Nyexaminerad (webb)utvecklare och arbetslös för evigt?

Efter för lång tid som arbetssökande så spyr jag ännu mer galla över min situation, även om jag förstår arbetsgivarna också som inte kan ta emot nyexaminerade.

OBS! Det här inlägget innehåller otroliga mängder med negativa ord och känslor. Dock menar jag absolut inget illa gällande potentiella arbetsgivare, konsultbolag eller produktbolag jag varit eller kommer komma i kontakt med. Jag förstår deras situation likväl som jag inte förstår min egen. Inget illa menat alltså, men jag mår inte bra just nu av att fortfarande vara utan arbete efter så många utbildningar och ett halvt liv som i princip slösats bort på ingenting. Extra surt är det när jag äntligen har hittat vad jag bör och kan jobba med. Så – är ni med? Inga sura miner då alltså. Bara lite känslor som måste ut. Tack.


Det spelar ingen roll längre hur mycket jag kämpar. Det går liksom inte. Jag hade fem intervjuer förra veckan och ett av bolagen verkade väldigt hoppfullt. Men de ändrade sig efter min intervju och upptäckte att de måste ha nån med mer erfarenhet. Det hade dock inget med mig att göra men det är som vanligt så förjävla trist att jag aldrig får chansen till ett jobb som passar mig. Återigen är min status som nyexaminerad ett problem. Och bemanningsföretaget som tjänsten gick via måste också börja om, så det är lite trist för dem också.

Statusen som nyexaminerad sitter i vägen, men det är inget jag kan göra något åt. Det är bra att jag är nyexaminerad så klart, för fler utvecklare behövs. Men jag får aldrig nån chans. Och jag börjar undra vad fan jag ska göra?

Det hjälper inte att putsa upp kompetensen med lite programmering på fritiden. Nej. Jag är fortfarande nyexaminerad. Det enda som verkar spela roll just nu. Det spelar ingen roll vilka ramverk jag kan heller. Att vara nyexaminerad är ett stort problem. Det spelar ingen roll hur trevlig jag är på intervjun och hur gott intryck jag lämnar. Jag är ändå nyexaminerad och jag kan inte göra nått åt det. Min trevliga personlighet ger mig inga jobb.

Ok, innan jag spyr mer galla på mitt jävla liv som aldrig har en inkomst eller framtid så ska jag vara mer positiv. Konsultbolag jag kommer i kontakt med är schyssta och snälla. De letar uppdrag och har mig i åtanke konstant. Men det är svårt att hitta rätt tjänst till mig. Eller ja, rätt tjänst finns ju någonstans därute, det är mer frågan om vilken arbetsgivare som verkligen vill ha mig och ge mig den chans jag behöver.

Hade jag haft LiA på samma ställe under mina två perioder på Newton och det stället hade haft möjlighet att anställa mig så skulle jag haft jobb typ veckan efter skolan slutade, men så blev det inte. Jag är nog den enda i klassen som inte fått jobb ännu. Några fler vet jag har fått kämpa, men jag är rätt säker på att jag är ensam kvar nu och jag avskyr det faktumet. De som fick jobb direkt fick det via sina LiA platser eller andra kontakter men de var också bättre på C# än mig och hade under hela utbildningen mer tur med gruppmedlemmar och framförallt har de alla fungerande hjärnor som förstår matematik och logik. Det gör inte jag på samma sätt och jag hatar det!

Men jag är tacksam över mina LiA platser jag heter haft. Otroligt tacksam, särskilt den jag hade på LTH 😍❤️. De lider lika mycket med mig över att de inte kunde erbjuda en anställning men är man en myndighet med sträng budget så förstår jag ju det. Deras budget hade ju inget med min personlighet att göra.

Hur många gånger till ska man få börja om på ruta ett?

Just nu försöker jag göra allt i min makt för att inte bryta ihop igen. Det är tufft. Varför vill jag inte bryta ihop igen då? Jo, för att jag orkar inte det. Jag vill bara inte. Jag måste hålla ångan uppe, men jag kan ju säga att motivationen håller ju på att försvinna nu…

För några veckor sen började jag göra lite mer daglig programmering för att öva upp lite kunskaper som kanske håller på att glömmas bort. Dock under den här tiden så har jag insett många saker. Framförallt att jag suger på att koda själv. Jag måste ha kollegor nu. Arbetsuppgifter, och deadlines. Jag är lite trögstartad nu och motivationen är typ nere på noll. Jag orkar bara inte. DET HAR GÅTT FÖR LÅNGT!

Jag måste ha ett jobb inom programmering – NU!

Jag skiter i lön egentligen just nu. Även om jag är totalt über-besatt av det här med kontantinsats och BoKlok bostad i framtiden. Det hjälper ju heller inte att BoKlok kommit ut med ett projekt på absolut rätta stället, där jag absolut supergärna vill köpa (även om priserna lär vara skyhöga för min plånbok). Kanske finns det ett hopp och det är en praktikplats via Arbetsförmedlingen. Jag fick idag ett positivt besked och det är att det kan godkännas redan nu, om jag hittar någon som kan ta emot mig. Det hade varit guld just nu, för jag måste verkligen göra något om dagarna. Jag kan inte bara sitta här och försöka själv.

Alla dessa utbildningar, driv och min fantastiska personlighet – vad är det till för?

Man börjar undra – vad fan var det här lönt för? Varför har jag pluggat större delen av mitt vuxna liv utan att få ett jobb för det? Varför? Det är så meningslöst och sånt slöseri med tid. Det hade varit mer förståeligt om jag hade varit så pass ”sjuk” att inget yrke hade fungerat för mig. Att jag hade haft anledning att ha full sjukersättning, men så är inte fallet. Jag har 50% maximal arbetsförmåga om det gäller anpassade arbetsuppgifter på ett kontor, ungefär som jag hade det på Funkibator i typ 4 år. På ett sånt jobb orkar jag inte mer än 4 timmar per dag och trots det sitter jag och räknar timmarna tills min korta arbetsdag var slut. Med programmering är det annorlunda. Där flyger timmarna förbi när jag sitter med det och med lite flexibilitet från arbetsgivaren – något som är standard med yrken som har programmering i sig, så är det inga konstigheter. Jag har bevisat rätt så rejält att jag orkar jobba heltid under mina LiA perioder, och det är fantastiskt att jag hittat ett sätt att orka jobba heltid på. Om än med lite flexibilitet.

Även ett icke-anpassningsbart jobb inom programmering hade jag tagit idag.

Hade jag inte haft en flexibilitet, d.v.s. tvingad till öppet kontorslandskap mellan 8-17 varje dag och 30 minuters lunch samt kanske 2 timmar + pendling varje dag. Ja då hade jag varit rätt död rätt snabbt, men jag hade gladeligen tagit ett sånt jobb idag. Nu. Igår.

Ett mer lämpligt schema hade dock varit hemifrån mest, mellan typ 9 – 16/17, alltså 7 timmar på ett ungefär per dag och resterande 5 timmar fördelas som man vill över veckans timmar hade funkat bäst. Men jag ska inte vara petig nu. Jag är villig att jobba varsomhelst så länge det stället erbjuder programmering som jag kan 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan oavsett om det skulle innebära att de där sakerna som kan trötta ut mig väldigt snabbt. Just nu är ett jobb nummer ett och det måste vara programmering, för annars vet jag inte vad jag tar mig till. Jag vill inte söka andra jobb. Jag vill bara hålla på med programmering, för det är det jag är bäst på och tycker är roligast och det är den enda chansen jag har till en heltidslön och en rejäl motivation just nu för att orka gå vidare och kämpa för min framtid med egen bostadsrätt och Grand Danois med en gräsplätt någonstans i Sverige.

Även om jag kan och kanske måste söka andra jobb, för att jag får bara inget inom programmering, så är risken stor att jag kanske glömmer bort mina kunskaper helt, för att jag tröttar ut mig på ett annat jobb som inte passar. Som sagt, lön är inte nummer ett längre, trots alla framtidsplaner utan det är arbetsuppgifter, kollegor, arbetsplatsen i sig och möjligheter som är viktigare. Lön har iofs inte heller varit nummer ett, men en av de absolut viktigaste bitarna, men så känner jag inte längre. Jag hade kunnat ta en praktikplats som sagt med, för jag måste ut och göra något nu innan det är försent. Jag vet dock inte när det är ”för sent”, men det känns ibland som om det redan är det ibland när man mår som värst.

Jag absolut hatar, avskyr och spyr galla över den här situationen. Det är lite som en mardröm. Jag förstår inte hur jag hamnade här. Jag som var så glad över att jag hittat vad jag ska jobba med, efter så många långa år av ingenting och slöseri med tid och knappt någon inkomst. Jag har hittat det jag trivs bäst inom, webbutveckling. Något jag är bra på och som gör mig anställningsbar och som jag tycker är så jävla roligt dessutom. Det är helt otroligt att den här grejen också kan ge mig en väldigt hög lön, enligt mig eftersom jag levt typ hela mitt vuxna liv utan en stadig inkomst eller annars en mycket låg inkomst. Då kanske man förstår hur jävla jobbigt det är att kämpa som jag gör och ändå bara få nej. För som sagt, det spelar ingen roll hur trevlig jag är, hur gott intryck jag lämnar eller hur passionerad jag är. Så länge som jag är nyexaminerad är jag inte av intresse för de flesta, men jag hoppas att det slutar snart och att jag får en chans. Den som ger mig chansen kommer ju inte att ångra sig i första taget…

Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊

%d bloggare gillar detta: