Sjuttioelvatusen tankar kring framtida jobb och min personlighet.

Jag behöver skriva av mig, men vad jag ska säga egentligen har jag ingen aning om. Men ett långt inlägg blev det, så sorry.

Jag är fortfarande mitt i smeten av jobbsökande. En till bra jobbintervju eller två har man haft sen sist som bägge bara blivit ett nej av diverse anledningar jag nämnde i lite tidigare här på bloggen. Det börjar bli tröttsamt och väldigt jobbigt. Samtidigt så fortsätter jag söka – allt av intresse och har även sökt lite jobb i Danmark. Just nu vill jag bara ha ett jobb och jag börjar förmodligen bli lite smått desperat. Men samtidigt är jag lite rädd också.

Jag har sökt ett jobb på ett ställe som verkligen gör mig tveksam, men jag hoppas att det kommer försvinna. Arbetet i sig är det inget fel på. Det är ett konsultjobb och programmering, men sen vet jag inte. Jag ska få mer information i nästa vecka, då jag har en första intervju med dem på Måndag. De har ett krav nämligen som går emot i stort sett allt jag är och står för. De vill att man ska vara öppen med sin Asperger diagnos.

Stället jag har sökt jobb på heter Unicus. Ett fantastiskt konsultbolag som bara anställer konsulter med diagnos inom autismspektrat – inklusive Asperger, vilket jag jobbigt nog har en diagnos på. Observera att jag faktiskt tycker det är ett fantastiskt ställe. Jag har själv haft liknande idéer på ett sånt projekt och det är riktigt, riktigt bra att det finns såna här ställen som ser personer med A.S som något bra och inte en belastning. Tack för att ni finns!!!

Det här med min diagnos på A.S är riktigt jävla jobbigt. Jag ser inte mig själv i den. De likheter som finns hos mig och i diagnosen tycker jag lika mycket finns hos ”normalstörda” personer. Jag har nämnt det så otroligt mycket på bloggen redan, under taggen Aspergers Syndrom, så läs vidare där om du vill veta mer om mina åsikter. I det stora hela har jag gått från att vara superöppen med diagnosen till att mer eller mindre sluta prata om den. Och jag blir ledsen när folk, både förr och idag fokuserar för mycket på diagnosen när det gäller mig. Jag kämpar inte med min Asperger diagnos. Jag lever bara mitt liv. Och jag har också lärt mig hantera i stort sett all min problematik, så jag vet vad och hur jag ska göra för att fungera. Orsaken?

För när jag var öppen med den, så pratade jag nästan jämt om den, men det var som om att jag pratade om en stämpel jag hade i pannan. Eller mer – de här sakerna har jag ”tatuerat in på min rygg”, för detta ska förklara mig som person, medan jag själv liksom då aldrig har sett det. Jag ser diagnosen hos andra personer jag vet har den och jag vet mycket om den, men för mig själv? Nej. Den finns inte där. Den finns på papper och är ett hjälpmedel när jag behöver hjälp från myndigheter att få lite mindre press på mig än annat folk som inte har några jobbiga sjukdomar som förpestar deras liv. Jag har alltså inte tatuerat in diagnoskriterierna för A.S på min rygg, utan det är ett sätt att beskriva på hur jag ser diagnosen gällande mig själv. Alla andra kan se min rygg, men jag kan inte se min egen rygg – för att så funkar det ju. Eller nått i den stilen. Kanske ett mycket dåligt exempel? 🤔 Och sen så ska jag också påpeka att bara för att jag vet att en person har A.S, så behandlar jag dem inte annorlunda. Jag ser dem för den dem är. Behöver jag tänka på något särskilt så är det för att personen bett mig göra det, men oftast är det aldrig något problem.

Jag blev också en annan person jag aldrig vill bli igen när jag var för öppen med den och under en period blev ”indoktrinerad” eller ”upplärd” att älska min diagnos som gjorde att jag klev tillbaka tusen steg i min personliga utveckling och det var superskrämmande! För att inte tala om hur folk bara såg A.S stämplat i pannan och inte mig – Anna-Maria med sina egna idéer och syn på livet. Jag vill aldrig vara med om det igen! Därför pratar jag inte om diagnosen längre från mitt perspektiv och om mig själv. För den påverkar inte mig – den påverkar alla andra som väljer att se den. Jag vill bara bli sedd för mig, den jag är. Sen har jag behov och behöver stöd, men vem fan behöver inte tydlighet i sin vardag och flexibla arbetstider? Det är ju liksom en norm på många arbetsplatser idag. Utan kommunikation och respekt för individens önskningar och mål så kommer man ingenstans och det gäller för alla arbetsplatser.

Jag har dock börjat tänka mer på diagnosen på sistone. Den har liksom bara naggat mig där i bakhuvudet så mycket den senaste tiden. Typ, varje gång jag inte fattar mig på ett logiskt problem så undrar jag – är detta A.S? Det största exemplet är nog varför jag inte förstår mig på matematik. Varför kan jag inte fatta att en ekvation i matematik kan hjälpa mig lösa riktiga, verkliga problem som kan uppstå i det vardagliga livet? För mig så är matematik en sak och det där andra problemet är ett helt annat problem. Fast jag vet om att det är en och samma sak, förmodligen. Men min hjärna fattar inte det. De fyra räknesätten räcker liksom lång väg, men sen då? Nja, jag ser det bara inte.

Det är liksom som om att det finns en tydlig brytning (disconnection) mellan total självklarhet och något annat som är egentligen samma sak, men för mig är det alltid två separata saker. Är detta A.S?

Angående total besatthet och specialintressen då?

Ja, just nu är typ det enda jag kan tänka på min framtid i en BoKlok bostad, med en rejäl kontantinsats på köpet och sen ett lugnt liv med en Grand Danois. Tanken på att inte komma dit ger mig panik. Och total ångest. Detta är ingen sjuklig besatthet på så vis, för i så fall hade jag redan tagit ett skitdumt bolån via BlueStep eller nått sånt, eller skaffat en GD för längesen fast jag inte haft råd. Jag väntar otroligt tålmodigt här. Men jag kan inte sluta tänka på det. Och jag är besatt av det här. På sistone så är ALLT jag gör idag, en del i att komma till den framtid jag vill och leva det liv jag önskar, i en lämplig bostad med trevliga fyrbenta djur till sällskap. Är detta A.S?

Som läget verkar just nu så finns en annan möjlighet, och det är att lämna Skåne för att få ett lämpligt jobb. Jag har typ 11 års kötid i Göteborg så att fixa lägenhet där är inget problem. Det är bara att välja och vraka! Problemet är ju att vi har köpt ny bil. Eller ja, en på leasing som ska ta över efter vår nuvarande Zoe. Det blir en ny Zoe, med 10 mil längre räckvidd, snabbladdning och massa annat trevligt som jag bara längtar efter. Men den är dyr. Mycket dyrare än vad bilen kostar idag. Vi beställde den på beslutet att jag ska bo kvar här hos Henrik i ett extra år, och med tanke på potentiella bostäder från BoKlok, är detta mer än rimligt. Får jag som jag vill så innebär det att jag har råd med mycket mer än jag trodde om några år. I värsta fall så blir det bara en riktigt dyr bostad och inte någon Grand Danois på ytterligare många långa år, om jag inte kan spara undan tillräckligt och det hade inte varit så roligt. För att säga ett exempel. Hade du valt att ha 10000 kr i bostadskostnader(amortering, ränta och avgift eller hyra) i månaden eller 6000 för exakt samma bostad? Självklart hade man väl valt att betala mindre om det är möjligt!

Dock med tanke på att jag bor i princip gratis här och har extremt lite utgifter, så bygger min nuvarande budget inför framtiden också på att jag stannar här. Jag älskar dessutom att bo här! Och jag orkar inte flytta en gång till som inte innebär min drömbostad. Det enda som hade fått mig att göra det på riktigt är om det skulle ske ett dödsfall och jag inte får bo kvar här. Eller om jag och Henrik bryter vår vänskap, vilket är inte särskilt troligt.

Flyttar jag härifrån, alltså lämnar Skåne innan nya leasingperioden har gått över, får jag betala hela bilen själv eftersom då kan inte Henrik nyttja bilen vid behov. Det innebär att min budget pajar totalt, för jag har inte råd att betala den summan själv och samtidigt spara undan så mycket jag potentiellt kan göra om jag bara får en normal rimlig lön för en utvecklare idag som är nyexad. Jag hade behövt tjäna som en en senior IT konsult för att ha samma budget, och det går ju liksom inte när man är nyexaminerad. Tekniskt sett hade jag ju självklart överlevt, men tanken på att inte spara undan så mycket som jag vill, utan kanske bara en tredjedel om ens det gör mig skitledsen och ger mig total ångest och panik.

Därför måste jag bo kvar här tills jag har jobbat i ett par år på ett lämpligt ställe och tjänat ihop tillräckligt med kontantinsats så jag har det gott ställt även efter att bolånet är ordnat. Med gott ställt så syftar jag på att ha möjlighet (som jag tjatat en del innan) är ju att gå in med minst 30% på en lägenhet, och ha möjlighet att ha buffert, betala av en del av CSN och/eller ha möjlighet att köpa en eventuell bil kontant. Självklart behöver jag också ha pengar till alla extra inköp jag planerar, såsom hel kyl och frys, dammsugare, extra frysbox till hundmaten, TV till sovrum och vardagsrum och lite datorer om jag inte får en bra jobbdator. Då behövs det lite pengar. Visst, jag kan överleva med bara 30% i kontantinsats och lite buffert, men jag siktar högt på att kunna leva så ekonomiskt som möjligt sen. Det är liksom så jävla viktigt för mig idag! Ingen kan nog förstå varför det är så viktigt, men det är det.

Den stora risken jag tar med allt det här är att jag kanske inte får ett lämpligt jobb inom programmering, eller att jag kanske hamnar på ett ställe som inte riktigt funkar. Eller att jag ändå får en för låg lön för att min budget ska gå ihop. Det är hjärtskärande att återigen känna att jag aldrig kommer nå mina mål. Men visst, det är inte säkert att jag failar men just nu är det asjobbigt att inte ha ett ett (planerat) arbete som utvecklare.

Vad jag menar är att jag stör mig på att jag inte skrivit på ett kontrakt ännu om anställning, även om det innebär att jag inte börjar jobba just nu. Det hade varit ok att börja i höst, så man får lite ledighet men också möjlighet att jobba på sidoprojekten. Jag vill bara ha ett jobb inom programmering som är lämpligt, men som tur är kan jag ställa mindre krav så länge jag bor här, men å andra sidan är det lika viktigt att jag hamnar på ett ställe som funkar för mig.

Jag kan tvinga mig själv att jobba 8-17 på ett kontor och vara där måndag till fredag och pendla dit och hem. Och sitta i ett öppet kontorslandskap. Det kan jag göra, men det skulle inte vara positivt för mig i längden. Och förmodligen inte för arbetsgivaren heller. Det är nog lite lättare dock inom programmering, men jag vet vilka förhållanden som krävs för att jag ska bli nöjd och arbetsgivaren likaså. Det är inte de saker jag just nämnde, men just nu – idag och så länge jag bor här hos Henrik så kan jag gå med på det.

Om det blir så att jobbet på Unicus faktiskt blir av så innebär det mycket grejer för mig. Det mest positiva – det är ett jobb med lön och passande arbetsuppgifter inom programmering. Det negativa. Det börjar med tre månaders praktik, något jag inte behöver men det är ett krav från dem. Sen är det 6 månaders provanställning med lönebidrag och efter dessa ”långa” 9 månader så är man fast anställd – utan bidrag. Man är alltså en helt vanlig konsult då. Det tar alltså tre månader längre i princip innan man har ett fast jobb jämföres med andra konsultbolag, eller andra företag med för den delen. Orsaken till varför detta ger mig lite ångest är för att det innebär större risk att jag inte hinner köpa lägenhet från BoKlok i de två projekt jag som mest vill köpa i. Men det kommer fler projekt, det vet jag så egentligen är det ingen big deal. Och har jag tur kan jag ändå hitta en bank som är villig att ge mig ett bolån även om jag bara är provanställd. Det behöver inte innebära Bluestep eller någon sådan bank. Och i så fall är det ok. Så länge som jag får en rimlig lön så kan jag spara till kontantinsatsen. Dock tre månader extra är lång tid, men det är det ju värt om man får ett jobb som faktiskt fungerar. Jag bara hoppas att det gör det – oavsett arbetsplats jag hamnar på. För jag kan jobba och under rätt förutsättningar kan det gå riktigt jävla bra dessutom!

Det andra som ger mig ångest, och total sådan är det här med att vara öppen med sin A.S diagnos. Jag vill inte det! Varför? För att den hjälper inte mig eller någon annan på arbetsplatsen. Jag har inte de ”problem” som många med diagnosen har, även om det kan ske missförstånd, men det händer alla. Normalstörd eller ej. Jag hade typ velat ställa som motkrav till företaget att de inte ska behandla mig särskilt annorlunda eller tänka på att jag har den här diagnosen på papper. För det får mig att må otroligt dåligt.

Det som påverkar mig på riktigt är ju fibromyalgi…

Fibromyalgin som verkligen påverkar mig är något som bör uppmärksammas. Jag menar, tänk dig att du har ont i kroppen. Alltid. Oavsett vad du än gör. Dina ben gör ont. Dina armar gör ont. Dina fingrar är känsliga. Du orkar inte stå och att böja dig för att plocka ur diskmaskinen hemma är ett problem. Du är ofta stel och din kropp lyssnar inte på dig. Du är konstant trött, även om du sovit 10 timmar i natt. Och värst av allt. Det känns som om att alla muskler i hela kroppen är minst en decimeter för korta och du kan inte göra något åt det. Massage hjälper tillfälligt. Viktigare är ett stillasittande liv det och ett liv utan ”stress”. Motion hjälper inte mot värken och kyla samt fyra årstider gör det mesta bara värre. Har du haft en riktigt rolig stund, kanske en middag med kära vänner eller en fantastisk eftermiddag med en vän, ger dig värk. En stor förlust, kanske ett negativt besked ger dig värk. Och när något stort du gått och väntat på är över, ja då kan du räkna med att ha extra ont i flera dagar.

Och så ställer man detta mot en diagnos på Asperger, som personen i fråga inte ens märker av att den finns. Och inte de flesta andra heller. Missförstånd sker för alla, och tydlighet är positivt för alla. Flexibla arbetstider, en extra skärm och ett höj och sänkbart skrivbord samt möjlighet att jobba hemifrån är inte extra stödåtgärder för de flesta. Det är snarare norm inom programmeringsyrken. Därför tycker jag inte att man bör fokusera på en diagnos jag har på papper, när den tydligt inte påverkar mig i det dagliga livet. Men konstant smärta gör. Och sen är jag extremt frågvis, något som vanligtvis uppskattas inom branschen.

Det enda negativa jag kan tänka mig som kan vara jobbigt är att man gärna behöver ta allting steg för steg. Berättar man allt som ska hända på en gång så har jag glömt bort 99% av det när det är dags att sätta igång. Därför ställer jag många frågor och det bästa är att bryta ner det till småbitar och ta det steg för steg. I programmering så är det bra med parprogrammering och efter vi har löst ett problem, så går vi igenom hela lösningen tillsammans – steg för steg. Det får mig att förstå hela förloppet bättre och det är så jag blir en bättre utvecklare. Och med det, blir jag tids nog mer självgående också.

Det jag behöver för att funka på en arbetsplats är inget mer komplicerat än någon annan där. Men vi får se. De kanske säger direkt att jag inte passar in för att jag inte har de egenskaper de kräver, och det är ok i så fall. Jag menar, jag är INTE noggrann för det första. Jag är rätt slarvig och missar ofta småsaker. Men jag släpper inte ett problem förrän det är löst! Jag är också glömsk. Analytisk kan jag vara, men de flesta är mer analytiska än mig. Däremot gillar jag att analysera saker och kan ofta analysera sönder det om tillfälle ges. Jag kan se mönster, men att se mönster i det verkliga livet och se dem i ett logiskt test med fyrkanter och cirklar och vilken symbol som kommer härnäst? Nej, det är något helt annat i mitt huvud. Dessutom är det vanligare att personer utan en A.S diagnos ser dessa mönster snabbare än mig, så jag ser det inte som något unikt. Jag vet bara om att jag älskar programmering och det är det enda jag vill hålla på med. Det är både ledsamt och positivt på samma sätt, ifall jag skulle få ett nej från dem.

Ledsamt för att det är ett till nej för ett potentiellt jobb med rimlig lön och det andra är att jag vill försöka främst att jobba på en vanlig arbetsplats. Dock i och med att det är så jävla svårt för mig att få ett ja från en arbetsgivare så kanske jag får leva med att vara öppen med min diagnos, och jobba på ett ställe som tänker och pratar A.S hela dagarna bara för att jag ska kunna få lite erfarenhet? Fast nej, jag tror inte de pratar om diagnosen hela dagarna. Det är bara bakåtsträvande förmodligen. Ett bra konsultbolag fokuserar på arbetsuppgifterna. Sen att man kanske har ett annat sätt att göra det på när man hanterar en grupp personer med Asperger, så är ju det bara positivt. Man får ju göra vad som funkar, så att det fungerar. För alla!

Jag har ingen aning och jag ska påpeka här nu att jag är tretusen mil i förväg här och jag har säkert helt fel kring allt jag tänker kring det här eventuella jobbet och att eventuellt då vara vidöppen kring min ”superkraft” som jag inte ens vet att jag har. Jag vill absolut inte låta negativ när det gäller Unicus som arbetsgivare, för det är en skitbra idé, men jag är osäker på om jag hade passat in där. Men jag kanske inte har något annat val. Risken är så hög att jag går arbetslös för evigt annars, så jag kanske får kompromissa. Öppen med min diagnos mot ett jobb som har lön? Fokuserar man på jobbet och arbetsuppgifterna mer än att jag råkar ha den där diagnosen så ser jag inte något problem. Jag vill dock inte börja varje nytt uppdrag med ”Hej, jag heter Anna-Maria och jag har superkraften Asperger!”. Nej, det är inte min grej.

Aspergers Syndrom för min yttersta personliga del är INTE en superkraft. Det är något främmande, något konstigt och något jag inte ser eller upplever, men som några få andra ser hos mig. En på hundra ser ”symtomen” på mig. De flesta märker aldrig av det. De flesta idag som vet om diagnosen behandlar mig som vemsomhelst. Jag är stolt över att vara en udda typ och riktigt speciell! För det är jag! Det är sällan jag märker av att jag blir annorlunda behandlad pga diagnosen. Det jag stör mig på är när folk fokuserar för mycket på det. Jag vill bara jobba som (webb)utvecklare inom programmering och få en rimlig lön för det. Och sen vill jag leva mitt liv och förbereda för mitt framtida liv med Grand Danois, katt och en bostadsrätt jag har haft råd att köpa. Och jag vill inte prata om en diagnos jag inte känner av att jag har.

Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊

%d bloggare gillar detta: