Risk för utbrändhet?!


Det har varit lite tyst på bloggen här senaste tiden. Det har sina anledningar. Mest så har det inte hänt så mycket. Jag söker fortfarande en massa jobb, har intervjuer och väntar på återkoppling. Fler nej har det blivit sen jag skrev sist. Dock är min erfarenhet att oavsett hur bra det gått för mig i rekryteringsprocessen, hur trevlig jag är, hur många frågor jag svarar rätt på och hur ett eventuellt kodprov går så behöver inte det betyda att jag får ett jobb. Jag har räknat på det och kommit fram till att jag nu passerat 60 intervjuer sen påsken 2021. Det är helt galet. 60 intervjuer. 60 nej. 60 företag, de flesta i Skåne, några utanför och några få i Köpenhamn. Ändå. 60 nej. Inte undra på att man mår som man mått senaste tiden och det är det inlägget ska handla om. Utbrändhet.

Jag vet inte om jag sprang in i väggen eller inte.

Ja, sant. Jag kan ha sprungit in i den redan i höstas. Dock så spenderade jag en bra lång tid efter alla intervjuer och hoppfulla tankar med att göra typ ingenting, och kanske återhämtade mig litegrann. I höstas kodade jag nästan ingenting alls. Jag satt mest och spelade spel på min iPad eller så såg jag filmer och TV serier för att fördriva tiden. Emellan allt det så sökte jag jobb så klart och hade minst en intervju i veckan och väntade konstant på återkoppling som alltid kom försent. Sa dem, ”du får besked på fredag”, så kom återkopplingen i princip på tisdagen eller onsdagen veckan efter. Jag som lätt kommer upp i varv om det vankas nått nytt, positivt eller allmänt intressant, så blir det jävligt svårt för mig att fokusera på något annat, så jag satt mest bara ivrigt och väntade på att mobilen skulle ringa. Ibland gjorde den det. Ibland kom ett mail och ett fåtal gånger blev det ett chattmeddelande via LinkedIn. Alla nej. Alla var ledsna över det, men de behöver någon med mer erfarenhet. Så har det ju varit i princip alla fall. Det är under visa fåtal gånger då jag fått göra arbetsprov där proven varit för svåra, för att de är utformade för normala personer som förstår logik. De har examen från ett universitet och kan datastrukturer och algoritmer. För att inte nämna att de har en fungerande hjärna utan hjärntrötthet, fibrodimma och inte lider av konstant smärta som ibland kan sätta stopp för precis allt. Då får man istället höra att kompetensen inte räcker och att de valt någon med mer erfarenhet. Så allt bottnar i det. Brist på erfarenhet. En sådan totalt absurd realitet att man blir helt ställd.

Jag lider mest med konsultbolagen…

Värst är det dock för alla konsultbolag jag varit i kontakt med. De som skiter i svåra tester och går på magkänsla, men som då har kunder som vägrar ta emot nyexaminerade. Och då inte hittar några uppdrag. De bara står där och tvingas säga nej, fast de så gärna hade velat anställa mig. Nu. Idag. Direkt. Men det går inte, för kunden säger nej. Det är ju också en tråkig historia i sig. Och inget jag kan göra något åt.

För att klargöra så hyser jag noll agg mot dessa företag som sagt nej till mig. Jag förstår dem, och jag förstår ju varför någon med erfarenhet är mer attraktiv än någon med mindre erfarenhet. Det är ju rätt logiskt. Det ologiska är när man som jag, eller som väldigt många andra i flera branscher får intervju efter intervju men bara nej, för att erfarenheten inte duger. Hur ska jag liksom de få erfarenhet om man inte får jobb? Det blir ju liksom lite svårt… Logiken där går inte ihop. Särskilt inte i en bransch där det sägs saknas över 70 000 utvecklare inom loppet av bara några år.

Berg och dalbanan av hopp, förtvivlan, fantastiska nätverk och intervjuer kommer göra mig utbränd.

Detta om jag inte får nån slags balans snart. Jag har åtminstone kommit in i ett program via AF nu, rusta och matcha där målet är att jag ska få jobb snarast möjligt. Än så länge känns det bara meningslöst. Orsaken är för att programmet började nån vecka in i april. Sen dess har jag haft 2 telefonsamtal, 3 videosamtal samt några gruppmöten som var komplett meningslöst och bara slöseri med tid. Det är liksom ”rustandet” som pågår, men jag behöver ”matchningen”. Jag ska ändå söka jobb som vanligt. Det enda positiva med att jag är med i det här programmet är att jag potentiellt kan få mer pengar i plånboken tack vare det. OBS! Det är nu bekräftat. Lite mer pengar i min lilla plånbok så länge jag är med i det här programmet. Dock rullar a-kasseperioden på och får jag inte jobb inom 63 arbetsdagar, vilket är typ i augusti eller så beroende på hur de räknar, halveras min redan lilla inkomst jag har. Jag har rätt att fortsätta programmet efter det, men inkomsten går då från låg till skitlåg. Jättekul – inte.

Eftersom jag bara vill hålla på med programmering så känns det som om att jag är helt fel person för detta programmet också. Jag kan inte ta något annat jobb än programmeringsyrken, och helst enbart frontend på webben. Det är där jag passar in bäst. Majoriteten av de som är med i dessa program gissar jag är kababla till att jobba på MacDonalds eller andra normala jobb. Tro mig, hade jag haft en fullkomligt normal arbetsförmåga hade jag jobbat i butik, på restaurang eller på lager/fabrik sen jag slutade skolan. Jag hade nog inte varit arbetslös en dag skulle jag gissa. Men nu är det inte så. Jag kan inte ta såna jobb. Min kropp orkar inte med det, och mitt psyke pallar inte med allt som innebär att bara räkna timmarna innan man får gå hem. Jag måste få lösa problem, skapa något, vara kreativ och gärna sitta vid en dator och har schyssta kollegor för att kunna göra ett bra jobb. Programmering har alla bitar jag efterfrågar. Det är också en bransch som har flexibiliteten jag eftersöker och ofta slipper man vara bunden till varken kontor eller 8-17 jobb. Det är mer öppet som norm, och så var det även innan pandemin. Det gillar jag. Och därför vill jag jobba med programmering.

Trots många utbildningar har jag inget jobb.

Och det stör mig som fan att jag inte får jobb inom programmering. Särskilt när jag nu utbildat mig till det också. Jag är utbildad samhällsvetare, tekniskt sett till arbetsförmedlare, SIUS konsulent eller nått liknande. Kanske jobbcoach. Men jag fick inga jobb efter den utbildningen heller. Jag fick inte ens komma på intervju och gav upp rätt tidigt. Brist på erfarenhet var anledningen där också. Jobbet jag fick på Funkibator kom av en slump och jag hade fått det jobbet där även helt utan utbildning. Det är lite galet att utbildningar, färdiga sådana som jag svettats blod och gråtit tårar över inte har gett mig jobb. Ingen trygghet, inga kollegor etc. Det är bara så absurt. Bortsett från Funkibator då, men som sagt, utbildningen gav mig inte det jobbet. Jag menar, ska jag bara finnas här för att göra ingenting? Bara drömma, hoppas och längta? Jag har längtat efter Grand Danois sen 1997. Det har inte hänt ännu, för jag har inte haft ekonomin för att skaffa en. Det är över halva mitt liv jag har längtat efter den hundrasen och jag har fortfarande ingen. Får jag inget jobb inom programmering – på heltid, då jag måste ha en heltidslön för att ha råd med rasen. Ja, då blir det ingen vovve heller…


En tid senare så mår jag lite bättre…

Det har gått ett tag sen jag påbörjade det här inlägget och jag mår faktiskt lite bättre. Förmodligen har det att göra med att jag passar på att göra ”Ingenting” så ofta som möjligt. Dock, komiskt nog har jag haft otroligt mycket äventyr på sistone. Mycket ute-luncher, middagar, kalas och så har jag träffat min bästa kompis Mac, från Lund minst en gång i veckan i snitt i flera veckor. Det har varit trevligt, men det tar på krafterna så klart. Och min lilla plånbok. Det är dyrt att vara ute och härja, men det är värt det. Jag har ju knappt spenderat en enda krona sen årsskiftet, så jag tar väl igen det lite nu.

En bra kriminalserie att rekommendera!

Mellan alla äventyr så passar jag på att återhämta mig så mycket jag kan. Bästa sättet för det är en bra TV serie, och det har jag verkligen att se på nu. ViaPlay har efter min förfrågan tagit in en av mina favoritserier som jag funderat på att se om från början. Den heter ”Murdoch Mysteries” och är en kriminalserie, utspelad i Kanada, Toronto i slutet på 1800 talet och serien är nu uppe i 15 säsonger. Jag har sett upp till säsong 14 tidigare, och alla de säsongerna finns nu att se på ViaPlay. Just nu är jag halvt igenom säsong 6 tror jag. Det är nice. Enda nackdelen är att det är svenska undertexter, och jag hade mycket gärna föredragit de på engelska, men jaja. Huvudsaken är att jag kan se denna helt lagligt och i rätt ordning! Det jag gillar med den här serien är att trots att den utspelar sig för över 100 år sen, så pratar de mycket om framtiden, och använder sig av moderna polistekniker såsom fingeravtryck och UV-ljus för att hitta blodspår. Det finns även en rättsläkare som undersöker de döda kropparna och hittar bevis. Det är en serie som är mycket bra på så kallad ”continuity”, alltså att de har koll på historien, ser till att återkommande karaktärer spelas av samma skådisar och de pratar ofta om fall de gått igenom tidigare. Ett stort tips, för alla er som älskar kriminalserier och vill se nått nytt!

Slutligen, en spännande väntan på IKEA!

Jag går också och väntar på besked från IKEA. Jag har ju sökt jobb hos dem flera gånger och den här gången blev det deras traineeprogram för systemutvecklare som ska börja i september. Jag kom på intervju, som gick riktig, riktigt bra. Jag svarade rätt på alla tekniska frågor och klickade rejält med de jag hade intervjun med. Nu går jag och väntar på besked, som är försenat, som vanligt. Jag är fortfarande hoppfull på att det blir ett positivt svar, men som jag nämnde i början på det här inlägget så behöver allt det positiva jag var med om även i den här rekryteringsprocessen inte betyda något alls. Det är så troligt att någon med mer erfarenhet ändå blir vald före mig och jag får återigen börja om från början.

Vi får se vad som händer, men det är nog ingen hemlighet hur mycket jag vill ha det här jobbet och hur mycket jag hoppas på att IKEA säger ja till mig. Det hade ju liksom varit mer än en win-win-win. Med tanke på att jag älskar IKEA överlag och att jag är så besatt av BoKlok, så hade det varit riktigt kul och fantastiskt att få bli en del av det företaget. Så fort jag fått ett besked så kommer jag blogga om det, oavsett om det blir ett ja eller nej.

Med alla 60+ intervjuer jag har fått nu så hoppas jag att nu är det dags. Det positiva med att börja i höst är att jag har hela sommaren på mig att förbereda mig, lära mig react bland annat men också förbättra mina kunskaper i programmering.

Jag hoppas verkligen det blir så! Världens bästa 40-års present det hade blivit om jag får besked denna veckan!


Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊

%d bloggare gillar detta: