Jag ska nog bara sluta…

Just nu är jag inne i en period där jag insett mycket i mitt liv. Jag antar att den perioden har pågått väldigt länge, med tanke på hur mycket jag upprepar mig i bloggen på sistone, men minnet mitt suger och har jag inte läst mina senaste inlägg på ett tag så har jag glömt att jag faktiskt skrivit om det, så om det blir upprepning ytterligare en gång så ber jag om ursäkt för det, men jag hoppas att det mesta här är nytt. Ok, då kör vi!

Acceptera ”ensamheten”…

Sen den här terminen började så har jag varit väldigt ensam i skolan. Ordet ensam kan tolkas lite hur det vill. I faktiska händelser har det inneburit att typ 8 av 10 tågresor till eller från skolan sker i min ensamhet. Jag har alltså inte sällskap med någon från klassen längre. Det beror mest på att de jag oftast brukar åka med skippar många lektioner av diverse anledningar och det kan inte jag göra så mycket åt, eller att det är fullsatt på tåget eller att jag väljer åka hem medan andra sitter kvar. Jag sitter också mycket själv i skolan under lektionen, och ett tag kändes det som om att hela klassen skydde mig som pesten men jag vet att så är inte fallet, men det var ändå konstigt. Ett exempel är om jag är en av de första in i klassrummet innan lektionen börjar och jag väljer en plats att sitta vid. Efter när det kommer nya personer in så sätter sig ingen bredvid mig. Om jag däremot kommer lite senare och kan välja att sitta bredvid någon så går det oftast bra. Det som ändå är lite konstigt är att ingen frågar mig något, utan det är jag som numera frågar andra personer om något. Hela det scenariot har dock börjat ändra sig lite, så det är positivt, men det är också för att jag har insett att vi är alla där främst för att lära oss saker och eftersom jag inte lyckats med min ”studieplan” som jag nämnt innan så innebär det också att när lektionerna för dagen är slut så åker jag hem medan många andra i klassen stannar kvar och studerar tillsammans.

Jag pluggar också därmed i 9 fall av 10 helt ensam, antingen på tåget eller här hemma. Det är oerhört sällan jag pratar plugg med kurskamraterna med, åtminstone så att man får hjälp av dem eller kan hjälpa någon annan, men för min del är det ändå rätt ok just nu. Orsaken är för att jag har ändrat mitt studiesätt lite, eller studieteknik vilket har lett till att jag faktiskt lärt mig otroligt mycket och det är på helt egen hand. Visst, jag suger fortfarande på att använda termer, men jag vet oftast hur jag ska lösa ett problem som vi håller på med för tillfället. I alla fall i programmeringen. I matematiken är det stundtals lite svårare, men där är det största problemet egentligen att jag blir så trött av att räkna så jag orkar inte sätta mig in i det mer än nödvändigt och själva programmeringen gör mig generellt piggare, så då är det lättare att bara sitta där flera timmar i sträck och bara lösa problem.

Sluta informera och sluta bry mig…

Någonting jag absolut har insett på sistone är hur tröttsamt det är att vara en vegetarian i en kött-värld. Jag är den enda personen i hela klassen som är vego och att försöka prata veganism, klimatförändringar, hälsofördelar etc om den här kosten är så oerhört jobbigt att jag vill faktiskt sluta prata om det om folk inte är intresserade av det. Orsaken? Folk vill inte lyssna eller förstå eller ens acceptera mina argument. Det spelar ingen roll hur trevlig, lugn och sansad jag är – de ”skiter” i mina åsikter och tycker jag är en helknäpp vegan som vill mörda kossor oavsett vad jag än säger, eller något i den stilen. Fast jag fortfarande är överviktig, fortfarande äter mjölk och ägg produkter och väldigt tydligt har noll kondition och allmän dålig hälsa så är jag ändå den där konstiga veganen. Jag respekterar andra människors val av att äta kött. Jag tänker inte tvinga någon att bli vegetarian eller vegan, även om det hade varit trevligt. Det enda jag önskar är att folk vore mer intresserade, villiga att lyssna, förstå och kanske bli lite nyfikna på vad veganism är och hur illa djuren behandlas, hur dåligt det är för vår hälsa och för vårt klimat etc. Men de vill inte, och från och med nu så tänker jag ta ett aktivt beslut att inte prata om veganism med någon om jag kan undvika det på ett tag – om nu inte en person är grymt intresserad av vad jag har att säga. Jag orkar helt enkelt inte göra något annat, för det tar för mycket energi.

Sluta lägga mig i…

En annan sak jag ska sluta med är att lägga mig i diverse debatter, både på nätet men även med andra personer IRL om jag kan undvika det. Ämnet spelar liksom ingen roll, det är samma sak om med att prata vego-grejer. Jag har spenderat så många år på sistone med att lära mig om saker som jag inte hade någon aning om (och typ 95% av resten av världen inte heller vet) och fått veta att i stort sett all information vi vet idag och har fått lära oss är fel. Och detta är inte en konspirationsterori! Det är baserat på ren fakta… Det som kanske stämmer är väl geografi och väder, men sen känns det som om allt annat är totalt tvärtom, om man ska överdriva lite för att bevisa min ståndpunkt. ”Människan behöver kött”, ”hundar är allätare”, ”komjölk är naturens kalcium” etc. Det finns så mycket som vi människor bara har utgått ifrån att så här är det, och sen när man tittar djupare på det så är det totalt tvärtom. Det är så galet, men jag ska inte gå in mer på själva ämnena nu, för då riskerar jag mer debatter jag inte har ork för. Vill du veta mer så rekommenderar jag att du kollar in bra dokumentärer som har riktig fakta i sig såsom Cowspiracy, What The Health, Game Changers (kommer snart!), Forks over Knives, och andra dokumentärer som rekommenderas av kända läkare inom WFPB rörelsen. Läkare för framtiden, eller PCRM är två bra organisationer som har mycket information som är korrekt och Dr Greger har sidan nutritionfacts.org också där han går igenom all forskning som finns om mat och hälsa så du vet vilka källor du kan lita på och vad forskningen faktiskt säger.

Nej, jag ska inte sluta plugga eller satsa på min framtid!

Ifall det nu var någon som läste detta och blev orolig så kan jag säga direkt att jag tänker inte sluta med mina studier. Jag tänker kämpa på i det sista för att lyckas för något annat tänker jag inte acceptera. Dock kan det ju hända att jag inte klarar matematiken och får göra alla möjliga omtentor, men i värsta fall så har jag hela sommaren på mig att öva mer matematik och jag är inställd på omtentor i bägge kurserna som jag går just nu. Skulle det dock gå åt skogen, ja men då finns det säkert andra lösningar. Jag kan testa söka jobb inom IT och kanske få något ändå, med bara 1 års utbildning, eller testa söka andra utbildningar mer lokalt inom IT där jag kan fortsätta plugga utan att läsa matematik. Jag är inte särskilt orolig för de kurser som bara innebär programmering, för om jag fortsätter som jag gör nu så lär jag klara mig med minst godkänt utan problem och sen får resten av term-användandet komma allt eftersom.

Ja, det var väl det för den här gången. Nu ska jag göra ett ärligt försök till att fortsätta studera för dagen. Om jag bara orkar d.v.s…

Ny termin, nya kostförändringar och en jävla konstig förkylning…

Ja, jag har gått in en bit på termin 2 nu och än så länge har det varit lugnt, men också tufft schema. I början var det typ inget alls att göra, sen helt plötsligt blev det hur mycket som helst och nu känns det som om att jag har missat något, för jag är typ redan nästan klar med allt jag behöver göra för den här veckan. De två kurserna vi läser nu är en kurs i matematik (15 hp, 50%) och en kurs som heter Objekt-Orienterad Programmering (7,5, hp, 50%). Mattekursen ska gå hela våren och i början av April ska vi läsa projektkurs två, men nu är det mest fokus på de nuvarande kurserna. I OOP kursen har vi mest bara gått igenom olika typer av diagram som hjälper en skriva kod lättare och förstå ”flödet” eller nått.

De vi fokuserar på heter UML, Use Case och Sekvensdiagram. De två första är relativt lätta att förstå och bygga upp, särskilt Use Case diagram. Sekvensdiagram däremot är skitsvårt. Det är lätta att läsa av och förstå på så vis, men att skapa dem är ett jävla helvete om jag ska vara helt ärlig. Det börjar dock öka med programmeringsuppgifterna och det är bra. Efter lite efterfrågan så fick vi faktiskt en extra uppgift som innebar programmering, istället för bara en massa diagram och det var uppskattat.

I mattekursen går vi igenom praktiskt taget all matematik man kan tänka sig. Allt från Matte 1a till Matte 4 tror jag nog vi ska hinna med under den här våren. Än så länge har matematiken varit väldigt lätt, och det gör mig förvånad. Det är ju för att jag läste matematik 2a för ett år sen och kämpade som en galning för att klara godkänt, men jag lyckades. Det enda jag behöver än så länge är en allmän uppfräschning, i alla fall för det jag redan har lärt mig. Det är lite nya saker med och de är svårare, och sen gör det inte saken lättare att man läser allt på engelska heller. Det mesta av det vi ska lära oss har jag redan lärt mig på ett eller annat vis, men jag lär knappast segla igenom mattekursen ändå. Jag oroar mig mycket för tentorna…

Mitt liv mot aktiv semi-vegan har börjat på riktigt!

Ja, nya kostförändringar har det blivit sen någon dryg månad tillbaka. Ett litet tag efter årsskiftet så fick jag nog med min struliga mage och alla dessa överflödiga kilon. Sen dess så försöker jag göra mitt bästa med att äta så veganskt jag kan och så fiberrikt som möjligt, utan att göra det jobbigt för mig. Generellt betyder det att jag bara minskat ner rejält på mejeriprodukter, och ökar mitt intag av grönsaker och annat från växtriket. Det har inneburit att jag kanske landar i kanske 30 g fiber på en dag i snitt och har jag tur kan jag få 2-3 dagar i rad som är helt veganska. Det är alltså en långsam förändring vi talar om här, men jag har redan börjat märka förändring. Magen mår lite bättre, dock inte helt ok – men klart bättre. Jag har gått ner några centimeter på varje ställe och kläder sitter lite bättre. Till och med mina gamla svarta byxor jag köpte på Dressmann nån gång förra året sitter lite bättre nu så det är bra. De har tidigare varit lite smått obekväma när jag sitter ner, då de sitter generellt för tight över låren, men nu kan jag sitta ner i dem utan att kännas att mina ben klipps av på mitten eller nått sånt. Lite av min jobbiga dubbelhaka har börjat försvinna och majoriteten av gångerna då jag haft sällskap till skolan på tåget sen årsskiftet har jag faktiskt gått både till och från skolan från stationen. Konditionen som är totalt urusel börjar också förbättras och jag försöker också dricka vatten före alla andra typer av sockerfria drycker och för en gångs skull hoppas jag att den vanan kommer hålla i sig.

Och så var det den konstiga förkylningen…

Just nu är jag förkyld, och det bröt ut i Söndags. Dock så kan jag nästan knappast kalla mig förkyld, för jag mår inte särskilt dålig. Näsan rinner och jag får snyta mig flera gånger om dagen, men större delen av dagen så mår jag fint. Ingen feber eller andra konstigheter. Det enda som är konstigt är den här förkylningen, men eftersom jag ändå är ”sjuk” så vägrar jag gå till skolan ifall jag skulle smitta ner mina kurskamrater. Det är garanterat den mest milda förkylning jag haft än så länge, men jag tror det mest beror på mina kostförändringar eftersom mejeriprodukter är slembildande.

Jag har ändå suttit hemma och pluggat och hunnit klart så mycket att jag undrar om jag inte har glömt något. Det känns som om att jag har ett massivt prov som ska göras i nästa vecka, eller en gigantisk rapport som ska skrivas, men nä. När jag kollar schemat så har jag gjort allt förutom att räkna matte denna vecka. Jag har till och med gått lite i förväg och börjat kolla på uppgifter som ska göras i nästa vecka, som för övrigt skall göras främst på plats p.g.a Flipped Classroom principen vi utgår ifrån.

För den som inte känner till det så är det typ att man gör mindre jobb hemma och mer i skolan. Alltså, man kommer till skolan, förberedd och har läst lite från kurslitteraturen och sett några videos samt läst artiklar. Sen under föreläsningen eller övningstillfället så gör man uppgiften som är tänkt annars att fungera som läxa vid klassisk undervisning. För min del är det mycket uppskattat då det innebär att man får mer hjälp av lärarna ifall man fastnar. Dock så har jag missat massvis av föreläsningar senaste veckan p.g.a läkartider och sen så blev jag ju förkyld.

Studietekniken är fortfarande undermålig…

Dock känns det som om att jag bör lägga lite mer tid på att läsa på om OO programmering, för en del av principerna har inte fastnat riktigt ännu. Jag vet dock inte hur jag ska läsa på om det för att bara läsa om det fungerar inte alls, då det mesta inom programmering just nu känns som något konstigt språk jag inte förstår. I alla fall när man läser om hur exempelvis en metod fungerar, jag har oerhört svårt att förstå den texten men efter tre år så ska jag tamejfan vara expert på det! Jag kommer ihåg basic principer, men det var längesen vi gjorde rejäl programmering nu och det är lätt att glömma bort saker då. Särskilt med mitt dåliga minne som snabbt går utför om jag inte använder mina kunskaper…

Jag hade ju en plan för den här terminen och visst genomför jag den. Dock som vanligt blir planerna aldrig som planerat. Tanken var att jag typ skulle börja vara i skolan typ dagligen. Sitta där från morgon till kväll oavsett om vi har föreläsning eller ej och plugga tillsammans med några andra kurskamrater. Jag bestämde in med en grupp, men i och med att det var så lite att göra i början så sket det sig rätt snabbt och sen så har allt bara varit som en berg och dalbana sen terminen började, vilket har lett till att jag har missat föreläsningar och därmed kommit i otakt med de jag tänkte plugga med. Jag kan plugga, och tro mig, jag gör sällan något annat men att plugga effektivt är jag fortfarande lika dålig på. Det jag behöver är en grupp att diskutera med när man fastnar, att hjälpa andra komma vidare, diskutera vad som faktiskt stod i boken så man förstår det man har läst, och risken är stor att jag får kämpa på i min ensamhet precis som förra terminen. Men blir det så, är det ok. Jag får försöka hitta andra sätt att bli mer effektiv på. Det handlar mest om att faktiskt lära sig och förstå principer. Kunna förklara vad något är och hur relationen fungerar mellan två eller fler olika saker (eller objekt i det här fallet). Jag är rätt dålig på det, och det var jag även i höstas, men till sist så fastnade det mer tack vare projektkursen och alla gruppträffar vi hade då. Samt min nyfikenhet jag fick efter jag skrev tentan i programmeringen. Då lossnade mycket!

Min plan med att förbättra min studieteknik var också att bli mer hälsosam i samband med det. Är jag i skolan varje dag mellan typ 09:45 – 15:00 samt att jag spenderar minst en timme på tåget med att plugga mer så innebär det att jag måste ha frukost och lunchlåda med mig, alltså en bra anledning att fixa fiberrik frukost, nyttig och fiberrik lunch och förhoppningsvis äta en bättre middag så hade det liksom löst alla problem i en handvändning för mig. Särskilt om jag hade gått till och från skolan minst 3 dagar i veckan. Men som vanligt blir det aldrig som jag har tänkt mig. Men det är lite där min nya kostplan också inte är så extrem heller. Det jag siktar på är att plugga på så gott jag kan, förhoppningsvis lära mig grejerna på mitt eget sätt och det med maten löser sig till sist. Visst hoppas jag på att jag om några månader väger kanske 5-10 kg mindre än idag, men jag räknar inte med något. Även om jag hade vägt 5-10 kg mindre om ett år så är det gott nog, för huvudsaken nu är bara att skapa mer rimliga rutiner som gör att jag mår bättre och orkar mer på alla sätt och vis.

Utan att krångla till det för mycket!

Apple produkter triggar köpberoende?

I vissa fall är svaret där nog garanterat ja. I mitt fall? Ja, där återstår det nog att se känns det som. Efter mitt inköp av en ny mobil, som jag tekniskt sett inte behövde så kanske man börjar bli lite orolig över alla grejer jag vill ha och kan köpa, men som ni vet om ni har läst allt jag har skrivit så har jag kämpat med dessa känslor om att köpa prylar i månader, om inte år och jag väljer till sist vad jag bedömer är det bästa för mig. Hade jag varit som ”alla andra”, d.v.s en person som kan ha kontroll över sitt beteende och handlingar i praktiskt taget alla avseenden så hade jag inte velat byta över till iOS så himla ivrigt, för jag hade lärt mig överleva med det jag hade då jag använde primärt Android och Windows. Då hade jag heller inte blivit arg över småskit och stört mig på ytte-pytte saker som jag faktiskt gör utan anledning. Nu blev det inte så och som person har jag kommit till stor insikt på sistone att jag må ha problem, men att vara köpberoende är inte ett av dem. Lite ha-galen och tekniknörd är jag, absolut men verkligen inte köpberoende och jag har inte ett problem eller ett missbruk på g.

Jag var ”nöjd” Android användare, trots laggiga produkter som oftast måste bytas ut efter nått år eller max två och jag hade kunnat bortse ifrån att Google spionerar på en och säljer ens data om jag hade varit stark nog, eller haft verktyg som hjälpt mig tänka på annat. Den rastlöshet jag har känt senaste åren har verkligen varit jobbig och den är fortfarande jobbig. Som tur är har jag något att fokusera på numera, i och med att jag började plugga och därmed började vända mitt liv från något allmänt ”meh” och ”tråkigt” till något mer levande och passionsdrivande. Just nu är jag också i en process där jag tröttnat och ruttnat på mycket och i och med det kräver jag förändring. Ovanpå det ligger då den där ”köphetsen” som pågått i nått år snart och det är säkert fler jag känner som tror att jag kommer återgå i gamla beteenden och köpa prylar bara för att istället för att tänka mer logiskt och vara nöjd med det man har. Men – det personer inte kanske alltid inser är att jag var nöjd med allt jag hade, i alla fall om vi nu fokuserar främst på Apple och mobiler, men det gäller generellt även allt annat jag har eller haft. Jag älskade SE mobilen. Det var fantastiskt att vara inne i Apple världen och hade jag som sagt aldrig börjat skolan, börja bli mer aktiv och typ nästan dagligen varit på resande fot hade jag haft noll anledning att ersätta den fina, jättesnälla gåvan med någonting nytt och dyrt och så mycket större. Visst, den var liten, lite jobbig att skriva på men jag var ändå superglad och lycklig över att jag hade den och dessutom fick den. Jag kommer alltid se tillbaka på när jag fick den mobilen som ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, för det betydde så mycket. Och det betyder fortfarande mycket, så visst känner man sig skyldig när man ersatte den mobilen med en annan nått halvår senare.

Dock är jag inte som andra, verkligen inte som andra och jag har problem med mycket i mitt liv. Problem som jag typ har haft hela livet men som jag inte tänkt på eller brytt mig om särskilt mycket förrän på senare tid. Nu inser jag, sen jag började skolan igen hur dålig hälsa jag har fått, hur annorlunda jag är jämfört med de flesta personer och jag har också insett att jag måste ta tag i mycket för att mitt liv ska kännas lika roligt om 30 år som det har gjort under större delen av mitt liv. Jag har i hela mitt liv älskat att ha en stillasittande livsstil som är beroende på att en skärm av något slag alltid är igång. Numera hade jag oftast hellre gjort något annat, eller åtminstone känt att jag kan/borde göra något annat. Visst, att stirra på skärmar är roligt, men nu menar jag mer att jag vill inte längre vara beroende av att alltid ha en bra serie att titta på, eller filmer. Istället vill jag läsa böcker, programmera eller göra något mer krävande och utvecklande. Att bara titta på tv är inte roligt längre. Det är något jag gör numera i brist på annat, för jag hade så mycket hellre gjort något mer passionerat. Hur jag kommer dit har jag ingen aning om, men jag får försöka hitta sätt att komma dit, för nu är det bråttom. Jag köpte en ny mobil för att kunna slippa tänka på hur litet batteriet är när jag är på resande fot, för att kunna helt fokusera på studier på tåget exempelvis och för att tvinga mig själv att slippa titta på tusentals videos om iPhones för att istället försöka göra något annat. Det tar dock tid att ändra vanor, men jag är förhoppningsvis på god väg. Jag har planer, riktiga planer på hur jag ska lösa det mesta efter att allt det här jobbiga är ur vägen. Framförallt ska jag studera mer effektivt och det ser jag fram emot. När jag känner att jag har orken, ska jag läsa ett kapitel ur en bok för att träna upp mig att tycka om det. Häromdagen innebar det att jag började läsa om fjärde boken av Wheel of Time och jag hoppas att jag kommer längre den här gången. Framförallt hoppas jag att jag kan lära in en ny vana som innebär att läsa böcker är en trevlig grej och inget som är jobbigt som jag känt i alla år tidigare. Jag är tveksam till om jag lyckas, men jag tänker försöka.

Jag tycker personligen att istället för att se min nuvarande Apple hysteri som ett problem, se det istället som ett verktyg för självinsikt, för det har hjälpt mig att inse andra saker i livet, samtidigt som mitt liv gått från att bli underbart tråkigt till meningslöst och nästan tråkigt i många fall. Det var inget jag förväntade mig, men så blev det och nu gör jag mitt bästa för att ta tag i allt. Saker och ting har förändrats och jag var nog inte beredd på det när jag tänker efter.

Det jag menar är att jag trodde aldrig, för mer än typ 10 år sen att jag skulle tröttna på den livsstil jag har längtat efter hela livet. Med min sambo lever jag det liv jag alltid önskat. Det var liksom aldrig ok att vara så inaktiv och annorlunda som jag är när jag växte upp, alla krävde så mycket av mig men det enda som var roligt var att titta på tv, eller nått. Hade någon sagt till mig bara för kanske 3-4 år sen att jag hade känt såsom jag gör idag så hade jag skrattat dem rakt i ansiktet och kallat dem idioter eller något, men visst har det förändrats. När jag inte visste bättre, då utgick jag ifrån att jag kommer aldrig jobba heltid, eller ens få ett jobb. Jag kommer aldrig kunna arbeta med datorer eller teknik som jag velat göra hela livet, så därför pluggade jag inte till det för alla de där år sen. Därför var det rätt logiskt att man nöjde sig med hur livet var och inte strävade efter mer. Det som jag strävat mest efter hela livet är ju att skaffa Grand Danois, och efter att bara ha ett allmänt ”meh” liv utan någon vidare passion, mer än över meningslösa saker som inte ger något så har jag bara levt mitt liv utefter de förutsättningar jag har haft. Hade någon sagt till mig att jag hösten 2018 faktiskt skulle börja plugga till systemutvecklare så hade jag blivit förvånad och inte trott på dem. Jag finner det fortfarande lite konstigt, men åh, vad jag är tacksam för att det blev av. Nu tänker jag göra det bästa av situationen, och det får bli efter en tid med ”köphysteri”, stor insikt och krav på förändringar och bättre produkter som hjälper mitt liv istället för att förpesta det.

Jag vill ha produkter som fungerar, som gör det dem ska, som jag kan lita på och därmed kan jag fokusera på bättre saker. Jag vill ha en bättre hälsa och jag har tagit steget för att förbättra den och min studieteknik kommer förhoppningsvis förbättras från och med nästa vecka när de nya kurserna börjar. Jag ser fram emot att ha ett bättre liv och det här så kallade köpberoendet är för min del och i mitt liv och i min plan, en tillfällig lösning.

Inget annat. Ni får helt enkelt lita på mig.

Det blev en iPhone Xr…

Ja, direkt efter mitt förra inlägg så åkte jag faktiskt iväg till närmsta NetOnNet butik och köpte med mig en massa grejer. Det var inte helt planerat att jag skulle komma hem med en, men det blev så och det måste jag tacka tjejen i butiken för. Tanken var att jag ville leka lite mer med den så kallade ”TrueDepth” kameran som finns på de senare modellerna av iPhone. Det som hände var att jag gick direkt till avdelningen där de har alla iPhones. De hade en iPhone X och en Xr att leka med, men någon hade gjort så telefonerna var låsta så det gick inte att kolla foton etc med dem, så jag gick och frågade personalen en mycket viktig fråga.

Kan iPhone Xr, Xs, X eller Xs Max ta bilder på objekt/djur med svart bakgrund med selfie kameran?


Svaret var faktiskt – JA! Det visade sig att det stod en tjej vid kassan som hade en Xs Max och hon hjälpte mig ta foton på ett objekt och visst funkade det! Det innebär att med lite trix så kan jag ta foto på Maja med svart bakgrund. Jag försökte efter att jag kom hem och satt allt i ordning med telefonen, och jag fick två halv-bra bilder, även om de blev lite väl suddiga. Idag fick jag till två bättre bilder, och de kan ni se på Majas senaste Instagram inlägg.

Maja ligger på golvet, men jag lyckades få bild på henne med svart bakgrund men bilden är väldigt suddig.
Halvselfie med mig och Maja, där man ser armen på mig, men fokus på Maja. Bättre bild i alla fall, men tids nog ska jag få bättre bilder på henne.

Telefonen är i alla fall snabb som fan, bekvämare att hålla i än vad jag trodde och bilder man tar med selfie kameran blir väldigt bra. Face ID är också väldigt trevligt. Jag köpte också ett genomskinligt silikon skal för 100 kr som ska skydda telefonen tills jag har fått hem ett personligt skal jag har beställt. Självklart är det beställt från det stället jag har ordnat med alla andra skal, Designskins.se eller Dein Design. Det finns ett lokalt ställe också men de hade inte några silikonskal, utan bara vanliga plastskal. Jag har bestämt mig nu att jag ska testa att bara ha ett skal i silikon, för jag har köpt ett skärmskydd med, och i och med det blev den billigare varianten av iPhone så köpte jag också till AppleCare+, så nu behöver jag inte oroa mig för det. Till min iPhone SE så hade jag ett dubbelt skal, vilket jag verkligen älskade att ha, men jag kände att om jag typ skulle behålla den telefonen så vill jag kunna byta skal lite lättare. Efter lite prejande med en liten kniv från iFixIt så fick jag loss skalen, men jag får se hur det går med bara silikon skal. Nya skalet är ungefär som mitt gamla, en bild på Gandalf, men med lite reklam för den här bloggen också. Hoppas resultatet blir bra i alla fall. Relativt billigt pris. Ca 240 kr med frakt.

Bild på mitt gamla skal som är i två (hela) delar. Detta är faktiskt inte taget i porträttläge, men fokus gör att det ser ut så. Jag märker skillnaden direkt att bildkvalitén är bättre.

Jag köpte också en så kallad ”PopSocket”, eftersom telefonen är mycket större och jag har haft stora telefoner innan. Dock vet jag inte om jag är superglad i konceptet, men efter att ha hållit i telefonen med den på så uppskattar jag det mer. Har jag tur kan jag flytta runt den och sätta den lite bättre då den är lite för lågt ner tror jag, och då lär det bli bättre. Men den var billig, 129 kr, så det är inte riktigt att kasta pengarna i sjön. Min andra tanke med PopSocket grejen är att jag skulle typ använda den som en hållare när jag tar mina selfies till bloggen, men eftersom selfie kameran har bildstabilisering eller vad det kallas för så blir selfies sällan suddiga. Dessutom är det mycket fler pixlar och jag är supernöjd med kvalitén jag sett på bilderna än så länge. Det är fantastiskt!

Ångesten då?

Ja, den har väl börjat släppa lite. Älsklingen min har inte sagt så mycket och jag har köpt den kontant för mina egna pengar. Jag gjorde detta för att slippa tänka på skit och kunna gå vidare och jag såg ingen annan utväg. Inte för min tröga hjärna som inte vet hur man faktiskt kan tänka på andra saker än det som man tänker på just nu. Jag hade som sagt mycket hellre bara lärt min hjärna att läsa en bok, ta en promenad, komma på en app att programmera på eller städat hela jävla lägenheten om det hade varit möjligt, men när jag är så ofokuserad och så rastlös som jag känt mig den senaste tiden (eller åren) så finns det bara ett alternativ och jag tar den bästa vägen ut. Nu hade jag råd med detta. Kronofogden kommer inte och hämtar mig nu, och inte polisen heller och ångesten lär lägga sig, för det är inte som om att jag kommer bli besatt över min egen telefon. Jag kommer använda den precis som jag använt alla andra mobiler, men jag hoppas att det innebär att jag slipper tvunget se tusentals videos om iPhones på ett tag bara för att hjärnan inte vill något annat, för nu har jag erfarenhet av de nya modellerna. Det enda jag kanske kommer oroa mig för är om den ändå kanske är för stor och om kameran saknar funktioner, men jag tror jag kommer vänja mig med allt sånt eftersom tiden går.

Dock så finns det väl ändå ett bestående problem, som en ny mobil inte löser och det är min allmänna rastlöshet. Jag är fortfarande galet uttråkad när jag inte håller mig upptagen med skolarbete, en bra film eller serie eller gör något annat som är viktigare än Apple produkter. Men det löser sig. Ju mer jag lär mig programmera etc, och ju bättre jag blir på det, desto mer kommer jag sitta med det. Jag vill ju att programmering ska bli min nya hobby, mitt nya jobb, mitt nya ”allt” eller nått, men just nu är det lite svårt eftersom jag har ont om idéer. I värsta fall får jag göra om vårt textbaserade spel och göra en bättre version av det som jag kan säga själv att jag gjort och gå ut med officiellt. Eller så påbörjar jag det spel som jag ändå hade tänkt göra lite senare. Oavsett vilket så känns det lite lättare nu att gå vidare, tack vare att just det här problemet är ur vägen

Klar med första terminen. Nästan i alla fall…

Igår hade vi presentationen med vårt spel vi har gjort i projektkurs 1. Det var på håret att vi blev färdiga för demo, men det gick. Priset att betala var lite mindre sömn än vad som krävs, men allt gick bra. Dock är det lite småskit att komplettera, men har jag tur är det de andra i gruppen som får fixa det, men jag kan ordna det om det verkligen behövs. Igår fick jag också veta att min rapport i databaskursen är klar och godkänd, så det är ju bra. Det innebär att jag är klar med alla kurser praktiskt taget för termin 1 med godkänt betyg. Något mer lär det inte bli tror jag, trots att jag kämpat som en blådåre i projektkursen, men ett godkänt betyg är bättre än inget.

Som jag skrev i mitt förra inlägg (och även i två blogginlägg från min engelska blogg) så är jag überbesatt av allt som bär en  logga. Och det är fortfarande lika jobbigt. Jag går i valet och kvalet över vilken telefon som är bäst lämplig, en Xs som kostar typ minst 12000 kr, men som har alla efterlängtade kamerafunktioner och mer än ett bra batteri, eller en Xr som är något större och mer otymplig men med ett bättre pris. Dock saknar den möjligheten att ta porträttljusbilder av både människor och objekt/djur med den bakre kameran, men som också har ett galet bra batteri. Frågan är om den kan ta såna bilder med selfie kameran? Jag hittar ingen information om det alls på nätet, så kanske ingen som har provat? Det är asjobbigt i alla fall att inte kunna sluta tänka på detta, men jag och mina snåla tankar kan i brist på annat inte tänka på så mycket och det är jättejobbigt. Jag vet i alla fall att jag har råd att köpa en ny mobil, även om det är så fruktansvärt onödigt egentligen, men för att jag ska kunna komma vidare från allt och kunna fokusera på det som är viktigt så känns det som om att jag snart inte har något annat val än låta själen och plånboken lida för att min hjärna ska kunna få en lugnare stund. Det som hindrar mig är priset jag får betala i pengar, ångesten eftersom min iPhone SE var en mycket efterlängtad och uppskattad present från min älskade Henrik och vilken jävla telefon av dessa två som faktiskt är bäst för mig. Oavsett så måste telefonen hålla. 3 år. Minst! Det ska vara telefonen som inte får mig att känna att jag måste ha en annan om ett år eller två. Den måste vara perfekt! Valet har inte blivit så mycket lättare heller sen jag var iväg till närmsta Apple Store och lekte runt lite med de olika modellerna. Det enda jag har kommit fram till är att den billigare varianten, Xr är fantastisk och jag hade inte varit missnöjd med den telefonen, även om den inte kan ta bilder på Maja med svart bakgrund.

Allt det här jobbiga telefonsnacket bottnar i något annat. Något som pågått i många år nu. Min rastlöshet som bitit sig fast så länge jag inte har en värdig tv serie att titta på eller något viktigt att göra till skolan. Mina val och beteenden de senaste åren som bidragit till en hälsa som är allt annat än bra och en vikt som bara får mig att må dåligt. Därför är det dags för förändring, och som jag nämt tusen gånger innan så är min nuvarande ”räddning” att tänka på Apple produkter. Jag är en idiot som känner så, åtminstone så tycker jag själv det, men jag kan inte hjälpa det och det började ju av logiska skäl. Jag vill att det ska gå över, och enda sättet det kan gå över är att hålla mig upptagen med viktigare saker och ha saker i mitt liv som gör vad dem ska. Minsta lilla teknikpryl som inte fungerar och jag går galen eller nått. Vi har ett sånt problem just nu med våra Android TV’s från Nvidia Shield. Fy fan vilket jävla skräp! Vi har tre stycken. En av dem bara dog så den fick vi byta ut efter mindre än ett halvår av användande. En annan laggar, kraschar, beter sig allmänt konstigt och nu är den på dödsbädden. Och jag vill typ bara köpa en Apple TV för att lösa problemet, men det är inte en bra lösning det heller. Dels för att Henrik inte vill ha en sån och dels för att Apple TV har stora begränsningar gällande vissa appar, så det hade varit rätt meningslöst att köpa en sån. Nä, jag är trött på skit som inte funkar, och dumma val, beteenden och annat skräp som bara gör saker jobbigt. Nä, är du smart och vill ha en Android TV – använd en Chromecast! Eller gör som vi gjorde innan och använd en Mac Mini som mediaspelare.

Det enda jag vill är att bara ha det bra, kunna fokusera på skolan, höja mina betyg och plugga bättre. När jag är på väg till skolan och från skolan så vill jag ha en telefon jag kan lita på, som inte suger ur allt batteri så jag får panik över en timmes resa. Jag vill ha kläder som sitter bekvämt, en mage som fungerar, en hud som är utan gigantiska finnar på hakan och andra ställen då och då som blir till stora sår (för att jag är så klåfingrig, men hade finnarna inte varit där hade jag inte klämt på dem). Jag vill vara normalviktig utan jobbig dubbelhaka och bilringar och jag vill slippa svettas som en tok bara för att jag lagar mat, eller klär på mig eller går en promenad. Jag vill orka ta promenader, oavsett väderlek och kunna acceptera småsaker som jag inte kunnat förut, såsom att jag fungerar som jag gör och faktiskt har tendens att bli arg och besatt över småskit. Och jag vill ha ett bättre humör. Allt detta vill jag och vad är lösningen? Jo, att faktiskt ta tag i saker, genomföra dem så bäst man kan och sen hoppas på att allt blir bättre? Ingen aning, men jag vet att allt detta kan förbättras och jag vet exakt vad jag behöver göra för att det ska bli bättre. Så det så. Jag har faktiskt börjat äta bättre sen någon vecka tillbaka och minskat ner rejält på mejeriprodukter, vilket är första steget till en bättre mage om inget annat, och det har börjat hjälpa. Jag köpte boken ”det veganska köket” av Mattias Kristiansson och jag har lagat en coleslaw som blev supergod. Den lär jag göra flera gånger och målet är att hitta nya måltider som är goda, lätta att laga och nyttiga samt fiberrika. Målet är också att dessa måltider kan jag göra flera portioner av och ta med mig till skolan. Jag har bestämt mig för att börja plugga när termin 2 startar tillsammans med några kurskamrater och jag hoppas det kommer bidra till bättre studieteknik och högre betyg samt det viktigaste – minskad risk för omtenta!

Coleslaw i lunchlåda ovanpå min nya matbibel.

Nå, är det dags att fara iväg till NetOnNet nu och bli lite fattigare, så första problemet är ur vägen, eller vad gör jag nu? Vad hade du gjort om du var jag? Lämna gärna en kommentar nedan och berätta.

Så här i jullediga tider…

…Så hade jag förväntat mig att nu när jag äntligen är ledig från skolan och kan ta ett break från alla måsten, att jag typ inte skulle göra nått annat än sova ut, titta på tv och sen blogga. De första två är sanna, men inte det tredje. Dock har jag lite grejer i huvudet som på ett vis måste komma ut, men inget som är egentligen superviktigt, utan det är mer tjat. Åtminstone tycker jag det själv.

Känslan av att ”jag måste ha en ny mobil” driver mig till vansinne…

Som vanligt vill hjärnan min fokusera på allt annat än det som är nödvändigt. Just nu är jag rätt besatt av att köpa mig ny teknik som jag inte behöver, typ en ny iPhone, men de är fruktansvärt dyra nu och min mobil (iPhone SE) fungerar utmärkt. Apple hetsen är alltså kvar i sin storhet! Underbart, va? Inte direkt… Det som bidrar dock till dessa tankar är mer att batteriet suger när jag typ alltid är på resande fot eftersom jag nu är i skolan nästan dagligen och att skärmen är så liten att den typ är omöjlig att skriva på. Dock kan det problemet också bero på att jag är stelare i fingrarna än vad jag varit tidigare, för jag minns att jag har haft det här problemet oavsett smartphone, men det är vanligtvis ett problem som dyker upp efter ett bra tag när jag använt mobilen, inte direkt som det är med denna. Det skrivproblemet jag syftar på är att jag typ missar mellanslagstangenten och skriver antingen ”V”, ”B” eller ”N” istället för mellanslag och måste då sudda ut typ alla ord flera gånger. Det är fruktansvärt irriterande, i alla fall så länge jag skriver på svenska. På Engelska känner den ofta igen vad jag vill, men det fungerar aldrig på svenska.

Men jag vägrar ha nått annat än iPhone numera och det hade varit trevligt med en telefon som orkar vara hotspot i några timmar, där jag kan lyssna på 2-3 timmar musik via bluetooth hörlurar och surfa på nätet till och från skolan utan att jag ska behöva komma hem efter 5 timmar med typ 30% batteri kvar eller mindre. Det är löjligt dåligt! Sen är det inte något fel på batteriet, det är bara så litet! Men årets iPhones är så dyra och jag är osäker på hur mycket större telefon jag faktiskt hade velat ha, då en ”phablet” faktiskt är lite otymplig vid många tillfällen. Apple har ju släppt både Xs, Xs Max och Xr för några månader sen. X i det här fallet uttalas ”tio” eller engelskans ”ten”, så Xs är alltså ”TioEss” eller ”TenEss”, inte ”ExxEss” etc. Bara så ni vet! X är den romerska siffran för 10, inget annat!

Även om Xr är billigast, har bäst batteritid och förmodligen tillräckligt bra för mina behov, om inte überbra för mina behov, så saknar den en kamerafunktion jag förmodligen hade velat använda jämt och det är funktioner som finns på de två andra modellerna. Det jag syftar på är möjligheten att ta foton med svart bakgrund samt foton med suddig bakgrund på både människor och objekt. Xr har det, fast bara för den främre kameran, selfie kameran alltså, men ändå funkar det bara för personer och inte objekt. Även om det är mycket bra, så är det inte bra för de tillfällen jag hade velat fota Maja, exempelvis vilket jag gör mycket när jag väl tar foton. Xr är också något större än den vanliga Xs modellen, vilket kanske är lite sämre, då jag tror att Xs modellens storlek är perfekt, då den är ca 2 cm högre än min SE men typ lika bred, men nästan 2″ mer skärm. Dock är det väl bredden på telefonen som underlättar mest när man vill skriva, men jag vet inte hur stor skillnad det är på storleken på knapparna med Xs och min SE. Jag får väl gå in i en Apple store och jämföra nån dag…

Jag tycker nu, även om jag inte gjorde det förr att min nuvarande mobil är lite för liten just nu. Den är så liten att jag undrar flera gånger om dagen om den verkligen är i fickan, men det är ett behagligt format på resande fot. Dock hade jag uppskattat en något större mobil, men jag har ingen vidare lust att betala 3000 kr mer eller så för det, när jag faktiskt kan köpa Xr modellen eller helt enkelt bara nöja mig med min nuvarande och stå ut tills hösten då jag lär uppgradera oavsett om jag inte gör det nu. Dock är även Xr svindyr också, även om den är billigare än de andra modellerna och jag känner inte riktigt för att punga ut typ 9000 kr minst för en ny mobil, när jag faktiskt har en som funkar, felfritt förutom då batteristorleken och att skärmen är liten. Hade någon av de nya modellerna kostat kanske max 8k så hade jag kunnat så till, men även 8k är för dyrt. Allt över 6k för en mobil är dyrt tycker jag, men sen är jag lite mer snål idag än vad jag varit när jag var yngre,

Nåja, jag kommer få kämpa med de här känslorna ett tag till och jag hoppas jag kan komma förbi det och inte spendera pengar alls på något onödigt. Åtminstone fram till september 2019… Men om jag faktiskt köper en ny mobil innan dess så hoppas jag det blir ett köp som varar. Jag vill inte fortsätta köpa nya mobiler jämt, utan jag vill vara nöjd med vad jag har. Jag vill att nästa mobil jag köper ska kunna lätt vara i typ 3-4 år eller nått. Det hade varit fantastiskt! Dock är det svårt när man är så teknikintresserad som jag är och lite smått ”ha-galen” efter nya prylar…

Sen för att påpeka så köper jag inte längre mobiler på avbetalning, även om det är extremt lockande numera…

Allt annat som försiggår i mitt huvud då?

Ja, som vanligt är det ju tusen grejer i huvudet samtidigt, men telefontjafset är det som tar upp mest plats. I övrigt är det mest att försöka hitta en ursäkt att programmera, men jag har dåligt med idéer just nu, utöver vårt projekt vi har i skolan där vi gör ett text spel. Jag har dock redan programmerat så mycket där, så nu får jag ta ett break och låta resten av gänget göra sitt så det inte blir allt för ojämnt. Jag tänker också en hel del på min framtid där jag hoppas att 2019 blir mitt hälso-år. Detta året vill jag typ bli vegan på riktigt, eller åtminstone semi-vegan där jag bara äter mejeriprodukter och ägg bara ibland istället för typ dagligen som det är nu. Jag vill också att det här året blir året då jag får bättre rutiner för både frukost, lunch och middag samt där min studieteknik förbättras och jag slipper omtentor p.g.a förbättrade studier. Som en bonus av bättre hälsa, bättre rutiner så hoppas jag att jag om ett år väger minst 10 kg mindre och har gått ner till en mer rimlig klädstorlek och slipper majoriteten av min nuvarande jobbiga dubbelhaka och bilringarna jag har runt magen som bara förpestar livet. Än så länge går det totalt åt skogen, men så är det. Det är svårt att skapa nya rutiner, att orka med förändring när man inte har alla verktyg för att komma dit. Brist på tid och allmän energibrist är ju den vanliga orsaken just nu, men jag ska komma igång tids nog i alla fall.

Vad gör ni under julledigheten? Sitter ni också och bara funderar på skit som ingen behöver bry sig om, eller har ni gjort mer nyttiga saker. Berätta i en kommentar nedan!

2018 – Miraklernas år?

2018 känns som året då saker och ting började vända till det bättre. Jag började plugga matematik 2A (gamla B) för att kunna komma in på högskolan, jag skrev högskoleprovet och fick galet låg poäng helt i onödan och jag gick till att vara en ”halvnöjd” Windows och Android användare till att bli totalgalen Apple nörd. Det största miraklet av dem alla var nog att jag faktiskt blev antagen till högskolan och har börjat läsa till systemutvecklare. Det är fantastiskt. 2018 har också varit ett år av sämre hälsa, oförändrad ohälsosam vikt och tankar kring förändring om hälsa. Det går som vanligt långsamt och trots en termin på högskola med nya rutiner så är det jättesvårt att få in nya rutiner som förbättrar hälsan avsevärt. Målet jag har är detsamma som alltid, gå ner X antal kilon, helst minst 20 cm runt midjan, och gå ner några storlekar i kläder hade varit önskvärt, men också få en bättre kondition och få ordning på mina svettningar.

För att komma dit, ja vad behövs? Jo, det gamla vanliga tjafset. Bättre mat, mer WFPB och veganskt. Mer fibrer! Mindre godis, mejeriprodukter och annat onyttigt. Jag funderar faktiskt allvarligt på att gå med i veganuari 2019, bara för att jag är så trött på min usla kropp som sällan numera fungerar som den ska. Kanske blir 2019 året då jag förändrar min hälsa till det bättre? Man kan alltid hoppas, men jag vågar inte lova något. Det är lite ungefär så här. Saker händer som är så otroligt jobbiga. En mage som inte fungerar, en kropp som svettas bara för att jag råkar klä på mig och stå i köket och diska eller nått, och där jag också blir totals sjöblöt av en liten promenad till tåget eller skolan. Det är riktigt asjobbigt. Jag hatar det och vill förändra det, men vad händer? Jo, man är lat och beställer pizza istället och så fortsätter det. Ja, så är det.

Något mer till årskrönika orkar jag inte skriva idag. Jag har dock en fråga… hur många av er läser verkligen mina inlägg? Och då menar jag från början till slut? Orsaken till varför jag frågar är bara för att någon råkade anta att jag är gravid, från ett föregående inlägg, där jag skrev om en spark i magen. Vad personen har missat totalt, då den där sparken verkligen inte handlade om en graviditet, utan en känsla av att jag är totalt värdelös på det jag gör i skolan och det känns så hemskt att bli totalsågad av en lärare när man gör allt man kan för att lyckas, utan några vidare hjälpmedel. Jag är ju faktiskt steriliserad och frivilligt barnlös! Det är en av de få sakerna folk bör veta om mig. Jag är för sjuk för barn, jag vill inte ha några och en graviditet skulle vara den absoluta döden för min del på alla sätt och vis! När jag hörde av personen som antog att jag var gravid och sa grattis att ”det lät mer spännande” med en spark i magen så ville jag fan gapskratta men jag blev också förbannad på ett sätt. Den här personen har en gigantisk historik också av att konstant missförstå mig och vi kommer sällan överens i våra trådar online, så jag är inte förvånad, men lite konstigt var det… I alla fall, har du läst ända hit så skriv något med ordet ”Gurka” i kommentarsfältet, oavsett var du väljer att kommentera.

GOTT NYTT ÅR!!!

10 år med älsklingen idag, en ”spark i magen” och godkända omtentor…

Ja, mycket som har hänt denna veckan minsann! Idag firar jag 10 år tillsammans med min underbara älskling, vilket känns helt otroligt. Dock i år är saker och ting lite annorlunda, och jag har ingen lust att upprepa mig, mer än att jag självklart fortfarande hoppas på att vi håller ihop livet ut. Nu fortsätter vi istället med det andra!

Det som är annorlunda för i år är ju att jag numera är student och omskolar mig till någon typ av programmerare. Skolan går ju bra, även om jag kämpar som en dåre, och har gjort omtentor som nu är godkända! Dock så finns ett ”problem” som stör mig som fan. Vi har just nu en projektkurs där jag och mina andra tre gruppmedlemmar har valt att göra ett text spel. Vi kom snabbt på hur spelet skulle utföras, vad det skulle heta men det tog ett bra tag att komma igång med själva kodandet. En gång i veckan har vi ett möte med läraren och hela syftet med den här kursen är att få ett smakprov i hur det fungerar att jobba som utvecklare. Därför har vi varje vecka olika roller som vi byter ut varje vecka. Dessa är projektledare, software designer, testare och kravanalytiker. Jag har varit allt utom projektledare, men alla ska ändå hjälpas åt. Projektledaren har dessutom ansvar för att lämna in en rapport varje vecka. Vi i gruppen jobbar på så gott vi kan, men på varje möte vi har haft blir vi totalsågade och det blir bara värre och värre.

Orsaken? Ja, det kan man säkerligen diskutera men nu är jag sur och förbannad över det mesta. De jag valt att arbeta med i den här kursen är personer jag umgåtts mest med, har klickat med och vi kämpar alla med studierna på både liknande sätt och olika sätt. För min del handlar det om att ha energi nog att orka plugga och jag pluggar så mycket jag kan. Faktum är att jag har typ inte gjort så mycket mer än att just plugga. Dock så suger min studieteknik när det gäller allt förutom delar som involverar ren och skär programmering, så där har jag lärt mig mycket och jag är skitstolt över mina kunskaper, även om jag inte är världsbäst. Vi är alla nybörjare fortfarande och det känns otroligt tufft som nybörjare att redan ha en projektkurs där vi från grunden ska skapa all kod till ett spel, följa manualer, skriva ”supertydliga” rapporter och ha uppföljningsmöten där läraren gör allt annat än peppar oss att bli bättre.

Vad är våra problem då? Jo, vi är inte bäst på det här. Vi har ju faktiskt bara gått typ 3 månader i skolan och lärt oss programmering. Sen har vi inte träffats så ofta heller som många andra grupper gör. Vi sitter inte på skolan 8 timmar och dagen, fem dagar i veckan och pluggar tillsammans som de bästa i klassen gör. Vi är lite halvdåliga på att delegera och många av våra träffar blir uppskjutna eller så träffas vi kanske 1-2 timmar istället för planerade 8 när vi väl har bestämt något. Trots detta tycker jag och även alla andra i gruppen att vi har kommit långt, och vi har enligt oss själva ett mer än halvfärdigt spel. Om en vecka ska vi vara 90% klara enligt kursens ”spelregler” men vi har rätt att ta jullovet på oss och fixa det sista. Jag anser att vi är ungefär 75% färdiga, men läraren som bara sågar och sågar anser att vi knappt är godkända och kommer knappt klara godkänt heller och att vi bara gjort 20% av allt och det gör mig så otroligt förbannad att jag vet inte var jag ska ta vägen.

Visst, jag förstår att utåt sett är vi inte klara med mycket. Vi har väldigt lite kod trots allt men vårt spel är inte särskilt komplicerat. De komplicerade delarna handlar om hur vi har valt att lägga upp spelet. Vi har exempelvis inte valt att slåss mot monster i vartannat rum utan i vårt spel finns det bara en boss, som är en drake och för att vinna spelet ska man svara på en massa frågor som draken ska ställa till en. Det hade vi tänkt ordna över jullovet Vi har ungefär 3 metoder som ska bli klara på en vecka för att vi ska nå 90% gränsen och dit lär vi garanterat komma – under förutsättning att alla i gruppen hjälps åt och gör vad dem ska. Dock är jag lite så här att jag kan inte hejda mig så risken är stor att jag lär göra mer än vad jag behöver, men det gör jag i så fall bara för att bevisa för läraren att vi fan visst har gjort mer än vad som han tror och vi är inte några nötter som inte kan ett skit. Vi är bra och vi förtjänar ett betyg som är minst godkänt utan problem. Något annat är bara skitsnack.

Det som läraren klagat på är främst vår rapport. Allt i den har vi tydligen inte gjort som man ska, men ingen har heller förklarat hur viktigt det är att den ska se ut på ett visst sätt. Vi har inga som helst riktlinjer, åtminstone inga vi har hittat och läraren har heller inte direkt sagt exakt vad vi ska göra, så då har vi gjort det vi tror är korrekt men så är det inte så. Tanken var också från början att vi skulle ha en komplett idé över precis allting innan vi börjar, men det hann vi inte med och första veckan rapporten lämnades in så strulade det med olika delar av texten så det funkade inte. Veckan efter så saknades UML diagram, men INGEN hade sagt något om att UML diagram skulle vara med just då. Igår fick vi veta att vårt UML var ändå inte fullständigt, massa andra delar saknades och var icke kompletta samt att vi hade skrivit massa saker fel så det blir bara mer skit på mer skit hela tiden. Igår när jag gick från mötet så var jag så förbannad att jag visste knappt var jag skulle ta vägen. En total magspark och känsla av att allt jag gör, eller som vi gör i gruppen är totalt meningslöst, korkat och vi är idioter, fast vi är inte det. Vi har kunskap, vi kämpar och gör vårt bästa… Det är bara så frustrerande, så jag är lite så här att jag knappt kan ta ansvar för mina reaktioner och handlingar tills nästa möte men jag skiter i vilket. Jag ska fan visa att vi kan det här och vi ska nå 90% av målet tills nästa möte om det så innebär att jag får göra det mesta för att vi ska nå dit.

När jag skriver så då syftar jag så klart på att jag ska hjälpa hela gruppen komma vidare, men jag har inget emot att vara typ ”vice” projektledare, vilket jag ändå varit typ under hela tiden i alla fall, men det är för att gruppen tillåtit mig vara det och jag har gjort det utan att köra över någon eller trampa någon på tårna. Vi har varit ärliga med varandra i gruppen och jag ångrar ingenting än så länge. Så det så!

Fler omtentor på G…

Oavsett hur glad jag är över att jag lärt mig galet mycket på sistone och hur roligt det är att äntligen lära mig programmering, så har jag på sistone insett flera saker. För det första så misslyckades jag på första omtentan i programmeringen, vilket känns helt absurt, men text har en stor förmåga att lura mig som fan, då jag sällan förstår det jag läser. Jag måste liksom ha mer. Jag måste prata om det, skriva om det, leka, testa, rita (kanske?). Jag behöver alltså mer än bara text. Som tur är hade jag redan kommit överens med läraren om muntlig komplettering, så det ska göras på tisdag. Jag är lite nervös inför det, men ser ändå fram emot det. Jag hoppas jag har möjlighet att komplettera mig upp till minst en fyra i betyg, om det ens är möjligt. Är det inte möjligt, nä, då hoppas jag att jag klarar åtminstone godkänt.

På lördag skriver jag omtenta i datavetenskapen och där känns det allmänt blandat. Även där har jag kommit överens med läraren om muntlig komplettering om det skulle behövas – oavsett poäng dessutom så på vis är det bra. Dock om jag klarar godkänt så skiter jag i vilket, jag nöjer mig med det, för den här kursen vill jag bara ha bakom mig nu.

I alla fall, om man återgår till det som jag insett på sistone, så är det att det finns stor risk att jag hamnar i ett läge där det blir omtenta på omtenta i varje kurs, om jag inte får in en bättre studieteknik. Min studieteknik suger, i alla ämnen förutom delar i kurser som involverar programmering. Det jag har gjort vid varje tillfälle jag har haft är att sitta och programmera. Det har iofs lett till att jag lärt mig galet mycket, vilket känns fantastiskt när man väl sitter och programmerar saker i Java. Det som är dåligt med det är att jag inte lagt ner lika mycket tid på allt annat som måste göras. Å andra sidan tror jag det är ok just nu, för kurserna vi läser nu är en projektkurs samt en kurs i databasteknik.

Databaskursen har jag legat efter i jättelänge, men efter att jag påbörjat en uppgift, som är ett individuellt projekt som ska lämnas in så känns det bättre. Jag har kollat på en gammal tenta i DB kursen, och jag vet minst hälften av allt redan där, så jag tror inte jag riskerar omtenta på så vis, för jag borde kunna klara godkänt åtminstone till sist. Jag tror dock ändå att risken är stor att jag oavsett hamnar i massa omtentor i varje kurs bara för att jag inte orkar plugga riktigt på samma sätt som friskare personer i klassen orkar göra. Det är de som pluggar – mycket som har klarat sig utan omtentor, och visst. Jag pluggar och så mycket jag bara orkar, men på sistone har jag varit så galet trött och fokuserat på ”fel sak” att jag vet inte alls hur det kommer bli i fortsättningen. Dock så kommer jag inte ge upp på detta. Jag ska fan ta examen, få ett jobb som utvecklare och förhoppningsvis jobba heltid samt minst dubbla min tidigare normala inkomst jag hade när jag jobbade på Funkibator. Min plan (om jag inte nämnt den innan) är att så fort jag får möjlighet så ska jag typ börja sitta på skolan eller med andra kurskamrater varje dag måndag till fredag i typ 6-8 timmar och bara plugga så jag får ordning på rutinerna och förbättrar min studieteknik.

Det som är svårt just nu, är som det varit tidigare – termer, och veta typ hur, vad varför med allting vi ska lära oss. I praktiken kan jag mycket och förstår mer, men att läsa text och förstå allt utifrån det – no way! Det går typ inte, eller väldigt sällan och därför känns tentorna jobbiga. I projektkursen har vi inte några tentor, men däremot blir våra prestationer bedömda och än så länge går det sådär med allt sånt. Jag tycker personligen att vår grupp presterar så bra vi kan utifrån våra förutsättningar och vi kommer lyckas få ett färdigt spel när allt är klart, men jag vill verkligen ha ett högre betyg i denna kursen om det är möjligt, men det är svårt när alla i vår grupp har omtentor att hantera i olika grader och vi själva kämpar med allt möjligt inom utbildningen + att min jävla fibromyalgi ställer till allt för mig titt som tätt. Nåja, tids nog blir det bra och jag är sjukt stolt över allt jag själv har gjort hittills samt vad min projektgrupp gör och har gjort, så där tvivlar jag inte ett dugg. Jag bara önskar att man vore lite piggare, att man slapp tågstrul och hade lite mer energi så man orkar ta tag i saker och göra allt på ett bättre sätt. Att sitta ensam hemma i ett hörn ger mig bara tid och anledning att programmera, inte plugga in saker på rätt sätt.

Men jag är ändå glad, och jag kör på. Längtar en hel del till jullovet dock. Hade varit skönt med sovmorgon varje dag och en ursäkt att programmera i brist på annat skoj. Samt få köra lite mer bil!

Jag hade fel om mina misstag, men det blir ändå omtenta…

I förra inlägget skrev jag om mina misstag jag gjorde som ledde till att jag inte blev godkänd i programmeringen. När jag dock hämtade ut tentan, så visade det sig istället att jag hade typ rätt ändå. Det blev typ slarvfel och tekniskt sett är jag godkänd i programmeringen, för enda anledningen till varför det gick åt skogen är för att jag var dum nog och chansade med quizfrågorna. Jag hade klarat åtminstone godkänt om jag inte hade chansat. Det gick faktiskt väldigt bra på själva programmeringsdelen. Jag hade rätt i att konstruktorn skulle vara med, men jag hade skrivit den fel, men den skulle vara med. Likadant så var det ok att jag inte skrev med Main klassen och main metoden. Hade jag skrivit mitt UML diagram korrekt så hade jag också klarat mig och hade jag som sagt inte chansat så hade jag klarat den nästan med en fyra i betyg. En fyra är typ som B eller VG. På HKR kör vi med annat betygsystem jämföres med vad man annars börjat göra här, men det går bra ändå.

Idag blev det tågstrul igen och jag, korkad som jag är ibland hade glömt kolla tågen och gick iväg som vanligt. Efter några minuter i Hyllie så blev det rätt klart att det var lika bra att gå hem igen, så jag tar en dag hemma igen. Det är rätt skönt, så jag klagar inte över det. Det har knappt blivit någon tid hemma ensam alls på sistone, så på något vis har detta varit efterlängtat.

Jag har nog inte så mycket annat att säga. Jag passade på att blogga lite då allt här ska uppdateras, program ska laddas hem etc, men planen är idag att ordna med GitHub och fortsätta leka lite med databaser. Vi har ju börjat med två nya kurser, databaser och en projektkurs så det är skoj.

Sen har WordPress.com äntligen fått stöd för den nya editorn, som kallas för Gutenberg. Nice!