Sorry, långtidsarbetslösa är inte redo att jobba…

Om inte det mest garanterade jobbet anser att jag kan börja jobba – hur i helsike ska jag då få jobb någon annanstans?

Här kommer ett surt och argt inlägg för jag är lite i chocktillstånd och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Sorry i förväg för alla sura ord och om jag trampar nån på tårna igen, men jag måste berätta även om det kommer bli tufft det också. Det här inlägget har skrivits över flera dagar, men chocken har hållit i sig även till publicering. Jag gissar att det aldrig kommer gå över heller. Jag är så slutkörd nu så jag finner det mirakulöst att jag lyckats skriva det här inlägget.

Jag är mentalt redo för heltidstjobb – även om det känns jättejobbigt.

Jag har nu varit arbetslös i 1 år och typ 3 månader officiellt. Jag har letat jobb sen april 2021 och haft jag vet inte hur många intervjuer. Jag har en attraktiv profil och även nu under denna sommaren så har nästan varje jobb jag sökt hört av sig för en intervju. Mestadels konsultbolag som vanligt, men jag vill ju jobba som konsult så jag tycker bara det är roligt, även om jag med 99% säkerhet vet att det inte finns passande uppdrag till nyexade webb/systemutvecklare. Det är ju så det ser ut i dagsläget, något som alla konsultbolag jag pratat med kan bekräfta.

Min vardag idag består av att sova till typ 8 eller 9 på morgonen, då jag följer Henriks schema. När han är ledig, så är jag ”mer ledig”. Behöver han kliva upp i ottan, ja då gör jag det med. Innan semestern så satt jag ca 5-6 timmar per dag och kodade. Under semestern betydligt mindre. Jag spenderar timmar med att spela på paddan, slösurfa, se lite TV, kanske nån film eller serie och jag är idag otroligt ”ledig”. Orsaken är ju för att jag har inga måsten. Jag har ett obligatoriskt möte i veckan med min Rusta och Matcha leverantör som jag deltar i på distans än så länge och får jag en jobbintervju så går jag ju självklart på den. I övrigt så bestämmer jag min tid själv. Och det är inte alltid så himla bra.

Att vara så här ledig är inte bra för någon som skjuter upp typ allt.

Jag är väldigt duktig på att skjuta upp saker. Jag har märkt det av över 1 års arbetslöshet att jag idag inte har de rutiner eller ”driv” i mig att själv ta tag i saker och ting, så därför skjuter jag upp dem. Annat är det om jag har deadlines, viktiga möten eller annat som gör att jag blir upptagen. Då är jag istället skitduktig och får saker gjort. Jag är otroligt produktiv om jag bara har en anledning såsom jobb, praktik eller nått annat viktigt. Det största jag har kämpat med under min långtidsarbetslöshet är att faktiskt ta tag i saker på rätt sätt. Jag har det inte i mig efter all den här tiden att prompt ställa väckarklockan på typ 7, äta frukost och tidigt sätta mig och ”jobba” i 8 timmar såsom man gör om man vore anställd. Det har jag liksom tappat och det blir bara värre ju längre tiden går. Den här jävla berg och dalbanan av hopp och förtvivlan hjälper ju inte heller. Därför måste jag ha ett jobb! Hur tufft och jobbigt det ändå känns.

Jag hade ett jobb på G som var mer eller mindre garanterat…

Men det sket sig som läget verkar just nu. Och jag är så chockad över anledningen till varför det blev så. Det här företaget hade ett enda krav på mig. Jag ska inte säga vad det kravet var, det behåller jag för mig själv men jag kan säga att jag har nått upp till det. Kanske hade jag fel, för svaret jag fick är att de inte anser att jag är redo att börja jobba? Vad är det för jävla skit? Ursäkta, men ändå. De uppskattar att jag nått upp till kravet, men ger ändå en ursäkt om att jag inte bör jobba nu, utan vänta lite till. Jag blir så arg att jag knappt hittar ord. Jag har jobbat stenhårt hela sommaren för att få det här jobbet och så blir det så snopet och förbannat felaktigt svar att jag kunde aldrig förutse detta. Jag har känt på mig och varit rädd för att även det här företaget skulle säga nej, men inte av den här anledningen att jag då inte skulle vara redo för att gå från långtidsarbetslös till heltidsarbetande.

NEJ. Jag hade mer tänkt i banorna att de tror att de inte kan hitta uppdrag till mig eftersom jag är bäst på frontend och de generellt inte har såna uppdrag, eller att de vill förändra mig till en person jag inte vill bli, för att det ska passa deras image bättre. De anställer nämligen bara en viss typ av personer och jag når egentligen inte upp till den typen de vill ha. Men jag är redo att kompromissa ändå för att få ett jobb, men tydligen förstår inte dem det.

Det sista är en massiv konspirationsteori från min sida, men de flesta jag pratat med anser att den måste vara den korrekta anledningen. Jag väntar på svar från dem angående hur de tänker.

Är man långtidsarbetslös så vill man inget annat än att börja jobba – även om man nånstans får lite panik känslor över att tvinga gå upp tidigare, jobba på fasta tider i 8-9 timmar, och vara på ett kontor 100% istället för mer flexibelt upplägg. Jag har spenderat hela sommaren på att i höst kommer jag inte vara så här ledig längre, och det är ok. Den enda fördelen med att vara utan jobb är ju den ”eviga” ledigheten, men även den är jättejobbig då ett liv utan en rimlig inkomst gör ju att allt man vill ha skjuts upp för evigt.

Jag byter ju självklart ut heltidsjobb med lön och alla möjligheter ett jobb innebär mot att vara för evigt ledig med mycket låg inkomst och inga möjligheter alls inför framtiden. Det säger ju sig självt!

Jag längtar efter ett jobb, oavsett hur oflexibelt schemat blir. Jag vill ha det! Ge mig det! Och så får jag det inte? Jag är inte redo av X okända antal anledningar, säger dem. Men jag tycker jag är redo. Alla jag pratat med säger samma sak. Jag har liksom gått här och planerat och längtat efter att kliva upp tidigt, äta frukost och ta mig till jobbet. Ta med mig lunchlåda som är nyttig och sen om vädret tillåter kanske promenera hem från jobb för att få in motion. På det sättet får jag även inte bara jobb och lön, utan kanske går ner lite i vikt också på sikt. Det kommer ju inte hända om jag bara sitter hemma och är arbetslös. Och jag kommer aldrig kunna bo själv igen om jag inte börjar jobba och tjänar en rimlig lön.

Dörren är inte stängd till det här företaget. De vill att jag ska kontakta lite ställen, kolla om jag kan arbetsträna först med mera, men min arbetsförmåga är redan utredd sen länge. De har också gett förslag på en grej som känns extremt onaturlig för mig och jag vill hellre börja jobba först och testa en tes jag har om min problematik innan jag prövar något annat. Något jag nämnt till dem på den senaste intervjun. Först jobba lite, funkar det – ja, jättebra. Annars, nej men då kanske vi kontaktar någon utomstående myndighet eller nått som kan hjälpa till ytterligare? Jag och mina närmsta har kommit fram till att majoriteten av mina problem bottnar i att jag har för mycket fritid, så börjar jag då jobba heltid och dessutom på ett väldigt oflexibelt sätt så lär ju det bara hjälpa ännu mer till att ”trötta ut” min korkade hjärna så jag slipper spendera för mycket tid på dumheter. Men det får jag inte, utan jag är inte redo att börja jobba. Man kan ju bli frustrerad för mindre, liksom… sicket skräp!

Jag har noll arbetsförmåga om jag måste jobba på ett ”aktivt” jobb. Såsom lager, butik, restaurang etc. Ett ställe där man rör sig typ konstant, står hela dagarna, eller springer runt och använder kroppen. Det funkar inte.

Jag har 50 % arbetsförmåga om jag får göra lättare administrativa arbetsuppgifter. Men det är för tråkigt för min hjärna som behöver mer utmaningar i yrkeslivet för att det ska funka längre, plus att lönen är också halverad om jag jobbar max 50%. Och jag vill inte ha sjukersättning igen! Det är för låg inkomst för att jag ska få leva mitt framtida liv som jag vill. Jag kommer aldrig ha råd med Grand Danois som sjukpensionär och halvtidsjobb. Det är bara att glömma.

Jag har 100% arbetsförmåga om jag får hålla på med programmering, för programmeringen i sig, problemlösningen, nära samarbetet med kollegor och allt annat som ett jobb inom IT branschen innebär är så drivande i sig att tiden flyger förbi. Det har jag bevisat själv under mina LiA perioder, då jag jobbade heltid utan konstigheter. Dock hemifrån med flexibelt upplägg, men det blev ändå heltid. Det funkade. Och det ska funka igen! Jag måste bara få chansen. Jag fixar inte det här själv.

Inom IT branschen behöver jag inte några anpassningar.

Det som är norm inom IT branschen är precis vad jag behöver för att kunna jobba heltid också, vilket gör det ännu mera rätt för mig att hålla på med programmering. Det är regel mer än undantag att ha flexibla arbetstider, jobba agilt i små team med bra tekniska hjälpmedel såsom höj och sänkbara skrivbord, och tillräckligt med skärmar man behöver och ofta får man välja Mac eller PC på de flesta företag. Det är vad jag behöver, men som ett första jobb – för att få en fot in på arbetsmarknaden så är jag villig att ta vad fan som helst för att börja jobba.

Nu får jag alltså inte börja jobba – för ”jag är inte redo”. Alla jag pratat med är lika chockade som jag. De tycker jag är ”för redo” för att börja jobba. De förstår min ivriga sida där att jag är redo att göra fanimej allt för att få ett jobb. Det gäller även här. Det här företaget som nudå varit öppna för att ta emot mig har mycket som talar emot för att jag hade funkat där.

Dels så är dem fast inställda på att flexibilitet är inget för dem. Det är 08-17 som gäller, med fasta lunchtider och fasta raster (om jag förstått dem rätt). Det är 100% på kontoret, åtminstone första månaderna och sen följer man vad kunden gör, men att vara 100% på kontor är alltid föredragit före något annat.

Det är också en otroligt låg lön som i sig borde vara en fråga för facket, men jag tar allt det där. Yes – ge mig! Jag kan också acceptera och har ställt in mig på att jobba på en skitdålig långsam PC, och det är ok. Jag får ett jobb, rutiner, lön, kollegor, syfte och en möjlighet till en framtid inom programmering och jag får erfarenheten jag behöver för att få börja leva mitt liv som jag vill. Jag har till och med ställt in mig på att jag INTE får jobba med programmering, typ att jag blir testare istället och spenderar dagarna med att trycka på knappar och kolla så hemsidan eller applikationen funkar som den ska. Allt som ger mig jobb – ge mig det, för fan!

Men jag kommer ju ingenstans om jag inte får börja jobba. Och det här stället anser istället att jag bör då arbetsträna istället, fast jag vet vad jag vill jobba med och jag vet vilken arbetsförmåga jag har. Det är ju därför jag satsar på programmering nu. Det är så jävla surt. Jag förstår inte. Återigen så är det som om att livet bara stirrar mig i ansiktet och börjar asgarva åt mig.

Titta på fånen som ständigt stångar sig blodig för att få ett jobb, utbildar sig, maxar sitt CSN, lever på aktivitetsstöd och är inneboende när hon är 40+ och som får nej efter nej efter nej och ändå inte kommer någonstans. Bara kolla, liksom! Sicken dåre… Nej, den där människan ska bara sitta här och finnas. Utan syfte. Utan pengar. Utan framtid. Utan hund. Utan bostad. Jävla skit.

Anna-Marias liv i ett nötskal.

Vad är syftet med den här skiten, egentligen? När det mest lovande jobbet, som i princip bara haft ett krav jag nu nått upp till anser att jag behöver nån annan skum hjälp för att få ett jobb? Istället för att börja jobba – när jag är utbildad system/webbutvecklare och sökt jobb efter jobb utan chans att få en fot in, så säger dem nej? Med de andra företagen kan jag förstå att de säger nej. De säger nej för att jag inte har erfarenheten. Det här företaget anställer i princip bara långtidsarbetslösa personer, och anställer först – sen hittar dem passande uppdrag. Det är ett annorlunda företag på så vis, med total förståelse för den problematiken jag har. Som lovat att de ska hjälpa mig att hantera dem, och så får jag en jävla ursäkt om att jag inte är redo att börja jobba och måste arbetsträna först? Fy fan… Jag blir alldeles matt.

Det är så absurt att jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det gör mig förbannad, frustrerad som fan, ledsen, besviken och jag känner mig otroligt oduglig och avvisad. Jag är totalt meningslös, verkar det som. Jag har inget syfte. Jag ska kosta staten pengar, inte bidra med skattepengar. Jag ska aldrig få min hund. Jag ska aldrig få köpa min drömbostad. Jag ska aldrig få bo själv igen och allt annat jag bara längtar efter ska jag inte få. Inte ha råd med något, inte kunna spara något. Aldrig återfå min hälsa heller.

Tack för den, televerket. Gå och skit ner dig.

Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊

%d bloggare gillar detta: