Just nu är jag inne i en period där jag insett mycket i mitt liv. Jag antar att den perioden har pågått väldigt länge, med tanke på hur mycket jag upprepar mig i bloggen på sistone, men minnet mitt suger och har jag inte läst mina senaste inlägg på ett tag så har jag glömt att jag faktiskt skrivit om det, så om det blir upprepning ytterligare en gång så ber jag om ursäkt för det, men jag hoppas att det mesta här är nytt. Ok, då kör vi!

Acceptera ”ensamheten”…

Sen den här terminen började så har jag varit väldigt ensam i skolan. Ordet ensam kan tolkas lite hur det vill. I faktiska händelser har det inneburit att typ 8 av 10 tågresor till eller från skolan sker i min ensamhet. Jag har alltså inte sällskap med någon från klassen längre. Det beror mest på att de jag oftast brukar åka med skippar många lektioner av diverse anledningar och det kan inte jag göra så mycket åt, eller att det är fullsatt på tåget eller att jag väljer åka hem medan andra sitter kvar. Jag sitter också mycket själv i skolan under lektionen, och ett tag kändes det som om att hela klassen skydde mig som pesten men jag vet att så är inte fallet, men det var ändå konstigt. Ett exempel är om jag är en av de första in i klassrummet innan lektionen börjar och jag väljer en plats att sitta vid. Efter när det kommer nya personer in så sätter sig ingen bredvid mig. Om jag däremot kommer lite senare och kan välja att sitta bredvid någon så går det oftast bra. Det som ändå är lite konstigt är att ingen frågar mig något, utan det är jag som numera frågar andra personer om något. Hela det scenariot har dock börjat ändra sig lite, så det är positivt, men det är också för att jag har insett att vi är alla där främst för att lära oss saker och eftersom jag inte lyckats med min ”studieplan” som jag nämnt innan så innebär det också att när lektionerna för dagen är slut så åker jag hem medan många andra i klassen stannar kvar och studerar tillsammans.

Jag pluggar också därmed i 9 fall av 10 helt ensam, antingen på tåget eller här hemma. Det är oerhört sällan jag pratar plugg med kurskamraterna med, åtminstone så att man får hjälp av dem eller kan hjälpa någon annan, men för min del är det ändå rätt ok just nu. Orsaken är för att jag har ändrat mitt studiesätt lite, eller studieteknik vilket har lett till att jag faktiskt lärt mig otroligt mycket och det är på helt egen hand. Visst, jag suger fortfarande på att använda termer, men jag vet oftast hur jag ska lösa ett problem som vi håller på med för tillfället. I alla fall i programmeringen. I matematiken är det stundtals lite svårare, men där är det största problemet egentligen att jag blir så trött av att räkna så jag orkar inte sätta mig in i det mer än nödvändigt och själva programmeringen gör mig generellt piggare, så då är det lättare att bara sitta där flera timmar i sträck och bara lösa problem.

Sluta informera och sluta bry mig…

Någonting jag absolut har insett på sistone är hur tröttsamt det är att vara en vegetarian i en kött-värld. Jag är den enda personen i hela klassen som är vego och att försöka prata veganism, klimatförändringar, hälsofördelar etc om den här kosten är så oerhört jobbigt att jag vill faktiskt sluta prata om det om folk inte är intresserade av det. Orsaken? Folk vill inte lyssna eller förstå eller ens acceptera mina argument. Det spelar ingen roll hur trevlig, lugn och sansad jag är – de ”skiter” i mina åsikter och tycker jag är en helknäpp vegan som vill mörda kossor oavsett vad jag än säger, eller något i den stilen. Fast jag fortfarande är överviktig, fortfarande äter mjölk och ägg produkter och väldigt tydligt har noll kondition och allmän dålig hälsa så är jag ändå den där konstiga veganen. Jag respekterar andra människors val av att äta kött. Jag tänker inte tvinga någon att bli vegetarian eller vegan, även om det hade varit trevligt. Det enda jag önskar är att folk vore mer intresserade, villiga att lyssna, förstå och kanske bli lite nyfikna på vad veganism är och hur illa djuren behandlas, hur dåligt det är för vår hälsa och för vårt klimat etc. Men de vill inte, och från och med nu så tänker jag ta ett aktivt beslut att inte prata om veganism med någon om jag kan undvika det på ett tag – om nu inte en person är grymt intresserad av vad jag har att säga. Jag orkar helt enkelt inte göra något annat, för det tar för mycket energi.

Sluta lägga mig i…

En annan sak jag ska sluta med är att lägga mig i diverse debatter, både på nätet men även med andra personer IRL om jag kan undvika det. Ämnet spelar liksom ingen roll, det är samma sak om med att prata vego-grejer. Jag har spenderat så många år på sistone med att lära mig om saker som jag inte hade någon aning om (och typ 95% av resten av världen inte heller vet) och fått veta att i stort sett all information vi vet idag och har fått lära oss är fel. Och detta är inte en konspirationsterori! Det är baserat på ren fakta… Det som kanske stämmer är väl geografi och väder, men sen känns det som om allt annat är totalt tvärtom, om man ska överdriva lite för att bevisa min ståndpunkt. ”Människan behöver kött”, ”hundar är allätare”, ”komjölk är naturens kalcium” etc. Det finns så mycket som vi människor bara har utgått ifrån att så här är det, och sen när man tittar djupare på det så är det totalt tvärtom. Det är så galet, men jag ska inte gå in mer på själva ämnena nu, för då riskerar jag mer debatter jag inte har ork för. Vill du veta mer så rekommenderar jag att du kollar in bra dokumentärer som har riktig fakta i sig såsom Cowspiracy, What The Health, Game Changers (kommer snart!), Forks over Knives, och andra dokumentärer som rekommenderas av kända läkare inom WFPB rörelsen. Läkare för framtiden, eller PCRM är två bra organisationer som har mycket information som är korrekt och Dr Greger har sidan nutritionfacts.org också där han går igenom all forskning som finns om mat och hälsa så du vet vilka källor du kan lita på och vad forskningen faktiskt säger.

Nej, jag ska inte sluta plugga eller satsa på min framtid!

Ifall det nu var någon som läste detta och blev orolig så kan jag säga direkt att jag tänker inte sluta med mina studier. Jag tänker kämpa på i det sista för att lyckas för något annat tänker jag inte acceptera. Dock kan det ju hända att jag inte klarar matematiken och får göra alla möjliga omtentor, men i värsta fall så har jag hela sommaren på mig att öva mer matematik och jag är inställd på omtentor i bägge kurserna som jag går just nu. Skulle det dock gå åt skogen, ja men då finns det säkert andra lösningar. Jag kan testa söka jobb inom IT och kanske få något ändå, med bara 1 års utbildning, eller testa söka andra utbildningar mer lokalt inom IT där jag kan fortsätta plugga utan att läsa matematik. Jag är inte särskilt orolig för de kurser som bara innebär programmering, för om jag fortsätter som jag gör nu så lär jag klara mig med minst godkänt utan problem och sen får resten av term-användandet komma allt eftersom.

Ja, det var väl det för den här gången. Nu ska jag göra ett ärligt försök till att fortsätta studera för dagen. Om jag bara orkar d.v.s…

Publicerad av Anna-Maria "Aimee" Eriksson

Galen i Grand Danois, Malmöbo med sambon Henrik och katten Maja. Jag vill bli programmerare. Crazy about Great Danes, lives in Malmö with my domestic partner Henrik and my cat Maja. I wanna be a programmer.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: