Publicerat den

Skånes Djurpark andra besöket och lite annat skoj

I fredags stack vi till Skånes Djurpark igen. Denna gången körde vi bil och vi åkte dit för att lite i förskott fira en liten 2 årings födelsedag. De som jag berättat om innan, min sambos kollega och hennes fru har nämligen en son som fyller 2 år idag (15 juli), så stort Grattis på födelsedagen, säger jag till Grabben G.

Vi hämtade upp dem på stationen och tog småvägarna dit för att spara på bilens batteri, men som tur var så kunde vi ladda bilen när vi kom fram. Den blev till och med fulladdad tills vi var klara, så det uppskattades mycket. Vi hade inte räknat med det, men så blev det. Vi började besöket med att käka pannkaksbuffé. Tyvärr fanns inga veganska pannkakor, men det var trevligt och gott ändå. Särskilt belgiska våfflor med nutella, mums! 😋 Sen började vi vår rundvandring. Jag åkte traktor, eftersom G är helt galen i traktorer. Dock fick jag inte plats i samma traktor som han och hans föräldrar, så jag tog den som hamnade bakom dem.

Vi var där i ungefär 4 timmar, och vi fick se en hel del djur, men tyvärr fick jag inte klappa någon ko, det hade jag hoppats på att få göra. Däremot fick jag klappa getter och kom väldigt nära älgarna. Vi såg också björnarna så det var skoj. Det var jobbigt dock att gå, men vi hade riktigt fint väder så det var också kul.

Vad gjorde man under resten av helgen då?

Ja, inte räknade jag någon matte i alla fall. Faktum är att jag inte räknat ett enda tal sen i onsdags tror jag. Jag har inte velat, inte känt för det och det beror mest på att jag måste muntra upp mitt humör lite. Det har jag ”löst” genom att bli smått besatt över .NET plattformen och skapa webb-applikationer med C#. Det är bara för att jag utgår ifrån att jag kommer börja den utbildningen i höst, men jag kommer så klart fortsätta räkna matte när jag får upp orken till det igen. Jag har upptäckt med mitt lilla lekande att .NET är en jävligt trevlig plattform och att skapa webb-applikationer går mycket fortare än att göra dem i java. Inte för att jag direkt tror att Java är lämpligt för webben, men om man jämför med vad jag kan göra i Java vs. C# och .NET(ASP.NET) så är .NET snabbare, lättare (i alla fall om man förstår grundläggande programmering och databaser, vilket jag gör). Det är liksom mycket från början som redan finns. Vill man exempelvis skapa iOS appar, eller android appar så är grunden redan lagd. Det du behöver göra är bara att lägga till funktioner och styla om det. Sen är det typ klart. Likadant är det för webb-applikationer. Jag upptäckte att det går snabbare att lägga till inloggning, för det är typ inbyggt. I java så tog det en halv evighet att luska fram hur man gjorde (om man inte redan är snabb på den här typen av programmering d.v.s.). Mitt nästa problem dock är att ta reda på hur man kombinerar allting så jag kan lägga till nya funktioner, nya fält till varje användare etc.

Jag har en liten app, utöver mitt spel som jag vill göra som började med någon lek i javaFX, men eftersom jag inte gjorde så mycket med databaserna i senaste projekt kursen så kommer jag inte riktigt ihåg hur allt funkade, men med .NET så är typ alla de problemen bortblåsta. Det stora kruxet är mer styling och kombinera funktioner. Men kul är det. Sen är Visual Studio totalt skräp. Den har inte stöd för fullskärm och sida vid sida någon annan app, exempelvis VS och Safari. Det är störigt som fan. Så jag använder mig av Jetbrains Rider istället. Så mycket bättre! Rider har också auto-save, vilket VS inte har.

Den enda riktiga nackdelen med att eventuellt hoppas på .NET utbildningen i höst är att jag kanske blir väldigt bunden till Windows. Det går liksom inte att utveckla appar specifikt till Windows på Mac, om man inte har Windows installerat på något sätt. Jag har Bootcamp på min dator, men Windows suger, och det suger ännu mer i Bootcamp. Min Mac dator blir supervarm och drar galet mycket batteri när man byter över och det är inte kul, så det får bli att ha laddaren med sig var man än går ifall det blir ny utbildning till hösten. Vilket det till 99% säkerhet lär bli. Informationen jag har fått från skolan är att använda sig av en PC dator eller laptop, eftersom i stort sett allt vi ska använda fungerar bara på Windows. Jag har en annan Windows laptop men använder helst inte den och jag har noll lust att köpa en ny skit-pc bara för att skolan kräver det. De tillhandahåller heller inte datorer. Vi får se vad som händer. Så länge som det är fokus på web-applikationer samt appar och/eller spel till android och iOS så är det lugnt, då funkar det jättebra med Mac. Jag är i alla fall hoppfull att de inte kommer vara nerdränkta i Windows utan att det går att komma på lösningar för att utveckla till alla plattformar.

Och varför bryr jag mig? Det är väl lite så att man blivit en Apple nörd när jag gick över från Android/Windows till Apple produkter för drygt ett år sen. Nu när jag använt det i över ett år så vill jag typ inte använda något annat. Det är simpelt, bra, stabilt etc. Jag känner mig inte särskilt låst heller på den här plattformen, i alla fall inte än så länge även om vissa saker är smått korkade. Ingen plattform är perfekt. Windows är spretigt, opålitligt, men billigt och tillgängligt. Dock så föredrar jag Apple nu, och iOS samt MacOS och jag hoppas att jag kan få använda Apples produkter i min framtida yrkeskarriär också, även om jag är öppen för alla plattformar och operativsystem.

Publicerat den

Hur jag påverkas av min nuvarande situation

Mer mattesnack, men ska försöka hålla det till ett minimum. Det här inlägget hoppas jag också inte blir tre mil långt som mina inlägg blivit på sistone i det här ämnet. Nåja, nu kör vi på!

Om man läser mellan raderna, eller kanske bara läser texten från mina gamla inlägg om min nuvarande skit-situation kring matematiken så borde man förstå att jag mår inte bra. Det går konstant upp och ner. Vissa säger lägg ner och skit i allt och byt utbildning. Ta semester, och tack säger jag till de som förstår att detta inte är bra för mig. Vissa säger fortsätt, för det är dumt att ge upp och jag känner mig grymt tvingad att leverera fast jag knappt kan eller orkar. Senaste tiden har jag varit praktiskt taget konstant asförbannad, och som ni kanske känner till, så hatar jag att alltid vara arg med mera. Jag orkar bara inte och situationen med matematiken måste jag ta mig igenom. Jag hanterar den här skiten genom att bli sur och förbannad på precis allt som går att bli förbannad på och så lär det fortsätta tills att det här är över. Vare sig det är att fjärrkontrollen inte funkar eller att jag inte orkar städa köket där jag gjort en komplett röra.

Jag har skrivit till samordnaren på skolan för funktionsnedsättning och har fått ytterligare stöd för att klara tentan. Hur det kommer hjälpa återstår att se, för jag ser fortfarande inget ljus i tunneln. Hjälpen jag har fått är en idé jag gått och tänkt på ett tag och det är att få skriva tentan helt ensam. Det innebär att jag sitter helt ensam i ett rum med en tentavakt, så inga andra elever kommer vara i samma rum som mig. Orsaken är som jag berättat innan att jag har svårt att tänka i komplett tystnad, d.v.s. att inte prata (högt) om något. Jag tror inte det kommer hjälpa mig klara matten, men det lär bli lite lättare att skriva den, för där finns som sagt ingen återvändo. Det hade varit ännu bättre om jag hade kunnat lyssna på musik medan jag skriver tentan med, men det lär jag inte få göra.

Det är idag onsdag och senaste tiden har jag väl orkat plugga kanske en dryg timme på denna veckan. I måndags var jag en total zombie som inte kunde något och igår orkade jag nästan en timme, men det är långt ifrån tillräckligt. Jag fokuserar i alla fall på del ett i matematiken, eftersom den tentan kommer först och jag hatar det fortfarande. Jag har heller inte hämtat ut tentan från sist, men ärligt talat har jag inget behov för det. Jag har sett de korrekta svaren, eftersom läraren lagt ut det och tentan finns digitalt om jag vill göra om den. Det är ju liksom det gamla vanliga skiten, felräkningar, slarvfel, brain freeze för ett tal jag inte övat på kom på tentan och då kunde jag bara inte räkna rätt, även om jag var så hyperfokuserad som jag typ aldrig har varit innan i hela mitt liv på ett prov. Det är liksom bara så meningslöst!

Jag längtar som fan tills att det här är över – oavsett vad som händer. Även om det sker mirakel och jag kan fortsätta min utbildning så vill jag bara att det här ska vara över. Dock om jag kan fortsätta så börjar terminen med en ny matematik kurs, diskret matematik. Det känns verkligen sådär att fortsätta med matematik. Går det bra, så blir det en kurs i algoritmer sen vilket folk säger är mer matematik, så att släppa matten lär bli svårt med tanke på att det är typ bara mer matte-skräp hela hösten. Jag bara hoppas att det blir inslag av programmering bland all den där skiten, för att bara räkna matte har jag ingen lust med. Det är programmeringen jag är ute efter! Jag vill veta mer, djupdyka mer etc och framförallt bli bättre på det, och med mer matte är jag inte särskilt glad just nu. Det kan komma att ändras om allt bara löser sig.

Det känns lite så här just nu att om jag får lov att fortsätta så ser jag mest fram emot att jag kan spendera tiden på tåget till och från skolan med att lyssna på ljudböcker och poddar. Många från Malmö/Lund lär hoppa av till hösten för de klarar inte heller matten så jag räknar inte direkt med mer sällskap till eller från skolan. Det är typ det mest positiva just nu (förutom de underbara kurskamraterna), för att lyssna på ljudbok och/eller poddar är roligare om man åker någonstans samtidigt. Att bara sitta still och glo in i en vägg är inte lika kul när jag lyssnar på grejer. Snacka om att man blivit negativ av det här. Jag avskyr det. Allt hopp, all lycka med allting håller sakta men säkert på att försvinna bort från mig. I mitt senaste inlägg på instagram så delade jag bilden jag hade på mitt förra inlägg för att berätta vad som försiggår och där skrev jag att jag går i full blås mot att bränna ut mig. Det känns fortfarande så och orsaken till varför jag är så förbannad hela tiden är för att jag känner ju själv att jag vill inte det här. Ändå så måste jag, för att så funkar jag. Min kropp kämpar emot det med allt den kan, för den vill inte bränna ut sig och min hjärna lär dock inte tillåta det heller och det är förmodligen därför jag inte kommer orka plugga så mycket som behövs vilket gör det svårare att klara tentan, eller komma förbi 2 poäng på den. Men jag skiter i vilket just nu. Jag måste göra detta, så jag kopplar bort vad jag kan för att överleva dessa månaderna. Jag kommer alltså inte tillåta mig själv att bli utbränd för vem fan vill det? Jag lyssnar på min kropp, och det är att kämpa mot den och mot alla andra som är det jobbiga.

Med funka så syftar jag på att jag aldrig ger upp, men också i bakhuvudet finns gamla grejer kvar som innebär att jag vill gärna inte göra folk besvikna för jag vet vilken jävla ångest jag kommer få om jag bara skiter i allt just nu. Ångesten kommer göra sig påmind länge, även om jag blir glad över att få gå en utbildning som ger mig det jag vill ha. Situationen som den känns är lite så här i mitt huvud. Låt os säga att jag byter utbildning, går den, lär mig grymt mycket varje dag men att folk i min närhet konstant påminner mig att oj vad synd det var att jag inte kunde fortsätta min högskoleutbildning för jag kommer ju inte få jobb på den här utbildningen för den är så meningslös. Bara tänk på alla företag som lurar mig, som kommer ge mig skitlåg lön och dåliga villkor etc. Nu kanske jag hittar på totalt, men min hjärna är duktig på att hitta på scenarion som aldrig kommer hända. Det är mer troligt att jag kommer bli bättre på programmering, och få ett välbetalt jobb om jag bara får lära mig programmering på ett sätt som passar mig bättre. Den största risken jag tar med att byta utbildning är risken att stöta på något gammalt ex eller en gammal kompis man inte vill ha kontakt med. Den risken är jag dock villig att ta. Min framtid är viktigare! Anledningen till varför jag går på högskola just nu är för att jag sökte och kom in. Hade jag inte kommit in så hade jag ändå sökt till YH utbildning och ändå kommit in, för jag gjorde ju det så det är liksom skitsamma. Min huvudanledning till allt är min längtan efter att få ett bra betalt jobb för att göra något jag kan och älskar att göra. Hur jag kommer dit spelar mindre roll. I alla fall för mig.

Det är precis som man brukar säga, på engelska – damned if I do, damned if I don’t. Oavsett vilket innebär det att kämpa åt två håll samtidigt eller något i den stilen och jag har inget annat val än att bara acceptera läget och göra saker som är meningslösa, som gör mig asförbannad, sur, ledsen, apatisk för att jag kämpar konstant mot mig själv och mot allt annat. Det har jag gjort hela livet. Kämpat för att få ett jobb, kämpat för att få relationer att funka, kämpat för att få vara mig själv, kämpat för att hålla mig vid liv, kämpat för att komma någonvart. Det försvinner inte i första taget.

Så som läget är nu så kommer jag också få kämpa mot mig själv. Mot min ilska, mitt korkade beteende och mina handlingar, tankar och känslor som jag aldrig kunnat hantera någonsin i mitt liv. I slutändan kommer det sluta med att jag blir systemutvecklare och det är förmodligen det som gör att allt slit och kämpande blir värt det. Och då är det ok. Att få hjärnan att inse det är dock svårt, men jag vet som vanligt inte hur jag ska hantera mina handlingar och ilska, för det bara kommer, jag hatar det och jag lever igenom det. för så har det varit hela livet.

Om två, tre år kommer jag sitta här med ett jobb, en lön som är så hög att jag inte vet var jag ska ta vägen, för jag har aldrig tjänat mycket pengar och har jag tur har jag en Anton på väg, eller så är han redan här. Vovven då alltså, ifall någon okänd läser det här. Blir min framtid så, då kommer jag minnas detta som ytterligare en period i mitt liv där jag kämpade tills jag blev blå bara för att komma vidare i mitt liv och bli något, samt få betalt för det och äntligen ha min Grand Danois vid min sida.

Och då var allt det här slitet värt det.

Publicerat den

Cirkusen tar ett nytt varv…

Ja, mera mattesnack. Jag förstår om det börjar bli lite mycket även för er, mina kära men få läsare. Men så länge som jag inte kan sluta tänka på det här, så lär jag fortsätta skriva om det. Matematik situationen förstör min sommar, även om jag var redo att plugga matte hela tiden. Dock var jag inte redo att göra det på det här sättet, d.v.s. totalt nerbruten och en känsla av total meningslöshet. I mitt huvud kändes det helt ok att räkna matte inför omtenta i del ett. Inte till bägge delarna. Jag var så säker på att jag skulle klara det. Verkligheten ville annorlunda.

I helgen var vi på middag hos ett par (nyfunna) vänner, varav en av dem är den som hjälpt mig med matten under våren och försommaren. Alla jobbar eller har jobbat inom IT, vilket då är min sambo, hans kollega och hennes fru. Alla tre säger att en utbildning på högskola eller universitet är det absolut bästa, bara för att så är det. Orsaken är att det är så brett, man har lite kunskap om allt, vilket arbetsgivare uppskattar. Dessutom är man helt körd om man inte har lite algoritm och mattekurser bakom sig. Det är liksom bara så nyttigt! Samtidigt har jag spenderat nån vecka med att ta reda på vad arbetsgivare vill ha och jag har kollat på videos från Newtons talardagar där personer från diverse företag pratat om sitt jobb och vad de söker hos potentiella kollegor som kommer direkt från skolan.

Mönstret jag ser är i alla fall att arbetsgivare skiter generellt i din utbildning, så länge du är driven, duktig och gärna har erfarenhet av diverse olika saker. De som gått YH utbildning tackar gudarna för sin praktikperiod som nästan alltid lett till sommarjobb, deltidsjobb och snart nog en heltidsanställning som gynnar bägge parterna. Undantaget som arbetsgivare har gällande högskola eller universitet är om jobbet i sig kräver mer, men då är det mer civilingenjör vi pratar här och då förstår jag att man behöver mer bakom sig. Dock så säger även arbetsgivare och mina vänner och sambo att så länge man har en utbildning, fått ett jobb och har ett ex antal års erfarenhet, då brukar det lösa sig. Det är liksom första jobbåren som spelar roll för att man ska kunna få ett bättre jobb. Själv är jag liksom bara lite sådär frågandes. Jag vill bara hålla på med programmering, oavsett vad. Det är liksom själva programmeringen, problemlösningen och skapandet av jobb (som programmerare) som driver mig. Inte just var jag jobbar. I alla fall känns det så just nu. Men att kunna ha (framtida) hunden med på jobbet är fortfarande nummer ett!

Jag berättade för dem om min situation i matematiken och sa att jag ger typ upp nu och jag är tacksam över att jag blivit antagen till ”sämre” utbildningar (sämre är enligt dem, inte enligt mig). Alla tre tyckte det var dumt att ge upp, och att be om råd när jag redan bestämt mig vad jag vill göra. Men jag bad inte om råd. Jag berättade om hur jag kände, hur jag upplevde allt och till sist började jag gråta för att detta är så förstörande för mitt psyke. Sen satt jag och grät en timme. Jag orkar inte känna mig så här meningslös, för jag har gjort mitt yttersta och det räcker inte. Jag är inte gjord för matematik, inte under dessa förutsättningar, vilket jag sa om och om igen. Vi är inte överens, och det är ok. Dock så sa dem att de stöttar mig oavsett vad jag väljer att göra, vilket är bra. Jag kollade upp förra årets tenta i del två och upptäckte att jag kan svara på 18 av 21 frågor utan att ens behöva öva lite mer inför det. Så bra känns det. Inför nuvarande lärarens tentor så är läget totalt tvärtom, för där duger ingenting jag gör. Och det berättade jag också för dem. Och de vill prompt att jag ska fortsätta för att klara kursen, för jag bara måste gå en högskoleutbildning inom programmering för att lyckas.

Det gav mig mycket att tänka på, och jag som redan är komplett slutkörd av den här skiten kom till sist fram till att jag blir förvirrad, samtidigt som jag inte vill göra dem besviken. Därför har jag bestämt mig och jag försöker igen. Även om det är totalt jävla fucking meningslöst och idiotiskt samt slöseri med tid etc. Jag vill göra mitt spel! Jag vill sitta med Java! Jag vill göra vad fan som helst annars som inte betyder räkna matte. Jag hatar det, men mitt livsmotto är ju att jag aldrig ger upp, även om jag vill det just nu. Och har tekniskt sett gjort det. Jag känner mig inte hoppfull om detta alltså. Jag gör det bara för att inte göra min älskling och mina vänner besvikna. Jag gör det för dem, inte för mig. Jag kan inte göra detta för mig själv, för i mitt huvud så är det verkligen inte lönt. Mina kunskaper duger inte. De tror på mig, vilket jag är tacksam för, men ändå känner jag mig så ensam. Det är som om ingen förstår på riktigt hur jag känner mig gällande det här.

Det finns alltså en plan nu. Jag ska göra vad jag kan för att återfå ”lusten” och ”energin” till att plugga mer, ta bägge tentorna i augusti. Det är också bestämt att när Newton utbildningen i .NET börjar i augusti så går jag dit, och klarar jag nån av tentorna så fortsätter jag mitt program på HKR. Annars hoppar jag över till Newton. Ni kan ju gissa vad jag räknar med. Som läget är nu går jag in i detta som om jag vore en känslokall robot. Det finns ju ingen chans! Verkligheten är sådan. Skulle jag däremot lyckas, vet jag inte vad jag kommer känna. Inte ens om jag lyckas passera 2 poäng som jag hittills aldrig har klarat på de tidigare tentorna. Just nu är allt bara allmänt meh. Jag tror inte ens jag skulle bli glad om jag klarar en av tentorna, eller ens bägge. Jag lär bli för chockad om det skulle hända, så jag räknar med att det går åt skogen. Jag ser liksom inget ljus i den här tunneln.

Ju mer jag har tänkt på det så känns det ändå som om att YH utbildning är bättre för mig. Det är ingen matematik, jag får praktik, förmodligen deltidsjobb utan att jag behöver söka mig till något, sommarjobb för nästa år och sen någon slags inkomst när mitt CSN tar slut i termin 5 (eller 3 om man nu pratar YH). Detta då under förutsättning att det går bra och att arbetsgivarna gillar mig och mina kunskaper. På YH är det till större del heltidsdagar för att pränta in allt i skallen och jag får öva och lära mig programmering på ett bättre sätt. Åtminstone känns det så.

Just nu känns det som om jag ligger efter mycket i programmeringen och p.g.a den här jävla matteskiten så kommer jag knappt kunna göra något i Java eller något annat språk, för jag kommer vara för trött eller för oengagerad för att kunna göra något. Så jag kommer glömma bort en hel del. Sen blir år två svårare. Det som är positivt är att lärarna sagt att i stort sett alla kurser som kommer innehåller programmering, vilket är bra. Jag vill ju bara programmera. Och oavsett så kommer det lösa sig på något sätt.

Jag hade bara hoppats på att få återhämta mig nu istället från den här skiten, men det blir inte så. Det blir ytterligare nedbrytning, fördröjning av det som motiverar mig (mitt spel, till exempel) och jag lär väl gå som en zombie tills att den här mardrömmen är över.

Jag ber om ursäkt i förväg ifall jag kommer vara lite bortkopplad från verkligheten en tid framöver, så ni vet.

Publicerat den

Vad ska man göra härnäst och hur ska man orka?

Jag har inte räknat matte på tre dagar. Efter att jag köpte en ny mattebok och räknat några tal i den så har jag skitit i allt vad matematik heter. Istället har jag lekt lite med JavaFX och databaser, för att hålla programmeringen vid liv. Det behövdes kan jag säga, för även om jag inte glömt hur man gör saker och ting, så har jag glömt en del. Eller snarare så har jag inte lärt mig tillräckligt för att veta hur specifika saker fungerar. Varför har jag gjort detta istället för att fortsätta kursen i Unity och sen gjort mitt spel? Det kan jag inte riktigt svara på, eller kan jag de? Jag tror det har att göra med att mitt spel jag vill göra är ett stort delmål som blivande utvecklare, och det känns som om att jag bara kan påbörja det när jag har mer hopp om framtiden. Mer om det senare i inlägget.

Som läget är nu så har jag nästan helt tappat sugen på att fortsätta gå min utbildning i Kristianstad. Observera ordet ”nästan”. Jag börjar liksom inse att rätt utbildning är mer värt än trevliga kurskamrater… Och situationen jag sitter i kommer inte göra att jag får fortsätta programmet med dem ändå, för det är ett moment 22 deluxe som har hänt här. Hade jag exempelvis fortsatt plugga till matte tentorna, ännu inte klarat det, tagit studieuppehåll eller bara läst en kurs för hela terminen och gått om mattekursen till våren så missar jag ju ändå typ allt med mina nuvarande kurskamrater. Det är liksom ett dött lopp, eller något i den stilen. Plus att allt kommer ta ett år till innan jag har min examen. Jag skickade iväg min förfrågan om dispens, och fick till svar att det är lättare att klara kursen än få dispens, och jag kommer aldrig klara den här matte kursen. Dock ska jag påpeka att i min lilla resa med att hitta nya matteböcker att öva på, så ser det lite positivt ut. Men jag orkar inte plugga ändå. Jag är helt jävla slutkörd nu. Och jag vägrar hamna i den situationen att jag blir utbränd på riktigt. Jag har varit där innan, och jag vill inte komma dit. Jag vill bara gå vidare och göra något bra med mitt liv.

Med matematik 5000 serien som finns i digitala format via en hemsida, kan man antingen läsa boken och skriva sina tal som vanligt, eller så kan man svara via en digital plattform, men själva uträkningen görs på annat papper. Dock kan man inte läsa boken i pdf format, vilket är störigt som fan! Matteboken för 3c och 4 samt 5 påminner en hel del om hur hans frågor på tentorna är utformade, men som läget är orkar jag inte räkna något, för jag upplever att det inte är lönt. Ska jag klara tentorna och den här kursen, så måste jag räkna igenom tre hela kursböcker och det kan jag omöjligt göra på loppet av ca 40 dagar, då nästa tillfälle av omtentor sker. Därför vill jag inte mer. Och jag orkar verkligen inte heller! Kan ni förstå det?! 99% av er kan säkert det. Resten kanske tror jag är bara för lat… Det var tur att boken jag köpte, matematik 5000 3c var billig. Jag hittade den för 149 kr på ordochbok.se, men eftersom den är digital så kan jag inte lämna tillbaka den. Men det skiter jag i just nu. Dock hade jag kunnat, om jag bara tänkt på det tidigare, sökt till komvux för att gå en mattekurs i matematik 3c, 4 och kanske 5 om jag hade hunnit med det ifall jag heller inte blivit antagen till tre utbildningar på yrkeshögskola i Malmö.

Jag har i alla fall bestämt mig. Får jag som jag vill, så tar jag studieuppehåll från HKR, och påbörjar utbildningen till systemutvecklare i .NET på Newton när den börjar i augusti. Idag fick jag mina officiella antagningspapper, med information om utbildningen, så det känns bra. Sommarlovet blir lite kortare, men det skiter jag i. Jag vill bara hålla på med programmering, och jag är väldigt nyfiken på hur det är att plugga på Yrkeshögskola.

Spelet då? Ja, när det är officiellt med hur allt blir så vågar jag fortsätta med det. Har jag tur innebär det typ i nästa vecka eller nått, för jag tror inte jag kommer orka fortsätta med matematiken som läget är nu och tiden går. Snart är det för lite tid över till att ens studera inför del ett, även om jag har påbörjat det innan den här cirkusen tog ett nytt varv. Nu orkar jag bara inte mer. Jag vill trycka på pausknappen, ta semester, vila ut, umgås med nära och kära och spendera ett par timmar om dagen med programmering bara för skojs skull tills att något nytt händer, vare sig det blir att fortsätta programmet eller påbörja den nya utbildningen. Jag har ingen aning om hur jag ska orka sätta mig med matteboken igen och känna mig positiv till att fixa det här. Det är omöjligt! Och nej, det är inte min dåliga inställning som gör att jag inte kommer klara det. Det är verkligheten. Jag är mer realistisk än någonsin just nu. Ni anar inte vad som pågår i mitt huvud och hur det känns att vara mig just nu. Efter 4 omgångar av hopp och förtvivlan samt totalt kaos så vet jag vad jag pratar om. Så jag vill ge upp denna omöjliga kamp.

Min lathet har inte hämmat mig i den här mattekursen. Det är mina sjukdomar tillsammans med min überlåga energinivå, min dåliga diet under vårterminen (+ alla andra tidigare år, då hälsan inte blir bättre av att äta skräp dagligen, vegetarian eller ej), lärarens förnekande av laglig hjälp som jag har rätt till, och hur tentorna är utformade som är orsaken. Jag är inte perfekt, jag gjorde INTE tillräckligt i början, men sen när jag gjorde mitt absolut yttersta så hjälpte inte det. Inte ett jävlaste dugg! Moment 22 deluxe, ja så är det. Spela roll om jag hade gått igenom hela boken 5 gånger om. Det hade inte hjälpt. Alls. Så enkelt är det.

Med lättare tentor, såsom det varit tidigare år hade jag med största sannolikhet fixat ett godkänt vid del 1, redan. Då hade jag inte suttit i den här situationen. Men nu gör jag det, och jag får göra vad jag kan med hur det har blivit. Och jag är så glad för att min backup finns här. Nu hoppas jag bara att det blir mitt alternativ till hösten, för jag vill som sagt bara bli programmerare i någon form. Jag vill koda, skapa program, göra spel, komma på bra app-idéer och utföra dem etc. För att inte tala om den garanterade praktiken! Jag vill bli bättre på programmering, så personligen tror jag detta är bättre än alternativet om att vänta ett år till på något som kanske aldrig kommer hända. De kanske går på min rekommendation och höjer kraven till Matematik 3c för att komma in til hösten och då kanske jag inte har rätt att gå om kursen. Plus att år två är riktigt högt tempo och galet mycket mer att göra, hur ska jag då orka gå en mattekurs ovanpå det? Studieuppehåll lär det alltså bli oavsett i så fall.

Bättre att bara ta chansen till något som just nu känns som den bästa lösningen. Och framförallt, slippa all ångest gällande matematik som ändå tar död på min styrka, min glädje, mitt jag…

Publicerat den

Att välja och vraka eller kämpa på och (förmodligen) misslyckas – det är frågan…?!

Efter gårdagens besked om att jag bara fick 2 poäng på senaste tentan i matte så fick jag fanimej nog. Jag insåg att det spelar ingen roll hur mycket jag kommer studera inför nästkommande omtenta, för inget jag gör kommer någonsin att räcka för att kunna fortsätta det här programmet. Det finns kanske lite lösningar, men jag vet inte om jag orkar genomföra allt. Eller om det ens går…

En lösning är att jag ansöker om dispens. Det är nämligen så med tanke på vad jag har upptäckt att jag har inte fått rätt stöd som jag behöver, i alla fall om jag har tolkat alla dokument rätt. Jag kan ha läst fel och läraren har rätt ändå, men just nu tycker jag att jag har blivit lite ”felbehandlad” eller hur man nu ska uttrycka det. Särskilt när jag sett citatet nedan. Från årets kursplan till kursen står det så här:

Om studenten har en rekommendation från HKR om särskilt pedagogiskt stöd på grund av funktionsnedsättning, har examinator, eller den examinatorn utser, rätt att ge en anpassad examination eller låta studenten genomföra examinationen på ett alternativt sätt.

MA150B, högskolan Kristianstad gällande från 2019-01-21

Detta är något jag blivit nekad. Det finns inte resurser säger läraren, Bullshit! Hade jag kunnat göra en muntlig examination är jag övertygad om att läraren åtminstone hade kunnat förstå att jag fattar vad som krävs av mig för att få godkänt i kursen. Under förutsättning att frågorna är lite lättare också. Mer om det senare i inlägget. Det står i kursplanen, som går att läsas här (så länge länken funkar och kursnamnet är detsamma) vad kursen ska gå igenom. Vilket är detta:

Del 1

  • Aritmetik.
  • Algebra.
  • Formler.
  • Ekvationer.
  • Sekvenser och serier.
  • Mängder.
  • Grundläggande logik.
  • Funktioner.
  • Grafer.
  • Logaritmer.

Matematik, del 2

  • Trigonometri.
  • Vektorer.
  • Matriser.
  • Tabeller och grafer.
  • Statistik.
  • Sannolikhet.
  • Korrelation.
  • Regression.
  • Grundläggande derivering.
  • Grundläggande integrering.

Om vi tar ett par exempel. Grundläggande derivering. Såsom jag tolkar det så innebär det att man ska kunna derivera. Det kan jag. Om vi tar talet 3x^2 och deriverar det så blir det 2*3x^2-1 = 6x. Det man gör är att man flyttar ner tvåan och gångrar det med talet 3. Ett tal som är upphöjt till 1 räknas liksom inte för det är talet i sig självt eller nått. Som ni märker har jag svårt att tala termer här, men det är ju en del av min sjukdom (fibromyalgi). Jag fattar driften av det hela, men på ett skriftligt prov är det svårare att bevisa eftersom jag har svårt att tänka i komplett tystnad. Jag behöver prata för att komma fram till en lösning. Eller skriva massiva blogginlägg, haha! När jag pratar eller skriver mycket om en sak så är det som om att jag triggar mig själv till att komma ihåg saker bättre, och jag har då inte rätt att göra en muntlig examination som hade behövts för att bevisa min kunskap. Nu när jag har studerat så har jag lärt mig de grundläggande sakerna som står i boken. Jag vet hur man löser trianglar, följer formler etc. Det som är svårast som jag ännu inte riktigt lärt mig är logaritmer, venn diagram och lite småskit gällande trigonometriska identiteter.

Talen som finns i boken att öva på är simpla såna. Som talet jag nämnde ovan. Sen finns det några få i boken som är lite mer komplicerade, men inte mycket om man ska vara ärlig. Vad kom på tentan? Jo, typ det här: (x^2 – 3)e^x. Hur i helvete löser man det? Det finns ju inte i boken?! I alla fall inte vad jag har sett. Sen råkade jag skriva fel i grafräknaren också för jag tänkte inte på att e^x fanns som knapp, men jag skrev in ett tal som är likadant som e^x, men det blev fel så klart. Lätt hänt när man sitter i en sal med alla andra under bestämd tid och hjärnan fryser till is. Det är bara ett exempel av många.

Boken vi har använder sig inte av verkliga exempel såsom ta reda på hur högt ett hus är och vinkeln en skugga som trädet har på tomten, därför övar man inte på det. Och jag har svårt att applicera simpla matematiska tal till verkliga saker, för så funkar inte jag. Det jag lär mig av matematik är hur man löser ett särskilt tal. Något mer tänker inte jag på om det inte uppkommer något där jag har nytta av det. Det är ju inte som om att jag heller har haft möjlighet att bygga ett stall eller plantera träd i en trädgård av en särskild storlek. Vad kommer på tentan? Jo, ta reda på höjden av vattnet i en fiskskål.

Jag anser inte att att tentan motsvarar vad kursen ska genomgå, för i min hjärna tolkar jag det som om att man ska kunna de bitarna som kursen går igenom. Inte en sjuttielfte så hög nivå på något som bara är grundläggande. Särskilt med tanke på vilken bok vi använder. Kursen heter inledande matematik – inte avancerad matematik för fysikstudenter eller något i den stilen. Inledande matematik innehåller grejer som: Lös en ekvation, räkna ut vinkel på triangeln, hitta integralen(bestäm), gör derivata etc. Det borde inte vara svårare än så, och jag kan det där, i alla fall för del två. Del 1 behöver jag öva lite mer på så jag kommer ihåg det. Det försvinner snabbt ur minnet när man inte använder det. Boken går igenom det mest grundläggande ifrån alla mattekurser från Matematik 1 – 5, på både a, b och c nivå. På en termin! Och tentorna är som om man läste avancerad matematik a’la Einstein… Orimligt som heter duga!

Nåja, jag är så galet trött på matematik, men igår efter lite samtal med nära och kära så säger de flesta att det är en god idé att lägga ner matematiken, byta utbildning och ta det lugnt i sommar. Gör mitt spel om jag vill. Älsklingen är svårare att övertyga, han tror ju på att jag klarar det, men det gör inte jag. Inte med tanke på hur situationen är. Dock så hade jag planerat sen några dagar tillbaka att köpa en kompletterande bok, så igår köpte jag en digital variant av matematik 5000 3c, för det skadar inte att försöka. Den var billig, så det är positivt. Men jag orkar inte om jag ska vara ärlig. Jag vill inte.

Jag vill fortsätta programmet av ren och skär envishet, eftersom jag är antagen och har underbara kurskamrater, men vilka usla argument är inte det? Sen ville jag testa min egen arbetsförmåga för att kolla om jag orkar pendla 3 timmar om dagen + plugga 40 timmar i veckan. Kan jag det? Ja, det går utmärkt – så länge vi pratar programmering här. Matematiken är ju som ni känner till på en helt annan nivå. Fast den inte behöver vara det då den bara ska gå igenom det grundläggande. Själva kursen går igenom det, men tentorna gör verkligen inte det. Nej, där måste man vara ett matematiskt geni som pluggat 8 timmar om dagen, med 50 olika böcker för att kunna klara tentan. Eller nått i den stilen. Och kursen är en 15 poängare på halvtid över en termin. Den hade behövt vara på 30 hp, eller bara lättare tentor… Mer än hälften av de som går i klassen klarar inte tentorna. Vare sig del 1 eller del 2, oavsett hur mycket de pluggar, så jag är INTE ensam. De som klarar tentorna är mattegenier från början, eller så förstår de kopplingen bättre än vad majoriteten gör.

Men jag är så trött på det här. Vi pratar om nått annat istället.

Om jag hade bytt utbildning, så lutar det mest just nu åt systemutvecklare i .net på Newton’s Yrkeshögskola i Malmö. Jag är antagen till den och till systemutvecklare i Java. Jag kan ju redan Java och har gått grundläggande och objekt-orienterade kurser i det, och jag tänkte att det är nog bättre att visa upp för framtida arbetsgivare att man kan både Java och .Net, med allt vad det nu innebär. Dock just nu tänker jag också lite så här att så länge jag inte är begränsad till bara en plattform (typ bara Windows och Android) så är jag nöjd. Jag är flexibel till alla plattformar, men just nu skulle det vara rätt tråkigt om jag bara hade varit tvungen att använda Windows och göra appar till enbart Android med mitt framtida yrke. Jag vill gärna kunna mer. Hade jag bara kommit på ett koncept till en iOS app så hade jag lärt mig Swift, men jag har inga idéer till ett sådant projekt. Det enda jag vet är att mitt spel jag vill göra som just nu är ”on hold” 😭 tills jag löst matte skiten är att jag främst vill släppa det till iPad, men det krävs inte Swift för att göra det, eftersom jag gör det i Unity3d. Det är ju ett spel och inte en app. Som tur är har .NET blivit mer plattformsoberoende, så det går utmärkt att utveckla grejer i det ramverket både i linux och i MacOS, vilket är underbart!

Jag känner mig bara oerhört sliten, både fysiskt och psykiskt efter den här karusellen. Fyra tentor på raken som gått totalt åt skogen… Skriver jag omtentorna igen lär jag med största sannolikhet misslyckas och nå maximalt 1-3 poäng och med mitt stabila, men fallande psyke orkar inte med fler nedfall just nu. Det är som ett dödsfall efter varje gång man hämtat sin tenta. Med tanke på att det är programmering jag älskar och vill veta mer om, bli bättre på etc, så tar matematiken långsamt död på mig. Inom programmering är matten bara ett sätt att tänka och förstå hur man programmeringen och till YH utbildningarna räcker det med Matematik 2, vilket jag har godkänt betyg i. Annars hade jag inte blivit antagen till någon utbildning inom programmering.

Skillnaderna mellan Yrkeshögskola och högskola/universitet är att YH är mer pang på. Där får du lära dig precis vad du behöver för att jobba med programmering i någon form (beroende på utbildning). Högskola eller universitetsstudier har massa fluff för att fylla ut 3 år av utbildning, där matematik kurser är en del av fluffet. Sen kanske du får högre lön om du går på högskola, och särskilt om du är civilingenjör, men det är en helt annan grej. Lönemässigt är det detsamma oavsett utbildning. Duktiga programmerare oavsett tidigare utbildning, med hobbyprojekt och annat att visa upp för arbetsgivare får generellt också högre lön, men ingångslön är skitsamma med har jag läst. Det är ändå på samma nivåer efter X antal arbetade år, och den höjs om man byter jobb ofta eller om man är duktig på det man gör.

Den första kursen vi hade, var också lite fluff. Dock är det mycket bra kurser i programmet jag går, såsom algoritmer, software engineering och massa andra projekt kurser, så det är inte bara bullshit och fluff, men med tanke på hur matematiken stoppar halva klassen från att fortsätta programmet, för att det är också en spärrkurs är skrämmande. Helt ok om man inte hade klarat kursen, men ändå får fortsätta för så brukar det vara, bara att det blir jobbigare med nästkommande kurser, men i det här fallet är en grundläggande matematik kurs med så här svåra tentor totalt orimligt. Det är inte bara jag som är upprörd över det här, även om jag förmodligen är den enda som visar det öppet. Men jag är sån. Känslosam och orädd för att visa vad jag tycker om något.

Särskilt när det gäller att jag har fysiska och psykiska sjukdomar som hindrar mig från att bli godkänd på en kurs när jag inte ens får hjälp jag har laglig rätt till. Fast jag har pluggat och gjort mitt absolut bästa.

Publicerat den

Nu är det nära att jag ger upp…

De som känner mig vet att jag kämpat som en blådåre typ hela mitt liv för att komma någonvart med någonting värdefullt i mitt liv. Jag har försökt göra vad jag ska på diverse praktikplatser och misslyckats samt insett att jag hör inte hemma på den generella arbetsmarknaden. Jag har en examen i pedagogik i bagaget som är komplett meningslös, en 3,5 år ”lång” anställning på Funkibator som min enda anställning och ett år påbörjad utbildning till systemutvecklare. Och jag vet nu att jag vill bara hålla på med programmering i någon form.

Jag har klarat allt utom matematiken under året som har gått. Jag har fått en 3:a, alltså godkänt i alla programmering och projektkurser förutom den sista projektkursen där jag enkelt samlade på mig en femma som är högsta betyg. Jag kan programmering, även om jag inte är världsbäst. Matten däremot bryter ner mitt starka jag till något som får mig att bara skrika ut och hata världen eller nått. Det är inte rättvist. Ni som läst mina gamla inlägg vet ju hur det har gått.

Jag hade fel i min strategi som jag körde på sist. Jag fick inte 7-9 poäng eller mer. Jag fick två. IGEN! Hur i helvete är det tänkt att någon som jag, som pluggar så gott jag bara kan, som kämpar med begränsningar, låg energinivå (generellt) och andra problem som INTE får den hjälp jag behöver från kursen för att bli godkänd – ska bli godkänd? Det står i kursplanen såg jag häromdagen att personer som har funktionsnedsättning och ett stödjande dokument har rätt att få hjälp för att klara kursen, men läraren har sagt blankt nej. Det finns inga resurser att göra det för mig. Det enda jag kan göra är plugga som alla andra. Vilket jag gör, så gott jag kan. Och har gjort den senaste tiden. Och lärt mig saker.

Men det går ju inte. Det spelar INGEN roll!!! Jag kommer inte förbi två ynka skitpoäng. Tentorna är för svåra. Läraren är för petig. Jag är troligtvis för slarvig – även när jag är så überfokuserad jag kan bli, som jag var när jag skrev tentan i förra veckan. Fy fan vad stolt jag är över mig själv där. I alla fall än så länge. Det känns så himla fel och orättvist. Jag är så här nära att bara ge upp matematiken nu. Jag orkar inte längre. Inte när det är som det har varit den här terminen. Mitt absolut bästa duger aldrig för den här mattekursen! Nu när jag i alla fall har pluggat och lärt mig saker, för tro mig – det har jag! Det duger inte ändå…

Hade tentorna varit exempelvis, lös den här triangeln, lös den här ekvationen, räkna ut k-värdet på den här lutningen, hitta max-min punkt här och gör derivata här och hitta den här integralen – fine! etc. Då hade det varit jättebra. Hade jag gjort nationellt prov i Matematik 3c hade jag med stor sannolikhet klarat mig idag. Jag kan ju det mesta. Inga problem, men vad händer? Jo, frågorna är så komplicerade så att det finns ingen som helst möjlighet att öva på såna svåra saker. Det finns inte i boken, läraren har inte alltid lärt ut allt (eftersom tentorna är så svåra) och tentorna i sig är på sån hög nivå att man storknar. Jag brukar förklara det som om att vi går från level 1 till 10, och 10 är högst. Boken är kanske på level 1-3, lärarens hjälp på 4 och tentorna är på level 9. Minst. Det behövs typ en helt extra bok till för att man ska kunna öva tillräckligt på allt, och jag med mina begränsningar orkar inte 4-5 timmar matte dagligen, kanske max 3 i snitt, om man räknar in helgerna också. Jag pluggar mer på de dagar jag känner att jag orkar och vill, sen blir det mindre på dagar jag knappt kan tänka. Huvudsaken är mer tycker jag att jag lär mig sakerna som står i boken. Jag snittar på ungefär två timmar per dag, vilket är för min del mer än tillräckligt känner jag med vad jag orkar och kan p.g.a. mina sjukdomar och andra begränsningar.

Jag är snabb, det har jag alltid varit, så det som tar mig kanske 1-2 timmar att räkna, kanske tar det dubbla eller mer för andra personer som ändå pluggar bättre än mig. När det gäller matematik är det bara att nöta, och har jag väl fattat vad som krävs av mig så går det fort att räkna. Mycket tid jag spenderar på ”ingenting” går också åt till att tänka på matematiken, för att processa det. Jag gör typ inget annat än tänker på matematik, men det spelar ju ingen jävla roll heller, så klart. Jag duger inte. Jag är meningslös. Jag är korkad etc. Det känns så i alla fall, samtidigt som man fick en femma utan ansträngning i senaste projektkursen.

Det är en jävla berg och dalbana. Jag går från att känna mig någorlunda förberedd inför en tenta (eller riktigt förberedd), känna mig stolt för det jag har skrivit och hoppats på att jag fått ihop tillräckligt med poäng och klarat godkänt, till att få panik, känna att jag inte klarat det, få 1 eller två poäng av 24 möjligt (eller 18 om man bara ser till godkänt delen) och få veta att allt jag har gjort är fel. Och sen så börjar karusellen om ett par veckor senare, med skillnaden i att man pluggar mer, och faktiskt har lärt sig det som står i boken – det man har övat på, men den möjligheten får man inte på tentan. Och gör man minsta lilla fel så är det 0 poäng istället för ett eller ett halvt poäng.

Jag orkar alltså inte mer. Jag känner att jag vill inte utsätta mig för mer skit nu. Det har pågått i ett halvår. Visst, jag var inte perfekt i början. Till omtentan i del ett hade jag pluggat 5 timmar på en månad, men det hade ju sina orsaker. Sen dess har jag pluggat mer, dubbelt så mycket minst – men som sagt jag har också lärt mig mer, men det spelar ingen roll. Jag är körd. Jag kommer aldrig klara godkänt i den här kursen, oavsett hur mycket jag än försöker. Det bara är så. Och det är ett jävla skit i sig. Fy fan, vad arg jag blir. Fly fan asförbannad! 🤬

Nu ska vi dock vända på steken och se det positiva. Jag är antagen till två andra utbildningar, till systemutvecklare i java och .Net på Newtons yrkeshögskola. Jag har självklart tackat ja, och jag funderar allvarligt just nu på att ta studieuppehåll från Kristianstad och gå någon av de utbildningar jag blivit antagen till. Just nu är det tre stycken. Alla känns lika bra, då jag gör samma saker jag ändå hade gjort på HKR, plus att det är praktik. Efter lite efterforskning så får nästan alla jobb direkt eller innan de fått examen och jag är driven. Som fan! Jag är inte världsbäst, men med lite övning och annan hjälp så är jag övertygad om att någon arbetsgivare är villig att anställa mig. Jag vill inget annat än hålla på med programmering i någon form. Det är det enda rätta för min del. Det är förmodligen den enda branschen där jag kan jobba heltid i utan att bli för trött. Det är ett välbetalt jobb, flexibelt och har allting som jag gillar att hålla på med. Det är bara så jävla tråkigt om det innebär att jag inte går kvar i Kristianstad längre, med mina nuvarande kursare, men det är viktigare för min egen del att bli programmerare i någon form än umgås med kurskamrater i några år. Bara för att jag inte går kvar där så behöver ju det inte betyda att vi för evigt tappar kontakten, men jag måste banka in det i mitt huvud att jag går utbildningen främst för mig själv och inte för alla andra jag lärt känna. Så är det när man är social och älskar att umgås med andra människor.

Just nu tror jag i alla fall att det är helt och totalt omöjligt för mig att fortsätta just den här utbildningen till hösten. Matematiken är nämligen en så kallad spärrkurs, så jag får bara gå en kurs till hösten om jag fortsätter vilket jag vägrar gå med på! Då är det bättre med studieuppehåll. Jag tänker ta studieuppehåll från utbildningen oavsett vad som händer om jag inte kan gå till hösten, för jag vill inte förlora min plats. Visar det sig att yrkeshögskolorna är skräp, så fortsätter jag nästa termin, läser om matematiken i förhoppning om att det är en annan lärare och annat upplägg, men jag tror verkligen inte att YH är skit. Vissa är det, kanske på mindre orter och för 10+ år sen, men många av de utbildningarna som finns har personer i deras styrelse som arbetar på stora företag och som hjälper till att forma utbildningen. Mer än 90% av de som går en IT utbildning på Yrkeshögskola får jobb inom ett halvår efter avslutat utbildningen, men de flesta av dessa 90% har oftast jobb innan utbildningen ens är avslutad och jag vill bara ha ett jobb inom programmering. Många får anställning efter första LiA perioden, vilket är praktik och med tanke på min csn situation hade jag verkligen behövt ett deltidsjobb under utbildningen.

Som sagt, jag personligen skiter fullständigt i just nu hur jag blir en systemutvecklare, webbutvecklare eller whatever else jag kan bli inom programmering. Huvudsaken är att jag kommer dit och med tanke på den här terminen så vägrar jag utsätta mig egentligen för mer skam och ångest i den här specifika mattekursen. Jag vill inte mer. Tänk dig själv! Hur skulle det kännas för dig om du gjorde ditt absolut bästa som du bara kunde i något. Du är superförberedd, kan allt som är möjligt att kunna med tanke på vad för resurser du har. Sen kommer provet, du skriver det så gott du kan med vad du lärt dig, men det kommer frågor du inte övat, på för den möjligheten finns inte med det resurser du har fått. Godkänt nivån säger vi är 10 poäng. Du får konstant 1 eller 2 och läraren eller skolan kan inte hjälpa dig. Du måste plugga mer. Du pluggar mer och samma sak händer om och om igen. Hade du orkat med det? Jag tror inte det.

Sen är jag inte perfekt. Jag lovar att jag gör och har gjort mitt absolut bästa (i alla fall nu på sistone med tanke på allt) och jag tycker det känns fantastiskt att jag lyckats gå igenom allt i del 2 hela två gånger, men trots det så räcker det inte.

Det är bara noll, noll, noll… hela jävla tiden…

Publicerat den

Ping – klarvaken, en till omtenta i matte avklarad och antagen till en YH utbildning i Malmö.

Ja, dags att blogga igen. Nu när man är ledig från skolan, förutom all matte som ska räknas och tentor som ska skrivas så har jag mycket tid över till att blogga. Så här kommer ett nytt inlägg!

Senaste veckorna sen jag började mitt så kallade sommarlov har jag börjat mina dagar med en ”sprängfylld av nyttigheter” smoothie som ger mig ungefär halva dagsintaget av vitaminer, mineraler och fibrer. Denna veckan har jag också varit gräsänka, och då har jag ätit extra nyttigt. Det börjar märkas, eller så är det något annat konstigt som pågår, för så här pigg som jag varit denna veckan har jag nog inte varit sen jag var tonåring. Jag minns inte sist jag var så här pigg så länge. Vanligtvis brukar jag ha typ en dag i månaden kanske, i snitt utspritt på ett år där jag känner mig normalfungerande. Det brukar aldrig vara ihängande dock. Så pigg som jag är nu är skrämmande konstigt.

Extra konstigt är det, med tanke på att jag skrev min omtenta i matematiken igår för del 2 och under hela tiden jag skrev var jag superfokuserad, jättepigg och när jag skrivit färdigt kändes det som om att jag inte hade gjort något särskilt. Jag brukar annars vara så trött att man nästan svimmar eller somnar på tåget hem. Om det inte är någon konstig placebo effekt, så skulle jag gissa att det verkligen beror på hur nyttigt jag ätit senaste veckorna. Hur kändes tentan då? Ja, med tanke på min historik att totalt gissa fel med hur det gick så vågar jag inte säga något. Det enda jag kan säga är att jag kunde så mycket mer denna gången än någonsin tidigare. Självklart har jag gjort lite misstag, det vet jag, men jag kan nog inte ha gjort så mycket fel som jag gjorde sist. Har jag det – då är jag helt körd. Då finns ingen återvändo, eller nått. Då vill jag nästan ge upp på matematiken, för det är alltid något skit i vägen i den här jävla kursen… Det kommer alltid en fråga man inte kan lösa.

Nu skrev jag min tenta i långsam takt och jag var så noggrann att jag tror nog det var någon annan som skrev tentan i mitt fall. Jag satt nästan 5 timmar med den, nästan hela tiden alltså mellan 09:00 – 13:50 ungefär. Det kändes konstigt, men samtidigt var jag så stolt över mig själv. Tiden får utvisa om jag faktiskt var noggrann, men nu skrev jag allt så bra jag bara kunde. Och jag var medveten om allt och alla steg! Som vanligt vill jag påpeka att jag tror min strategi fungerade, men jag vet inte. I tidigare inlägg har jag ju berättat om hur tentan är upplagd i kursen. Min strategi jag valde att satsa på nu är att få ”full pott” på statistikdelen samt uppgifterna som har med matriser och vektorer att göra. Det är de första sex uppgifterna som ger en poäng vardera. Dock så är det så att man kan få antingen 2 eller 1 poäng på matris eller vektor uppgifterna för det är bara två deluppgifter där. Jag vet att jag har räknat fel med vektorerna, men jag har gjort en korrekt uträkning, så mycket vet jag även om det tog ett tag att komma dit. Det är mina siffror som är fel där, eller så är det att jag bytt plats på dem. Resterande uppgifter i tentan ger 3 poäng vardera och det krävs minst 1 poäng på varje för att klara, så länge totalpoängen går upp till minst 9. Stämmer min strategi så når jag 9-10 poäng. Eller 7-9 poäng, beroende på hur mycket han drar av på mina fel. Det jag hoppas på är att de uppgifter som är lite mer ”krävande” är att jag lyckats samla ihop kanske 2 poäng på dem. Det kan vara fullt möjligt, men förmodligen inte. Jag räknar med 1 eller inget poäng.

Självklart kom det ju uppgifter jag inte övat tillräckligt på, men jag har åtminstone följt formlerna så långt som möjligt och med tanke på att jag fick 1 poäng på förra tentan för att jag följde första delen så borde det innebära att jag kan samla ihop tillräckligt med poäng för varje del för att passera godkänt, eller bara vara någon poäng ifrån och får komplettera. Det kan vara möjligt, har jag fått höra. Det som det hänger på är att mina statistikuppgifter är 100% korrekta. Är dem det och jag får minst 1 poäng på varje del sen, då är jag godkänd på del två. Eller om jag lyckas få kanske 4-5 poäng på de första 6 uppgifterna men att jag får ihop 2-3 poäng på några andra av trepoängsuppgifterna. Jaja, jag ska inte spekulera för det går alltid åt skogen och jag har alltid FEL!

Å andra sidan fick jag en positiv överraskning när jag vaknade i morse, som var halvt väntad om jag ska vara ärlig. Det var att jag blev antagen till en av alla YH utbildningar jag sökt till som en backup plan ifall jag inte klarar mattekursen alls. Utbildningen jag är antagen till heter Javautvecklare på Grit Academy. Jag har stått som reserv till den i nån dryg vecka, men nästan dagligen har jag fått besked om att min plats gått framåt i kön. Från plats 13, till 7, till 5 och till sist antagen. Jag tackade ja direkt! Den är helt ny, men den innehåller ungefär allt som jag ändå ska lära mig på HKR, vilket är mobilutveckling och lite annat smått och gott plus att det är flera olika språk och lite webbutveckling dessutom. Sen är det praktik och lokalt i Malmö så jag hade sluppit pendlingen. Men jag vill helst av allt gå kvar i Kristianstad, pendling och allt. Jag vill inte lämna mina kurskamrater, även om jag främst går utbildningen för mig själv. Även om pendlingen är asjobbig med konstanta tågstrul i perioder så vill jag ändå helst gå där. Men att gå en likvärdig utbildning i Malmö som ger praktik känns inte så dumt det heller. Jag vill ju bara bli programmerare. Jag skiter personligen i hur jag kommer dit, bara jag får arbeta med det och få betalt om några år så är jag nöjd. Och förhoppningsvis ett sommarjobb med det och sen extrajobb med det från och med nästa år. Mitt CSN tar ju slut i oktober 2020 så…

Är ni nyfikna på hur det går med katterna? Jodå, det går framåt. Floccon gillar Maja mer och mer och även mig också. De senaste två dagarna är han som en helt annan katt, vilket bara charmar mig ännu mer. Han kommer riktigt nära Maja flera gånger om dagen, vilket hon inte gillar, så han har fått lite smällar, men de slåss inte. Floccon vill leka med henne, bli hennes bästa vän, men hon tror fortfarande att han är en ond jävel som ska ta allt ifrån henne. Häromdagen åkte jag och köpte nytt foder till Floccon, för hans mat hade tagit slut. Sen dess har Maja börjat äta av hans mat, för hon älskar allt som är nytt, så det har varit lite jobbigt att hålla henne borta från hans matskål. Dock innan idag så gick jag på ICA och köpte med mig en tetra mjau nötfärs i sås. Det är liksom blötmat med 100% animalier och inget skit, vilket är fan så mycket bättre än skräpet hon äter idag. Nu går hon på veterinärfoder som innehåller mer växtbaserade ingredienser än kött, men hon älskar det fodret. Jag bara hoppas att hon kan lära sig älska blötmat, för jag hade mer än hellre börjat ge henne det istället för skitdåligt, dyrt torrfoder. Tanken var i alla fall att bara Maja skulle ha blötmaten, men Floccon ville också ha så då fick de äta en varsin del bredvid varandra på varsin tallrik. Mat har jag märkt får katterna att acceptera varandra lättare, för är maten godare än något annat så skiter Maja i att Floccon är där så det är ju jättebra.

Floccon och Maja äter blötmat på varsin tallrik i köket.

Imorgon är älsklingen hemma igen, och jag tänker typ vara ”ledig” tills jag får beskedet om hur det gick på tentan. Har jag klarat den så är det ett mirakel, även om jag får komplettera. Det är också bra. Har jag inte klarat den, så får jag åka till skolan och hämta ut den om inte läraren kan meddela mitt resultat istället och då blir det att räkna dubbelt upp vilket jag så gärna vill slippa. Jag är så galet trött på matematik just nu!

Publicerat den

Kattvakt, gräsänka, ”dela till FB problem” (igen) och mera matte-snack!

Ja, för er som känner mig och som läser min blogg så borde ni fatta att det här är ett samlingsinlägg, och det handlar om grejer som pågår just nu i mitt liv. Egentligen som alla andra blogginlägg, bara att nu är det flera saker på en gång.

Floccon vs katten Maja

Denna vecka är jag kattvakt, och det är en annorlunda upplevelse. Katten jag vaktar är nämligen här hos oss! Maja kan jag säga direkt är inte särskilt glad, men det går åt rätt håll. I två dagar nu så har jag kunnat ha öppet i hela lägenheten praktiskt taget hela dagarna och katterna ligger mest och sover. Katten vi vaktar heter Floccon (uttalas typ Flock-onn) och är ett franskt namn som betyder flinga. Hans ägare är från Frankrike nämligen och en av dem jobbar på Unity tillsammans med min älskling. Han är en riktig snygging, norsk skogskatt, väger säkert dubbelt så mycket som Maja och är mer än dubbelt så stor och så mycket päls! Nedan ser ni en bild på honom.

Det är en mycket trevlig katt, supersocial, snäll som fan och jättelugn. Hade Maja varit en sån katt som älskar allt och alla så hade de blivit bästa vänner direkt, för sån är Floccon. Han tycker det är lite tråkigt att Maja inte gillar honom. Han gillar att gå mycket så han vandrar runt en hel del, när han inte ligger och sover däckad i soffan som är hans nya favoritplats. Nedan kan ni se en bild på han när han sover så sött i soffan i vårt vardagsrum (även kallat data-rummet, haha)

Igår hamnade de flera gånger på mindre än en meters avstånd från varandra utan att något hände, men det höll på att gå åt skogen en gång med för att Maja blev rädd då Floccon hoppade ner från fönsterkarmen. Som tur var kunde jag stoppa henne, men hon är skiträdd för honom egentligen nu. Floccon har gett upp, han tycker bara hon är löjlig när hon håller på. Många gånger när han närmar sig rummet där jag är och han ser Maja så ropar han på mig så jag kan komma och hålla ett öga på henne men i det stora hela så går det sakta åt rätt håll i alla fall. Om de blir bästa vänner efter ett tag är tveksamt, men det hade varit nice om de kan tolerera varandra utan att det riskeras att bli slagsmål så hade jag varit glad. Alltså, att de kan vara i samma rum, någon meter ifrån utan att något händer samt att nån av katterna kan gå förbi varandra utan att den andra reagerar.

Gräsänka igen, vilket innebär ett sprängt kök…

Eller något i den stilen. Henrik är iväg med jobbet en vecka igen och det betyder att jag får sovmorgon, och får bestämma till 100% alla mina måltider jag äter och när jag äter dem tills han är hemma igen. Det innebär som vanligt massa experiment med vegansk matlagning, men denna gången är det lite lugnare tempo. Jag tänker köra på simpel (men fiberrik och nyttig) mat men igår blev det chips till middag. Jag var så sugen på Estrellas Vicknings chips, så jag antar att det beror på att jag ätit för lite fett och salt på sistone, för nyttigt har det blivit de senaste veckorna, den saken är klar. I alla fall om man jämför med hur det brukar vara. Självklart finns det undantag då vi har haft lite kalas också senaste veckorna.

Effekterna av att äta semi-veganskt igen och så lite hår-snack!

Effekten jag märkt sen jag började är en svag viktnedgång (alltså, kläderna sitter lite bättre igen och jag kan sitta bekvämt utan att de här fettdepåerna gör sig påminda), och att håret och framförallt naglarna växer som om det inte fanns någon framtid (Like there’s no tomorrow). Jag brukar ju hålla mina naglar korta, för när de blir lite för långa så river jag mig själv, och göra praktiskt taget allt är bara jobbigt och obekvämt, så jag föredrar att hålla dem korta. Vanligtvist klipper jag dem typ var tredje till var fjärde vecka, men sen jag började ändra om mina matvanor rejält för några veckor sen så växer de typ dubbelt så fort. Det är skitjobbigt om jag ska vara ärligt. Jag gillar inte att håret växer så fort heller, för det blir så svettigt i nacken. Tanken med min nya frisyr, som jag haft nu i några år är att jag ska låta håret vila så jag slipper sätta upp det konstant, men det går kanske att låta det vila nån månad, sen är det dags att sätta upp i tofs igen. Nästa klippning blir om nån månad eller så. Det har varit så mycket med skolan på sistone, som ni vet så att färga håret rosa igen har fått vänta lite.

Att dela till FB fick mig att testa squarespace…

Ja, som ni kanske vet så har ju WordPress strulat rejält på sistone med delningen till Facebook. Jag trodde jag hade löst det, för det verkade som om att det hade något med temat Twenty Nineteen att göra, vilket är det senaste temat som WP har släppt med deras senaste uppdatering, 5.0 som kom i vintras nån gång. Sen dess har det ju strulat, då mitt personliga meddelande ignoreras, och då spoilas hela introt till inlägget, vilket stör mig som fan. Eller så har inläggen inte skickats alls. Jag har skrivit mer om detta på min engelska blogg. Senaste dagarna så har det fått mig att undersöka Squarespace lite, och jag kan säga direkt att den plattformen är inget för mig. Det blev ett halvt test, men även om jag hade bytt över till den plattformen så hade mina kostnader för att blogga blivit för dyrt och jag behöver spara mina pengar där jag kan just nu.

Att blogga där kostar 120 kr i månaden för en enda blogg vilket är galet dyrt. Inte ens det dyraste webhotellet för en privatperson kostar vanligtvist så mycket. På WP.com där jag varit i några år nu så betalar jag ungefär 400 kr per år (under 2019 blev det dock nästan 500), men då betalar jag än så länge bara för den här bloggen. Alla andra bloggar jag styr över har för lite läsare för att det ska vara lönt att betala för, plus jag vill ju ändå bara blogga. I höst så ska jag till och med nedgradera till att bara betala för bloggare, så då sparar jag en hel del pengar. Alternativt så går det också att bara betala för domänen, för något annat behöver jag inte om jag ska vara ärlig, jag vill bara ha en domän och en WP plattform att skriva på. På min engelska blogg kan ni läsa lite mer om mina tankar kring WordPress jag har på sistone och hur nöjd jag är med att blogga just här. Jag bara vill känna att jag kan lita på delningsfunktionen, vilket jag inte riktigt kan numera.

Häromdagen skrev jag ett långt inlägg över flera dagar på engelska bloggen och när jag delade, självklart så ignorerades mitt publicize meddelande och introt spoilades igen. Otroligt störigt! Problemet med allt det där är ju att i mitt huvud så vill jag direkt fly till nått bättre, men som jag skrev till det länkade inlägget ovan så krävs alla så kallade ”self hosted” WordPress bloggar att man connectar till WordPress.com via Jetpack så då spelar inte det någon roll längre. Det är inte lönt att byta till ett webhotell bara för att blogga åtminstone, för de problemen kommer fortsätta. Det finns andra alternativ såsom att sätta upp ett zapier konto eller IFTTT konto och låta de kolla efter nya inlägg, men jag vill använda Publicize och WordPress eftersom det är en tjänst som är inbakad där. Nu är själva buggen med delning till FB löst, men att skriva långa blogginlägg med flera revisioner verkar också vara ett problem. Om det nu är det som är problemet, d.v.s.

Och så lite matte-snack!

Jag är nästan helt klar med all matte jag behöver räkna inför omtentan som sker i veckan. Jag har lugnat ner mig en hel del sen jag insåg på riktigt hur jävla slarvig jag är när jag skriver tentor, och i allmänhet så jag har gjort mitt bästa för att lära mig matten på djupet. Jag vet inte hur långt jag har kommit med det, men jag har räknat ungefär 2 timmar matte per dag, några dagar blir det fler timmar, andra mycket färre eller inget alls, men jag har som strategi nu att gå igenom lite från varje kapitel per dag. Det gör jag för att hålla det i minnet. Sen har jag skrivit ner minnesanteckningar på de viktigaste sakerna att komma ihåg. Det som har varit svårast är att hitta max och min punkter i en funktion, men det är bara för att jag tycker reglerna är så otydliga och då blir det svårare att lägga dem på minnet. Även att räkna ut vinkeln av två vektorer har varit svårt, men jag lyckades hitta ett par YouTube videos som förklarade hur man gör och sen dess sitter det rätt bra. Det är enklare än man tror med det mesta just nu. Dock att vara kattvakt, känna sig allmänt uttråkad om dagarna plus att jag varit väldigt trött på sistone (sovit för dåligt pga katterna) så är det svårt att få ihop timmarna per dag att räkna, men jag gör vad jag kan. Jag tänker ju på matten mer eller mindre konstant så och försöker lära mig allt som ett mantra eller nått.

Viktigaste punkterna är bara att försöka vara så noggrann det bara går, bryt ner alla steg och skriv ner allt. Kommer man ihåg att ta invers och roten ur på saker och ting så kan man typ det mesta känns det som. Sen för att inte hålla mig så uttråkad så har jag skaffat ett konto på Cmore också, men det lär nog inte bli nått mer än två gratisveckor man får. Jag trodde först att deras utbud var bättre än Netflix (för det har sugit på sistone), men förutom ett par undantag så är det lika dåligt. Undantagen är filmer som jag velat se sen länge, men inte hittat på annat håll eller filmer jag gärna vill se om som jag inte köpt själv på något sätt. Sen har de typ alla Astrid Lindgren filmerna, men jag har köpt alla jag vill ha själv så de ligger i hyllan. Även kortfilmerna såsom alla käraste syster etc. Ja, jag är lite barnslig av mig, men det är bra grejer så why not? Jag ser om de filmerna minst en gång per år så då är det lika bra att ha dem hemma i hyllan.

Ja, det var väl det jag hade att säga den här gången. Håll tummarna nu att inlägget delas som det ska till FB.

Publicerat den

”Om du inte är vegan, så är du mördare, våldtäktsman eller pedofil.” Bara så du vet, alltså…

Jag ber om ursäkt för den hemska titeln, men det citatet är en liten sammanfattning av en grej som hände mig för några dagar sen. Det gjorde mig asförbannad rent ut sagt och jag ska förklara varför. Det blir ett långt inlägg i alla fall!

De som känner mig, vet hur jag funkar och de vet också mina favoritämnen vilket ofta då handlar om veganism, hälsa/klimatfrågor och självklar hundar i form av Grand Danois. Det sista om stora voffsingar låter vi bli i det här inlägget dock. I alla fall vad jag vet nu.

Idag är jag vegetarian. En ”fet”, lat och inaktiv sådan. Min diet har primärt bestått av alldeles för lite fibrer och näringsämnen och det finns logiska förklaringar bakom det. I början av det här året så fick jag dock nog och har (i min egen takt) gjort allt jag kan för att minska ner på animalier och ökat mitt fiberintag. Det har gått sådär. Jag önskar att jag sett mer effekt, men när jag har bra dagar så går det fint, men det går snabbt åt fel håll, så det lilla jag har gått ner har jag snabbt gått upp igen och är som vanligt fetare än någonsin. På senare tid har det dykt upp fettansamlingar på ställen som jag inte trodde jag kunde bli fetare på, och det är grymt obehagligt. Jag ska inte gå in på detaljer, mer än att jag hatar det!

Jag vill bli vegan en vacker dag. Med vegan så menar jag att jag aldrig någonsin kommer äta animaliska produkter såsom mejeriprodukter, ägg och självklart kött, fisk och fågel. De tre sistnämnda har jag inte ätit på över 2,5 år eftersom jag är vegetarian numera. Jag vill bli vegan för min hälsa först och främst, men i och med det vinner både planeten och djuren på det, och jag har självklart en tanke på djuren i och med mitt val att vilja bli vegan, men jag blir inte vegan ENBART för djuren.

Tyvärr, det är så jag ser det. Acceptera det, tack! Det som hindrar mig från att bli vegan är flera saker. Hade jag kunnat vara vegan idag så hade jag varit det. Hade jag kunnat bli vegan när jag först fick veta vad det innebar (på riktigt) så hade jag blivit det för typ 7 år sen nu, men jag är inte det. Och jag ska förklara varför.

Anledningarna är logiska i mitt fall, men kortfattat så beror det mest på att Henrik vill stanna som vegetarian och så länge vi bor ihop har jag noll intresse av att bara laga min egen mat. Därför så jag lagar mina veganska rätter när jag får tillfälle. Under sommaren 2019 så kommer det innebära att jag äter minst 1 eller 2 veganska måltider per dag, vilket jag är glad över. Såsom min nuvarande situation ser ut, med dålig hälsa, låg energinivå, glömska, fibrodimma, fibrovärk och 40 timmar i veckan att lägga på studierna så är det inte särskilt lätt att äta 100% veganskt för mig just nu. Därför är det lite skönt med sommarlov, för då kan jag passa på att äta så veganskt som möjligt. Och maxa fiberintaget också och öka näringsinnehållet så mycket som möjligt.

Sen har jag smaklökar som också får bestämma mycket. Just nu och sen flera år tillbaka är jag egoistisk nog att tycka och tänka att maten jag äter måste vara god, ätbar och gärna nyttig för mig samt fiberrik. Bara för att jag blir vegan, behöver inte det betyda att jag tänker tvinga i mig äcklig mat, bara för att rädda djuren och planeten. Nej, maten ska smaka gott! Det som hindrar mig mest (matmässigt) från att bli vegan är mejeriprodukter såsom vispgrädde (40%) och creme fraiche och/eller gräddfil. Det finns inga produkter på marknaden idag som lätt kan ersätta de grejerna, för de smakar inte eller beter sig likadant, eller gott nog för att jag ska känna att det är värt det.

Jag äter ju dock inte så mycket av såna mejeriprodukter längre. Kanske någon deciliter creme fraiche i veckan och nån gång ibland blir det en glass som är mjölkbaserad. Grädde som är vispbar äter jag nog bara några gånger per år nu tror jag, typ på semlor, tårtor och andra bakelser som kräver grädde. De flesta gånger som mejeriprodukter generellt smyger sig in i dieten är när man har ost på pizzan eller nån gratäng eller om man käkar massa godis, chips och kakor vilket det blivit alldeles för mycket av de senaste åren. Även ost! Absolut ost!Jag tror nog att det enda jag hade saknat idag om jag blivit vegan just nu är ostbågar om jag ska vara ärlig. Kanske vissa sorters chips, men annars så är det helt ok att aldrig mer äta något annat specifikt. Det är också bara en tidsfråga innan det kommer ut veganska varianter av mina onyttiga favoriter med tanke på hur snabbt utvecklingen går just nu.

Nu kanske man kan tala om den hemska titeln till det här inlägget. Jag satt och kollade på en livestream av en person som är vegan för några dagar sen, som satt och spelade ett pokemon spel. Jag skrev lite i chatten och berättade väldigt kortfattat om att jag är vegetarian, och då fanns det en nisse i chatten som är vegan och som mer eller mindre skällde ut mig för att jag inte är vegan ännu. Det var inte ok att ta det långsamt, det var inte ok att respektera mitt liv, mina val eller någonting jag gjorde för om jag inte var vegan så är jag meningslös eller nått. Jag skrev att jag vill vara vegan, att jag pratar mycket om det och sprider budskapet om veganism så ofta jag får möjlighet och att jag äter så veganskt jag kan – men enligt den här personen så duger inte det.

När jag skrev att jag inte var redo att bli vegan ännu så jämförde han mig med mördare, våldtäktsmän och pedofiler samt föräldrar som slår sina barn. Om jag skrev exempelvis att jag gör allt jag kan för att minska mitt intag av animaliska produkter så skrev personen typ så här:

Det är ok, jag slår mina barn mindre nu än vad jag gjorde innan. Eller jag våldtar mindre människor nu än vad jag gjort tidigare.

En arg vegan på nätet.

Då blev jag asförbannad. Även om jag förstår syftet med hans ord, så tyckte jag det var rent respektlöst. Han som höll i sändningen sa själv att han blev vegan över en väldigt lång period, där han först började äta veganska frukostar, sen inget kött före lunch till en vegansk dag i veckan etc. Han tyckte också att den här nissen var lite väl för hård mot mig också, då jag delar han som höll i livesändningens syn på veganism en hel del. Jag tycker också och säger det ofta till mina köttätande människor jag känner att alla steg mot att äta vego är bra. Men den här arga veganen ville inte lyssna på det. Han tyckte bara jag var dum i huvudet som inte är vegan, och att mina anledningar till att inte bli vegan var löjliga.

Han ville jag skulle lämna min älskling och bli vegan, men han har noll anledning att säga så, även om jag kan förstå argumentet. Den som känner mig och min älskling vet varför vi är ihop. Det är på grund av vår relation som jag har gått upp typ 20 kilo som jag desperat vill bli av med, men det är priset jag fått betala för att leva ett underbart liv tillsammans med min älskling. Det är liksom sambokilon deluxe.

Med min älskling lever jag det liv jag alltid har velat leva. Hade jag förstått när jag var yngre att det skulle innebära att jag blev överviktig så kanske jag hade prioriterat annorlunda, men ett liv utan Henrik är omöjligt så länge vi båda är i livet så som jag ser det. Hade jag varit singel, eller om vi aldrig blivit ihop hade jag mycket väl varit vegan nu, men det är inte säkert att jag hade stannat som vegan heller om jag väl hade blivit det för typ 7 år sen. Eftersom jag har en stor tendens att gå ”All in” och sluta efter ett tag, bara för att det blir för jobbigt så hade min syn på veganism förmodligen varit väldigt negativ idag, så på så vis är jag glad att jag ännu inte är vegan, även om jag så gärna hade velat vara det.

Jag väntar mer på att bli vegan när jag är redo för det. Med redo innebär det att jag till 100% är redo att släppa all animalisk mat jag ätit tidigare, för jag har tappat intresset för det, eller det finns ett skitbra veganskt alternativ för det istället. När den dagen kommer vet jag inte. Kanske när Perfect Day släpper sin vispgrädde och creme fraiche globalt och när Estrella gör veganska varianter av alla storsäljare de har nu och OLW har veganska ostbågar? Det tog Gustaf från Jävligt Gott att bli vegan 12 år och jag ser han som en stor inspiration och delar hans syn på veganism och vegansk mat en hel del.

Vad tycker du? Är det rätt eller fel av mig att vänta att bli vegan tills jag är redo och kommer stanna vegan för alltid, eller ska man hoppa på tåget nu och med stor sannolikhet misslyckas pga diverse anledningar?