Livet som arbetssökande suger…

Jag trodde aldrig jag skulle sitta arbetssökande så här länge. Men så blev det. Och det kanske blir ännu längre? Än så länge har jag inte skrivit på några papper någonstans om anställning och trots en mycket attraktiv profil och utbildning så verkar det inte vara någon som vill ta chansen med någon som mig på arbetsmarknaden.

Många intervjuer har det varit.

Jag har varit på ofantligt många intervjuer sen efter påsk 2021. Det har inte varit svårt att få kontakt och respons, och intervjuerna brukar gå mycket bra. Men sen brukar det ta stopp. Det vanligaste problemet jag har stött på, åtminstone sen slutet på sommaren är att det i princip bara är konsultbolag som hör av sig – som inte kan anställa juniorer eller nyexaminerade för att kunderna vägrar ta emot dem. Eller så är det så att produktbolag inte hör av sig och gör dem det så brukar de ha skyhöga krav, och p.g.a. min funktionsnedsättning, fibrodimma, hjärntrötthet etc, så fixar jag sällan dessa höga krav. Man går liksom runt i en cirkel. Tiden går och nu har det gått för långt.

Man får göra vad man kan för att hålla motivationen uppe…

Det har gått över 6 månader sen jag tog examen från Newton, och jag har ännu inte skrivit på något som helst papper för anställning. Det suger, för jag trodde inte det skulle vara så här svårt. Ju längre tiden går nu också, desto svårare är det att hålla motivationen uppe, och istället för att göra nyttiga saker, så spenderar jag dem med att se på TV och spela på paddan ungefär. Men jag har varit lite duktigare på sistone, och nu har jag försökt göra mitt bästa för att öva upp lite kunskaper i programmering, så att jag inte ska glömma bort vad jag har lärt mig. Det är svårt, så klart, men jag har inget annat val. Utan kollegor dock, en lön och en ursäkt att visas utanför lägenheten så är det tufft att sätta igång, så jag får typ tvinga mig själv.

Jag har liksom noll stöd här heller, mer än hejarop från nära och kära. Det jag hade behövt, åtminstone tills jag får ett jobb är typ att gå en gratiskurs som inte hindrar mig från att få A-kassan, då de futtiga få tusenlappar i månaden är otroligt viktiga för mig just nu. Det är min enda inkomst, och är typ en femtedel av vad jag borde ha om jag hade jobbat nu. Jag behöver liksom pushen av göra något som är roligt, utmanande och triggande nog så att jag faktiskt fortsätter. Typ ”fixar du inte detta så tar vi ditt CSN”. Men mitt CSN är totalt maxat och jag kan inte studera något mer. Jag har heller inte råd att köpa kurser och gratis kurser online har inte det interaktiva stödet jag behöver för att orka hålla på med något på allvar. Jag är liksom helt ensam i det här och det suger just nu.

Därför behöver jag något att göra. Ett jobb. Helst som webbutvecklare, då det är där jag fastnat, och gärna med mycket frontend grejer, då design är skitkul. Men, får jag chansen så kan jag ta vad som helst som innebär någon typ av programmering. Även om det är backend i C#, något jag faktiskt är rätt kass på då jag inte har logik och matte-tänket som behövs för det. Får jag öva mig, gå lite kurser och få en bra pedagogisk lärare? Ja, då kan vadsomhelst hända så klart, men får jag inte det? Nej, då kan det blir svårt.

Jag måste bara ha ett jobb och det snart. Fram tills dess så ska jag göra mitt bästa till att öva upp kunskaper i programmering som kan behövas, men jag hoppas att kollegor och framtida arbetsplatsen mest hjälper till med det och snart.

Lämna gärna en kommentar. Det blir så mycket roligare att blogga då 😊