET. Fy fan vad roligt det ska bli! Jag är efter förra veckans tenta mer inställd på att jag ändå går i Malmö till hösten och det känns ju som sagt bra. Det borde ni veta vid det här laget. I fredags tog jag en riktig långpromenad till skolan på 7 km och det tog, med lite vilopauser och en flaska vatten jag var tvungen att köpa ungefär en timme och 40 minuter att gå hela vägen. Jag var beredd att ge upp flera gånger på vägen, men jag bara fortsatte att gå. Det var en lätt väg att gå med så jag hittade till skolan utan problem. Efter nån dryg timme började jag dock få lite skavsår så när jag hade hittat till skolan så letade jag upp första bästa busshållsplats och sen tog jag bussen hem igen. Orsaken till varför jag tog promenaden var för att veta om det verkligen skulle ta så lång tid att gå, plus att jag vill verkligen ha en ursäkt att gå. Dock var det lite smått meningslöst, för jag räknade ut när jag hade börjat närma mig Värnhem att bara ta tåget till Östervärn och tillbaka till mig innebär en promenad på ca 5 km per dag, och totalt ungefär en timme, så bara av att ta tåget – året om så har jag min motionsrunda. Så länge som det inte är snö, ösregn eller extrema minusgrader så skag jag verkligen försöka gå den sträckan varje gång jag är i skolan, så jag hoppas jag kommer vara i skolan typ hela dagarna. Om inget annat så hoppas jag att jag kommer ha anledning nog att vara där dagligen.

Och sen lite jobbigt tekniksnack…

Det här med teknik behöver nödvändigtvis inte vara något jobbigt, och i min värld är det något ypperligt nödvändigt för att jag inte ska krevera av uttråkade känslor. Dock just nu (igen) är jag lite i en sån där ”jobbig” situation igen då jag blivit smått besatt av Apple och nu är jag typ helt inne på att köpa mig en ny iMac, fast jag absolut och verkligen inte behöver en ny dator. Särskilt inte en ny stationär sådan! Orsaken är svår att säga. Det är väl i brist på annat att göra (som det varit tidigare) som jag tänker på att spendera pengar på skit jag inte behöver, och särskilt Apple produkter. Jag har knappt använt mitt skrivbord sen jag fick min Macbook Pro för ett år sen, och jag älskar den där jävla datorn! Den är snabb, snygg, tyst och gör vad den ska i underbara MacOS. Det enda är ju tangentbordet som har börjat störa mig som fan. Det går liksom inte att lita på, men tydligen är det inte något fel på den. Efter att jag försökte rengöra den själv i Norrland så har ju tangentbordet strulat, särskilt E tangenten igen, men efter mitt besök till Apple Store så sa dem att tangentbordet är helt ok. Det varade i några dagar, sen började E tangenten igen att trycka dubbelt. Visst, tar jag lite tryckluftspray så brukar det hjälpa i kanske en vecka, men jag tycker det låte lite dumt (och jobbigt för min konstiga hjärna) att rengöra den så ofta pga det problemet.

Därför tänkte jag vara lite smart, så det jag gjorde var att jag köpte mig en simpel ”dongle” med HDMI uttag så jag kan använda laptopen med en extern skärm, så nu sitter jag vid mitt skrivbord igen. Jag har kopplat tangentbordet och min Magic Mouse till laptopen med och det fungerar riktigt bra. Enda problemet jag har dock är att ibland så börjar mina fingrar rycka när jag använder musen. Vilket är så himla jävla typiskt för mig när jag vill göra något bra för att lösa mina konstiga vardagsproblem. Sträcker jag ut fingrarna så brukar det bli bättre, men som vanligt går mina tankar direkt på hur mycket jag ångrar att jag köpte en sån mus när jag egentligen skulle ha köpt en Magic Trackpad 2 istället. Enda anledningen till varför jag inte köpte en trackpad istället var för att jag just den dagen hade så svettiga fingrar att det var jättesvårt att testa det i butiken, men nu i efterhand ångrar jag det köpet. Alltid när jag besökt Apple butiken på Emporia så är jag så galet svettig om fingrarna så det brukar oftast bli lite smått kaos när jag väl är där och leker med deras produkter. Det är lite p.g.a. musen som jag heller inte suttit vid mitt skrivbord så mycket, för jag använder liksom laptopen konstant och har vant mig vid Apple’s Trackpad som är helt fantastisk och när jag använder musen så är den bara überkänslig och gör inte alltid som jag vill. Dock så har det gått bättre sen jag köpte den här dongle grejen, men jag är ändå sugen på att köpa en trackpad ändå, och en iMac så klart. Och när den här pissiga smarta klockan jag har på armen går sönder så blir det ju självklart en Apple Watch… Usch, vad jag hatar det… Jag har inget behov av en iMac! Inte så länge den här laptopen funkar så utmärkt bra och nu när jag kan använda en extern skärm och tekniskt sett ha två skärmar så är ju det bara bra, så varför duger inte det? Ja, i brist på annat är det bara så, för min hjärna vet inte hur man hanterar tankeverkstaden. Det lär släppa när skolan och nya utbildningen sätter fart rejält snart. Åtminstone hoppas jag på det. Annars vet jag inte vad jag gör.

Och nej. Jag tänker inte köpa mig en iMac i dagsläget. Återkom om nått år eller nått, eller två eller tre. Då kanske jag är i behov av en. Just nu, idag och fram tills att jag fått mitt första heltidsjobb och förmodligen längre fram än så har jag inget behov av en iMac. Men det kliar alltid i fingrarna har jag märkt. Har man en Apple produkt är det väldigt lätt så att man vill ha fler…