0.35 på högskoleprovet och paniken sprider sig…

man old depressed headache
Photo by Gerd Altmann on Pexels.com

Fy fan för att vara i min situation säger jag bara… Visst, jag ska inte ropa hej i förväg. Det kan ändå gå. Jag kan vara student återigen i höst, men det hänger på en jävla skör tråd ska jag tillägga. När jag skrev högskoleprovet hade jag inte pluggat alls inför det. Orsaken var flera. Dels för att jag sitter i en situation där jag har väldigt låg energinivå och måste prioritera vad som är viktigast. Vad som är viktigast i verkliga livet och för min hjärna är dock två helt olika saker. Även om jag hade exempelvis velat orka lägga mer tid på att studera, läsa böcker och lära mig kod på fritiden så föredrar min hjärna att blogga, titta på tv eller sova och det stör mig.

Det är som att jag är fånge i min egen korkade, dåliga och icke-fungerande kropp där jag inte har någon som helst jävla kontroll över något alls. Det jag vill göra. Det jag borde göra. Det jag inte kan göra… Alla de sakerna fungerar inte ihop. Det jag oftast vill göra hindrar min kropp eller trötta hjärna ifrån att göra. Det jag borde göra vägrar min kropp eller hjärna utföra. Exempelvis för att lära mig kod på fritidsbasis blir jag besatt av domäner istället. Som jag inte behöver. Eller besatt av att köpa en ny telefon. Som jag inte behöver. Det jag inte kan göra, men vill göra eller borde göra har aldrig gått. Tänk långsammare! Gör det långsammare! Räkna långsammare! Var mer noggrann! Allt det går inte. Jag vet inte hur man gör. Jag är inte någon person som gör saker långsamt frivilligt. Nej, snabbt ska det gå! Ska vi prata ilska och humör så har jag verkligen inte nån som helst aning om hur man gör för att inte bli galet förbannad över minsta lilla piss-sak som man inte ska bli arg över. Som att bli asförbannad för att blixtlåset på tröjan inte funkar, för att vattnet är för varmt i kranen etc. Små, små skitsaker liksom. Det blir jag asförbannad över. Och mina problem gällande humöret är något som förstör, både för mig men även för andra som upplever det. Och jag verkar totalt oförmögen att kunna göra något åt det.

Jag är en jävla fånge i min situation.

Min situation är en person med fibromyalgi. Förmodligen en Aspergerdiagnos (som jag har papper på, men vägrar erkänna eller nått numera, men nu börjar jag fanimej undra). Min situation är att jag är lat, bekväm och alltid tar den lättaste vägen ut om det är möjligt. En situation där jag enbart presterar om det motiverar mig, men oftast är motivationen något löjligt som inte betyder något för någon annan, bara mig själv. Därför blir jag besatt över domäner, hemsidor (läs. webbhotell), nya telefoner och andra skitsaker som jag inte ska behöva bry mig om i det vardagliga livet. Men det gör jag ändå för jag vet inte annars vad jag ska göra eller ta mig till. Det är ju inte som om att jag har lärt mig tekniker under åren som lärt mig hantera mina handlingar och känslor.

I det här läget kan jag heller inte sluta tänka på min historia. Alla de val jag har gjort som har tagit mig till den punkten jag är på idag. När jag för tredje gången gillt läser matematik B (2a i dagsläget) för att nu måste jag ha det för att kunna ha en mer lyckad framtid med högre lönemöjligheter och möjligheter att orka arbeta mer än 50% samt göra något där jag får lön för något som jag har stor passion för. Hade jag vetat att jag idag inte skulle ha hälsan eller orken på riktigt att lära mig matematik och skriva högskoleprovet med 0.35 i resultat så hade jag fanimej satsat hårdare för typ 15 år sen eller när fan det nu var då jag läste matematik på skoj. Bara för att jag inte hade något annat bättre för mig.

Då hade jag också fått beskedet att jag ALDRIG kommer plugga på högskolan för utbildningen jag gick på gymnasiet inte gav mig ett slutbetyg – trots godkända ämnen och fullständig utbildning. Jävla skitsnack och lurendrejeri från den skolan och ytterligare ett till moment i livet man ångrar som fan. Där blev jag verkligen lurad. Ilskan över det bubblar över rejält idag och just nu med allt jag vet idag. De sa nämligen att den utbildningen kunde man gå i 3 eller 4 år och 3 år räcker. Man får slutbetyg då, men jag fick inte det och fick några år senare veta att 3 år räcker inte. Man måste gå 4 år för att får slutbetyg. Jävla bullshit, liksom! För den som inte vet så gick jag en IV utbildning som är speciellt utformade för personer med Aspergers Syndrom.

Hade jag redan haft ett godkänt betyg i matematik B så hade jag kunnat läsa programmering redan 2009 då jag kom in på högskolan via BTH. Jag gick den utbildningen för att den inte krävde matte, hade praktiskt taget platsgaranti och för att att jag ville läsa något som jag tyckte passade mig. Utbildningen i sig var bra, men den har inte gett mig en möjlighet till ett jobb på den generella arbetsmarknaden och det beror på mina funktionsnedsättningar. Egentligen inte på utbildningen. Många av mina kurskamrater har fått jobb, på myndigheter, skolor eller andra ställen som är relevanta för utbildningen. Jag fick anställning på Funkibator – helt enbart för att jag är den jag är. Utbildningen hjälpte inte där, även om jag tekniskt sett formade min utbildning till att arbeta just på ett ställe som Funkibator, så det var lite lyckat ändå.

I värsta fall innebär all den här skiten att jag får vänta ett helt år till – minst innan jag kan plugga vidare och bli något inom programmering. Om det ens någonsin kommer hända d.v.s. Jag har inget emot att gå arbetslös tekniskt sett efter att ha varit på Funkibator i över 3 år, men det stör mig att jag aldrig kommer ha förmåga att orka arbeta mer, få högre lön än vad jag haft tidigare etc om jag inte får chansen att arbeta inom programmering av något slag. Som en administratör eller något liknande så orkar jag inte mer än 50%. Det är min verklighet. Har jag tur kan jag, om jag får ett nytt jobb snart, åtminstone tjäna ungefär lika som innan (hoppas bara inte på lägre lön, för då är det inte lika bra), och även om det är en låg inkomst så har jag lärt mig leva någorlunda som en kung på den inkomsten. Att vara fattig student gör mig heller inget, för det är värt det i slutändan. Oavsett vilket så vill jag just nu bara att allt ska ordna sig. Om allt löser sig dock så räknar jag det som ett mirakel. Även om jag får ett nytt jobb så innebär det mer pengar, men jag vill ha mer efter vad jag har lärt mig det senaste året.

Med tanke på hur dåligt allt går just nu så har jag också fått ändra på en viktig grej som jag har längtat efter till sommaren och det stör mig. Jag hade planerat en resa till Stockholm, till och med köpt min tågbiljett men i sista minuten eller nått så skiter jag i att åka till Stockholm som jag planerat och istället så spenderar jag några veckor till på att plugga upp matematiken. Igår blev jag klar officiellt med alla uppgifter i boken så det jag har kvar att göra nu är att repetera allt och det ska jag göra mitt bästa med nu.

Med kapitel 2 och delvis kapitel tre så har jag blåst igenom de uppgifterna mycket snabbare än planerat, men också med mindre tid generellt än vad jag behövt lägga, så de timmarna jag saknat där kan jag istället lägga nu så jag planar ut på 25% för hela terminen. Tanken är då, eftersom jag är arbetsbefriad från mitt arbete på Funkibator just nu så kan jag lägga de timmarna på att plugga matte. Det innebär att ca 4 timmar totalt fram tills jag ska skriva nationella provet får gå åt till repetition och jag hoppas jag kommer orka med det. Med tanke på hur jävla irriterad och sur samt ledsen över resultatet på mitt högskoleprov så vetefan hur det kommer gå. Jag kommer slita mitt hår och svära tills tungan blir svart på mig och vi blir vräkta eller nått tror jag. Så känns det nu i alla fall. Inte en bra känsla. Därför bloggar jag först idag för att få ur mig det värsta av alla de här känslorna för någonstans inom mig så visste jag väl att det skulle bli så här…

När jag gjort testerna innan som skolan tillhandahåller digitalt så har det gått bra. Jag har fått ungefär 80% rätt på de flesta och där jag fått mindre så har det varit slarfvel eller så har jag bara gissat för att räkna ut allt rätt sen. Jag kan liksom det jag behöver, men lagom tills att jag ska skriva proven så får jag tillfälligt hjärnsläpp och då blir det svårare att bevisa mina kunskaper. Sen verkar det också som att bedömningen på proven är helt konstiga också så det minskar möjligheterna att få godkänt. Det stör mig och därför har jag fått prioritera bort den här resan och måste sitta och plugga matematik som en blådåre om dagarna för att säkerställa att jag åtminstone klarar godkänt på den här matte skiten. Jag hatar verkligen situationen jag befinner mig i och i värsta fall verkar det ju också som om att oavsett hur bra jag tycker jag kan lära mig något så kan jag ändå inte bevisa det för lärare eller på prov.

Den framtid jag drömmer om är bara något jag får drömma om tror jag. Ett liv utan högre inkomst och ett liv utan Grand Danois, liksom blir min verklighet och liv. Ett liv med en usel spionerande Android telefon som buggar ur titt som tätt och en konstant längtan efter något annat.

Det är min situation tillsvidare. Fram tills ett mirakel sker…

Lämna gärna en kommentar!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s