Feta magen syns och jag hoppar skitglatt i mjukisbyxor, men det skiter jag i. Jag fick ju fan godkänt i matematik 2a!!!
Ett mirakel har skett. Jag är godkänd i matematik 2a. Som jag har kämpat den här våren. Slitit mitt hår, bildligt talat. Skrikit och bråkat. Tjafs. En total berg och dalbana mellan total hopplöshet till enormt häftig och jag-är-världsbäst känsla. Men nu är det över och jag behöver inte göra mer matte på ett bra tag.
Igår skrev jag nationella provet, och dagen innan övade jag färdigt på två gamla nationella prov. På det från 2015 så gick det riktigt dåligt, kanske 9 totala poäng som bäst, men första halvan skrev jag för typ 3 veckor sen eller nått, vilket var långt innan jag hade lärt mig allt. Jag trodde jag kunde allt, men inte tillräckligt. Sen dess kan jag det. Jag skrev dock andra halvan med extrem magvärk för att jag återigen ätit en fiberrik frukost och lunch efter att jag ätit ”som vanligt” alldeles för länge. Det vill säga fiberfattigt som fan och förmodligen alldeles för onyttigt också. Men jaja. Nu ska vi prata andra mirakel!
På tisdagskvällen så skrev jag och Henrik ett annat nationellt prov i matematik 2a för att öva. Då blev det från hösten 2013 och då gick det däremot skitbra. 19 E poäng och 7 C poäng utan att vi gjorde klart hela provet. Då kändes det bättre. Dagen efter, då det var dags att skriva det riktiga nationella provet så fick jag innan jag började skriva reda på att jag blev godkänd i mitt omprov för modulprov 1 och det var en riktigt härlig känsla. Sen satt jag och skrev, tog min tid och blev klar efter ungefär 2 timmar och 45 minuter. Efter jag var klar så pratade jag med läraren och bad honom att rätta mitt prov snarast möjligt. Orsaken till det var att planen från början annars var att jag skulle skriva omprov i modulprov 2 idag (alltså dagen efter nationella), men så kom jag på att om jag passerar gränsen för godkänt för hela kursen, vilket är runt 20 poäng så behövs ju inte något omprov. Det godkändes och läraren lovade att prioritera mitt prov.
Jag åkte hem, käkade pizza och såg lite TV. Under tiden hade jag extrem ångest och hela magen hade miljarder med fjärilar. Till sist fick jag nog och skrev till läraren och frågade hur det gick. Efter att jag hade skrivit så såg jag att jag redan hade fått svar och då var svaret att jag fått 22 poäng på nationella och att jag inte behöver skriva omprov imorgon. Jag hoppade och skuttade av glädje, kramade på Henrik i säkert flera minuter eller nått och grät en glädjetår. Sen ringde jag päronen som grattade mig flera gånger om.
Nu är det alltså över. Det blir dock ”bara” betyg E, vilket betyder godkänt, men det är vad jag behövde. Visst, hade provet varit som det från hösten 2013 så hade det gått bättre, men huvudsaken har hela tiden varit att klara godkänt.
Det här är verkligen värt att fira, men frågan är hur? Min första spontana tanke är att gå direkt till Apple Store och köpa mig en iPhone 8 plus i väldigt förtjänad present, men jag väntar nog lite längre. Vill ni veta mina tankar kring allt sånt, så kan ni läsa mina gamla inlägg som jag har skrivit om integritet men även mitt senaste inlägg om det här på min engelska blogg. Jo, jag är lite smått besatt av Apple just nu och det slutar inte. Jag har lärt mig leva med det, och det är bara att respektera, eller nått. Kortfattat så handlar hela grejen om Apple också om att jag söker nån slags desperat stabilitet som jag inte riktigt haft de senaste åren, men jag tror det kommer bli bättre med tiden.
Vegetarisk sushi som jag åt tillsammans med Emelie igår. Gott som vanligt, på Bangkok Sushi i Malmö
Igår var jag på stan och träffade min frisör och vän Emelie. Vi käkade sushi på stans bästa ställe, sen tvättade hon mitt hår och fönade det med ett nytt schampo och balsam som hon rekommenderar att jag ska köpa. Efter att jag hade varit där så promenerade jag ner till skolan där jag är inskriven för matten. Den ligger i närheten nämligen så det var bra timing. Dock så fick jag veta lite saker där som jag absolut inte kände till sen innan vilket har fått mig att typ ändra lite prioriteringar igen. Och som vanligt så stör det mig. Inte för att jag inte tål förändringar, men att man får veta något som gör att man känner sig totalt lurad och blåst.
Det jag har vetat sen innan är att jag inte behöver göra omprov i modulproven eftersom jag fick F på bägge. Det räcker att jag får godkänt på nationella. Eller ja, de har skrivit och sagt att jag kan bevisa mina kunskaper på det nationella provet. Det har jag tolkat som att det räcker med godkänt. På det nationella provet så räcker det generellt med 13 E poäng för att man ska få godkänt på det, så då har jag utgått ifrån att 13 poäng räcker, sen har jag godkänt i mattekursen. Men det stämmer inte. Om det ska stämma, måste jag ha godkänt i modulprov 1 och 2 också. Annars om jag får närmare 20 poäng (av totalt 22 möjliga E poäng) så kan det räcka med det. Dock med tanke på hur det har gått för mig att bevisa mina kunskaper på prov så lär jag inte få upp emot 20 E poäng, utan snarare precis passera gränsen för 13 poäng.
Dessutom har jag också fått rådet att söka matte 2a igen till hösten och gå kursen på plats, för det är också ett alternativ som jag ville söka men inte kunde till den här terminen. Visst, jag lär ju vara körd ändå till hösten och jag kan säkert gå om den en gång till, men jag är rätt trött på matematik just nu. Jag vill bara att det ska vara över. Jag ska fanimej kunna klara godkänt på det här! Sen om det räcker för högskolan återstår att se… Om jag söker matematik igen till hösten så hade jag tänkt försöka gå en kurs i programmering också och hoppas på att det går att gå bägge kurserna. Kan jag få godkänt i både matematik och programmering 1 så innebär det att jag kan söka massa YH program också till nästa år, och det hade varit ett väldigt bra alternativ ifall det skiter sig igen med både högskoleprov och annat.
Det jag sa till läraren i alla fall var att jag förmodligen satsar på nationella, men efter samtal med Henrik så tycker han det vore bättre att försöka göra omprov i modulproven först, så det ska jag väl göra istället. Jag vet vad jag behöver repetera på. Ekvationer kan jag, hur man räknar ut dem. Jag kan även olika formler, särskilt i kapitel 2 och jag har lärt mig pythagoras sats. Det som är svårt är avläsa grafer, särskilt algebraiskt, då jag inte upplever det som tillräckligt konsekvent. Jag vet att k-värdet är lutningen och att för varje steg åt höger så ökar eller minskar det med x, men när jag tycker att en lutning exempelvis är 2 så är det 0,5 eller nått annat och jag förstår inte varför. M-värde är när linjen korsar y-axeln men även där får jag ibland tillfälligt hjärnsläpp och gissar fel och tar istället x-värdet. Det är också svårt att räkna grejer med rektanglar, kvadrater och trianglar, men med pythagoras sats så går det i alla fall, men det är svårt om det är något annat som ska räknas ut och jag inte kan använda mig utav den, eller så blir det fel i uttrycket för formeln.
Det är också ibland svårt att skriva uttryck eller skriva en formel utifrån en text, men det har gått lättare på sistone men jag vet inte varför. Nåja, som vanligt är det en berg och dalbana och inte förrän betyget är satt och jag vet hur omproven samt det nationella gick så vet jag inte hur det kommer gå. Jag är i alla fall inställd på att jag är arbetslös till hösten eller kanske då studerande som jag fick veta igår. Oavsett vilket så känns det lite sugigt att kanske gå matte 2a (eller gamla B) en fjärde gång, men har man svårt för matematik så har man. Den saken är klar.
Och nu till lite andra grejer då…
Min stationära dator är återigen lite opålitlig. Min mobil (android) strular, svarar inte när jag trycker på skärmen, och är allmänt konstig nästan dagligen. Allt är alltså precis som vanligt, eftersom Android ÄR laggigt och buggigt. Så har det alltid varit och särskilt på billigare Android telefoner, och jag är så jävla grymt trött på teknikprylar som inte fungerar. Vår ena Shield TV (annars kallad Android TV) slutade funka, så den fick vi gå och lämna tillbaka. Den bara tvärdog. Efter ett halvår! Den andra Shield TV har en tendens att krascha mitt i när man tittar på något och YouTube appen beter sig allmänt galet också och det gör även SVT play. Det händer säkert flera gånger i veckan och är jävligt tröttsamt. I och med allt det här så har jag åtminstone kommit på en lösning på ett av problemen och nu ska ni få höra!
Jag sitter på en Mac mini och skriver detta. Ja, faktiskt. Som ni kanske vet så har vi både en padda och en minilåda från Apple här hemma. De har legat och samlat damm i flera år, förutom när vi har använt Mac:en som en mediaspelare (innan vi skaffade Shield TV) samt när jag i höstas började utforska iOS och lekte med paddan ett par veckor. När min dator för ett par dagar sen återigen höll på och krångla – helt utan anledning så kom jag på att mac:en används ju inte för tillfället till något, så då kopplade jag in den i min ena skärm med tangentbord och min datormus, skapade ett konto till mig själv, uppgraderade den till High Sierra och loggade in på iCloud etc. Sen laddade jag hem iMovie och började leka lite med det också. Det är klart en inlärningskurva, men efter några dagar med MacOS så är jag fanimej såld. Jag gillar det!
Visst, minin är inte alls lika kraftfull som min stationära, men den är knäpptyst, snabb och iMovie renderar filmer galet mycket snabbare än vad Sony Vegas någonsin har gjort på mina Windows datorer jag har haft. Med tanke på att jag inte spelar kraftfulla spel eller arbetar särskilt snabbt heller så använder jag inte så många funktioner i datorn. Däremot skriver jag snabbt och tänker snabbt, men det är liksom inte viktigast i världen att kunna tabba mellan fönster snabbt etc. Det enda negativa jag har upptäckt är att det laggar när jag scrollar i webbläsaren. Jag använder piltangenterna för det, för det har jag gjort sen jag bytte till att använda musen med min vänsterhand istället för med höger och jag tycker det är bekvämt. Jag vet inte varför det laggar, för det gör inte det om jag använder musen och drar i reglaget själv, bara när jag använder piltangenterna. Det är lite konstigt, men det är väl något jag kan överleva i brist på annat.
Det som är viktigare för mig är att allt funkar just nu och jag gillar verkligen MacOS. Dessutom går det att tabba, precis som i Windows, och det finns många andra liknande saker som på Windows. Henrik gillar det inte, trots att han använder det dagligen på jobbet, och visst är det skillnad, men än så länge är jag jätteglad över det här. Det känns också som om att med MacOS så är behovet av två skärmar inte lika stora heller, men det beror väl på. Det är alltid trevligt med en extra skärm, men såsom jag har haft det senaste dagarna så är behovet av det inte lika stort. Kanske beror det på att fönsterhanteringen i övrigt fungerar bättre än på Windows, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Jag gillar det i alla fall! Dock vet jag inte ännu om jag föredrar det utöver Windows, eftersom man är så van vid det men jag gillar det och jag är såld på konceptet MacOS.
Det enda jag är i behov av just nu är en pålitlig och fungerande dator. Den här lilla minilådan är liksom 6 år gammal och den körs som om den vore helt ny. Dessutom fungerade den skitbra som mediaspelare! Det är fantastiskt för min del och det har ökat mina positiva tankar kring iOS och MacOS en hel del på sistone, men också stillat nyfikenheten och gjort mig lugnare tack vare att jag fått utforska MacOS utan att spendera en extra krona, nu när jag måste hålla i pengarna. Vi har också uppgraderat minin med mer ramminne och större hårddisk för flera år sen, men även utan det tror jag nog att datorn hade varit snabb nog för mina behov. Hade jag bara haft en iPhone istället för min usla mobil som ständigt laggar och beter sig konstigt så hade allt varit komplett, men där är det som innan, att jag tekniskt sett inte har råd och jag vill inte köpa en billig, minitelefon av Apple heller. Det finns ju SE varianten, men den är så yttepytteliten och jag har vant mig vid en skärm som är ca 5,5″. Det är rätt lagom tycker jag. Däremot vet jag om att det är en bra, kraftfull liten manick, så bara för att man köper en iPhone SE så betyder inte det att man köper en dålig telefon, snarare tvärtom. Den är bara så liten!
Dessutom ryktas det hejvilt också att SE varianten kommer uppgraderas rejält i år. Om det kommer en billigare iPhone med större skärm, åtminstone runt 5″ men som inte kostar typ mer än 5 000 kr eller nått i den stilen så kanske man har råd att köpa sig en iPhone senare i år, beroende på när den uppgraderad SE varianten släpps, om det nu ens kommer ske. Jag hade personligen inte haft något emot en mindre telefon att hålla i, men jag vill inte av den anledningen ha en minimal skärm med jättestora kanter bara för det, som just SE telefonen har.
Nä, om det hade varit bara skärm som med iPhone X men med den fysiska storlek på SE och lägre pris så hade jag varit mer intresserad, men jag är också i så fall i behov av bra kameror. iPhone 8 plus har ju studio light grejerna, vilket också iPhone X har, och nästan bara av den anledningen så är jag mest intresserad av dem. Jag har liksom praktiskt taget slutat fotografera och filma med min Lenovo P2 för att kameran är rätt så sunkig och det blir suddiga bilder. I början så ljög jag nog lite för mig själv och sa att kameran är godkänd, men nu i efterhand så tycker jag verkligen inte det. Kameran suger på Lenovo P2! Därför har jag på sistone antingen använt min webcam till bloggbilder, eller ett så kallat royalty-free arkiv som WordPress.com erhåller.
Nåja, när jag vet mer om hur ekonomin blir så vet jag också när det är lämpligt att köpa en ny telefon. Hade jag ju köpt en ny Android så finns det ju bara ett alternativ och det är OnePlus 6. Den kostar från 5 300 kr så har jag ”råd” med den, så kan jag lägga en liknande summa på en annan telefon, och då helst iPhone annars får det vara just nu. Anledningen varför kan ni läsa här. Jag vill allvarligt inte använda Android längre, men är ju som sagt tvungen. Tillsvidare tänker jag fortsätta använda Mac minin som min huvuddator, leka lite med paddan när man känner för det och fortsätta drömma om en ny, bättre fungerande mobiltelefon.
Vad är dina åsikter kring MacOS? Föredrar du det över Windows eller något annat operativsystem? Lämna gärna en kommentar nedan och berätta!
Fy fan för att vara i min situation säger jag bara… Visst, jag ska inte ropa hej i förväg. Det kan ändå gå. Jag kan vara student återigen i höst, men det hänger på en jävla skör tråd ska jag tillägga. När jag skrev högskoleprovet hade jag inte pluggat alls inför det. Orsaken var flera. Dels för att jag sitter i en situation där jag har väldigt låg energinivå och måste prioritera vad som är viktigast. Vad som är viktigast i verkliga livet och för min hjärna är dock två helt olika saker. Även om jag hade exempelvis velat orka lägga mer tid på att studera, läsa böcker och lära mig kod på fritiden så föredrar min hjärna att blogga, titta på tv eller sova och det stör mig.
Det är som att jag är fånge i min egen korkade, dåliga och icke-fungerande kropp där jag inte har någon som helst jävla kontroll över något alls. Det jag vill göra. Det jag borde göra. Det jag inte kan göra… Alla de sakerna fungerar inte ihop. Det jag oftast vill göra hindrar min kropp eller trötta hjärna ifrån att göra. Det jag borde göra vägrar min kropp eller hjärna utföra. Exempelvis för att lära mig kod på fritidsbasis blir jag besatt av domäner istället. Som jag inte behöver. Eller besatt av att köpa en ny telefon. Som jag inte behöver. Det jag inte kan göra, men vill göra eller borde göra har aldrig gått. Tänk långsammare! Gör det långsammare! Räkna långsammare! Var mer noggrann! Allt det går inte. Jag vet inte hur man gör. Jag är inte någon person som gör saker långsamt frivilligt. Nej, snabbt ska det gå! Ska vi prata ilska och humör så har jag verkligen inte nån som helst aning om hur man gör för att inte bli galet förbannad över minsta lilla piss-sak som man inte ska bli arg över. Som att bli asförbannad för att blixtlåset på tröjan inte funkar, för att vattnet är för varmt i kranen etc. Små, små skitsaker liksom. Det blir jag asförbannad över. Och mina problem gällande humöret är något som förstör, både för mig men även för andra som upplever det. Och jag verkar totalt oförmögen att kunna göra något åt det.
Jag är en jävla fånge i min situation.
Min situation är en person med fibromyalgi. Förmodligen en Aspergerdiagnos (som jag har papper på, men vägrar erkänna eller nått numera, men nu börjar jag fanimej undra). Min situation är att jag är lat, bekväm och alltid tar den lättaste vägen ut om det är möjligt. En situation där jag enbart presterar om det motiverar mig, men oftast är motivationen något löjligt som inte betyder något för någon annan, bara mig själv. Därför blir jag besatt över domäner, hemsidor (läs. webbhotell), nya telefoner och andra skitsaker som jag inte ska behöva bry mig om i det vardagliga livet. Men det gör jag ändå för jag vet inte annars vad jag ska göra eller ta mig till. Det är ju inte som om att jag har lärt mig tekniker under åren som lärt mig hantera mina handlingar och känslor.
I det här läget kan jag heller inte sluta tänka på min historia. Alla de val jag har gjort som har tagit mig till den punkten jag är på idag. När jag för tredje gången gillt läser matematik B (2a i dagsläget) för att nu måste jag ha det för att kunna ha en mer lyckad framtid med högre lönemöjligheter och möjligheter att orka arbeta mer än 50% samt göra något där jag får lön för något som jag har stor passion för. Hade jag vetat att jag idag inte skulle ha hälsan eller orken på riktigt att lära mig matematik och skriva högskoleprovet med 0.35 i resultat så hade jag fanimej satsat hårdare för typ 15 år sen eller när fan det nu var då jag läste matematik på skoj. Bara för att jag inte hade något annat bättre för mig.
Då hade jag också fått beskedet att jag ALDRIG kommer plugga på högskolan för utbildningen jag gick på gymnasiet inte gav mig ett slutbetyg – trots godkända ämnen och fullständig utbildning. Jävla skitsnack och lurendrejeri från den skolan och ytterligare ett till moment i livet man ångrar som fan. Där blev jag verkligen lurad. Ilskan över det bubblar över rejält idag och just nu med allt jag vet idag. De sa nämligen att den utbildningen kunde man gå i 3 eller 4 år och 3 år räcker. Man får slutbetyg då, men jag fick inte det och fick några år senare veta att 3 år räcker inte. Man måste gå 4 år för att får slutbetyg. Jävla bullshit, liksom! För den som inte vet så gick jag en IV utbildning som är speciellt utformade för personer med Aspergers Syndrom.
Hade jag redan haft ett godkänt betyg i matematik B så hade jag kunnat läsa programmering redan 2009 då jag kom in på högskolan via BTH. Jag gick den utbildningen för att den inte krävde matte, hade praktiskt taget platsgaranti och för att att jag ville läsa något som jag tyckte passade mig. Utbildningen i sig var bra, men den har inte gett mig en möjlighet till ett jobb på den generella arbetsmarknaden och det beror på mina funktionsnedsättningar. Egentligen inte på utbildningen. Många av mina kurskamrater har fått jobb, på myndigheter, skolor eller andra ställen som är relevanta för utbildningen. Jag fick anställning på Funkibator – helt enbart för att jag är den jag är. Utbildningen hjälpte inte där, även om jag tekniskt sett formade min utbildning till att arbeta just på ett ställe som Funkibator, så det var lite lyckat ändå.
I värsta fall innebär all den här skiten att jag får vänta ett helt år till – minst innan jag kan plugga vidare och bli något inom programmering. Om det ens någonsin kommer hända d.v.s. Jag har inget emot att gå arbetslös tekniskt sett efter att ha varit på Funkibator i över 3 år, men det stör mig att jag aldrig kommer ha förmåga att orka arbeta mer, få högre lön än vad jag haft tidigare etc om jag inte får chansen att arbeta inom programmering av något slag. Som en administratör eller något liknande så orkar jag inte mer än 50%. Det är min verklighet. Har jag tur kan jag, om jag får ett nytt jobb snart, åtminstone tjäna ungefär lika som innan (hoppas bara inte på lägre lön, för då är det inte lika bra), och även om det är en låg inkomst så har jag lärt mig leva någorlunda som en kung på den inkomsten. Att vara fattig student gör mig heller inget, för det är värt det i slutändan. Oavsett vilket så vill jag just nu bara att allt ska ordna sig. Om allt löser sig dock så räknar jag det som ett mirakel. Även om jag får ett nytt jobb så innebär det mer pengar, men jag vill ha mer efter vad jag har lärt mig det senaste året.
Med tanke på hur dåligt allt går just nu så har jag också fått ändra på en viktig grej som jag har längtat efter till sommaren och det stör mig. Jag hade planerat en resa till Stockholm, till och med köpt min tågbiljett men i sista minuten eller nått så skiter jag i att åka till Stockholm som jag planerat och istället så spenderar jag några veckor till på att plugga upp matematiken. Igår blev jag klar officiellt med alla uppgifter i boken så det jag har kvar att göra nu är att repetera allt och det ska jag göra mitt bästa med nu.
Med kapitel 2 och delvis kapitel tre så har jag blåst igenom de uppgifterna mycket snabbare än planerat, men också med mindre tid generellt än vad jag behövt lägga, så de timmarna jag saknat där kan jag istället lägga nu så jag planar ut på 25% för hela terminen. Tanken är då, eftersom jag är arbetsbefriad från mitt arbete på Funkibator just nu så kan jag lägga de timmarna på att plugga matte. Det innebär att ca 4 timmar totalt fram tills jag ska skriva nationella provet får gå åt till repetition och jag hoppas jag kommer orka med det. Med tanke på hur jävla irriterad och sur samt ledsen över resultatet på mitt högskoleprov så vetefan hur det kommer gå. Jag kommer slita mitt hår och svära tills tungan blir svart på mig och vi blir vräkta eller nått tror jag. Så känns det nu i alla fall. Inte en bra känsla. Därför bloggar jag först idag för att få ur mig det värsta av alla de här känslorna för någonstans inom mig så visste jag väl att det skulle bli så här…
När jag gjort testerna innan som skolan tillhandahåller digitalt så har det gått bra. Jag har fått ungefär 80% rätt på de flesta och där jag fått mindre så har det varit slarfvel eller så har jag bara gissat för att räkna ut allt rätt sen. Jag kan liksom det jag behöver, men lagom tills att jag ska skriva proven så får jag tillfälligt hjärnsläpp och då blir det svårare att bevisa mina kunskaper. Sen verkar det också som att bedömningen på proven är helt konstiga också så det minskar möjligheterna att få godkänt. Det stör mig och därför har jag fått prioritera bort den här resan och måste sitta och plugga matematik som en blådåre om dagarna för att säkerställa att jag åtminstone klarar godkänt på den här matte skiten. Jag hatar verkligen situationen jag befinner mig i och i värsta fall verkar det ju också som om att oavsett hur bra jag tycker jag kan lära mig något så kan jag ändå inte bevisa det för lärare eller på prov.
Den framtid jag drömmer om är bara något jag får drömma om tror jag. Ett liv utan högre inkomst och ett liv utan Grand Danois, liksom blir min verklighet och liv. Ett liv med en usel spionerande Android telefon som buggar ur titt som tätt och en konstant längtan efter något annat.
Det är min situation tillsvidare. Fram tills ett mirakel sker…
För er som inte vet så skrev jag andra modulprovet för en vecka sen i matematik 2a. Det blev ett F i betyg även där och jag undrar hur i helvete det hade kunnat hänt. Ok, nog för att jag har mina anledningar att inte få godkänt på den här skiten men ändå. Till skillnad från första modulprovet så visste jag vad jag höll på med i majoriteten av uppgifterna. Det var några där jag inte alls kunde något, men jag försökte. Det var 12 frågor eller nått sånt. På 8 av dem så visste jag direkt vad jag skulle göra och räkna ut dem. På två av dem så visste jag inte ett skit och på en så chansade jag som fan eller nått. Det var ungefär så det gick till. Jag gick därifrån med rak rygg och säker på att jag åtminstone klarar godkänt, men nej. Det blev ett jävla F/Ej godkänt betyg.
Jag blir så trött. Jag menar hur fan ska det här gå egentligen? Hade jag vetat om att jag skulle ha så förbannat svårt med matematik 2a idag så skulle jag fan ha gått klart kursen när jag gick den andra gången typ 2006 eller nått sånt där skit. Det var under de år då det var ok att ha sjukpension men studera samtidigt. Jag minns inte när det var, men det var längesen nu. Andra gången jag gick matematik B så hade jag bara slutprovet kvar har jag för mig. Jag tror till och med jag fick VG på delproven, men som vanligt så blev jag ju förvirrad och till sist sket jag i det för just då var det inte på liv och död. Jag gick mest Matematik B för att jävlas med min usla gymnasieutbildning där det tog mig 3 skitjobbiga år att gå Matematik A, för så var upplägget och vi fick ingen direkt motivation att göra nått mer än det. Detta är alltså tredje gången gillt, och även om jag tycker att jag lär mig saker så går det åt skogen just nu. Jag kan räkna ut ekvationer med mera men det räcker inte, för jag får ändå inte godkänt på proven.
Nåja, jag ska sluta och svära och klaga. Det hjälper ändå inte. Jag har pratat med min lärare och vi ska träffas för att gå igenom proven så jag vet vad jag har gjort fel. Min gissning är antingen att bedömningen är helt off, men jag fick precis veta att jag har gjort fel på praktiskt taget alla uppgifter av läraren. Ett minustecken glömt där, en olöst ekvation här och några uppgifter jag ej gjort klart resulteras i ett klart F i betyg och jag vill bara gå och dö eller nått nu.
Vi får se vad läraren säger, men jag börjar tappa hoppet totalt. Jag ska i alla fall skriva nationella provet mycket tidigare än planerat, för annars funkar inte min planering. Det kommer ju ett bröllop mitt i alltihop ❤😍💕!!! Inte jag som ska gifta mig, utan brorsan ska gifta sig med Kalle!
Jag bara hoppas jag får godkänt där, för får jag inte godkänt så är jag fanimej helt körd! Då är det bara omprov som gäller som jag säkerligen även där kommer misslyckas radikalt och då är det prövning efter prövning efter prövning tills jag har ett jävla godkänt betyg i matte skiten. Men då är det förmodligen försent för att söka till något till hösten och jag får vänta ett år till.
Och där svor jag igen.
Jävla bajs.
Om fem dagar får jag även veta hur det gick på högskoleprovet. Med tanke på hur matematiken går så får jag väl 0.2 i bästa fall. Jag har inte tillräckligt med positiva tankar i mig just nu att orka eller våga tänka mer positivt kring det. Och det enda jag gör är går och tänker på min framtid. En framtid som jag förmodligen aldrig kommer uppleva förrän jag är 45 eller nått. Totalt utfattig lär jag vara tills jag får ett jobb inom IT branschen. Det är tur jag har Henrik i alla fall…
När jag säger framtid så syftar jag på en tid där jag har en högre heltidslön. Kanske där jag får ut 20 000 minst i nettolön, men förmodligen mer. Där jag har en fast anställning på ett datorföretag där jag arbetar med programmering i någon form. Där jag har min Anton, min efterlängtade Grand Danois. Där jag har en egen bil och där jag inte behöver oroa mig för pengar. Där jag kan spara undan 3 gånger mer minst jämföres sen jag började jobba på Funkibator. Det är min framtid.
Och framtiden min hänger på godkänt betyg i matematik 2a och ett tillräckligt poäng på högskoleprovet så jag kan komma in på en utbildning och lära mig det jag har längtat efter i så många år. Jag har redan väntat i säkert 15 år eller nått på att leva ett bättre liv, men det har inte hänt ännu, men jag är ändå nöjd ändå med mitt nuvarande liv. Trots att jag inte har en stabil inkomst eller Grand Danois. Tack vare Henrik så vet ju mina trogna läsare hur lycklig jag har varit med honom i 9½ år nu. Av den anledningen behöver man varken pengar eller Grand Danois för att vara lycklig, men det skulle vara jävligt trevligt om jag slipper ha så lite pengar i jämförelse med honom efter att jag har utbildat mig.
Dock är jag inte i dagsläget rädd för att bli arbetslös. Jag letar gärna nytt jobb nu, även om det bara blir ett tillfälligt jobb tills jag utbildar mig inom IT. Nej, det är mer frustrationen om jag misslyckas med matematiken och inte kommer in på någon utbildning alls i höst som stör mig. Leva på a-kassa bryr jag mig inte om så mycket, även om det kan bli mindre pengar än vad jag har idag. Jag har ändå inte råd att köpa något i alla fall oavsett förrän jag vet om att jag har en högre stadig inkomst igen. Det kan dröja år i värsta fall innan det händer. Och jag är redo för det.
Men jag orkar inte med det här längre. Jag vill bara ha ett godkänt jävla betyg i matten och tillräckligt högt högskolepoäng så jag blir antagen till ett av de program jag har sökt i höst. Jag vill inget annat än det just nu.
En äldre bild, där jag visar tummen upp och gör en grimas. Idag är det en referens att allt är ok. Vi går vidare, alla nöjda – alla glada!
Idag fick jag ett väntat besked om att jag blir uppsagd. Detta är på grund av arbetsbrist gällande min egna tjänst och mina egna arbetsuppgifter. Det innebär att ingen annan drabbas bara för att jag slutar på min arbetsplats. Jag har väntat på det här beskedet i säkert 1 år och i höstas när jag fick valet om att gå ner i tid eller säga upp mig så valde jag att gå ner i tid för att försöka göra allt jag kan för att behålla mitt jobb, då ett jobb är bra att ha ur alla synvinklar. Ett jobb på 25% är dessutom jättebra att ha under studietid, då det ger mer pengar i kassan medans man är en fattig student.
Nu blir det alltså inte så, åtminstone inte på Funkibator och det är helt ok. Det var ju som sagt väntat. Dessutom sker det utan att några illa ord har talats. Jag har inget illa mot Funkibator, snarare tvärtom! Vi skiljs åt, glada och nöjda då alla möjliga utvägar har utforskats och det här blev resultatet. Under den två månader långa uppsägningen som börjar den 20 maj så är jag också arbetsbefriad vilket är en väldigt bra lösning för min del. Då innebär det att jag har mer tid över att fokusera på matematiken samt att glädjas åt andra saker i mitt privatliv.
Jag har varit på Funkibator i 3½ år. Jag började där med praktik/arbetsprövning efter att jag desperat börjat tro att jag aldrig någonsin kommer kunna arbeta. Tack vare Funkibator så visade det sig att jag har faktiskt en arbetsförmåga och det är inte mig det är fel på. Jag kan arbeta 50% med liknande arbetsuppgifter jag utfört på Funkibator, vilket är enklare administrativa arbetsuppgifter. Innebär det mer tekniska saker, som exempelvis att hitta och nyttja olika formler i Excel så blir det lite mer kreativt och på senare tid har jag även hjälpt till med att ordna undertexter till våra YouTube klipp. Främst SIP-nytt som varje Torsdag har släppts sen ett tag tillbaka med intressanta intervjuer och nyheter om vad som händer inom organisationen och i vårt aktivitetshus Mästeriet. Varje höst har jag hjälpt min kollega Pia med distanskursen vilket har varit roligt. Jag har gjort lite allt möjligt inom Funkibator. Bland annat har jag suttit i styrelsen i 2½ år, vilket var väldigt förvånande att de gillade att ha mig där. Nu sitter jag enbart i Funkibator Syds styrelse för 2018 och vi får se hur länge jag sitter kvar där. Det är obestämt just nu.
I det stora hela så är jag alltså nöjd, glad och lite lättad. Jag har bloggat om min situation på jobbet tidigare, så ni som läser min blogg eller känner mig i verkliga livet vet ju redan var jag står och jag går ifrån Funkibator som projektassistent med rak rygg och med glädje. Det är dags att gå vidare, och nu hoppas jag bara på att jag kommer in på en av alla de utbildningar jag har sökt till hösten. Den 28 maj får jag veta resultatet på högskoleprovet. Jag hoppas verkligen att det är över 0.7 åtminstone. Då borde jag komma in på minst en av utbildningarna. Är det högre så kanske jag till och med kommer in på mitt förstahandsval, men allt hänger också på att jag får ett godkänt betyg i matematik 2a. Men nog tjat om det. Nu ska vi gå vidare med positiva känslor!
Och är det nu man typ ska känna sig gammal som graven eller hur uttrycket nu går? Ja det är frågan. Det här inlägget hade väl inte tänkt handla så mycket om min födelsedag, eftersom det inte hände så mycket utan det ska väl mer handla om andra saker.
Lite kort om födelsedagen – att fylla 36.
Dagen i sig var som vilken annan lördag som helst. Undantagen var att det blev en shoppingrunda utöver det vanliga och att man käkade tårta. Det händer ju liksom inte varje dag direkt. Jag vaknade redan vid halv åtta och kunde knappt somna om, men en timme senare så klev jag upp. Det blev frukost en stund senare och massa tv tittande. Under hela dagen såg vi 3 beckfilmer (som vi köpt på DVD) och så åt vi tårta och annan god mat samt lite godis så klart. Själva shoppingrundan innebar en trevlig promenad till NetOnNet som ligger på Svågertorp. Jag fick en väldigt bra summa att handla för där (och enbart där) men den räckte mer än väl. Jag köpte äntligen en blender så jag kan göra smoothies utan att krångla. Det blev också en digital köksvåg, en popcornmaskin, en till kaffemaskin som inte riktigt var present men som vi köpte för att vi var där. Sen blev det också en stor påse gott och blandat, kapslar till kaffemaskinerna och säkert nått mer som jag förmodligen har glömt. I det stora hela blev det en väldigt trevlig födelsedag så det är jag glad för.
Närbild på stora bägaren men nästan 2 liter smoothieblandning.
Sen min födelsedag så har jag gjort två smoothies med hjälp av en mixpåse från Coop. Den första gången blev det en med jordgubbar, banan och blåbär. Det blev fyra fulla glas och tillsammans med lite chiafrön i så blev det också mer fiberrikt. Idag gjorde jag en annan blandning och det blev bra det också. Planen är att göra smoothies ofta, gärna dagligen till frukost eftersom det är ett lätt sätt att få i sig grönsaker och fibrer. Planen är dock inte att använda mig av mixpåsar, utan att köpa frysta frukter och bär och blanda själv. Jag köpte exempelvis 1 kilo hallon igår och 500 gram blåbär. Med 100 gram av varje + 2 matskedar chiafrön så blir det en kalorisnål och fiberrik måltid med ca 20 gram fibrer och det är riktigt nice!
Men nu vidare till andra grejer.
Google, AI och maskininlärning får en att ändra perspektiv!
De andra sakerna man tänkt på en del den senaste tiden har med Google, teknik, integritet och säkerhet att göra. Jag tittade på Google I/O häromdagen och jag blev bara besviken, skraj och ledsen egentligen. Orsaken är att jag tycker det är för jävla tråkigt att Google ska fokusera på AI och maskininlärning hela tiden istället för att fixa buggar och ordna att deras redan användbara produkter fungerar bättre och har fler funktioner. Jag har skrivit mer på min engelska blogg om det här, så läs det också.
Det är skrämmande tycker jag att en robot i ens mobila (smarta) telefon kan ringa samtal åt en, boka tider, förutspå vad du gör med din telefon vid alla tidpunkter på dygnet etc. Sen ett par veckor eller nått tillbaka så har jag börjat tänka allt mer på det här med integritet och säkerhet och jag har faktiskt gått så långt att jag funderar allvarligt på att sluta använda Gmail och börja använda något annat, och skulle man exempelvis byta mobil så kanske man går över främst till Apple och iOS av integritetsskäl istället för att man bara är nyfiken på deras grejer. Jag har skapat en del mail konton på bland annat ProtonMail och Outlook och jag har en mejladress på iCloud också sen nått halvår tillbaka. Dock med helt fel namn som inte går att ändra så får vi se vad som händer. Jag skriver faktiskt det här inlägget ifrån en webbläsare som heter Brave och jag har börjat använda sökmotorn DuckDuckGo istället för Google allt mer på sistone.
Jag testade också (av ren och skär dumhet samt nyfikenhet) att skapa ett G suite konto, för jag läste att betalar man för G suite så spanar inte Google på en på samma sätt som de gör med privata konton som har Gmail. Det visade sig efter bara några timmar att detta var dumt gjort, då jag inte kan få full funktionalitet av mina grejer så då skiter jag i det, men det känns skönt att veta att man är tryggare med G suite än vad man är som privat användare.
Jag lär aldrig lämna Google helt, det är komplett meningslöst men sakta men säkert lär jag sluta använda deras tjänster. Förutom YouTube då som inte alls går att ersätta i dagsläget. Istället vill jag använda något där jag vet att min personliga information inte säljs vidare eller används för att sälja mig prylar bara för att de vet saker om mig. Vill jag ha något så kommer jag på det själv och letar upp det och köper det om det är tillräckligt nödvändigt.
Mina känslor kring Microsoft och Outlook som mail tjänst är också som en berg och dalbana, då det ena sekunden känns som om att de är lika hemska som Google i det avseendet med reklam och spaning, medans den andra sekunden så känns det mycket bättre. Själva mail tjänsten i sig är ju trevligare och mer avancerad, men Outlook på desktop är hemskt! Microsoft säger också själva att de scannar inte av det man gör i exempelvis mailen och i office paketet för att sälja massa prylar till en så det är ju bra. Men jag är osäker på om jag litar på dem.
Jag har också ändrat lite inställningar på mitt Google konto, där jag har dels raderat information om mig själv, men även pausat sökhistorik och allt annat som är möjligt att stoppa. Det enda jag medvetet inte vill stoppa är platsdelning, alltså location sharing på Engelska. Det finns nämligen en tjänst i Google Maps jag gillar, där jag och Henrik delar våra platser med varandra så vi kan se i real-tid var vi är någonstans och det tycker jag är skitbra. Då slipper jag fråga han jämt var han är.
Jag gjorde i alla fall ändringarna i mitt Google konto för att jag börjat störa mig rejält på att allt jag söker på eftersöker mig i all oändlighet. Ser jag ett YouTube klipp om vadsomhelst så ser jag bara videos om det ämnet sen i mitt YouTube flöde, även om det var en engångsföreteelse där jag bara var nyfiken om något. Köper jag en pryl så ser jag annonser om prylen långt efter att jag köpt den vilket är irriterande, istället för innan jag har köpt den. Är jag nyfiken på en ny karriär inom IT branschen (vilket ni vet att jag är) så ser jag massvis med jobbannonser (på Facebook framförallt) som jag inte kan söka för jag har inte kompetensen och jag ser också annonser om utbildningar jag inte kan söka för de kräver för mycket, eller så är det försent av andra skäl. Kom tillbaka om ett år, liksom ifall det skiter sig totalt med utbildning i år…
Med Android i sig självt, åtminstone i den kommande P versionen som släpps senare i år så känns det som om att Android blir bara mer och mer förstört eftersom allt handlar om AI och maskininlärning. Jag är inte heller särskilt glad i det här de kallar för ”Digital Wellbeing”. Även om det är en bra grej i sig så är det inget jag är intresserad av alls. Jag vill inte veta hur mycket tid jag har spenderat i en app, eller få påminnelser om att jag suttit för länge och tittat på YouTube. Jo, jag vet att det säkert går att stänga av, men det känns ändå meningslöst. Särskilt med tanke på hur få personer som kommer ta nytta av den versionen av Android. Den senaste versionen som heter Oreo är det bara ca 5% av alla Android telefoner som har – ett år senare efter sin release. Det är galet när man tänker på det! Dock är det positivt att andra företag som skapar Android telefoner äntligen får den senaste versionen mycket tidigare än vanligt. Detta är tack vare deras Project Treble eller vad det hette som de presenterade förra året. Dock är det ändå inte en version av Android jag är intresserad utav att skaffa.
Nä, i det stora hela så tänker jag en hel del numera på min personliga integritet, hur jag vill skydda mina personuppgifter från att användas till försäljning i någon form och hur skrämmande AI kan vara. Henrik var inne häromdagen på en sida online för att kolla på filmer han vill se. Eftersom han tycker det är viktigt (och även jag numera) med ett högre betyg via IMDB så brukar vi bara se filmer som har minst 7.0 i betyg eller gärna mer. Sidan han var inne på hade inte IMDB betyget där redan från början, men via Google Assistant eller i webbläsaren Chrome så kan man klicka på ett ord och sedan kolla upp det genom en Google sökning. Detta gjorde Henrik, men istället för att Google kollade upp enbart ordet han klickade på så räknade den ut att han ville ha betyget på filmen och då markerade den hela titeln av sig själv. Det var lite skrämmande och för oss bägge så kändes det verkligen inte som någon ok grej för Google att göra. Nog för att en tjänst kan göras bättre ifall företaget vet mer om dig, men någon gräns finns det ju. Den gränsen börjar bli nådd nu.
Så, frågan är hur mycket av detta är inbillning och rädsla och hur mycket är sunt förnuft? Hur kan jag som dedikerat Google fan gå från totalt galen i Android/allting Google till att nästan ogilla dem? Ja, det är frågan och jag hoppas det kommer en bra lösning på det här snart.
Det pågår mycket i mitt huvud för tillfället och allt eskaleras – som vanligt. Det är dock väldigt logiska grejer det handlar om, och som vanligt handlar det om att bara orka vänta tills det är löst. Matematiken fortsätter. Den är asjobbig, tråkig men det går framåt. Kapitel 2’s modulprov kan jag förmodligen skriva en vecka tidigare än planerat och det är större chans att jag får godkänt på det då jag faktiskt gör alla uppgifter i boken nu och inte bara A uppgifterna som jag gjorde i kapitel 1. Får jag som jag vill så hinner jag även skriva det nationella provet antingen första veckan i juni eller sista veckan i maj. Jag bara hoppas jag klarar bägge proven som är kvar utan omprov. Jag borde klara det, men det återstår att se. I värsta fall får man väl prata med lärarna och även ha en muntlig del så lärarna kan få se lite hur jag tänker och hur mycket jag har förstått av matematiken. Kapitel två har i alla fall hjälpt mig tänka lite mer på termer som används i matematik så det är bra och jag har fått veta att jag får använda grafräknaren under hela modulprov 2 istället för bara i del två under första modulprovet.
Andra grejer som pågår är jobbet. Jag tror det börjar lida mot sitt slut, men inte riktigt än. Jag hade ett samtal med vår verksamhetsledare igår och plan ett är ju så klart att diskutera fram lösningar på hur jag kan fortsätta jobba. Jag vet inte hur mycket jag får berätta här, men jag tycker jag kan säga min egen åsikt kring det här. Observera att redan från början så hyser jag inget agg överhuvudtaget gällande mitt jobb eller kollegor. Det är bara dags att gå vidare snart. Antingen för att vi inte kommer fram till en lösning eller kompromiss gällande arbetsuppgifter, eller för att det bara inte går.
En liten tillbakablick: På mitt jobb har jag gjort nästan precis allt möjligt som kan tänkas göras på arbetsplatsen. Det är en ideell förening som ligger i Växjö, men jag arbetar på distans och har gjort det i typ 2 år eller så. I början när jag var praktikant var jag på kontoret ofta, men sen blev det allt mer sällan, till varje måndag och nu helt på distans. Att arbeta hemifrån är underbart. Jag väljer mina egna timmar och jag har ett väldigt anpassat upplägg. Jag har inga direkta deadlines heller vilket är bra. När jag fick min halvtidstjänst på 50% så blev min tjänst en så kallad ”automatiserare” eller något i den stilen. Jag skulle agera som arbetsplatsens datorbas, vilket är en tolkning av mina arbetsuppgifter. Det innebar i praktiken att jag hanterade medlemsregistret, ”bråkade med excel”, kollade upp saker åt folk, registrerade evenemang, uppdaterade hemsidorna, skrev Facebookinlägg och blogginlägg med mera. Det fyllde min halvtid alldeles utmärkt.
Jag gjorde många saker på löpande band och i början var det perfekt vilket höll i sig i över ett år. Sen hände något. Jag fick fler och fler uppgifter som innebar att jag satt och kopierade och klistrade in text hela dagarna. Det tog inte lång tid innan jag började gå mot att bli utbränd. Efter sommaren 2017 så försvann de flesta arbetsuppgifter och jag kunde börja återhämta mig. Distanskursen började men detta året var de flesta deltagarna mer tekniskt kunniga och jag behövde inte göra så mycket som jag annars gjort. Planen inför framtiden var att gå ner i tid. Samtidigt planerade jag privat för att plugga upp inför att komma in på diverse utbildningar till hösten 2018 och där är jag nu. Mina arbetsuppgifter har bestått utav att texta våra YouTube klipp, eftersom jag inte kan utföra mina gamla uppgifter just nu av hälsoskäl.
Jag trivs med det, men det är inget som är prioriterat eller som jag egentligen ska få betalt för. I alla fall inte i det långa loppet. Jag håller dock på fortfarande med distanskursen, men hittills så har jag inte arbetat administrativt med det. Ibland har jag fått lite smågrejer att göra, men de har ibland inte fungerat och när mina kollegor vill att jag ska återgå till att kopiera och klistra text hela dagarna så får jag panik, vilket de vet om. Så vad som händer näst återstår att se. Jag är dock som vanligt flexibel och öppen för förslag, men jag har också egna åsikter kring hur detta system med kopiering och klistrande kan förbättras. Jag menar, det är inte rimligt att man ska få betalt för att klistra och kopiera text?! Det är ju något en riktig robot kan göra, inte jag.
Jag har sagt att jag behöver mer roliga, kreativa uppgifter, men dessa finns inte idag. Men missförståndet där är egentligen att det kreativa behöver inte vara så svårt. Det kan innebära att jag får ett problem att lösa. Att jag får skriva texter själv. Även jobbet med undertexterna till YouTube tycker jag är kreativt nog. Det räcker. Jag trivs med det. Men det räcker inte. Nej, här ska klippas och klistras! Eller något i den stilen. De har massvis av sånt som bara ligger på hög och eftersom de utsåg mig till såna uppgifter så får de ligga där på hög då ingen annan har tid att utföra dem.
Jag gick ner i tid till 25% vid årsskiftet och på resterande så studerar jag matematik 2a. Något som är kämpigt som fan, men som jag överlever tack vare att jag får bra hjälp från min sambo och att jag inte läser matematiken på heltid. Jag räknar den här skiten tills jag får grym huvudvärk och blir på riktigt uselt humör. Jag vill bara att allt ska vara över. Jag hade mått så mycket bättre då. Även som fattig och arbetslös. Jag hade behövt ett break, men jag vill inte ta det förrän jag vet att allt ordnar sig egentligen.
Matematiken gör mig stressad som fan. Oroligheten angående min stundande ”fattigdom” gör mig nervös. Mer om det senare. Oron över att mina skitdåliga betyg och eventuellt ett dåligt resultat på högskoleprovet gör mig ännu mer nervös och stressad och det har bidragit till att den här våren praktiskt taget innebär att jag är konstant förbannad eller totalt orkeslös och uttråkad. För att rädda mig själv tänker jag på saker som jag absolut inte har råd med, eller ens behöver i mitt liv. Exempel på det är att jag återgått lite till att titta mer på Apple produkter trots att min nuvarande telefon fungerar tillräckligt bra. Jag planerar att köpa en OnePlus 6 (mobiltelefon, alltså) fast jag absolut inte har råd. Dessutom ”funderar” jag på skaffa en mops i väntan på att skaffa Grand Danois.
Allt är totalt upp och ner. Det enda som inte är det är själva vardagen. Jag vaknar på morgonen, käkar frukost, säger hejdå till Henrik när han drar till jobb, kör mina morgonrutiner, räknar matte, jobbar mina timmar, spenderar några timmar vid datorn, ser på TV, äter middag, ser mer TV och umgås med Henrik och sen är det dags att sova. Allt däremellan är bara blä och bajs just nu. Nästan. Jag har inte mycket ork kvar att orka vara glad, hålla humöret uppe och jag blir så lätt skitförbannad över inget nu och det tär på mig. Därför vill jag att allt bara ska vara över. Ett godkänt betyg i matematik 2a och mer än typ 0.7 på högskoleprovet. Och sen kanske en ”paus” från jobb? Om inget annat ska jag ha 4 veckor semester i sommar och det behövs.
Angående ekonomin så har jag redan nu blivit ”fattigare”. Det beror på att jag gick ju ner i tid och arbetar på 25% nu och jag har ingen ersättning för resterande 25% då CSN inte ger bidrag för studier under 50%. Jag vet att jag kommer leva fattigare i kanske 2-4 år i värsta fall, men det beror på vad som händer. Kommer jag in på en utbildning i höst och jag kan behålla mitt 25% jobb under större delen av studietiden så blir ekonomin lite bättre än idag. Får jag inte behålla jobbet av diverse anledningar så blir det lite knepigare. Har jag tur och kommer in på en utbildning i höst så har jag förmodligen rätt till tilläggslån vilket hade underlättat en hel del. Och maxa CSN gör liksom inget. Det påverkar inget. Bara ekonomin under studietiden.
Får jag 80% av min lön i akassa ifall jag skulle vara arbetslös så blir ekonomin också bättre. Om jag får halva a-kassan för att jag bara arbetat halvtid så kommer ekonomin bli sämre än idag. Hur mycket sämre vet jag inte, men sämre i alla fall. Att leva livet som arbetslös är dock inte något som stör mig. En mycket sämre ekonomi gör det, men så länge som Henrik och jag bor i hop och han fortsätter tjäna så bra som han gör så löser allt sig. Då behöver jag inte oroa mig för ekonomin alls, men det är störigt att efter år av att ha en helt ok nettoinkomst och helt plötsligt få hälften av det eller ännu mindre, ja då blir det jobbigt. Jag som dock levt större delen av mitt liv sen jag flyttade hemifrån i total fattigdom vet dock hur det är och jag är redo för det. Det är liksom värt det om jag kan utbilda mig till något som gör mig passionerad och ”rik” på kuppen. Då är det ok att vänta, även som en ”fattig” person. Men det känns otroligt jobbigt just nu att ha så lite pengar och inte kunna spara undan så mycket som jag har kunnat sen jag blev anställd på Funkibator. Det är jävligt trevligt att inte oroa sig för pengar och helt plötsligt måste jag typ göra det igen, då jag inte har total frihet över mina egna pengar förrän jag får ett mer välbetalt jobb. Eller högre CSN under studietiden eller 80% av min a-kassa om jag blir arbetslös ett tag.
Blir det dock så att jag inte kommer in på någon utbildning i höst och kanske är arbetslös så kanske jag letar upp mig ett annat jobb, skriver högskoleprovet igen på både höst och vårterminen och får jag inget jobb så kanske jag fortsätter plugga upp betyg som kan behövas för diverse utbildningar inom programmering och systemutveckling.
Men jag vill bara att allt ska lösa sig. Att jag kommer in på en av de utbildningarna jag har sökt. Vilken spelar mindre roll. Kommer jag in på en av dem så är det värt att fira med champagne eller nått. Alla är egentligen av lika stort värde. Det hade liksom bara varit trevligare om jag lyckas komma in på de utbildningarna i antingen Malmö eller Kristianstad så jag får en anledning att lämna lägenheten oftare.
Men nu vill jag bara att allt ska vara över och löst.
Jag, katten Maja alltså, var på återbesök till veterinären för någon dryg vecka sen. Det blev dyrt. Mycket dyrare än vad mamma och husse hade räknat med, men i slutändan blev det bra och det är huvudsaken.
Mamma och husse hade beställt en taxi dagen innan som inte kom. De fick stå och glo ute i kylan medan jag satt och skrek mig hes i den hemska buren. Till sist fick de ringa efter en ny taxi som kom efter några minuter. Den resan kostade nästan 200 kr. Ca tio minuter senare var vi framme hos veterinären. Mamma hade tolkat samtalet med veterinären som hon hade en månad tidigare som om att det här besöket skulle gå jättefort. Ack så fel hon hade!
Syftet med återbesöket var att jag skulle ta nytt blodprov och urinprov. Därför skulle jag lämnas kissnödig där och sen skulle de ta nya prover på mig. Mamma trodde att hon och husse snällt kunde sitta och vänta medan jag kissade och tog prover, men veterinären skickade hem dem direkt. De blev väldigt sura och upprörda över det och fick ta bussen hem. Efter ett par timmar ringde dem och då var jag klar. Tydligen hade jag blivit sövd också vilket heller mamma och husse hade fått veta innan att det skulle göras, eller varför jag fick sövas överhuvudtaget. Den informationen kom inte efteråt heller. Cirka 3 timmar efter att jag lämnats hos veterinären kom mamma och husse och hämtade mig. De beställde taxi igen, men denna gången var jag rätt trött så jag sket i att skrika så mycket. Sen var det skönt att komma hem!
Någon vecka senare så ringde veterinären. Då fick vi veta att jag skulle få börja gå på medicin, för värdena hade inte förbättrats. Jag fick recept utskrivet men som tur var frågade mamma och resultatet av blodprovet. Veterinären hittade inte svaren och hon började även prata om ett till återbesök, men det visade sig sen att hon hade tittat på de första resultaten. Några dagar efter det ringde veterinären tillbaka och då visade det sig att allt är mycket bättre! Sicken virrpanna till veterinär! Det enda mamma och husse behöver göra nu är att fortsätta ge mig det smakrika, men jättedåliga foder enligt mamma, som ska förbättra mina njurvärden på sikt. Om ungefär ett halvår vill de att jag ska komma tillbaka så det var ju skönt att slippa bry sig om veterinären på så länge.
I övrigt så mår jag fint. Mammas föräldrar var här i helgen och efter att de kommit och hälsat på ett par gånger så accepterade jag dem och de fick båda gosa och prata med mig. Det blev mamma och husse glada över!
Igår så skrev jag högskoleprovet för första gången i mitt liv. I Fredags fick jag veta att jag fick F i betyg på första modulprovet i matematik. Det var ju väntat, med tanke på hur jag har eller inte har övat inför det och även med tanke på hur konstigt provet var.
Högskoleprovet – vilken jävla tortyr!
Det finns nog en anledning till varför jag har skytt högskoleprovet som pesten. För det första är det på en lördag och det varar i över 8 timmar (inkl. raster och lunch). Sen har du bara chans att skriva det 2 gånger per år, istället för kanske en gång i månaden som jag tycker hade varit mer rimligt. Varje prov är på 55 minuter och är du klar innan dess så är du tvingad till att sitta fint och vänta. Det gäller även om du håller på att kissa ner dig eller skita på dig. Du ska prompt vara kvar i salen tills läraren släpper ut dig. Det är mest för att respektera de andra som kanske tar längre tid på sig, men också för att förhindra fusk. På alla delar utom en blev jag klar långt före alla andra. I snitt fick jag sitta och glo i typ 20 minuter per del. Och det utan att ha något att läsa, utan att kolla mobilen (som också prompt skall vara helt avstängd!). Det är som att sitta och kolla på att färgen torkar. Så jävla tråkigt, men vad kunde jag göra? Såna är reglerna.
Jag är snabb på att läsa. De flesta frågor på den kvantitativa delarna gissade jag på, för även om det är matematik som jag lär mig just nu så är majoriteten av den matematik grejer som jag kommer lära mig mer senare i vår. Sen har jag ju inte heller pluggat till högskoleprovet av tusen andra anledningar… Huruvida jag har gissat rätt eller fel återstår att se, men jag kan omöjligt ens ha hälften rätt på de kvantitativa delarna. I många fall gick jag på uteslutningsmetoden och variation mellan A-E svar. Den första verbala delen tyckte jag var skitlätt. Även läsförståelsen. Jag blev så förvånad, eftersom läsförståelse är min största akilleshäl i skolvärlden. Det är ju därför jag hatar att läsa, för jag tar liksom inte in något av det jag läser. Det är så tråkigt dessutom att läsa böcker! Den andra verbala delen var lite svårare, men det var mest för att det var på sista passet för dagen och då var jag så trött att det snurrade i huvudet. I det stora hela så tror jag i alla fall inte att det gick helt åt skogen. Mitt mål är minst 0.6. Får jag det borde jag komma in på något av de program jag har sökt, men det kan vara mer troligt att jag ligger någonstans mellan 0.7 och 1.2, beroende på hur ”bra” jag har gissat på mattedelen och de verbala delarna där jag säkerligen gissat fel. Hamnar jag lyckligtvis över 1.05 eller så borde jag tekniskt sett komma in på alla utbildningar jag sökt. Får jag under 0.6 blir jag nog lite förvånad, men ändå inte med tanke på att jag inte pluggat alls till det här provet. Om jag måste skriva det igen (hoppas verkligen inte!) så behöver jag i alla fall öva mer på matematik – den saken är klar!
Mina föräldrar har varit här och hälsat på i helgen. De åkte hem idag. Pappa gick med på att hämta mig och skjutsa mig till högskoleprovet så jag slapp bry mig om bussar och annan stress. Jag skulle skriva provet på Malmö Borgarskola, som ligger precis intill Aq-va-kul och St. Petri skolan. Pappa släppte mig vid St. Petri (som jag då trodde var Borgarskolan), men det var så klart fel. När jag kom in på den skolan så fick jag snabbt veta att Malmö Borgarskola ligger 25 minuter bort om man går. Då fick jag nästan panik, ringde pappa igen som kom och hämtade mig. Det visade sig att så var inte fallet. Skolan låg typ 200 – 300 meter bort, men jag vågade inte riskera en halvtimmes promenad ifall det faktiskt var så. Jag har varit i de krokarna mycket förr när jag bodde i Malmö mellan 2005 och 2007, men även innan dess. Jag har dock inte aktivt varit däromkring sen 2007 i alla fall, så mitt minne om avstånd var lite luddigt. Jag kom rätt till sist och hade tur att min sal låg bara en våning upp så jag slapp springa så mycket i trappor.
Jag fick sitta och glo i typ 40 minuter innan jag blev insläppt i salen och sen började tortyren. Jag kände mig allmänt ensam och skitsur över hela dagen. Det underlättades ju inte av att jag fick grymt ont i nacken och rygg samt blev super stel av alla dåliga stolar jag satt på under dagen. Under första rasten så passade jag på att leta reda på var jag kunde äta lunch, och gick snabbt till aq-va-kul men där var typ allt stängt. Då blev jag sur och kände mig nästan totalt hopplös. Som tur var såg jag en affär på hörnet, mitt emot skolan, som visade sig vara en liten kiosk som hade det mesta man behövde. Jag köpte en läsk, en liten påse chips, ett äpple och lite godis och det gick jag och mumsade på mellan varje rast. På rasterna i övrigt så var jag ju helt ensam eftersom ingen jag kände skulle ju skriva provet där och jag såg inte heller någon som jag kände igen. Dock pratade jag lite med några av dem som satt i samma sal som mig, bland annat en yngre kille som går i andra ring så det var kul att få prata lite med folk i alla fall och få tiden att gå lite.
När dagen var över så kom familjen och hämtade mig. Sen åkte vi till triangeln, shoppade lite och sen käkade vi middag på Texas Long Horn. Jag tog som vanligt Fajita burgaren med sojaburgare istället och det var en trevlig middag. Sen åkte vi hem, såg på film i sängen och sen var det dags att sova. Idag är jag helt jävla färdig, men nöjd och glad över att jag slipper bry mig om högskoleprovet på ett tag nu.
Om ungefär en månad får jag veta mitt resultat och jag hoppas verkligen att det ligger runt 1.0 någonting. Men oavsett vilket hoppas jag mest på att resultatet bara ser till att jag kommer in på minst en av alla de utbildningar jag har sökt. Vilken jag kommer in på spelar mindre roll, men jag hoppas mest på de jag sökt i Malmö och i Kristianstad. De är bäst av flera anledningar. Men huvudsaken är att jag kommer in i år!
Och idag räknar jag ingen matematik. Eller ja, jag vägrar räkna något idag!
Men jag är nästan övertygad om att det blir omprov. Läraren är också ledig den här veckan. Jävla skit, ungefär 😡. Provet var också skitkonstigt. Nästan allt som jag övat och övat på var inte med alls. Istället var det massa saker jag typ inte hade hört talats om, eller hade väldigt svårt att formulera fram. Som att räkna med bokstäver på ett sätt som jag inte övat på tidigare samt tala om vad det är jag har räknat ut.
Jag har nämligen INTE övat på att ”tala det matematiska språket”, utan jag har gjort allt jag kan för att banka in ekvationer och liknande i huvudet. Vad jag har gjort är väldigt svårt att säga och jag vet inte vad läraren heller vill ha ut ifrån mig, då boken inte förklarat ett skit. Mer om det senare.
Det var också jättelitet med kanske 9 frågor eller nått sånt. Om jag inte har totalt fuckat upp allt så gissar jag på precis godkänt, men jag utgår absolut ifrån omprov. Om jag ens får eller hinner skriva det. Nu i efterhand så är jag bara mer och mer övertygad om att jag verkligen strulat till det för mig och jag kan knappast ha klarat det. Jag kommer liksom fortfarande ihåg frågorna, och vissa har stört mig hela veckan. När jag tänkt efter och typ repeterat och/eller kontrollerat vissa frågor i efterhand utifrån vad jag minns blir jag ännu mer övertygad om att detta gick totalt åt skogen.
Men varför gick det eventuellt åt skogen då? Jo, för att jag har typ inte gjort alla uppgifter i boken. Om jag skulle ha gjort det så skulle jag aldrig någonsin kunnat hinna färdigt ens till sista möjliga datum för att skriva provet. 4 april var nämligen absolut sista datumet för det och då skrev jag första modulprovet. Jag var dock inte ensam om det, vilket är tur men andra har garanterat större möjligheter än mig att lära sig urtråkig matematik.
Jag låg efter i början och lärde mig typ inte ett skit i flera veckor. Jag har suttit och svurit och skrikit mig hes över den här förbannade skiten och känt mig stolt som fan när jag vet att jag gjort rätt. I samma veva har jag känt mig totalt och komplett meningslöst när jag tror att jag gjort rätt, men ändå gjort fel och då börjar svordomarna om igen och jag mår bara sämre. Det här blir en asjobbig vår, men av helt andra anledningar jämföres med förra årets vår som var ett annat helvete.
Boken är gjord så att de dels inte förklarar ett skit. Eller ja, de förklarar, men jag förstår inte alls vad de menar. Henrik har funnits där till hjälp, så klart och tacka fan för det! Efter att boken inte förklarar ett skit så är den upplagd att det finns a, b och c uppgifter. Jag har primärt bara gjort A uppgifterna. I början försökte jag ge mig på allt. Sen blev jag supersjuk i förkylning och orkade knappt räkna nått alls. I början gick det i snigelfart och det tog mig vanligtvis timmar att göra några enstaka tal. Räknestugan var ju inget att hurra över heller. Sen när jag började lära mig mer, vilket tog säkert minst en månad om inte mer så bestämde jag mig till sist också för att jag skulle hoppa över b och c uppgifterna och bara göra A uppgifterna. Det gjorde att jag kom ikapp och till sist kände jag mig riktigt trygg när jag skulle skriva provet. Bara att jag gjort detta på distans utan lärare och lektioner är fan ett mirakel!
Sen när jag satt i salen och skulle skriva det så blev jag grymt förvånad. Jag hade förväntat mig ett stort prov på typ 20 frågor minst. Massa ekvationer att räkna ut. Några uppgifter där jag skulle ta reda på vad en kopp kaffe kostar samt skriva ut ett antal grafer och räkna ut k-världen, ett par bråktal etc. Nästan inget av det jag övat på fanns med. Ett enda tal fanns (ett tal = a-e uppgifter) med ekvationer att räkna ut. Sen var det en fråga med en graf där jag fick olika svar beroende på hur jag lade upp den och nu i efterhand så vet jag att jag förmodligen fått 0 poäng på den uppgiften istället för kanske 3 eller 5 poäng. Och lärarna tror säkert också att jag är helt inkapabel att läsa av en värdetabell…😥
På delen där jag faktiskt fick använda miniräknaren var det bara två uppgifter. I den ena uppgiften så var det nått om böcker, men det fattades information om hur jag kunde räkna ut den och göra ett ekvationssystem, så jag skrev bara ut den i k-form och så skrev jag en liten text på hur jag tänkte. Jag kunde verkligen inte tänka ut något annat sätt att lösa den uppgiften på och nästan en vecka senare så har jag ingen annan lösning. Till och med Henrik vet inte hur man ska göra. Den sista frågan handlade om att skapa en triangel i grafräknaren, men hur jag än gjorde så ”såg” jag ingen triangel. Jag har nämligen inte gjort det innan, men Henrik visade mig sen hur man kunde göra. Jag fattade grundprincipen, men kunde inte få ner det på papper, och eftersom jag inte såg någon jävla triangel så sket jag i det till sist. Nu i efterhand gör det mig också ännu mer säker på att jag absolut inte har klarat första modulprovet och jag känner mig som en jävla korkad skit-idiot för att jag ska ha så svårt för det här.
Eller ja, svårt är väl fel ord. Jag har lärt mig hur man räknar ut ekvationer, hur man förenklar, löser ut X eller Y, hur man gör ett ekvationssystem, läser av grafer, räknar ut lutningen på en linje etc, men knappt något av det fanns med på provet. Jag vet också hur jag räknar ut vad en kaffe och bulle kostar utan prisexempel, samt vad en taxiresa kan kosta. All den kunskapen känner jag mig stolt över, men det fick jag inte visa på modulprov 1…
Man skulle garanterat ha gjort ALLA jävla uppgifter i boken för att ha fattat allt, men som jag sa innan så har jag inte haft någon som helst möjlighet till det. Om jag skulle ha haft det så hade jag varit tvungen att ta tjänstledigt från jobbet och räkna matte konstant hela dagarna, vilket jag inte får eller kan från försäkringskassan utan att hamna i trubbel. Det jag har gjort är att jag har räknat på max 20 timmar i veckan, och det är inkluderat ibland några timmar på kvällar och helger. Jag har räknat matte, så mycket jag har orkat vid de tillfällen då jag känner mig mest mottaglig för det. Och matten i övrigt får alla känslor att koka och jag får huvudvärk av skiten. Matte är bajs och jag vill bara att det här ska vara över nu och att jag får godkänt.
Jag kan omöjligt fortsätta göra a, b och c uppgifterna, men jag får tvinga mig själv till att försöka och hoppas på att modulprov 2 går bättre och att jag klarar det direkt.
